Créme de la Cicci

Blogg

  • Att få vård är inte lätt

    Att få vård är inte lätt

    Bildtext: Fotografen headbangade inte när ovanstående bild togs.

    Lite får jag kanske skylla mig själv att jag har smärta och värk i nacke, axel och vänster arm. Jag var på Näringslivsgala den 2 oktober. Verkligen en superkul fest. Där dansade jag och det är ju inget konstigt med det kanske. Men det jag ångrar nu är att jag headbangade.
    – Tanter över 50 ska hålla sig till foxtrot!

    Tips från en som lärt sig den hårda vägen, låt bli detta om du inte är vältränad och har rätt fysik!
    Vet du inte vad headbanging är så kan du kika på det här Youtube-klippet:

    Det var ju inte så att jag körde headbanging hela tiden jag var uppe och dansade med full fart, men det blev några gånger som huvudet och håret fick fart. Det räckte tydligen för att min nacke skulle ta stryk. Kanske blev det inte bättre av att jag vid bordet innan dansen satt och pratade med min bordsgranne och fick vrida huvudet mot höger. Han satt på min högra sida och jag borde ha vridit hela stolen och inte bara huvudet. Det kände jag när vi satt och pratade där och då. Men jag gjorde inte det, jag vred huvudet trots att jag kände att nacken inte gillade detta.

    På lördagen kände jag inget särskilt vad jag minns. Men när söndagen kom började det kännas i nacken och i vänster axel, det var inte så farligt men det kändes. På måndag förmiddag tog jag en sväng vid Abborrtjärn med vovven. Det var inte så illa i nacken tyckte jag.

    När jag gick där på en stig så råkade jag ramla omkull. Men det var ett lätt fall och det var mest knät som tog stryk tyckte jag.

    Dagarna efter den här måndagen stegrades det onda. Det blev bara värre och värre. Det började göra ont ut i vänster arm också. Något jag känner igen. För några år sedan fick jag liknande smärta. Den gången hade jag ramlat en vardagkväll utan att jag fick några men. Men när jag under helgen var på lokal och blev uppbjuden av en man som var duktig på att bugga (något jag INTE är) så kom det som ett brev på posten dagen efter. Som sagt, foxtrot ska det vara!! Inte headbanging och inte bugg!! I alla fall inte om man inte börjar med att bygga upp musklerna man ska ha när man gör sånt.

    När det hade gått en vecka hade jag riktigt ont. Jag hade lunchmöte med två goa tjejer på fredagen efter Näringslivsgalan och då hade jag svårt att sitta still. Ont ont ont!! Natten till söndagen kunde jag inte sova långa stunder. Jag tror att jag vaknade en gång i timmen av att jag hade fruktansvärt ont.

    När söndagen kom ringde jag 1177. Men där sa de att det inte var någon idé att åka ner till akuten och sitta där i timmar, de skulle ändå inte kunna hjälpa mig där. Det var bättre att ringa vårdcentralen sa rådgivaren. Sagt och gjort, jag fick stå ut en natt till. På måndag morgon ringde jag vårdcentralen.

    Distriktssköterskan som svarade på VC i Kil sa att det inte var en läkartid jag skulle ha. Jag skulle i stället kontakta en sjukgymnast. Något jag fick sköta om själv, jag kunde välja vilken jag ville, bara han eller hon var ansluten till landstinget. Starka värktabletter ordnade distriktssköterskan till mig via telefonen (!?) så att jag skulle ha på apoteket samma dag.

    Jag har ju gått hos en sjukgymnast tidigare (en mycket bra sådan på VC i Forshaga) så jag behövde ju inte leta. Men telefontiden till henne hade givetvis tagit slut när jag lade på luren till vårdcentralen. Jag fick vänta en natt till. Tisdag morgon fick jag tag på ”min” sjukgymnast. Men veckans jourtid var givetvis bokad så jag fick en tid veckan efter. Ja ja… bara att bita i det sura äpplet och försöka stå ut med värk, dålig sömn och hoppas att levern klarar alla värktabletterna.

    Nu är det onsdag den 14 oktober, en hel vecka kvar. Jag tar en stark tablett på morgonen och en på kvällen. Däremellan äter jag paracetamol var fjärde timma. Ingen av tabletterna tar bort värken helt och varje morgon när jag går upp ur sängen har jag extra ont i minst en timma innan kroppen anpassat sig till upprätt hållning. Jag har svårt att sitta vid datorn utan att det smärtar i nacken och i axeln. Något jag känner nu i skrivande stund..

    Jag har ont hela dygnet men det lindras i alla fall av värktabletterna.

    Tanken har slagit mig att det finns människor som lever så här året runt, dag ut och dag in. Värk, smärta och värk. Att beskriva det med ord är en sak. Att leva med det är något helt annat. Något jag lärt mig nu. Jag förstår vad de får utstå…

    En annan tanke är detta med sjukvården. Kanske hade det inte hjälpt mig sjukvårdsmässigt att träffa en läkare. Troligen inte. Troligen är det även en sjukgymnast som kan göra mest för mig. Troligen är detta ett rationellt hanterande av min situation, sett ur sjukvårdens budgetperspektiv. MEN, att träffa en läkare, få prata med en som är utbildad i kroppens mysterium hade varit värt något för mig. Jag hade känt mig bättre om jag hade fått träffa en läkare, om jag hade fått träffa den som skrev ut värktabletterna…

    Är en distriktssköterska verkligen helt säker på att det är rätt person som får starka tabletter i andra änden av telefonlinjen? Tänk om jag hade varit en självmordsbenägen person (något som värk säkert kan göra med en person, det vet jag av egna erfarenheter nu), eller om jag hade varit missbrukare…? Att få starka tabletter på telefon verkar på något sätt inte riktigt rätt… Eller?

    Nu värker det så mycket i nacken så jag orkar inte skriva mer. Jo, jag har ju en viss fingerfärdighet så även om det blev många ord så gick detta relativt fort att skriva! 😉

    Kram på er!

  • Revansch? Nä det är fel ord…

    Jag fick en kommentar till senaste inlägget om att vara ”Fel ful och farlig för mig själv” som jag har gått och funderat över.
    Är det revansch jag vill ha?
    Svaret blir faktiskt nej. Ordet kändes inte rätt när jag läste det.

    När jag växte upp lärde jag mig mycket av min mamma om människor inklusive mig själv. Hon var barn- och ungdomspsykolog och hade alltid en förklaring. Både till varför jag gjorde som jag gjorde och varför andra gjorde som de gjorde. Ibland kunde detta vara en aning frustrerande men det är en annan historia.
    Dit jag vill komma nu är att mycket av det hon lärde ut har jag haft stor nytta av i möten med andra människor och när det gäller att förhålla mig till mig själv och min egen roll i sociala sammanhang.

    Revansch är fel ord tycker jag. Det är i mina öron snarlikt hämnd eller en uppvisning för att minsann se till något…

    Nej, jag har i stället en annan ambition med det jag gör. Det jag skriver nu till exempel och det inlägget jag skrev om hur det är att vara jag och tjock hela livet. Jag vill ge dig som läser en chans att förstå, samma chans som min mamma gav mig egentligen. Om du förstår hur jag upplever, ser och tänker på det ena och det andra så behöver jag inte bli missförstådd.

    Fast det blir jag ju hela tiden ändå. Se bara på den där läkaren som jag inte ville fortsätta gå till. Han lyssnade inte och förstod uppenbarligen inte. Alternativt, tolkade det jag sa utan ett öppet sinne för hur just jag fungerar.

    Kanske spelar det ingen roll hur mycket jag än skriver och försöker förklara här i min blogg. Du som läser det jag skriver kanske ändå tolkar det som f-n läser bibeln och så blir det något helt annat. Men även om det blir det så har du i alla fall tagit del av något som är skrivet av någon annan för just dig.

    När jag skriver artiklar och reportage vill jag återge något i syfte att ge dig som läser en intressant och givande stund. För Länstidningen Värmlandsbygdens läsare är det ofta med tyngdpunkt på inspiration och med baktanken att visa dig vad någon eller några gör och hur. Jag tycker nog att det det är väldigt mycket som är värt att uppmärksamma. Men alla har en historia att berätta så egentligen kan jag nog skriva om allt och alla.

    För mig är det viktigt att förstå, att få insikter som är nya för mig och att få upp ögonen för hur det kan vara. Å jag tror att vare sig jag skriver här i min blogg eller en artikel eller ett reportage är det nog snarare DET jag vill uppnå än att få revansch.

     

    Mamma, Gunilla Lindahl 2006.
    Mamma Gunilla Lindahl 2006. Hon var skolpsykolog i Forshaga kommun 1974-80. Nu är hon saknad av många och inte minst av mig sedan oktober 2007. <3

  • Fel ful och farlig för mig själv

    webbkameraexperiment

    …jo, det är så det är. 

    När jag var riktigt liten minns jag inte om någon påpekade det för mig. Första gången jag blev medveten om det var på förskolan. Med Göteborgsdialekt började jag förskolan på Lamberget i Karlstad. Där gick Thomas också. En kille som skrämde mig från första dagen. Alla barnen fick symboler vid sina krokar, min var en snögubbe. Något som Thomas tyckte passade mig alldeles utmärkt. Jag såg ju ut som en sa han och kallade mig tjockis.

    Jo och sedan kom lågstadiet på Parkskolan på Herrhagen i Karlstad. Där fick två klasskompisar i uppgift och välja varannan klasskompis till sina respektive lag när vi skulle spela fotboll eller brännboll. Jag var alltid kvar sist. Varför…? Jo givetvis för att tjockisar inte kan springa så fort och därför inte tillför något till laget givetvis.
    Nu minns jag inte i detalj hur det var, men nog fanns det en å annan som kallade mig tjockis på skolgården också. Annars minns jag nog lågstadiet som ganska roligt och att jag hade kompisar.

    En gång när jag var åtta eller nio var vi på besök hos mormor i Göteborg. Mina mostrar var där och en av dem tittade kritiskt på mig uppifrån och ner och sedan sa hon:
    – Varför är du så tjock egentligen när inte dina syskon är det?
    Jag minns fortfarande känslan… Känslan av att vara fel, ful och inte riktigt som jag borde. En känsla av skam, skuld, men var det mitt fel…?

    I skolan skulle vi ha redskapsgymnastik och hoppa över en plint. Vi stod allihop i en ringlande kö och en och en sprang mina klasskompisar fram och hoppade graciöst över bocken. Jag kände mig kritisk, hur skulle jag klara av detta…? Fjärilarna for i magen och när det blev min tur gick det som det gick. Jag landade mitt uppe på, på magen. Det gjorde ont. Luften gick ur mig och mina klasskompisar skrattade så de tjöt. Det var första och absolut sista gången jag hoppade över en bock, plint eller vad du vill. Aldrig mer gjorde jag detta. Många var gympalärarna som försökte få mig att göra om det och jag fick till och med läroplanen i gymnastik i läxa en gång för att en av dem ville överbevisa mig om att jag var tvungen att hoppa. Ja ja… Nä, självbevarelsedriften var större än alla elaka gympalärare i hela världen!

    På mellanstadiet hade jag flyttat och var ny i klassen. I min klass var de allra flesta väldigt snälla mot mig men de behandlade mig som om jag inte riktigt hörde dit. Armlängds avstånd helt enkelt. Jag var ensam.
    Jag minns att en av tjejerna tittade på mig, vänligt men med samma avstånd som vanligt.
    – Du e ju riktigt söt ju, sa hon sedan som om hon inte hade sett det förut.
    Man kan undra vad hon såg, eller OM hon såg mig alls…?
    I min parallellklass fanns en grupp killar som alltid höll ihop. Några av dem bodde utmed vägen jag gick hem och jag minns att jag sprang hem efter skolan så att de inte skulle hinna få tag i mig. En gång fick de fast mig. Tog min skolväska som de skrattade åt för att den var lika ful som jag. Sedan hällde de ut innehållet i en bäck utmed stigen där vi stod. En annan gång skulle de tvinga av mig kläderna. Men så långt kom de inte, jag försvarade mig allt vad jag orkade och jag minns inte riktigt nu vad det var som hände men de lyckades i alla fall inte. Som tur var!
    De där killarna snodde min mössa på rasterna och kletade in den i gegga eller stampade på den i närmaste vattenpöl. De kallade mig sumobrottare och fläskberg och de lät mig hela tiden veta att jag var fel och ful.

    Men jag lärde mig bli hård mot de hårda. Jag kunde ge igen med ord. Orden har alltid varit mina vänner och när jag gick på högstadiet minns jag ett triumferande ögonblick särskilt väl. Då var det tufft att röka och givetvis stod jag med de tuffa som sysslade med detta på rasterna. En av dem var en kille ur gänget från mellanstadiet. Han hade en karakteristiskt rak näsa utan backe på som vi andra har. När han började med sumobrottarsnacket och kallade mig fläskberg så brann det.
    – Håll käften på dig din förbannade väggspringare, sa jag ilsket och mycket högt!
    Alla de andra tuffa som stod där tvärtystnade innan de började skratta hysteriskt och jag kände hur jag växte medan killen med näsan såg ut som om han krympte.

    När jag flyttade till Långedrag i Göteborg så hade jag inte bara bytt skola, jag var ju även från en främmande kultur och från ett annat land, Värmland och bruksungdomskulturen. Jag passade aldrig in i societetsvärlden i Långedrag och jag pratade värmländska. Kanske var jag inte så tjock egentligen när jag gick på högstadiet. Bara lite kraftig egentligen. Men en kille i klassen tyckte att jag var kobent. Han var kortast av dem och hade inte kommit i målbrottet som de andra grabbarna när vi gick i åttan.
    – Kvigan, sa han när han pratade med mig.
    En dag tröttnade jag. Då satt han längst bak i ett av klassrummen och jag satt nog i mitten någonstans. Men jag ställde mig upp i full fart och for runt mot honom medan jag fräste åt honom högt och ilsket:
    – Sitt ner och håll käft, Fido!
    Den gången minns jag också att många av mina klasskompisar skrattade högt och att lille ”Fido” krympte ännu mer och blev mindre än han redan var. Fast han slutade inte ändå… ja ja…

    Som vuxen har jag inte mött de elaka orden och jag ingen har snott mina kläder eller saker och förstört dem. Men en kategori som alltid har attityd och alltid vet bättre än mig är alla dessa som alltid har tränat och idrottat. Som alltid vet hur man ska äta och hur jag äter (utan att egentligen ha en endaste aning).

    Idrott blev inget jag gillade i skolan direkt. Men jag har alltid älskat min cykel och jag gick på ridskola i många år. Att gå i skogen älskar jag också. Men det har inte blivit så många joggingrundor, inte så många gympass heller. Det var egentligen inte förrän jag hade blivit mamma och Jonatan var fyra fem månader som jag provade på gympa för första gången. Det var mammagympa och jag gick på det tillsammans med min kompis som också fått barn. Det var jätteroligt och gav blodad tand. När mammagympan var slut fortsatte jag med vanlig gympa.

    Utan körkort är cykel bra och jag cyklade vart jag skulle i Göteborg under många år. När barn nummer två hade kommit ”råkade” jag hamna på ett intensivpass av misstag på Friskis. Å kort som jag är så stod jag i innersta cirkeln så det var bara att köra. Annars hade jag fått tränga mig ut mellan alla som stod i yttre ring för att komma ut. Å döm om min förvåning, jag fixade det. 🙂

    I den vevan var jag via jobbet på en hälsokontroll. Sköterskan där bad mig sitta på en träningscykel medan hon mätte min syreupptagningsförmåga.
    – Du har samma siffror som en elitidrottsman, sa hon förvånat efteråt.
    Jodå, å ändå hade jag nog en BMI som sa fetma för jag hade garanterat 30 kg övervikt också. För hur jag än tränade och cyklade så blev jag inte smal.

    Jag har cyklat ett cykellopp i Götet som är 4,2 mil sju gånger och alltid kommit in samtidigt med de som kom på medeltid. Alltså eliten kom före mig i mål och de glada amatörerna som cyklade för nöjes skull kom långt efter. Två timmar och en kvart tror jag var mitt rekord. Å alltid var det motvind… 😉

    Så fort jag har haft med sjukvården att göra så har jag fått veta att jag är överviktig, att jag borde göra något åt det och en del av dem har föreläst om hjärt- och kärlsjukdomar också. Fel och farlig för mig själv alltså.

    Jag har ätit dieter av olika slag och jag har gått ner 20 av mina 30 överviktiga kilon vid tre olika tillfällen. Jag kan, om jag vill. Men så börjar jag äta som vanligt och unna mig något emellanåt och där kommer de igen. Swisch säger det så är de tillbaka alla de där 20 kilona.

    När jag var gravid gick jag upp mer än 30 kg varje gång och jag gick aldrig ner alla de där kilona emellan de båda graviditeterna. Dessutom hade jag graviditetsdiabetes. Något som läkarna sa skulle ge mig åldersdiabetes i tidig ålder om jag inte tränade och gick ner i vikt. Tränat har jag ju gjort till och från. Hund har jag haft i alla år och de måste ut i alla väder. Men en period satt jag mycket still och rörde nästan inte på mig alls. Då mådde jag skit och så fick jag ryggskott. Men nu rör jag på mig igen.

    När jag gick till doktorn med ryggskottet, 2008 tror jag det var, så visade det sig att jag hade fått åldersdiabetes. Sorgligt men bara att gilla läget och börja äta som jag gjorde när jag var gravid. Inga sötsaker, mycket grönsaker, tallriksmodellen och mindre pasta och inget vitt bröd. Mer fibrer och regelbundna måltider. Jo, jag minns ju hur bra jag mådde när jag åt så som gravid. Så har jag ätit nu i sju år. Men vikten? Jo den är som den alltid har varit och lite till också.

    Jo, jag ska skriva upp vad jag äter under en dag säger de. Då ska jag se själv hur fel jag äter säger de. Å jag ska ut och röra på mig och bli svettig tre gånger 45 minuter varje dag. Jo, det sa läkaren till mig på vårdcentralen. Det är sant!! Han hade för övrigt en sorglig attityd till mig. Fick mig att känna mig mer fel och ful och skadlig för mig själv än någon annan gjort tror jag. Varje gång jag skulle till honom på kontroll hade jag ångest och när jag tvingade mig in i hans rum och såg hans nedlåtande blickar och blev utsatt för hans kränkande sätt så blev det inte bättre.

    Nu har jag bytt till en annan vårdcentral för det var inte lätt att byta läkare. I så fall fick jag själv sätta mig och ringa till hans kollegor och fråga dem om de hade rum för mig i sina patientlistor. Det var ingen som ville hjälpa mig byta läkare när jag frågade de andra i personalen. Så då bytte jag vårdcentral i stället och hittills ta i trä har de varit väldigt mycket bättre där, de jag har mött.

    Men faktum kvarstår, de finns där ute, alla de där som tränar enormt mycket och har stenhård koll på vad de stoppar i sig. De vet allihop, att mitt liv som jag lever det, är fel och farligt för mig själv. Ska man tro det budskap som omvärlden ger med alla trådsmala modeller, alla bantningskurer, alla råd och tips om bättre hälsa och smalare tillvaro så är jag ju både fel, ful och farlig för mig själv. Precis som jag varit i hela mitt liv!

    Ibland blir jag arg. Ibland suckar jag bara uppgivet och skiter i dem men skammen och skulden bär jag med mig sedan jag var barn. Tänk om jag varit smal, haft tuttarna på rätt ställe, tränat hela tiden och ätit som alla de som gör det. Tänk om jag bara hade varit så duktig och bra, tänk så smal och smärt och vacker jag hade varit då och hur länge jag skulle leva. Nu riskerar jag ju att dö i morgon…

    ….så det är väl bäst att jag lever varje dag så länge jag kan då!

    1. Puss på er! Jodå, både väggspringaren och Fido kan också få varsin puss! Men inte läkaren som jag bytte bort… näe usch!!
  • Den som har kan ge

    Den som har kan ge

    …så måste det ju vara? Eller är det meningen att den som inget har får skylla sig själv eller lära sig ta för sig?

    Baksidan av alla världens religioner är enligt min sida att MÄNniskor använder den som ett verktyg i maktutövning, mot kvinnor och mot MÄNniskor med annan tro än deras egen. Fanatikerna är värst. Men det finns en annan sida som jag tycker saknas hos många här hemma i vårt land.

    När jag var liten fick jag följa med mormor på möten och jag fick åka på läger och gå på vinter-, påsk- och sommaraktiviteter som kyrkan ordnade. Då lärde vi oss att alla människor är lika oavsett hudfärg och ursprung. Att ”Gud” älskade oss allihop ändå. Vi fick lära oss att den som är i nöd av olika anledningar behöver hjälp av oss andra som har det bra. Så enkelt och så självklart egentligen. Men så långt borta hos många av oss idag.

    Jag blir riktigt ledsen när ordet religion blivit som ett rött skynke för vissa. Så fort de hör ordet börjar de se ut som ilskna tjurar och spottar och fräser sådant som att det är religionens fel att det är krig på jorden. Men i så fall missar de målet när de skjuter anser jag. Det är inte religionen i sig som är källan till detta, det är MÄNniskorna!

    Utan religion tror jag att det blir svårt för människor ta hand om varandra. Jag tror det är svårt att motivera detta utan tankar och motiv hämtade ur religion helt enkelt. Jag tror att vi för att förstå detta först behöver få känna oss som en syskonskara och att vi behöver ha ”någon” eller ”något” som är större än oss själva för att vi ska bry oss om varandra.

    Min morfar som var pingstpastor lär ha sagt vid något tillfälle att hans tro och den socialdemokratiska ideologin inte skiljer sig åt så värst mycket. Jag minns ett samtal som jag och mamma hade för länge sedan när hon nämnde detta. Det handlade om synen på människorna i samhället, om hur vi ser på ”den tärande sektorn”, det vill säga den offentliga sektorn. Jag som har femton år bakom mig som anställd inom denna sektor vet ju vad besparingar innebär. Numera har jag förstått att det tänket har överförts till ”den närande sektorn” också. Även personalen inom industrin får veta vad besparingar är…

    Morfars ord handlade om hur vi värderar saker i samhället, vad som är viktigt och vad som inte är lika viktigt helt enkelt. Det blev extra tydligt för mig hur MÄNniskor med gott om pengar tänker när jag var tjänstledig för att arbeta på ett IT-företag i Göteborg en kort period. En säljare, uppvuxen med silversked i munnen och med gedigen utbildning från Handelshögskolan och från någon annan skola i samma gebit i Schweiz, sa till mig att det gäller att hålla ”den tärande sektorn” med så liten budget som möjligt för att i stället lägga satsningarna i ”den närande sektorn”. Det är ju, som han sa, ändå DÄR pengarna kommer in.

    Med en sådan övergripande syn på vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt så ser jag ett samband. Ett samband mellan egoism och hatet mot de mindre bemedlade i Sverige, i världen. De är ju tärande, de där som inte drar in stålarna själva, sjuka, arbetslösa, flyktingar, tiggare, missbrukare och kriminella. Eller…? Varför ska vi lägga pengar på dem när de inte bidrar själva…? DEN inställningen hör INTE hemma i den kristna tro som jag har erfarenhet av. Den hör heller inte hemma i den socialdemokratiska ideologin! Det var detta mamma sa att min morfar hade påpekat.

    Nu dog min morfar 1969 och jag har inga särskilda minnen av honom egentligen. Bara att jag tyckte om honom.

    Mamma är också borta. Hon var egen företagare de sista åren i sitt liv men sina anställningar hade hon i den offentliga sektorn. Hon var anställd som skolpsykolog, behandlingshemspsykolog och psykolog och terapeut i öppenvården. Hon fick under sitt yrkesliv se hur barn- och ungdomspsykiatrin först fick ett uppsving bara för att sedan monteras ner. När vi flyttade till Göteborg 1980 fick hon jobb på ett behandlingshem för unga. Där bodde fem sex ungdomar med olika psykiatriska diagnoser. Anorexia var nog den vanligaste. Men trots att de gjorde ett superbra jobb med ungdomarna där så avvecklades sammanlagt nio behandlingshem i Göteborg och hon tvingades börja arbeta på en öppenmottagning i stället. Där tyckte hon inte att hon kunde utföra sitt arbete på rätt sätt. Hon fick så många fler patienter/klienter och hade ingen möjlighet att engagera sig tillräckligt i någon av dem. Det hann hon inte…

    Vi diskuterade ofta hur samhället fjärmade sig mer och mer från de som behövde dess omsorg. Hur psykiatriska patienter skulle bo själva och ha egen lägenhet. Hur detta inte fungerade, de hamnade ofta som hemlösa i stället och psykiatrin hade inga möjligheter att ta hand om dem på rätt sätt längre när den hade omvandlats till öppenvård.

    De gamla där jag jobbade fick aldrig komma ut och de fick billigast möjliga mat. Personalen fick alltfler administrativa uppgifter utöver att sköta omsorgen.

    Dagis fick allt större barngrupper och skolklasserna blev också större och skolpsykologerna blev allt färre.

    För min del är det inte så konstigt om folk i allmänhet blir trötta på politikerna. Vad jag inte förstår är hur hur så många kan tro att det blir bättre om de röstar på ett parti som förstärker skillnaderna mellan folk och folk…???? Det är ju bara de starka som vinner på det, de med vassast armbågar och rätt förutsättningar (och hudfärg).

    Under den tidsrymd som nedmonteringen av ”den tärande sektorn” pågick växlade det mellan höger och vänsterblocken vid rodret. På samma gång kom EU till och fick mer och mer makt och så kom även Internet till. I ”den globala byn” vet vi alla vilka som ser sig själva som världsherrar, eller hur…? Jo det stora landet ”over there”. De styr och ställer i världen som om hela klotet tillhör dem och är deras ansvar. Jag tror inte det finns någon som kan säga emot mig där. På samma gäng är det ju alltid så att en organisation präglas av sin ledning. Det gäller i familjer, i företag och så även på vår planet. Inklusive länderna i EU.

    ”Den närande sektorn” är livsnerven för US och ”den tärande sektorn” ska hållas kort, helst inte finnas alls. Världsbanken och IMF har styrt och ställt med hjälp av lån och finansiering i US anda i många år nu. Nära nog alla länder på jorden har fått veta att de inte kan låta ”den tärande sektorn” bli alltför kostsam, på ”den närande sektorns” bekostnad… Då hindrar de handeln över gränserna och då får de inte ”låna” av Världsbanken.

    I den amerikanska drömmen är det helt rätt och riktigt att bli svinaktigt rik som enskild individ. Den som lyckas med det blir nästan helgonförklarad. Att bli eller vara fattig däremot är ett misslyckande, något som den misslyckade själv får ansvara för. Det krävs en hel del tur, stor skicklighet och massor av egoism för att du ska kunna göra den resan, från fattig till svinaktigt rik, eller hur…?

    Nä nu har jag skrivit en roman igen…. måste ju arbeta lite också.

    Summan av kardemumman är i alla fall att jag tror att egoismens triumf beror på att religion blivit ett skällsord. Något vi ska akta oss för. Den synen har sin rot i att vi präglas av ”den globala byns” ledning, US-styrd ideologi. Världsbanken och IMFs ledning vinner på att vi som är samhället enbart tänker på oss själva och lär oss hata de som är svaga. I den ledningen sitter givetvis också flera som är svinaktigt rika också…. (Eller så har lobbyisterna för företagen som vinner på att ta bort hinder för handel, och hålla ”den tärande sektorn” tuktad fått gehör.)

    Det är inte fel att bli rik om man kan bli det på ett just (”schyst”) sätt och med gott samvete tycker jag. Samhället ska inte ta från de rika och ge till de fattiga. De rika ska själva inse att de kan ge till dem som behöver, varför ska det va så svårt att förstå att alla vinner på det?

    I en seriestrip hämtad från en Bamsetidning som jag delade på Facebook idag står:

    ”…den som har ska dela med sig till den som inte har – men som behöver…”

    Faktiskt, Bamse har rätt, så enkelt är det egentligen! Frågor på det…?

    PS. Det finns inget i hela världen som kan ge så mycket som den känsla som infinner sig efter en hjälpinsats! Att agera osjälviskt och för någon annans bästa är nog bland det finaste som finns och det ger en go känsla! Vilket INTE egoismen gör! Prova så förstår du vad jag menar!

  • Känner elden innan jag blir vingklippt

    Ibland vaknar engagemanget för det jag tycker är rätt och mot det jag tycker är fel. Som i mitt förra inlägg…

    Men så möts jag av alla som ropar ut helvetet, som rapar upp allt som är så förfärligt, hemskt, bedrövligt och som aldrig tycks ha några egna recept för att motverka det elände de basunerar ut.

    Då blir jag så trött.

    Då undrar jag varför eländet ska få tynga alla och varför vänlighet, medmänsklighet, kärlek och solidaritet har blivit så fula och oönskade ord.

    Mitt engagemang blir vingklippt och menlöst när de där basunerna sprider allt det där negativa. Tänk om alla ni som gör så där kunde vara kreativa, konstruktiva och inse att vi alla KAN göra något om vi verkligen vill och verkligen tror på att vi kan. För det KAN vi då!! Så det så!

    Men ni verkar hellre vilja sitta på era häckar med armarna i kors och predika hur illa det är med allt och en del av er hittar även syndabockar. Syndabockar som får bära ansvaret för allt detta elände som ni stackars offer drabbas av och inte kan göra något åt. Men då ska jag tala om något för er, ni har också ansvar för eländet! Ni lever ju i det!

    Dessutom är ni en samling blindbockar som tror att ”Någon Annan” ska ändra på saker å ting åt er, men har ni funderat på vem den där ”Någon Annan” är….?

    Jo, det ska jag tala om för dig att ”Någon Annan” är du, jag och alla vi som bygger samhället vi bor i!

    2013-03-11 00.52.45
    – *Suckar djupt*…. nä om man skulle ta och fotvandra i Tibet….

  • Att leta ”kött på benen”

    Jag blir så trött! Vissa som delar saker på Facebook verkar liksom leta efter ”bevis” på att de har rätt när de säger att ”de där” kommer hit enbart för att luras.

    tiggare_feb2015_kd

    Jag hittade en bild, fotat och med bildtexten skriven av en person som uppenbarligen enbart gjorde det för att (be)visa hur ”verkligheten” ser ut. Vad hen visar på fotot är två personer, en kvinna och en man. De bär på påsar och en krycka. I texten står givetvis att kvinnan haltade bara några minuter tidigare när hon var tiggare utanför en affär.

    Jag blir för det första ledsen över den triumferande ”ton” som texten har. Det visar på en människosyn som jag aldrig kommer att få och heller aldrig har haft. Jag har inte fått lära mig att se med avståndstagande misstänksamhet på mina medmänniskor på det sättet.

    Min mediekritiska blick som är mer objektiv ifrågasätter dessutom genast om fotografen själv verkligen såg just denna kvinna halta och tigga. Om hon bär på en krycka kan det finnas en annan förklaring annars. Hon kanske vet en person som behöver den, hon kanske har köpt den för pengar som hon fått eller tiggt ihop till denne mer behövande?

    En annan sak som jag registrerar i bilden är att kvinnan bär inomhustofflor. Sådana där rosa med fluff och utan rem bakom hälen. Troligen hade hon inga skor men lyckades kanske hitta dem i en soptunna, alternativt har hon fått dem av någon. Om hon hade en fet plånbok hade hon definitivt inte haft dem på sig utomhus i alla fall.

    Mannen som kvinnan har i sällskap drar en resväska på hjul och ovanpå den verkar det ligga en bunt som ser ut som en madrass. Troligen har ingen av dem någon plats med tak över huvudet. Troligen har de allt de äger med sig och troligen är de kanske på väg mot en plats där människor i deras situation sover.

    Men i kommentarerna under bilden är teorin sanning och det är INTE mina slutsatser som avslöjas där. Nej, bildtexten som hen har lagt ut säger något helt annat och den får medhåll.

    ”Fyy faan. Här sittet dom utanför affärerna i värnamo med filtar, täckjackor o fanstyg, o vissa sitter oxå med kryckor, o så kommer vi blåögda o idiotkorkade svenskar o tycker synd om dessa individer, sen när dom har tröttnat så tar dom kryckorna på axeln o går hem, o jag kan lova er att denna kvinna haltade inte för 5 jävla öre. Fyy faaaan. Vakna för helvete……….” 

    Men vad är det vi ska vakna till…? ”Dessa individer” gör vad de kan för att vi ska ge dem en slant. Vad är det för fel med det? Med tanke på den situation de är i så gör de vad de kan för att överleva helt enkelt. I deras eget land finns inte samma möjligheter som det gör här i Sverige. När de då får chansen att resa hit så tar de den. Vad är det för konstigt med det…? Å hur kan vi vara så många i det här landet som hatar dem för att de gör så….?

    Vi svenskar blir lurade på SÅÅÅÅÅ många andra sätt anser jag. Vad gör det dig eller mig att bli ”lurade” att ge en krona eller tre i en pappersmugg när det sitter höga herrar och håvar in ofantligt många fler slantar från oss på annat sätt? De håvar in så många slantar att det blir svårt för oss att ens fatta hur många de är till och med!

    Vad menar jag? Jo, vi sitter till exempel som säckar framför tv-apparaterna på kvällarna och tittar på kanaler med tv-reklam. Där visas den ena välproducerade reklamfilmen efter den andra och utan att vi ens märker det har produkter placerats i både filmer och tv-serier som vi tittar på. Det lurar våra hjärnor så att nästa gång vi är ute och handlar så slinker både det ena och det andra ner i kundkorgen. Jo, om du blir medveten om det så är det så du funkar. Du blir lurad när du sitter där som en hösäck att handla produkter du kanske inte ens visste att du behövde. Det i sin tur gör att herr K och hans familj kan vältra sig i pengar på en annan plats.

    ”Om inte utvecklingen förändras så kommer den rikaste procenten av jordens befolkning nästa år att äga mer än alla andra tillsammans, varnar Oxfam. Samtidigt lever en miljard människor på mindre än tio kronor om dagen.” LÄNK TILL KÄLLAN >> 

    Vem är det som egentligen behöver vakna?

    Vilka individer är det som egentligen lurar pengar av oss?

    Tiggaren som vill ha några få kronor eller ”den rikaste procenten av jordens befolkning” som vet hur produkter ska marknadsföras så att vi, den dumma pöbeln, inte ska fatta att vi ger dem ännu mer?

    Nej, jag fick en textbild till mig häromdagen på Facebook och så är det. Jag menar inte att rikedomar som någon tillskansat sig ska konfiskeras. Men jag anser att de som sagt till mig den senaste tiden att ”fôlk e dumma” har helt rätt när de hellre hatar en tiggare och är rädda att bli lurade av dem än inser hur lurade de blir på så många andra sätt! Den åsikten står jag för. Å kanske är det inte en och en av oss som är dumma på det sättet utan hela vårt samhälle, så som vi har utformat det.

    De styrande som vi ser i riksdagshuset och nere i EUs högkvarter besöks dagligen av lobbyister. Lobbyister från stora bolag som har råd att hålla sig med sådana. Den enda uppgift dessa lobbyister har är att se till att deras uppdragsgivare, de börsnoterade bolagen, får mer klirr i kassan. Detta lurar våra styrande att stifta lagar och underlätta regler och annat, enbart för att ”den rikaste procenten av jordens befolkning” ska bli ännu rikare.

    Vanligt folk och i synnerhet de som tillhör de allra fattigaste, de som blivit utslagna ur ekorrhjulen och är arbetslösa, sjuka, hemlösa, tiggare och ännu fattigare. Vilka lobbyister har de i maktens korridorer? Nä just det, inga alls. Å se hur det går för dessa…? Vi luras att se upp till de rika och sparka och slå på de som finns längst ner.

    Precis som ovanstående person gjorde när hen la ut bilden och skrev texten om sina teorier om kvinnan och mannen med väskor och krycka.

    Vem ska vakna egentligen, frågar jag en gång till….?????

    Jag blir så arg, så ledsen och besviken på att de som säger att ”fôlk e dumma” hela tiden får vatten på sin kvarn.

    Jag blir dessutom livrädd för alla dessa som tror att SD och andra liknande partier ska frälsa världen ifrån ondo när det enligt min mening är HELT FEL VÄG eftersom det leder till raka motsatsen!!!

    Vilken människosyn skulle DU vilja bli bemött av om du skulle vara tvungen att fly från ditt hemland? Jo, jag vet, det tror ni aldrig kommer att hända och därför behöver ni inte tänka på det! Nä nä… men det är det du skulle behöva tänka på för att förstå och sluta hata!

    PS. Fria tider gör precis som hen med bilden på paret, de eldar också på det där hatet och de lurar också folk att bli dumma. Sluta läs, sluta dela deras skit! Snälla!!!????

    kaptitalist

  • Ny bloggadress

    …jag tycker ju att det är väldigt roligt att helt dyka in i webbprojekt. När jag nu ändå har en domän som heter cicciwik.se så varför då inte använda den till att blogga på? Sagt å gjort, igår fick den här sidan se dagens ljus. 

    Mina domäner och webbsidor ligger på två webbhotell, one.com och Binero. Båda är jätte-jätte-bra och jag är väldigt nöjd. Bra service och bra funktioner. One har blivit bättre och bättre. Det webbhotellet har jag haft sedan jag skaffade min första domän, cvea.net. Tror det var 2001. Jaha, å nu 14 år senare konstaterar jag att det var ett bra val. One har hela tiden jobbat på att hålla priset nere och på samma gång erbjuda bra service och uppgradera sina funktioner. Något jag tycker har funkat bra.

    Binero skaffade jag när jag hade haft forshaga.org ett tag. Det första webbhotellet som den domänen låg på har jag förträngt namnet på. Det var så kass. Sidan krånglade och hakade upp sig och försvann till och från. CMS-systemet, som man administrerar innehållet med på det webbhotellet, var under all kritik så till slut tröttnade jag. Efter att ha forskat lite föll valet på Binero och det har jag aldrig ångrat. Binero är mycket bra och har funkat klockrent  hela tiden.

    Jo, jag kan detta med att göra webb ganska bra men jag är ingen tekniker. Det vill säga, jag kan grundläggande HTML-kodning och jag vet hur det mesta funkar men jag är nog mest intresserad av design och funktion. Inte så mycket av det tekniska. Man måste ju pyssla med tekniken när man skapar och det gör jag gärna. Men jag skulle aldrig ge mig på att utveckla tekniken, göra nya funktioner själv eller så. Nä, det får andra ägna sig åt. Jag är användare inte uppfinnare och tekniknörd. 🙂

    Så där ja… nu slutar jag skriva här för nu ska jag skriva på annat håll…

    Ikväll kommer goa vänner som ska följa med oss till parken i morgon kvälll. Det ser jag fram emot. Det kommer säkert att bli en och annan svamp plockad också och lite blåbär hoppas jag.

    Förresten, jag har lagt upp alla mina foton som jag har ställt ut på Lustenrundan och en sommarutställning. Vill du se så finns de här >>

  • Fakta förvrids med syftet

    Åh, jag skulle kunna engagera mig så mycket. Men jag behöver min energi till annat så jag får bita mig i tungan och stoppa mina fingrar från att ge sig på allt det där i mina sociala kanaler….

    Just nu handlar det om mjölkbönder, invandring och SD och jag känner vad jag tycker är rätt. Detta är bara några av de saker som är aktuella i vårt samhälle just nu som vrids och styrs med ord så att det inte blir vad det egentligen är. För vissa människor är fakta bara en råvara. En råvara att bygga vidare på för att övertyga andra om hur rätt de har i sin agenda.

    Jag upplever att det är alltför få som verkligen granskar texter som de läser. Hur är det i skolorna, lär skolan ut källgranskning? Hur är det med oss som inte fick lära oss det i skolan, källgranskar vi? Själv har jag ju högskolepoäng i att källgranska och har tentat av det området. Men jag blir riktigt mörkrädd när jag ser hur mina vänner på Facebook delar artiklar ur Fria tider till exempel. Sållar man fakta ur deras texter och tar bort värdeladdade ord så tror jag att man många gånger kan ifråga sätta deras så kallade fakta också. Det är en källa med en agenda och givetvis gör de vad de kan för att framstå som trovärdiga och sanningsenliga. MEN ingen som har en agenda är objektiv och lämnar åt mottagaren att bilda sig en egen uppfattning!!! ALLA som vill styra andras tankar och åsikter i en viss riktning gör givetvis vad de kan för att lyckas med sin självpåtagna uppgift!

    I samhället där jag bor får invånarna inte veta hur den offentliga apparaten fungerar, hur det vi har runt oss styrs, nej. Det finns de som i stället gör politik av att myggen inte har bekämpats. Kanske har de styrande i vår kommun haft möjlighet att välja andra vägar och kanske hade BTI spridits över mygglarverna då. Men det ÄR inte politiken som styrt detta. Det är inte S som tänkt att de ska utöva makt över invånarna i Deje bara för att de kan. Miljökontoret måste följa direktiv från högre instanser och de måste framför allt följa den lagstiftning som finns i vårt land. En lagstiftning som gäller i hela vårt land och i vissa fall även i hela EU. Men det är aldrig någon som tänker på det lokalt här i Forshaga. Nej, i stället framställs både politiker och miljökontor som inkompetenta och med egen agenda att förstöra för invånarna.

    Men snälla rara ni, vi lever i en demokrati och vi röstar fram vem som ska stifta lagar i vårt land. Lagstiftarna som vi valt stiftar sedan lagarna som styr hur kommunen och våra myndigheter ska hantera sådant som myggplågan i Deje. Enligt våra lagar måste människors hälsa och miljö vägas in när samhället vill göra ett ingrepp som det är frågan om i det här fallet. Vi har en lagstiftning som heter Miljöbalken och som styr detta. Den offentliga apparaten är inte snabb, det måste till utredningar och undersökningar och beslutsunderlaget måste vara noga genomarbetat. Beslut måste fattas på vägen hela tiden och både politiker och tjänstemän, lokalt, regionalt och även nationellt behöver underlaget för att kunna analysera och sedan ta ställning. Som sagt, inget som görs på en eftermiddag. Ja, jag hör er säga att de ändå har misslyckats. Att de ändå inte gjort vad de ska och så vidare. Men argumentet att det har med det faktum att göra att kommunhuset ligger i Forshaga och inte i Deje där de flesta myggen finns håller ändå inte. Glöm det.

    Det finns så många felaktigheter som sprids i sociala medier!
    Akta dig så du inte går på dem!!!

    Det finns så många subjektivt dragna slutsatser och så mycket som målas upp som fakta utan att vara det. Det blir en farlig kombo när den stora massan, folket, pöbeln eller va vi nu ska kallas, läser utan att kritiskt granska källan och syftet med texten!

    Ett exempel är myggfrågan i vår kommun. Så är det också när det gäller fakta om tiggare, invandrare, flyktingar och allt annat i vårt samhälle också. Ren fakta är en sak att säkerställa första. Om värdeladdade ord används i samma mening kan budskapet bli vad som helst. Är avsändaren en källa med en agenda kan du lita på att budskapet också har samma agenda. Så är det!

    Men vi tar till oss det vi VILL tro på ändå, oavsett källa, så egentligen kanske du ska fråga dig själv VARFÖR du väljer att tro på det du läser?

    Flera gånger den senaste tiden har jag hört och läst från flera håll att ”fôlk e dumma”!  Sorgligt nog måste jag nog hålla med ändå. Det verkar som om det bara är de som vet hur budskapet ska formuleras, hur faktan ska förvridas, som kan tänka! DE är inte lika dumma tyvärr!

    Tack för ordet!

    Gå en webbkurs i källkritik >>>

    Viralgranskaren – tidningen Metro >>> 

    Artikel: Så avslöjar du en politisk bluff i sociala medier >>> 

    Att hitta korrekt information på Internet >> 

     

  • Ett enda ord…

    En vit man kallar en färgad för ”apa”. Den färgade mannen blir arg och misshandlar den vite. Den färgade hamnar i fängelse och hans son lär sig hata vita.
    – Följden av ett enda ord….

  • Det där med pengar

    Myror
    Myror lever också i samhälle och de hjälps åt!

    Kläder på kroppen, mat i magen och tak över huvudet är prio ett. Därefter kommer att ha lite över för oförutsedda utgifter och för att kunna unna sig något ibland. 

    Så ser min prio ut. Så lärde jag mig att tänka under min uppväxt. Mormor sa alltid att ”hel och ren” var viktigast. Mamma lyckades se till att vi hade just kläder på kroppen (som var rena för det mesta) och vi fick mat i magen och hade tak över huvudet.

    Kanske blev det inte så mycket över att spara för oförutsedda utgifter alltid, men när det behövdes så löste hon det också.

    Under min uppväxt fanns det inga lyxartiklar som dyr elektronik och annat hemma. Men vi hade en tv, dock utan video som många andra hade när jag blev tonåring. Vi hade stereo, som inte var av värstingmodell men den funkade. Vi hade aldrig märkeskläder, som nästan alla andra hade när jag gick på mellan- och högstadiet. Å vi åkte aldrig utomlands. Bara en gång, till Grekland, när jag var tolv. Men då bodde ju min moster där så vi bodde hos henne i 14 dagar och firade midsommar i Aten.

    Mina klasskompisar gick på bio, åt på restaurang, hade nya cyklar och märkeskläder. Inte alla, men många. Det var inte så hemma hos mig. Men mamma, som var ensamstående med mig och mina två småsyskon, skaffade sig en akademisk utbildning och hon köpte eget hus trots att hon var ensamstående. Vi åt tårta ibland för att hon ville det.
    – Fira något…? Tja, det är väl alltid NÅGON som fyller år idag, sa hon. 🙂

    Vi hade mormor som hade sommarställe i Dalarna och där kunde vi vara på sommarlovet. Bada, leka och gå i skogen. Vilken lyx! Vi hade faster på Onsala och dit kunde vi åka och uppleva havet också. Lyxigt tycker jag!

    Men pengar att köpa lyxkonsumtion för hade vi inte.

    Själv minns jag fortfarande det smått traumatiska valet jag gjorde som 13-åring mellan ett par Bergis-jeans och tio ridlektioner. Jag valde jeansen och saknade hästarna sedan… Något ridläger var jag aldrig på men mamma lyckades ändå se till att jag fick gå på ridskola från 8 års ålder till jag var 13. Fast å andra sidan tror jag att det var pappas fel att jag fick börja och jag misstänker att han var med och betalade också. Men när jag fyllde 13 hade han träffat en ny kvinna och då förändrades säkert detta…

    När jag var tio gjorde jag en stor teckning över ett samhälle där allt nödvändigt fanns. Skola, sjukhus, vägar med mera. Mamma brukade berätta om detta. Jag hade tänkt ut precis hur det här samhället skulle funka utan pengar. Invånarna där bytte helt enkelt tjänster och produkter med varandra och kunde därför få samhället att funka ändå. Trots att de inte hade pengar.

    För mig har pengar blivit ett nödvändigt ont. Något man måste ha för att klara av att leva. Jag har upplevt omgivningens oförmåga att förstå att jag inte har samma självklara tillgång som många andra. Blickar när jag sagt att jag inte har råd, att det inte går att åka på resor och köpa dyra saker. Men jag har lärt mig leva så ända sedan barnsben.

    För mig handlar det inte om att äga och ha. För mig finns det andra värden i livet. Som att njuta av sommaren, havet och fågelkvitter. Att se och uppleva det vackra runt omkring mig. Jag behöver inte resa för att göra det när det finns här där jag är.

    På vintern fryser jag inte för jag har kläder på kroppen och jag har tak över huvudet. Jag behöver inte vara hungrig för mat i magen är också en tillgång jag har. Jo, så är det… jag har mycket att vara tacksam för.

    När jag läser om människor som hamnat utanför systemet, som inte får pengar av samhället när de hamnat i nöd och därför hamnar i ännu värre nöd. Då blir jag ledsen. För i samma tidning står det ofta om andra som fått bonus, arvode eller ersättning som är svårt för en som mig att ta in. Summor som jag tycker verkar i det närmaste astronomiska!

    Hur kan det vara möjligt att vi har det så? Det finns ju uppenbarligen pengar att ge i överflöd till vissa medan andra får klara sig helt utan…? När det enda vi människor egentligen behöver är mat i magen, kläder på kroppen, tak över huvudet och råd att lägga undan lite för sämre tider och för att unna oss ibland?

    …dessutom finns det till min enormt stora sorg de som ser dessa människor i nöd som en onödig utgift i samhället. De som vill få sjuka, arbetslösa att arbeta till varje pris. De som inte vill hjälpa människor som tvingats fly från sina krigsförstörda liv??? Hur kan det vara möjligt att vi har så egotrippade medmänniskor i det här landet där jag har vuxit upp, där jag har blivit fostrad?