Det är mitt i natten och året är troligen 1980, någon gång på hösten. Platsen är leden som går förbi Stenas Tysklandsterminal i Majorna i Göteborg. Fyra ungdomar går på rad utmed motorvägen trots att man inte får. En av dem har en kassettbandspelare på axeln och ur högtalarna strömmar låtar från David Bowies Ziggy Stardust. Asfalten är blöt och däcken på de bilar som kommer förbi lämnar ett lätt fräsande ljud som ackompanjemang till motorsurret….
Fyra ungdomar umgås en hel sommar mellan nian och gymnasiet. Martin, en av dem, avgudar Bowie. Han kan allt om artisten, om hans skivor, om hans liv om hans texter. Han kan spela gitarr och imitera David Bowie så att det nästan skulle kunna gå att ta fel. Gunilla sätter sig gärna vid ett piano när tillfälle ges och spelar och sjunger med klockren röst, Life on Mars. Sommaren 1981 blev en Bowie-sommar….
Försommaren 1983 hade jag fått mitt första jobb på Fotoquick i NK. Dit kom folk med sina analoga filmrullar och fick dem framkallade på en timma. Just då, den korta tid jag var där och arbetade, var Bowie i Göteborg på turné. Låtar som China girl och Letś dance spelades ofta och mycket i radio och skivan låg på min skivtallrik hemma. Den gick varm!
Folket som lämnade in rullar på Fotoquick efter konserten vet inte det, men personalen tog extra kopior på många fina bilder på Bowie. De gjorde till å med förstoringar av vissa av dem. Jag tror att det kan ha varit fotografer som varit där för pressens räkning för det var många närbilder vad jag minns…
Jo, David Bowie har betytt mycket för mig. Hans musik hör för evigt ihop med ovanstående perioder i mitt liv.
Jo och det får jag faktiskt göra! Enligt lag! Jan Guillous citat är så bra formulerat så jag använder det:
”Yttrandefriheten omfattar även sverigedemokrater, men därav följer ingen demokratisk skyldighet att tolerera deras ideologi.” Hämtat från den här krönikan >>
🙂
Allstå för att klargöra: jag tycker INTE om vad det partiet står för! Jag kommer ALDRIG att ändra den åsikten å om de får mer makt i mitt land så får jag allvarligt överväga att lämna mitt fosterland som politisk flykting! Jag har sagt det förr och jag står för det.
MEN jag tycker om folk som har de åsikterna vilket får mig att må fruktansvärt dåligt emellanåt. Det är ingen idé att diskutera med dem för då blir de mina ovänner och det vill jag inte. Men att bita sig i läppen när det hoppar SD-grodor ur munnen på människor jag annars tycker väldigt mycket om är inte alltid så lätt.
På Facebook kan man blockera folk men i verkliga livet fungerar det inte riktigt så. Å det finns ju de som finns både IRL och på FB. Då vore det ju lite konstigt att blockera dem på FB. Eller..?
Inte nog med att det där partiet står för en så kallad ideologi som jag avskyr. De skrämmer mig så till den milda grad att de då och då förstör min psykiska hälsa och mitt sociala liv. Tvi vale!!
Just nu har jag tagit en paus från nyhetsrapportering och politiska krönikor, men jag fastnade för rubriken på Jan Guillous krönika, ”Jag föredrar alltid bögar framför sverigedemokrater”. Den skulle jag kunna göra om till; jag föredrar människor framför SD. För det är ju SÅ det är för mig.
Bögar, sverigedemokrater, svenskar, värmlänningar, göteborgare, flyktingar, kvinnor, män, barn, pensionärer, iranier, koreaner, japaner, amerikaner, ja vad vi nu kan sätta för etiketter på människor. Den gemensamma faktorn är ändå att vi är människor allihop. Såg just nu att man kan dela upp det ordet etikett i etik-ett och det är väl just precis det som det handlar om tycker jag, etik.
För mig är det inte etiskt rätt att hata människor med en viss etikett helt enkelt. Oavsett vilken etik-ett de har faktiskt.
Jag kan hata handlingar och jag kan avsky ideologi. Men aldrig människorna som valt att utföra handlingen eller att tro på en ideologi. Nej, jag blir ledsen, eller fruktansvärt förtvivlad och önskar att en mördare kunde göra ett mord ogjort. Jag blir lika ledsen och förtvivlad över en SD-are som inte kan inse hur fel det är med det partiets ideologi och byta till en mer human sådan.
Min övertygelse faller inte alla i smaken, jag vet det. Jag har blivit kallad naiv och jag blivit klappad på huvudet av de som inte tycker att jag har förstått något alls om hur världen och människorna funkar. Må så vara, men SD kommer aldrig att bli mitt parti ändå. Det kvittar HUR mycket ni än försöker övertyga mig!
Hur vi än vänder oss har vi rumpan bak! Så är det bara! Vi föddes som oskyldiga spädbarn allihop. Vi hamnade i den här världen som oskrivna blad, både du och jag och alla andra. Den som påstår något annat skulle jag kalla rasist. Vad som sedan sker med oss väljer vi till mångt och mycket själva, men vi gör våra val i livet med utgångspunkt i de förutsättningar och möjligheter vi har fått oss givna.
Jag kan ju inte välja att bli rik amerikan bara si så där om jag är född fattig och muslim. Jag kan heller inte välja att bli en rik, etnisk svensk på Östermalm om jag är född som same i Lappland. Ni fattar va? Jo, visst kan jag göra val i livet som ger mig en klassresa, eller ger mig tillträde till salongerna där de rika amerikanerna håller till eller skaffa mig pengar så att jag har råd att bosätta mig på Östermalm.
Dina föräldrar och din uppväxt ger dig grundförutsättningar i livet och den formar och färgar dig. Dina erfarenheter på livets väg ger dig innehåll i din livserfarenhetsryggsäck och din ryggsäck styr sedan dina val. Har jag rätt eller säger du emot?
En mördare, eller en våldtäktsman, är ju inte enbart vad etiketterna säger, eller hur? De är individer som du och jag men de har utfört handlingar som gett dem etiketterna. Har de då BLIVIT sina etiketter, eller har de annat kvar som gör att de fortfarande är människor också?
Jag kan hata mord och våldtäkt men ger det mig egentligen rätt att hata mördare och våldtäktsmän? Ja, säger du. Nej säger jag. Jag hatar handlingen men jag kan inte hata människan som utfört den. Avsky personen i fråga kan jag nog däremot göra, om denne anser sig ha gjort rätt när hen har våldtagit eller mördat med berått mod.
Hat är destruktivt, nästan mer för den som hatar än för den som blir hatad. Har du tänkt på det? Har jag fel nu också? Är jag naiv när jag tycker det? Nä jag tänkte väl det…
Det jag har fått i min ryggsäck på livets väg lärt mig att inte hata andra människor. Men det är också ett aktivt val jag har gjort. För ska sanningen fram så skulle nog många av er som läser här hatat en del av de människor jag mött på min väg genom livet. Men jag har valt att INTE göra det. Däremot hatar jag det som ger upphov till att andra människor i min närhet hatar. Men det upphovet har inget ansikte.
SD skulle jag kunna hata…fast det gör jag inte, jag tycker bara så fruktansvärt illa om det partiet och jag blir så fruktansvärt illa berörd över att det är så många människor som ger dem sin sympati. Jag avskyr SD, men hat är ett starkare ord för mig. Det är nästa steg efter avsky. Avsky är starkt nog i fråga om SD.
Jag avskyr allt som gör människor övertygade om att hat, krig, våld är det enda som hjälper. Jag avskyr när människor inte vill befatta sig med andra människor oavsett orsak. Jag avskyr okunskap som spär på rädsla som leder till fel slutsatser och val. SD står för mycket okunskap och de lockar rädda människor.
Vi är människor allihop. Men vi är olika människor. Olika bakgrunder. Olika språk. Olika erfarenheter. Men vi är människor allihop. Du kommer inte ifrån det även om du röstar på SD.
Vi lever dessutom i en värld där avstånden minskar, där vi kan prata direkt med varandra från olika sidor av klotet, medan vi befinner oss i olika delar av världen. Vi reser. Vi öppnar upp för ett öppnare samhälle, globalt, så vad är du så rädd för…?
PS. Jag fick ett tips av Niclas Pix Bodin. Han tycker att jag kan bjussa SD-are och andra som är rädda för främlingar på en sådan här…
Frågan kan ibland vara befogad. Jo, jag försöker vara självkritisk och ställa den frågan till mig själv ibland.
Det händer ju att jag tänker om någon att denne inte passar in, inte är som ”vi”. Men allvarligt, oftast är det ju JAG som inte passar in. Jag har upplevt att andra ser mig som ett hot, som en som inte riktigt uppför sig som ”man ska”.
När mamma gjorde IQ-test på oss när vi var små så hamnade vi (=jag, systern och brodern), på ett värde strax över medel. Det är i alla fall vad jag minns att hon brukade säga att vi gjorde. Under alla mina år i skolan har jag haft betyg ungefär där också. Strax över medel. Max i vissa ämnen och mindre i andra. Slöjd till exempel, där hade jag betyg 2. Men i teckning och konst hade jag 5. Språk hamnade jag på 4. Matte hade jag också 4 i särskild kurs tills jag bytte skola, då fick jag 4 i allmän kurs i stället.
När jag läste på komvux fick jag MVG i samhällskunskap och psykologi. VG i de andra ämnena som svenska, filosofi och NO-ämnen. G i tyska B. Jo, jag tycker nog att jag gjorde rätt bra ifrån mig… Precis som alla andra kan jag skylla på att mitt privatliv satte krokben ibland. Jag är inte född med silversked i mun och har därför alltid fått se om mitt hus så gott jag kan med de förutsättningar jag har haft. Men det har jag klarat bra på samma gång som jag har pluggat. Det vill säga, jag är inte offer för detta. Vad jag menar är att den som inte behöver oroa sig för sådant kan lägga mer energi på att plugga. Den förutsättningen har jag inte haft.
På universitetet har jag läst medicinsk sociologi, humanteknik, och A, B och C-kurs i media och kommunikation till exempel. I flera delkurser fick jag VG som var högsta betyg. Jag hade svårt att hänga med i vissa samhällsvetenskapliga teorier och statisikavsnittet i den vetenskapliga kursen var svårast. Men ska jag sammanfatta min egen bild av min tid på högskola och universitet så har jag klarat mig över medel där också så mamma hade nog rätt. Om nu IQ och pluggresultat är relaterade till varandra.
…jag har åkt berg-å-dal-bana under många år egentligen. En gång blev jag djupt deprimerad och hade tankar på att lämna det här livet. Ibland har jag hittat vad jag trott var orsaken och ibland har jag bara inte förstått varför. När jag läste detta så inser jag att det fanns en förklaring där. Men som vanligt var jag inte helt 100 procent överens med författaren.
Han använder matematik som ett mått på intelligens. Men jag skulle inte vilja använda det som ett standardmått. Jag tror nämligen att vi kan vara intelligenta på olika sätt. Vissa av oss är mer intelligenta på EQ-området än på IQ. Om dessa båda samverkar i balans med varandra så blir vi visa tror jag.
Men en sak har han helt rätt i. Det är viktigt att få prata med någon som förstår vad man säger. Någon som inte tolkar och drar felaktiga slutsatser av det som sägs. HUR många gånger har jag inte varit med om det??? Ja jösses!
Han skriver att man till slut slutar prata, slutar säga något, slutar försöka. Åh, vad jag kände igen mig i det.
”Innebär det arbete en högpresterande person gör att andra måste ändra något i sitt sätt att arbeta, blir reaktionen ofta sur: ”Så har vi aldrig gjort förut.” Ofta ändrar man tillbaka till det gamla sättet att göra saker, hur dåligt det gamla sättet än var.”
Igenkänningsfaktor 100!!!
På detta också:
”…blir man överhopad med ”goda” råd: Tänk inte så mycket, dumma ner din CV, försök vara mer som andra, sluta fantisera, gör som du blir tillsagd (hur dumt det än är)…”
Särskilt det där med ”dumma ner din CV”! Tänk så många gånger jag fått höra att jag inte ska skriva som det är utan som jag skulle vilja att det var. Jag ska alltså ljuga när jag söker jobb säger de??? Men allvarligt, det skulle jag aldrig kunna leva med. Å när jag säger att jag är jag och att en arbetsgivare får gilla läget blir en del alldeles förtvivlade.
– Men du ska ju självklart försöka passa in, får jag höra då!
Jaha, men jag har väldigt svårt att passa alla andras mallar. Jag är ju den jag är och något annat vore ju som att spela teater och då måste jag komma ihåg ett manus så jag inte ”försäger mig”. Det tror jag faktiskt inte att jag skulle må så bra av. Jag måste få vara jag helt enkelt om jag ska må bra i längden.
MEN det begränsar. Jag har upplevt hur det är att få den där minen från den eller de jag pratar med, den som säger att ”så där kan du ju inte göra eller tänka!” Ibland när det gäller ganska så banala saker. Som den gången jag talade om att jag aldrig smörjer in min kropp med lotioner och att jag skrubbar mig med den vassa sidan av badsvampen när jag duschar. Minen från de jag berättade detta för var precis sådan!
Det är samma sak när det gäller dessa som ”vet” hur jag ska göra för att bli vältränad och må bra. De vet vad jag ska äta, hur jag ska äta, hur jag ska ta tag i mitt viktproblem etc. Dessa människor brukar titta på mig med samma min när jag talar om för dem hur jag tänker. Hur jag har gjort och mått under mina över 50 år som tjockis.
Jo, detta kände jag oxå igen i texten jag länkade ovan:
”Det är inte kul att leva i en sådan värld! För många människor är hög intelligens en förbannelse, en plåga som gör att man aldrig kan passa in, inte skrattar åt samma saker som andra, inte är överens med andra, inte kan sitta och småsnacka med andra på partyn… Man blir obekväm därför att man gör sig besväret att förstå varför, när de flesta bara accepterar vad som är.”
Men jag skriver om det lite:
För många människor är det en förbannelse, en plåga att aldrig passa in, inte skratta åt samma saker som andra, inte vara överens med andra, inte kunna och sitta småprata om det som andra gärna småpratar om på partyn… Man blir obekväm när man gör sig besväret att analysera det som sägs om till exempel vargjakt, invandrare och annat som folk gärna lägger sig i skyttegraven om.
Jo, jag är obekväm när jag inte vill skratta åt ”negerskämt” och när jag inte vill raljera om vare sig vargkramare eller varghatare. Folk får den där minen då igen, när jag öppnar munnen, den som säger ”så där kan du ju inte göra eller säga”.
Så nu är min fråga, är du en soldat i Jantes armé som först lyssnar på vad folk säger och vad du bör skratta åt och hålla med om för att passa in?
Anser du att det är din plikt att passa in och ser du på dem som inte gör det som avarter av mänskligheten eller kan du respektera och acceptera en sådan person med hull och hår trots att ”hen” inte är som du tycker att ”hen” borde vara? (Nu använde jag ett ord som i vissa kretsar också får samma reaktion, ordet hen. När jag gör det så får jag ofta blicken som säger ”det ordet kan du ju inte använda!”)
Allvarligt, jag vill aldrig bli soldat i Jantes armé och jag hoppas att jag aldrig ger någon DEN blicken som jag själv avskyr att få.
Min CV berättar om mig, sådan jag är. Den kommer aldrig att anpassas och fördummas eller bli förljugen. Får jag inte komma på intervju ens så säger det mer om arbetsplatsen än det gör om mig. I alla fall om jag får tro texten jag länkade!
Men min berg-å-dal-bana upp å ner får jag väl leva med. Just nu känns det väldigt motigt eftersom jag skulle vilja ha en samarbetspartner med samma värdegrund som jag själv har, den som vissa tycker är PK-maffians. Jag skulle vilja jobba vidare med ett projekt jag har på lut men jag inser min egen begränsning och skulle verkligen behöva den där personen som kan komplettera mig. Men då måste jag få vara jag utan att bli ett hot! Min tänkta samarbetspartner måste också ha samma humanistiska människo- och samhällssyn som jag har.
Jag tycker inte om att ställa krav på folk! Men i det fallet måste jag nog det för JAG skulle ha MYCKET, MYCKET, svårt att samarbeta med någon vars värdegrund hamnar hos vad jag kallar SD-maffian. Att de finns runt omkring mig varje dag, de med den värdegrunden, gör att jag ofta hamnar i dalarna i den där berg-å-dal-banan å då kan jag inte fungera som jag vill!
Januari började med heltidsjobb varannan vecka på Värmlandsbygdens redaktion i Karlstad. Veckorna som jag var ”hemma” skötte jag mitt företag. Men när det började dra sig mot april, maj och början på juni så blev det en aningens mycket på en gång….
Annonserna i Destination Vänern och i Turist i Värmland på samma gång som jag har gjort Miljö&Hälsa och Forshaga IFs årliga tidning.
Så sorry folks, fylla 50 hade jag aldrig riktigt tid med. Det blev en fin födelsedag ändå. Jag vaknade på morgonen och skulle in till Karlstad för att jobba. Då kom Jonatan med 50 trisslotter i ett kuvert som det stod ”Beklagar” på. Hehe jo grattis till att fylla så gammal e väl onödigt, bättre då att beklaga!
Under dagen blev det nästan svårt att jobba för alla som ville prata och skicka grattishälsningar. När jag kom hem fick jag världens finaste bukett av Goa Tommy och ett presentkort. Det kom fler blombuketter också, kort och telefonsamtal fick jag också.
Tur att det inte var någon som kom å ringde på för jag hade fullt upp med jobb. Veckorna kring min födelsedag blev det jobb från tidig morgon till mitt i natten sju dagar i veckan. Pust! Tänkte ibland att nu får jag nog dra i handbromsen och ta igen mig. Men jag hade orken och det tuffade på…
Till slut var sista deadline gjord och sommaren hade kommit. Phuuuuu!!!!
Det blev en bra sommar också för den delen. Semester på Särö i en stuga och på Orust i en annan stuga till exempel.
Hösten hade jag tänkt fylla med ett projekt. Men det fick läggas på is eftersom det dök upp två andra med ungefär samma projektidé som jag. Men bara för att det ligger på is behöver det ju inte vara kört… nu blir det nytt år så i så fall får jag väl ta tag i det under 2016.
En härlig resa till Köpenhamn och en gosig julhelg i Tibro har avslutat året och jag känner att jag lever på dessa båda resor fortfarande. *Myser!*
På vägen hem från Köpenhamn sov vi över i Fjärås och dagen därpå blev det ett besök på Fässbergs kyrkogård. Det har blivit jättefint där efter sommarens renovering. Visst saknar jag mamma fortfarande det gör jag. Men hon är med mig varje dag, jag bär på arvet efter henne och jag hör hennes röst då och då… eller är det min…?
Pappa, eller han som kunde ha varit en, fick också ett besök på vägen hem. Han var sig lik, i alla fall i mun… Ja för sarkasmer har han ju aldrig saknat. Å ska sanningen fram blir det ett o annat skratt också. För humorn är det inget fel på!
Ibland tänker jag att det är synd om honom och kanske känner jag lite medlidande. Men nästa tanke är att han faktiskt har valt sitt liv själv och därför får summera hur det blev själv.
Ibland, när jag läser någon annans ord om sin pappa eller hör någon annan berätta så förstår jag ju vad jag kunde ha haft om den mannen gjort andra val i sitt liv… Men jag har klarat mig väldigt bra ändå, utan honom, så det så. Varje gång jag tänker den tanken tackar jag min lyckliga stjärna att jag fick bo med mamma när jag växte upp.
I natt, vid tolvslaget, går det över i ett nytt år med nya möjligheter att ta vara på!
…ett stort rum med ett stort bord i mitten och hyllor runt väggarna. Bra ljus genom fönstren dagtid vill jag också ha.
Jag skulle gärna vilja ha ett rum som är minst 6-7 meter långt och 5 meter brett. Rymd för kreativa tankar och idéer alltså! Det var länge sedan jag skapade fritt på det sättet. Mycket vatten har flutit under broar sedan dess men nu börjar det suga mer och mer efter att få göra detta igen. Skapa, skapa och skapa!!
Tänk om jag kunde få till detta på något vis… Det skadar ju inte om det även finns plats för mitt kontor i anslutning. Å folk säger att fastighetsägande är en bra investering inför pensionen. Men jag är kräsen om jag ska äga en fastighet eller en tomt. Då ska det ligga rofyllt och gärna ha utsikt över vatten. Men det får heller inte vara för otillgängligt eftersom jag i så fall ska ha mitt företag på den adressen…
Ja som sagt, jag letar, funderar, önskar och drömmer…. Har du som läser tips…?
Jo så är det. Det akademiska språket menar jag. Som journalist finns det ett demokratiskt värde i att uttrycka sig så att så många som möjligt förstår och då finns det inget utrymme för det akademiska språket. I alla fall inte när jag skriver för allmänheten. I Miljö&Hälsa kanske, men varför…? Det måste väl ändå vara bättre att skriva enklare…?
När jag var i Stockholm måndag till onsdag den här veckan tänkte jag på detta. Inom vissa områden i journalistiken är det liksom lite finare att skriva och prata akademiskt. Kanske tänker inte de på det ens, de som pratar så?
Själv har jag inga svårigheter att för det mesta hänga med i fikonspråket kring saker och ting inom IT, i det vetenskapliga språket och faktiskt när någon pratar andra språk än svenska också. Även spanska som jag aldrig lärt mig och franska som jag kan lite lite av… Jag förstår inte perfekt, men en aning när en spansk- eller fransktalande pratar.
Däremot kan jag inte prata språket som IT-folket kör med och jag har ett enklare sätt att uttrycka mig än akademiker har.
En del intellektuella sätter pris på det akademiska språket. Om du pratar som jag, lite enklare svenska, så hamnar du lägre ner i hierarkin. En IT-tekniker brukar börja prata med mig på basic-nivån när de hör hur jag uttrycker mig. Det är sånt man får ta om man är som jag!
Men varför ska jag slänga mig med fackuttryck och svårbegripliga ord undrar jag då? En akademiker och även en IT-tekniker borde ju förstå ett enklare språk än deras eget…? Eller? Då är det väl inget fel i att prata som jag gör…?
Den första definition jag hittar finner jag i Wikipedia:
”Politisk korrekthet, alternativt PK, är en nedsättande beteckning på en inställning där man är överdrivet noggrann med att följa rådande politiska värderingar,följa den dominerande trenden i samhällsdebatten.”
Ska jag analysera det här så har det INGET med inställning till något specifikt att göra. Det handlar enbart om att först sticka upp ett blött finger i luften och känna åt vilket håll vinden blåser. Sedan vänder man kappan efter den. Då är man politiskt korrekt, PK.
På TV för ett tag sedan hörde jag en man säga så här; – PK, det är de där som pratar sig varma om flyktingar och EU-migranter. De pratar om humanism och tolerans och om hur viktigt det är att älska sin nästa. Men de gör aldrig ett handtag själva. De skänker inga pengar och de engagerar sig inte i till exempel Röda Korset och de har aldrig träffat invandrare.
Hm…
Ovanstående hittade jag på en sida…
…och där kom ytterligare en. Å då undrar jag hur de tänker som är PK-motståndare? Vill de i stället göra motsatsen? Exkludera och marginalisera och förolämpa vissa grupper?
”I den svenska debatten är det ofta politiker, journalister och kulturpersonligheter som anklagas för att vara pk. Det här är grupper som har tillgång till det offentliga rummet och inkluderas i samhällsdebatten. Detta innebär att den verbala kamp där ”pk” används som vapen ofta står mellan grupper av individer som redan har en viss ställning och makt i samhället, genom sitt yrke eller genom att tillhöra normen. I denna kamp riskerar anklagelser om pk och den anklagades angrepp tillbaka att ständigt återskapa den uppdelade konflikten och samtidigt osynliggöra de verkligt utsatta och marginaliserade. I debatterna tenderar det att bli en diskussion om exempelvis invandrare, kvinnor, homosexuella eller muslimer. Det görs en uppdelning av dem som är emot dessa grupper och de som ”försvarar” dem.”
På Flashback hittade jag följande citat:
”PK eller politisk korrekthet är sådant, som en förkrossande politisk majoritet är överens om. Påståenden som ”nazismen (liksom kommunismen) är förkastlig” och ”liberal demokrati är en god samhällsgrund” är utpräglat PK – och följaktligen hatade av allsköns politiska extremister som flirtar med diktatursystem.”
…som någon kommenterat med:
”Det var ett jäkligt PK svar du…”
På Flashback kan de skoja till det också…
”-Är du PK? -Nej! -Haha du är inte PåKlädd!
Är du PK? -Ja! -Haha du är PorrKung!
Så gick frågorna och svaren när jag var liten haha! Nu på senare år kan det diskuteras huruvida porrkung är dåligt eller inte! =)”
…och så ett svar på vilka som är PK:
”Akademiker, journalister och politiker och deras hangarounds. Och det är dom som har makten.”
Jaha…?
Här kommer en förklaring till:
”….bara är en marionett i händerna på andra. Begreppet (åter-)lanserades på slutet av 80-talet av högerkrafter i USA i syfte att angripa de ökade friheterna i västvärlden och göra det åter rumsrent att vara rasist, manschauvnist, imperalist, religiöst bigott och rent allmänt återföra åsikter som inte varit comme-il-faut sedan före andra världskriget. Ofta är denna PK-tro kombinerat med ett konspiratoriskt primitivt tänkande. En grandios självbild om att man tillhör en utvald skara som sett sanningen om världen och ett primitivt judehat är också vanliga attribut hos en PK-troende. Det är med andra ord ett rent retoriskt och demagogiskt trollbegrepp utan verklighetsbas.”
Detta kändes mest seriöst hittills. Men då gick jag efter min egen magkänsla. Det är lite så jag känner när någon använder PK som skällsord, som att det är fult att vara humanist och rätt att vara främlingsfientlig.
”Politisk korrekthet (ibland förkortat pk) är en kritisk term som ofta används om ett medvetet införande av nya uttryck, vars syfte är att förändra attityder eller vara så neutrala som möjligt. Begreppet används också överfört om åsiktsströmningar som av kritiker anses göra anspråk på att vara de enda godkända och rumsrena.”
Hm, om kritiker som gör anspråk på att ha de enda godkända och rumsrena åsikterna tycker jag det finns gott om bland de som ofta använder ordet PK. Hm….
”Högre utbildningar är rena pk-marinerings-instituten.”
Det kanske beror på att man blir bildad där…? Eller…? Personligen fick jag lära mig hur man gör för att tänka längre när jag gick på universitetet i alla fall och om det är att bli PK-marinerad så må det vara hänt då.
…ännu en förklaring från Flashback:
”Begreppet politisk korrekthet (notera ordet politisk)har blvit något urvattnat i media, kanske medvetet, till att betyda bra, snällt, vad som är vedertaget för stunden och måttligt. Min mening är att detta suddat ut vad Politisk korrekthet egentligen handlar om. Har för mig att uttrycket myntades i USA på 80-talet som en reaktion på en typ av vänsterinriktad moralisk besserwissm på amerikanska unviversitet på östkusten. Här är en kortfattad beskrivning av vad PK innebär:
1. Vänsterperspektiv/Internationell politik: Allt är USAs fel. Om USA inte ”går in” så är det USAs fel att det går åt helvete(Rwanda, ex). OmUSA är involverat på något sätt så är också allt USAs fel. USA är/var lika elaka som Nordkorea, Sovjet(kålsuparteorin)WP, Iran, Kina et c. USA kan här ersättas av vita europeer i allmänhet. Vem som är ”syndast om” beror på hudfärg och är man ”syndast om” kan man komma undan med vad som helst-te x självmordbombningar eller katjusjaraketer mot skolor.
2. Vänsterperspektiv/inrikes politik: Det finns inget som heter personligt ansvar; att någon begår brott är samhällets fel och straff är ”fel väg att gå” (undantaget pedofili, nazism, trafikbrott och ekonomisk brottsligeht som står utanför skalan-då är brottslingarna ”onda” och skall straffas hårt). Högern, polis, militär, högutbildade etc är definitionsmässigt onda, förtryckande, klantiga, löjliga, utsugande, fyllda av Norénångest och skall kritiseras. ”Kulturarbetare”, invandrare, ”offret-som-drabbas-av-borgarna”-som intervjuas i kvällstidningarna har alltid rätt. Det är fult med kunskap och prov i skolan.
3. Kulturrelativism: Alla kulturer är lika bra, men den västerländska är sämst och förresten finns den inte eftersom allt är en blandning. Kritiserar man könsstympning, hedersmord, barngifte, månggifte et c är man rasist och fördomsfull. Allt är lika bra end of discussion. (PKiten brukar här säga att ”alla är ju lika värda”-vilket är ett sätt att blanda bort korten då det inte kan ursäkta vilka handlingar siom helst eller göra en viss etnisk grupp immun mot kritik). Olika etniska grupper kan ha gemensamma nämnare och egenskaper-men bara i positiv bemärkelse(smaker,dofter,mötern,spännande danser et c) dock inga negativa egenskaper(förutom vita då förstås), som t ex överrepresentation i brottslighet.
4.Religion: Kristendom är ond, patriarkalisk, förtryckande, sexualfientlig och har en grym förtryckande historia, alternativt är kristna bara löjliga och har har kläder som är ”ute” (KD anses vara en kombination av båda). Islam är missförstådd, utsatt för fördomar, fredsälskande och klok. Buddism är lite mysigt spännande och harmlös. Att ”häckla” religiöst hyckleri och dubbelmoral är viktigt för alla kulturarbetare – om det gäller kristendom. Islam är ”no go area” – då är man ”islamofob”.
5.Genus: Att män och kvinnor är olika beror på en social konstruktion och kvinnor är alltid förtryckta av könsmaktsordningen och strukturer. Att feministerna är de som mest av alla hänger upp sig på biologiskt kön och inte hur man beter sig skall man tiga om.”
Ja och jag vet inte om jag blev så klok. Men en sak är jag helt övertygad om och det är att jag hellre är politiskt korrekt, om det innebär att vara snäll! Så det så!
PS. Orden ”politiskt” och ”korrekt” tillsammans, rakt definierat i mitt huvud, blir ju det som majoriteten inom en ideologi tycker och tänker. Då borde det per automatik finnas PK inom alla åsiktsriktningar med många medlemmar som tycker samma sak. Alltså finns det PK i SD också… eller var jag för enkel nu…?
…att ta det där steget egentligen? Det där med att möta en annan människa, som inte bara har en annorlunda bakgrund än jag själv utan även befinner sig i en svår situation?
Det är svårt att möta en vän som har förlorat en närstående och som sörjer. Orden blir svåra att hitta. Det känns lite på samma sätt med tiggarna och med flyktingar. Svårt med orden i praktiken för att språket inte är det samma. Men även för att dessa människor bär på svåra upplevelser på samma sätt som vännen som sörjer.
Själv är jag nyfiken av mig och jag har min dörr på glänt. Nä den är nog mer halvöppen. Jag närmar mig försiktigt.
Men jag tänker på alla som väljer att sitta hemma vid köksbordet och ”veta”. De vet en hel del om vilka de är, flyktingar och tiggare. Men de har aldrig pratat med någon av dem som sitter utanför affärerna och inte med någon flykting heller.
Det behöver de inte för de vet ju redan…
Kanske är det just kunskapen, insikten och att öppna upp för detta som är så skrämmande? För vissa är det så skrämmande att de till och med börjat hata…
Men det är inte så farligt! Inte ett dugg och det ger så mycket att förstå. Att göra något för en annan människa blir till en rikedom värd mer än alla pengar i världen.
Jag bor i ett stort fint, uppvärmt hus med både vatten, avlopp och internet. Jag kan språket som pratas här där jag bor och jag får lov att arbeta och till och med plugga om jag vill. Eller kanske inte plugga på heltid med studiemedel som försörjning nu när jag e så gammal…? Men i alla fall, jag är priviligierad!
Omkring mig i mitt hem har jag mina egna saker och kläder för alla årstider. Jag behöver inte dela toalett och dusch med 80 andra personer och jag behöver inte sova i en av flera våningssängar tillsammans med en handfull andra som jag egentligen inte känner.
Dessutom har jag inga släktingar som bor i en stad långt bort som jag behöver oroa mig för. Jag min familj hemma eller åtminstone i samma land som det jag bor i och bara ett telefonsamtal bort. Jag behöver inte oroa mig dag ut och dag in för om kriget har tagit mina närmaste ifrån mig och jag behöver inte vänta på ett livstecken från dem dagarna i ända.
Det är inget som har slagit mitt liv i spillror och tagit både jobb, vardag och social samvaro ifrån mig.
Nej, jag är priviligierad och det visste jag tidigare också. Men idag har jag fått det bekräftat. Jag har använt min tid för att lyssna på människor som är precis som du och jag men som INTE har allt lika ordnat för sig som jag! Människor som lever med en oro svår att föreställa sig, i ett främmande land där de inte kan språket och där de kanske får stanna, men det vet de inte… Människor som bor på en väldigt liten yta och som är dömda till att vänta sysslolösa och hoppas på en framtid igen. En framtid som aldrig blir som det liv de hade…
VAD är det som gör människor grymma? Vart har empatin tagit vägen och varifrån kommer alla onda tankar och känslor och handlingar…? Hur kan det vara så svårt att vara medmänniska och så lätt att bli motmänniska? Det är frågor jag ställer mig hela tiden….
Det verkar ibland som om det finns de som utsett sig själva till världens kritiker. Allt ska skärskådas, något måste vara fel någonstans och dessa kritiker lyckas hitta det på ett eller annat sätt. Jo, det må vara hänt att en del är på det sättet.
Men så finns det de som lägger till värderingar i allt de kritiserar också. Som hittar spår av vad de kallar PK och så fort de får vatten på sin kvarn häver de ur sig alla möjliga okvädningar. De skriver på Facebook och på Twitter som om de ger röst till hur det är, hur de flesta tänker och deras sätt att uttrycka sig ger inget utrymme för diskussion. Vad finns det att diskutera om de ändå har rätt…? Och dessutom har medhåll?
Jag får ofta stämpeln PK och ofta vet jag redan vilka som kommer att reagera i samma stund som jag skriver ett inlägg på Facebook. Jag vet vilka som kommer att spy sin galla och jag brukar sällan ha fel i min vetskap.
Men alla vi som faktiskt hellre är stolta PK-människor än motsatsen finns faktiskt också. Även om de där självutnämnda som vet hur hur det är och hur folk tycker inte verkar tro det.
Jo, jag valde väg i slutet på 90-talet. Det fanns en period i mitt liv då ondskan kröp in under skinnet på mig. Ja jag har valt att kalla det för ondska för att det egentligen inte finns något samlingsnamn för det jag menar som passar bättre. I detta ingår egoism, kortsiktiga vinster på långsiktig hållbarhets bekostnad, krig, kriminalitet, svordomar och elakheter både i det talade och det skrivna språket. Där ingår att ha ett fördömande, misstänksamt förhållningssätt framför ett öppet, nyfiket och välkomnande förhållningssätt till andra människor. Där ingår att prata skit för skitpratets skull och där ingår alla typer av handlingar som inte går ut på att vara vänlig och ge andra människor ett leende.
Jo, det är sant, jag valde bort allt detta.
Å tro det eller ej, men jag mår själv mycket bättre av att vara som jag är efter det valet. Det gör det ännu mer svårt för mig att förstå hur så många av mina medmänniskor i det här landet kan välja motsatsen?
Hur mår du som alltid ser en fiende i varje ny människa du möter som du inte känner?
Hur känns det att alltid betrakta din omvärld med kritiska, misstänksamma ögon?
Hur känns det att blåsa upp de tecken du hittar på att du har rätt, att människor du inte känner är onda, och blunda för tecken på motsatsen?
Hur är det att vara du egentligen?
Mår du bra inombords när du spottar och fräser över människor som du inte känner men som du ”vet” allt om ändå?
….det är ju en sak med svenskar som är så, men hur kan människor bli som IS?
I min värld är de som väljer ondskan som sitt förhållningssätt här i Sverige rena rama amatörer på området om man jämför med de som kan mörda och tortera. Men ofta säger man att det finns en inkörsport. Hur vet vi att inte alla dessa svenska motmänniskor också kan utvecklas och bli som IS?
För mig är valet i alla fall lätt, jag kommer aldrig att välja att bli motmänniska!
