Blogg

…läste i Dalai Lamas bok, ”Lycka! En handbok i konsten att leva”. Det går inte att vinna över vrede och hat genom att enbart undertrycka detta, nej vi måste aktivt odla motmedlen, tolerans oh tålamod.

Jo, om du känner mig vet du att jag har i det närmaste oändligt tålamod och stor tolerans och förståelse för många av mina medmänniskor. I princip brukar jag till och med tycka om 99 av 100 jag möter, kanske till å med 999 av 1000 faktiskt.

Men när jag blir bemött respektlöst, som något katten släpat in. När jag får fraser slängda i ansiktet på mig  med tonfall och ordval ämnade att sätta mig på plats. När orden jag får är både nedvärderande och syrliga och när den som uttalar dem inte väntar på mitt svar utan bara tvärvänder på klacken och går. När detta hänt alltför ofta så når den som gör så min gräns så småningom.

Varje människa har en gräns tror jag. En gräns där tålamod och tolerans tar slut. Många av dem vi möter i livet har en tendens att testa gränsen för att se var den går. En del gör det medvetet och då ser man räven bak örat. Men andra gör det omedvetet och då blir det svårare…

Vissa av de där som inte gör det medvetet tar ut sin besvikelse över sina egna tillkortakommanden på andra människor helt enkelt. Som om det är deras fel att de själva inte förmår att göra något åt sin situation. Andra låter sina egna invärtes frustrationer drabba oskyldiga för att det är lättare än att ta ut dem på oskyldiga individer än det är att låta ilskan drabba den person som är roten till den.

Oavsett anledningen så leder båda de här beteendena till att skapa ny frustration hos den eller de oskyldiga som drabbas.

Svårt att hänga med i hur jag menar?

Jo, om du har en besvärlig situation på ditt jobb som du inte förmår göra något åt så kan det bygga upp en känsla av maktlöshet som leder till frustration inom dig. Den frustrationen måste få sitt utlopp om den blir för stor. Då kan det lätt bli så att du låter den gå ut över någon som egentligen inte alls har med saken att göra men som råkar finnas till hands. Det löser inte din situation, men det lättar på trycket. Fast du kanske inte inser detta själv, att du tar ut dina frustrationer på en oskyldig i stället för att göra något åt din situation.

Det är bara det att om denna person som drabbas av dina frustrationer inte har tillräckligt med tålamod och är tillräckligt tolerant så kommer du att möta motstånd. Du kommer att få reaktioner som du kanske inte har räknat med. Alla har en gräns där tålamodet och toleransen tar slut och om du låter dina egna tillkortakommanden gå ut över en oskyldig person kanske du skapar mer frustration. Om då denne gör som du och låter sin frustration gå ut över ytterligare en oskyldig så är kedjan igång… DU är den som satte snöbollen i rullning.

Negativiteten blir som en snöboll i rullning och risken är att den växer till en lavin om du inte passar dig.

Själv har jag blivit mobbad i skolan till och från under grundskolan och jag vet hur elaka mina medmänniskor kan vara. Jag känner även igen de där som vill trycka ner andra i skosulorna för att få känna triumf. De finns i vuxenlivet också, de är bara lite mer sofistikerade än barnen är och inte lika lätta att genomskåda.

När man efter att ha vistats ihop med en grupp människor har en dålig smak i munnen och känner sig illa till mods så kan man nästan ana sig till att det fanns en mobbare med i gruppen. En sådan där person som måste trycka till andra för att få känna den där triumfen en kort sekund. Den där korta  triumfen ger dem tillfredsställelse i en sekund. I nästa sekund inser de att de mår ännu sämre än de gjorde innan de fick triumfera. Så är det med mobbarna i skolan också.

Som vuxen är jag härdan, det är inte hela världen att få en känga då och då. Det gör väl inte så mycket. Men när det blivit ett helt berg av kängor så kommer i alla fall jag till den gräns då min egen vrede vaknar och jag måste sätta ner foten och ryta till.

Egentligen ska jag nog varna mina medmänniskor för att slå mot mig. Jag vill bli behandlad med samma respekt som jag har ambitionen att behandla mina medmänniskor med. Jag accepterar dig och vill bli accepterad som jag är. Du är som du är för att du blev som du blev och jag är som jag är för att jag blev som jag blev.

Den som inte kan ge mig respekt utan i stället ser ner på mig, nedvärderar mig och min person och dessutom sätter i system att misstro mig och misstänka mig för både det ena och det andra som jag aldrig skulle göra, ja den personen kan räkna med att jag reagerar på ett eller annat sätt. Så enkelt är det!

Är du sådan mot mig så har du snart väckt en sovande björn! Då blir jag inte lätt att tas med… Det kan hända att du ångrar dig!

Det är inget hot det är ett löfte!

Kränk mig inte för det gör du inte ostraffat helt enkelt!

Så sorry, Dalai Lama, jag är människa och som sådan har mitt tålamod och min tolerans en gräns helt enkelt!

…om du har humor och ett varmt hjärta! Om du är öppen, lyhörd och har lätt att acceptera och tolerera det som är olikt dig men bra ändå.

Kan du skratta åt dig själv, bjuda på att göra bort dig. Våga visa dig som du är utan att försöka vara någon annan, ja då får du min respekt. Har du fel och brister och vet om det, å till å med kan skoja om det, ja då beundrar jag dig.

En person som är rak och ärlig, säger vad hen tycker utan att försöka frälsa de som lyssnar. DET är beundransvärt tycker jag. Att säga rakt ut att man tycker illa om någon eller misstror någon är inte vad jag menar då. Nej, det som sägs ska givetvis sägas med avvägning och respekt mot den det gäller i så fall.

Jag menar att personer som tycker något, har egna åsikter om saker och ting i världen är värda min respekt. Den som tycker något om förhållanden i omgivningen, på jobbet och i samhället och som kan stå för vad de tycker. Utan att fördöma alla som inte tycker lika givetvis då. Det är personer som jag automatiskt tycker om och gärna umgås med. Oavsett om jag har samma åsikt.

Är du generös, inte genom att skänka allt du har, nej jag menar om du har gästfrihet och ett öppet sinne som kan acceptera olikheter och trivas ihop med andra. Då är du min vän.

Lyhördhet i kombination med ett öppet sinne fritt från fördomar och förutfattade meningar är också sådant jag tycker om hos folk. Motsatsen däremot, är nog bland det allra värsta jag vet. Är du full av förutfattade meningar och fördomar och om du dessutom totalt verkar sakna förmåga att lyssna och förstå. Ja då kan jag tyvärr inte umgås på ett avslappnat sätt med dig utan att reagera på ett eller annat sätt.

Kanske blir jag arg om det är MIG du har fördomar och förutfattade meningar om. Kränk mig inte på det sättet för då finns det inga garantier för att jag är snäll mot dig. Måste jag vara i din närhet så kan jag inte försöka vara din vän. Då kommer jag i stället att hålla avståndet. Jag tänker nämligen inte lägga energi på att försöka överleva i din närhet utan att bli grinig, ledsen, arg och frustrerad.

Nej det är du som har ett varmt hjärta, förmåga att lyssna och respektera och som samtidigt hellre friar än dömer! Det är DU som är värd min vänskap, inte de där andra!

Du som hellre älskar än hatar, dig är jag mer än gärna vän med.

Du som hellre respekterar och accepterar än fördömer.

Du som hellre tror andra om gott i stället för att misstänkliggöra allt som andra säger och gör.

DET är DIG jag tycker om!

… en gång för länge sedan, när livet blev besvärligt, sa jag att jag skulle fotvandra i Tibet. Det kanske är DET jag ska göra när misstänksamheten, fördomarna och de förutfattade meningarna blir för många omkring mig nästa gång.

Jag har ju två söner som snart tjänar egna pengar och kan försörja sig själva. Jag har en sambo som är självgående. När man kommer i den situationen kanske det är lika bra att dra sig undan och bara vara i stället för att ständigt försvara sig. Mina vänner säger att jag ska sluta bry mig men det är lättare sagt än gjort ibland…

Asch, egentligen vet jag vem jag är och vad jag vill med mitt liv och att jag tycker om ALLA jag möter på NÅGOT vis. Sådan är jag och sådan har jag valt att vara så långt det är möjligt. Jag VET att jag alltid försöker göra mitt bästa och jag VET att jag aldrig medvetet skulle lura eller bedra. Varken staten eller andra i min omgivning.

Nej, jag vill att rätt ska vara rätt. Jag vill betala min skatt och jag vill följa lagar och hastighetsbegränsningar på vägarna.

Jag är som min mamma. Hon sa alltid att hon var dålig på att göra bra affärer för att hon var alldeles för ärlig.

Mormor lärde mig att hel och ren var viktigast och att det är viktigare att göra rätt för sig än att bli rik. Mitt liv har inte varit en dans på rosor, eller ett enkelt glid på en räkmacka. Jag har kämpat för att klara av att göra rätt för mig med de små medel som stått till buds genom hela mitt vuxna liv. Jag är inte född med silversked i mun och då får man kämpa. Så är det, och jag är bra på det. Att överleva och göra rätt för mig!

Nä nu ska jag sluta mitt försvarstal för den här gången! Förstår inte varför jag ska behöva försvara mig men det har jag nog också gjort i hela mitt liv tror jag. Försvarat mig mot de som tycker att man inte ÄR något om man inte har status. Försvarat mig mot mobbarna genom hela skolan, ibland med framgång och ibland vann de.

Men jag är ingen sämre människa för att jag inte är lika bra som du tycker att du är! Tänk på det!

En vän till mig läste mitt tidigare inlägg med rubriken ”Lång dag”. Hon skrev så här:

”Tänkte att det är stor skillnad att vara självständig journalist med inbyggd respekt status från omgivningen gentemot att vara en i en grupp som skall sträva åt samma håll. I gruppen hamnar man i en roll oavsett om man vill det eller inte!”

Ja, det är sant. Vi människor behöver roller för att fungera. Vi behöver ge varandra roller och vi behöver ta roller. Ofta blir det maktkamp och ofta beror det på hur vi själva är mot vår omgivning hur detta artar sig.

Min ambition är att vara ärlig, respektera mina medmänniskor och utgå ifrån att jag själv får samma respekt tillbaka. Nu är det inte alltid jag möter mina likar. Nej, jag möter de som inte tar strid för ärligheten och jag möter de som inte kan respektera mig som den jag är.

Jag möter de som tisslar och tasslar bakom min rygg, demonstrativt för att indirekt visa mig vad de tycker. Eller när de tror att jag är för dum för att se det. Jag möter de som dömer mig efter min vikt, min klädstil, min plånboks tjocklek och mitt ursprung… eller icke-ursprung.

Jo, är jag inte Dalslänning så är jag inte det. Är jag inte Värmlänning så är jag inte det och är jag inte med i den grupperingen eller den så är jag inte det och då är jag ”outsider”, hör inte riktigt dit.

Har jag en grundinställning till min nästa som är vidsynt, som accepterar andras olikheter, så är det fel i vissa sammanhang.

Har jag en mamma som är psykolog så är det fel i en del sammanhang.

Har jag en akademisk utbildning så är det inte alltid det passar in.

Anser jag att samhället ska vara mer för människorna än människorna för samhället så är det fel…

Tycker jag att vi människor har för lite respekt för naturen så är inte det heller rätt i alla sammanhang. Särskilt inte i de där naturen självklart ska tjäna oss människor som resurs och råmaterialodling.

Ja, listan kan jag fortsätta med hur länge som helst.

Men faktum kvarstår. När jag ingår i en grupp med människor så blir det svårt för mig att fungera på rätt sätt om jag inte blir respekterad för den jag är. Blir jag kränkt, eller behandlad nedlåtande på något sätt så reagerar jag. Ingen har rätt att se ner på mig för att jag är den jag är. Jag får lov att vara fet, är det ett problem så är det MITT problem och ingen annans. Ja, såvida jag nu inte är så fet att någon annan inte får plats där de borde få vara närvarande då!

Jag får lov att tycka om den väg jag valt i livet. Jag har rätt att vara stolt över mitt ursprung, över min mamma och min familj hemma.

Jag har rätt till min uppfattning om hur mitt idealsamhälle borde vara. Jag har rätt till min tro och min livsfilosofi om vad som är viktigt i mitt liv och vad som är mindre viktigt för mig.

I min värld får du vara precis som du vill och du får ha blivit den du har blivit på grund av ditt arv, dina val och dina förutsättningar. Du får ha vilka åsikter du vill så länge du inte försöker tvinga dem på mig om jag tycker annorlunda.

Jag respekterar dig och den du är och jag förväntar mig samma respekt och vidsynthet tillbaka.

Får jag inte ingå i gruppen för att jag är som jag är så behöver inte jag vara där heller. Vi lever i ett fritt land och jag kan välja bort din grupp då. Jag kan göra val i mitt liv, det är ingen som tvingar mig till något och särskilt inte om jag inte mår bra av det.

Jag kan finna min plats i en sådan grupp tillfälligt men jag ger inte med mig och jag tänker inte stanna om jag inte får vara den jag är!

På min väg genom livet har förutsättningar och omgivning förvandlats många gånger. Jag har tvingats ta mig vidare i livet med de förutsättningar som stått till buds och det har lärt mig att bli flexibel. Jag är inte rädd för förändringar. Om något inte är bra så är det bara att använda de förutsättningar som står till buds och se till att förändra situationen.

Om man som jag inte har sina rötter i jorden på en geografisk plats där hela livet finns samlat i en och samma omgivning, så är det en styrka att vara trygg i sig själv i stället.  Så är det med mig. Jag har inte en enda geografisk plats som är ”hemma” i mitt liv. Jag är hemma i mig själv! Jag vet vem jag är och vem jag har blivit.

Jag kan granska mig själv kritiskt och jag är ofta medveten om mina egna fel och brister på ett sätt som andra i min omgivning inte riktigt förstår… När jag blir missförstådd känner jag mig kränkt och blir ibland arg innan jag hinner analysera situationen.

Men om jag stannar upp och tar ett steg tillbaka och reflekterar så inser jag ofta att den som missförstått mig har sina randiga skäl att tänka och vara som den personen är. Då blir det lättare att förhålla sig till att bli missförstådd utan att bli kränkt av det. Men jag måste erkänna att jag ibland har mycket svårt att förstå hur en del personer låser sig i sin egen analys och tar för givet att det är den enda och rätta sanningen om mig.

Eftersom jag själv kan se mig på en armlängds avstånd så blir det svårt att förstå den som saknar förmåga att se sig själv och sin egen roll utifrån. Det blir ju så mycket lättare att förstå om man kan inse konsekvenserna av det egna handlandet i ett sammanhang där människor ska fungera i grupp.

Men jag har stött på dem många gånger, de som utropat sig själva till ägare av den enda och sanna tolkningen av allt och alla omkring sig. De som VET hur ett samhälle ska fungera. Vilket parti man ska rösta på. Vilken livsfilosofi som är den enda rätta och hur alla borde leva sina liv.

Alla, ja alla som är så saknar empati, respekt och inlevelseförmåga för andra sätt att se och nåde den som inte håller med dem och anpassar sig efter deras visselpipa!

…”du skulle sett, tänk att hen gjorde så!!?? Jaaa, HUUUR kan hen ha det så, tycka så, göra så, tänka så….” etc etc etc

*DUBBELSUCK*

Men jag vägrar ingå i det där skitsnacket! Jag vägrar ingå i en grupp där det ska pratas på det sättet, där man kan vara så inskränkt att man inte inser att alla har rätt att vara som de är! Man kan fördöma en handling, men man kan inte fördöma en människa! Å nu var det JAG som ägde sanningen! Så det så!

…jo, när klockan slår 18:11 börjar det bli ljusare. Men fram tills dess blir det bara mörkare och mörkare ett tag till.

Förr, när jag var riktigt liten var det med spänd förväntan vi åkte till mormor i Långedrag. Då kunde tomten komma med spårvagnen medan vi alla kusiner stod i fönstren på verandan och tittade. Det var ingen hållplats framför vårt hus men när tomten kom stannade spårvagnen där och släppte av tomten. Sedan släntrande han över Saltholmsgatan och in genom vår grind med säck och lykta till kusinhopens förtjusning.

Det var tider det.

När vi blev större förlorade julen en del av den där glansen. Kusinerna splittrades och firade inte längre jul ihop. Jo, ibland.

Jag minns en gång då vi åkte till Falun och alla vuxna var kvar i huset och ÄNDÅ kom det en tomte! Då var det nära att jag började tro att han fanns på riktigt. Just den julen fick jag en gramofon som gick att packa ihop till en liten låda och som gick på batteri. Jag fick en gosehund som jag fortfarande har kvar och som heter Top. Det namnet fick han efter en tv-serie som jag tror hette Skattkammarön. I den hade kaptenen en hund som hette så och jag ville så gärna ha en vovve.

När mina barn var små hände det titt som tätt att julen bara blev jobbig när jag ville att den skulle bli alldeles underbar och fantastisk. För det första hade vi aldrig råd med så fina julklappar som ”alla andra” fick, vilka nu de var… För det andra skulle vi helst klona oss så att vi kunde göra alla till lags och fira som alla ville. Jag minns en gång då jag blev sittande hemma ensam klockan 15 till 18 eftersom jag vägrade finna mig i att andra skulle bestämma över var jag skulle fira min julafton. Min man och barnen fann sig och åkte…

När vi flyttade till Värmland blev det vartannatårjul. Vartannat år firade Tommys barn själva julafton hos sin mamma och vartannat år hos sin pappa. De år julafton var hos mamma åkte vi till Christer. Men nu när de har blivit stora så blir det i stället hipp som happ känns det som. Ingen idé att planera något. Bättre att ta det som det kommer…

Fast ETT datum har vi spikat nu i alla fall och det känns skönt! Vi kan planera en dag med alla här och långbord med julmat och julklappar även om det inte blir på självaste julafton! 🙂