Créme de la Cicci

Blogg

  • Dagen idag och alla andra dagar

    Dagen idag och alla andra dagar

    …är inte bara vardagar och helger. Det är tid som vi fått för att leva våra liv. Hur vi lever våra liv är upp till oss själva, var och en av oss. Vi gör våra val och när vi gör dem utgår vi från de möjligheter vi ser och har…

    Just nu tittar jag på en tv-serie som finns på Netflix.  Den heter Touch men jag ska inte gå in på handlingen för den kan du läsa om ifall du klickar på det HÄR ordet. Nästan varje avsnitt lämnar spår i mina funderingar. Igår fanns det ett citat, som jag givetvis inte lagt på minnet, men vars innebörd fastnade.

    Vi stänger ofta dörrar och begränsar oss. Det gör att vi inte kan leva upp till den potential vi bär med oss inombords.

    Ungefär så var citatet och jag kände hur rätt det var. Visst är det så vi gör många av oss, vi stänger dörrar omkring oss så att vi inte kan komma längre. Eller så lyssnar vi på andra och låter deras ord stänga våra dörrar.

    Ett exempel. Du har en dröm som barn, men dina föräldrar ”tar ner dig på jorden” och säger att det aldrig skulle gå att genomföra det du drömmer om. Lyssnar du på dem då och tar till dig deras ord så har dörren till din dröm stängts.

    Detta finns det så många ord om att det skulle kunna bli en bok… men jag ska inte skriva mer än så här idag! 🙂

    PS. ”Tama fåglar längtar, fria fåglar flyger.” Ett citat som sitter på vårt kylskåp.

  • Det där med media….

    Det där med media….

    När en kändis i Let´s dance hängs ut och blir ”avslöjad” en artikel i kvällspressen så har jag personligen MYCKET svårt att se samhällsnyttan med det avslöjandet.

    Om det däremot är en makthavare som gjort något omoraliskt så anser jag att det finns samhällsnytta med att ta fram det i ljuset, i det sammanhanget är journalisten oumbärlig. Handlar det om skattemedel som blivit tveksamt använda så blir det självklart att allmänheten har all rätt i världen att få veta vad som skett.

    Ta den isländske statsministern till exempel, eller ta det som Nordea gjort! Tänk om inte media hade funnits och avslöjat detta, då hade de kunnat fortsätta med sina oetiska affärer i godan ro som om inget hade hänt.

    När det gäller händelserna här i Forshaga den senaste tiden så får tiden utvisa vad utredarna kommer fram till.

    Det blir svårare här. I vår del av världen kommer makten närmare folket. Vi, som ingår i folket, känner våra politiker. De är våra vänner och bekanta. Deras och våra barn går i samma skola och själva ses vi och stannar till och pratar i affären.

    När media tar upp det faktum att det finns en polisanmälan mot kommunalrådet i vår by delas vi i två läger. Det finns de som tycker att det inte är mer än rätt, både att ta upp det i media och att han uppmanades av sina partikamrater att avgå.

    Det finns de som nästan bara tycker synd om honom och som är arga på medierna för att de överhuvudtaget tar upp saken.

    En del tycker till och med att media dömer när de tar upp saken. Ja, en indirekt dom blir det ju. En makthavare har pekats ut och tilldömts att ha gjort sig skyldig till saker som lett till en polisanmälan.

    Vi vet ju också hur det är med oss som bor i en liten by, hur vi fungerar. Jag känner till exempel till personer här som är barnbarn till någon som för länge, länge sedan gjorde sig skyldig till något. Tack vare ”alla-känner-alla” så får barnbarnen bära ”domen” som deras förfader egentligen gjorde sig skyldig till. Så kan det fungera på en mindre ort.

    I vår del av världen är det ofta rykten och skvaller som dömer folk i förväg. Ofta sker det till och med utan medias hjälp. Kanske till och med utan inblandning av vare sig polis eller andra myndigheter… Folk dömer ändå. När den domen väl är fastställd så finns ingen återvändo. Personen som döms får bära domen vidare och kanske följer den med barn och barnbarn som i mitt exempel ovan.

    Nu finns det en polisanmälan som gjorts mot vårt kommunalråd. En polisanmälan ska utredas. Kommer utredningen fram till att det finns åtalspunkter så går ärendet vidare till domstol. I domstolen kommer sedan den juridiska domen.

    Men ”på byn” har folkets dom sedan länge avkunnats….eller? Är det medias fel att folket dömt? Eller är det helt enkelt ditt och mitt ansvar i så fall?

    Att partikamraterna valde att be kommunalrådet avgå innan den juridiska domen fallit, är det rätt eller fel…?

    Ska jag svara på det personligen så anser jag nog att det beror på hur man väljer att se på saken.

    Å ena sidan; innan polisutredningen är klar och juridisk dom har fastslagits är alla som är misstänkta oskyldiga eftersom domen kan bli just detta. Oskyldig.

    Å andra sidan, om det finns anledning att polisanmäla så betyder det att det finns oklarheter som är tillräckligt allvarliga för att de ska behöva utredas av polis. Det betyder att något hanterats på fel sätt och då är den som bar ansvaret när oklarheterna uppstod som blir föremål för utredning. Det betyder med andra ord att den ansvarige inte har gjort på rätt sätt oavsett juridisk dom eller inte.

    I en perfekt värld är alla makthavare goda, genomärliga och felfria. De utför enbart moraliskt riktiga handlingar. Men det inser både du och jag att så är det ju inte i praktiken.

    Däremot finns det nog en informell gradskala tror jag. Vissa handlingar som egentligen inte är moraliskt försvarbara, som våra makthavare gör, kan vi se genom fingrarna med. Men handlingar som ger upphov till polisutredning är kanske mer tveksamma, eller vad tycker du? Ska vi se genom fingrarna med det och låta makthavaren sitta kvar eller ska han uppmanas avgå om han blir föremål för polisutredning…? Ska han uppmanas avgå på grund av ”mediedrevet”, eller för att han blivit föremål för en polisanmälan?

    En annan fråga att svara på är om det medias fel att den här historien uppstått…? Mitt svar är ett tveklöst nej. Däremot har media ansvaret för att vi vet att det hänt. Media bär även ansvaret för HUR det rapporterats till oss.

    ”Folkets dom”, här hemma på byn, bär du och jag ansvaret för anser jag.

  • När kommer orken tillbaka?

    När kommer orken tillbaka?

    Den 7 mars dök den på oss här i huset, influensan. Alla fyra blev liggande med hög feber. Troligen över 40 grader för min del i alla fall. Det höll i sig i en vecka. Sedan började de manliga bli friska, eller friskare än mig i alla fall. 

    Den 14 mars köpte Tommy en örontermometer och den dagen mätte jag 40,5 i feber men själv var han feberfri. De följande dagarna i den veckan sjönk min temp något dag för dag och på söndagen var jag feberfri för första gången. Två veckor! Sanslöst! Jag har nog inte varit så sjuk sedan jag var liten tror jag.

    Men feberfri är ju en sak. Att svettas, bli andfådd och inte orka mer än ett arbetsmoment mellan vilopauserna är ju inte vad jag är van vid. Nu har hela påsken snart gått och de senaste dagarna har jag i alla fall långsamt börjat traska mina hundpromenader igen. Tur att Tommy tog sig an Doris när inte jag orkade.

    Men orken, när kommer den tillbaka…?

    Jag hänger tvätt och petar in disken i diskmaskinen, sedan får jag vila. Jag duschar och sedan får jag vila. Jag tar en runda med Doris och behöver längre vila. Jag lagar mat och sedan får jag vila.

    Jag är trött på detta nu! Kan jag få min ork tillbaka nu tack?

  • Män…

    Män…

    Jag skrev ett låååååååångt inlägg först. Men sedan insåg jag att det inte skulle publiceras här. Det blev helt enkelt för privat. Jag brukar inte vara rädd för att bli personlig men jag vill inte bli privat. 

    Någon pappa har jag aldrig haft i ordets rätta bemärkelse.
    Men mannen som på pappret är min far har lämnat ett eller ett par fina minnen och många andra minnen… Det var nog mest det jag skrev om som jag inte ville publicera här.

    Männen i mitt liv har gett mig många fina ord, en hel del löften, visat prov på mycket egoism men också gett mig några av mitt livs lyckligaste stunder.

    Några citat på gott och ont:

    – Tycker du han är snygg eller, sa den svartsjuke pojkvännen när 18-åriga jag studerade den 90-årige mannen som till slut och utan hjälp lyckades ta sig ombord på spårvagnen vid Sannaplan i Majorna.

    – Jag är inte kär, men du har en djurisk dragningskraft, sa en kille som fanns i mitt liv en kort period.

    – Går du nu så behöver du inte komma tillbaka, skrek dåvarande sambon ut genom fönstret från tredje våningen klockan två på natten. Det var riktat till mig som konkande drog på fyra väskor. Jag var på väg hem till mamma efter ett gräl men vände givetvis tillbaka, något jag har funderat på varför jag gjorde ända sedan dess.

    – Din dotter är i goda händer, vi ska ut och äta och sedan går vi på bio, sa den flera år äldre killen till min mamma den där kvällen för länge sedan. Jag var stolt över hans uppmärksamhet, han var en av de snyggaste killar jag sett. Sedan gjorde vi det han sagt till min mamma. Därefter tog han med mig hem till sig. Där tappade han upp ett varmt bad och tände levande ljus… jag var alldeles för ung och efter den kvällen ville han inte veta av mig mer. Han hade ju fått vad han ville, nästa brud.

    – Gör det något om jag och din kompis är tillsammans i kväll i stället, sa dåvarande killkompisen som var lite mer än så.
    – Nej då, sa jag. Men jag förklarade aldrig att det därefter aldrig någonsin skulle vara något mer mellan honom och mig än vänskap, möjligen…. Det blev något han hade svårt att förlika sig med.

    – Jag ser mina barns mor i dina ögon, sa han. Det är något av det finaste en man sagt till mig och han blev min lyckliga framtidsvision under många år därefter.

    – Nu sa du något så jag nästan blev kär…i dig, sa han som annars lindade in orden noga så att de alltid var mer tvetydiga än så…

    Kärlek och värme. Nyfikenhet och nyhetens behag. Men också löften som gick upp i rök. Ena dagen full av ömma ord och åkte 30-35 mil i ett streck bara för att vara med mig i en timma och åka tillbaks. Andra dagen ånger att han någonsin mött mig och gör och säger saker som skär som knivar i mitt hjärta. Sedan kom de ömma orden och ödmjukheten tillbaka på tredje dagen. Drama, passion och brustet hjärta blev ingredienserna i denna historia som ändå till slut fick två lyckliga slut… han fick det bra och jag med. Men inte ihop.

    – Det sa inte klick, det sa PANG. Att se dig gå och pyssla här i köket känns så rätt, sa han med en tår i ögonvrån… och här bor jag kvar än idag!

     

     

  • Igår, idag eller imorgon, vem e du?

    Igår, idag eller imorgon, vem e du?

    Jag känner en och annan som alltid fokuserar på det som hänt. Det mesta historiskt, personliga minnen och sådant som skapar nostalgi, ja allt som hänt och som lämnat spår.

    Sedan finns det de som alltid lyfter nuet. Carpe Diem du vet. Fånga dagen. Var lite mindufullnessig! Igår, bah! I morgon, ja ja… men IDAG!!!

    Själv tycker jag nog att det som hänt har lärt oss något om hur vi ska göra idag för att skapa en framtid. Jo. Men så måste det väl vara?

    Att leva i det förgångna är inget för mig. Att bara leva här och nu är heller inte min grej. Jag tror faktiskt att i morgon är mer min grej i så fall.

    Jag har lärt mycket av det som hänt. Men jag vill tänka framåt. Inte bakåt. Visst kan jag leva här och nu då och då. När fåglarna kvittrar, när himlen är härligt blå eller när stjärnorna gnistrar på himlen. Eller, ja va de nu kan va för här- och-nu-upplevelser som dyker upp som man kan avnjuta.

  • Illusionen finns, det beror på hur man ser det

    Illusionen finns, det beror på hur man ser det

    Jag var gift och hade en vision av hur framtiden skulle te sig men när livet krånglade till sig blev allt fel och visionen blev en illusion.

    Nu är jag 15 år äldre och kanske lite klokare också. Jag har lärt mig att det mesta kan ses ur flera olika vinklar. Sett från ett håll lyser lyckan och allt ser mer än bra ut men från ett annat förvandlas hela bilden till en illusion. Det gäller det mesta i livet och ibland måste man välja vinkel att se saken ur för att överleva. Särskilt när illusionen gör sig påmind…

    Det har väl alltid funnits människor som vill upprätthålla fasader som ska visa hur fint de har det och hur bra de är som människor. Då är det viktigt att inför folk lysa, vara älskvärd och trevlig och alltid till lags. En del virkar in prestige i den där fasaden också. Då går det inte ens att kika bakom lite, lite grand, utan att kränka den personen.

    Andra är noga med att den offentliga fasaden ska vara intakt och sedan har de ingen alls privat för innanför hemmets väggar fallen finspelet. Där är det inte så noga. Men utåt sett ska det verka som om Tomtebolyckan ler alla veckans sju dagar och som om hjärtat är stort nog att rymma alla och envar. I själva verket är det bara de som ingår i ”vi” som verkligen ryms i hjärtat. Alla andra får klara sig bäst de vill. Men utåt sett får ALLA plats och det är viktigt, så viktigt att det till slut blir en sanning. En sanning som egentligen är en illusion.

    Jag känner mig rätt ensam ibland. Ensam om att vilja vara den jag är i alla lägen, både officiellt och inofficiellt.
    – Du är naiv, säger de där som ser hela livet och allt i det som en enda stor illusion.
    – …………., säger den som är noga med att verka ha ett stooort hjärta. (Det vill säga ingenting?)
    – Du är en underbar människa, säger den som tror att livet alltid leker när man är som jag.

    För mig är detta som jag har skrivit här en sanning utan någon som helst vision. Jag har egentligen bara en enda vision. Den handlar enbart om att få vara som jag är och ändå vara lycklig. Men ibland tycker jag att den visionen förefaller att enbart vara en illusion den också, hur jag än vänder mig.

    Jag är den jag är och jag har faktiskt gjort så gott jag kunnat i hela mitt liv. För en del har det aldrig varit gott nog. För andra är jag en människa värd att vara avundsjuk på och för vissa tycks jag bara vara en illusion….

    De som tycker att jag aldrig gjort gott nog, som jag känner till, är en knapp handfull människor. I deras värld kommer jag aldrig att vara värdig lyckan. Jag kommer aldrig att duga som den jag är för dem eftersom det aldrig kommer att räcka till i deras ögon. För dem spelar det ingen roll VAD jag gör så kommer jag för alltid att vara den som inte gjorde gott nog. Den som inte kunde, ville eller klarade av att leva ett fullgott liv eftersom jag inte dög, och det jag gjorde bara blev halvdant eller totalt fel. Det jag kallar mitt liv blev helt enkelt inte så som det borde ha blivit enligt dem. De kommer nog inte på min begravning heller…

    Men jag är ledsen för deras skull eftersom de inte kan vara glada för det som jag faktiskt HAR klarat. Hur de än vänder rumpan så finns det trots allt en hel del som jag HAR åstadkommit hittills i mitt liv. Jag HAR faktiskt lyckats med en del saker i livet ändå, oavsett vad de missunnsamma och missbelåtna tycker och tänker.

    En lyckad människa, vad innebär det egentligen….? Finns det en sådan som lyckats på alla håll och kanter och som inte ter sig som en illusion ur en endaste vinkel?

    Den där knappa handfulla gruppen individer som tycker att jag är totalt misslyckad, har de själva lyckats i sina egna liv till fullo…? Är DERAS visioner i livet uppfyllda? Har de själva egna fasader, det vill säga är de en illusion utåt sett, eller hur ser det egentligen ut i deras egna liv…? Egentligen borde nog alla fokusera på det egna och inte så mycket på hur andra klarar sina livsuppgifter. Man ska städa framför egen dörr…. heter det ju. Å dessutom är det du som lever ditt liv, jag lever mitt.

    Om du tror att jag tror att jag är fullständigt lyckad/misslyckad i livet, ja då är det en illusion ska jag tala om för dig. För jag ÄR inte fullkomligt lyckad. Jag vet det. Men jag vet också att jag inte är fullkomligt misslyckad heller! Bara så du vet! Så det så!

  • Vidrigt, äckligt och riktigt riktigt illa!!

    Vidrigt, äckligt och riktigt riktigt illa!!

    Så tycker jag att det är att fattiga, lågavlönade KVINNOR har fått betala medlemsavgifter för att feta äckliga maktgalna gubbarslen i kostym ska få se nakna tuttar och rumpor!!

    USCH!!! FY!!!

    Margots lägenhet är en fis i rymden jämfört med hur äckligt, vidrigt och snuskigt de där gubbrövarna har betett sig!

    #mårilla #kräks #kokaröveravilska

    Å jag skulle kunna fortsätta spy galla över detta! Dessutom sitter den en ordförandekvinna där som inte kan ha varit ovetande så detta har alltså skett med hennes goda minne också!!! UÄÄÄÄÄH!!!!

    Det verkar som om folk som får makt tappar den moraliska kompassen i samma ögonblick det händer!
    Partifärger och annat har ingen som helst betydelse, kan man sko sig så gör man det oavsett moral och etik!

    Allvarligt? Hur tänkte de…?

    På tv igår stod en pappskalle vid namn Stjernkvist eller va han nu heter å sa att det är arbetarrörelsen som har satt ribban högt. Det var hans förklaring till Kommunals affärer och Margot Ws lägenhetskontrakt.

    Men snälla rara lilla pappskalle, menar du på fullt allvar att det är ett demokratiskt beslut där ”arbetarrörelsen” varit med och godkänt detta då? Så S-människorna i Forshaga kommunstyrelse och mina S-röstande grannar har alla bidragit till att Kommunal har lagt pengar på skit?

    Nä nu får du ta o kamma dig lille vän, se dig omkring! Hur har världen blivit omkring dig de senaste 50-60 åren? Vissa saker har blivit bättre men på den här punkten slutar det aldrig att komma skandal efter skandal. Dagens medierade samhälle slåss om att gräva upp osande skit överallt och hur kan det DÅ komma sig att dessa makthavare fortsätter göra så här…?

    Inte sjutton är det arbetarrörelsens fel, i så fall lille pappskalle så får du faktiskt ta och definiera vad du menar med det ordet! Min definition av det ordet handlar om vanligt folk som tror på solidaritet och rättvisa!

    I MIN värld handlar definitivt inte begreppet ”arbetarrörelsen” om de individer som sitter i maktens korridorer och som uppenbarligen totalt har tappat sin moraliska kompass!

    Jag skäms över att ha betalat dyra medlemsavgifter i 15 år till ett förbund som säger sig ha omsorg om lågavlönade kvinnor!! Jag förstår alla som går ur det fackförbundet idag, och till er som tillhör ett av de andra vill jag bara säga att det med all säkerhet finns skit under mattorna där också! Det gör det i alla maktens korridorer!

  • Han tittade sig i spegeln…

    Han tittade sig i spegeln…

    …och där tittade en orakad och okammad karl tillbaka på honom. Klädd i Helly Hanssentröjan och ett par skitiga blåbyxor med tillhörande leriga och slitna gröna stövlar av jaktmodell.

    Klockan var åtta på morgonen och det var dags att gå ut och börja dagen med att ge sig på vedhögen. Den skulle klyvas och staplas i vedboden.

    När han vaknade för ungefär en timma sedan hade fru, eller ”käringa” som han kallade henne, redan gått upp och åkt iväg till jobbet som undersköterska på ortens äldreboende.
    – Egentligen borde hon inte arbeta. Vilket trams att käringar ska jobba. De ska vara hemma å ta hand om hem och man. Se hur jag ser ut, tänkte han och blängde på sin spegelbild. Precis som en slusk, å det är hennes fel det, muttrade han medan han vände bort ansiktet mot dörren och traskade ut på trappen i sällskap med Ludde.

    Ludde är gråhund och hans stora ögonblick varje år är när han får följa med husse på älgjakten. Nu hade han hunnit bli fyra år. Kalle hade fått skaffa sig en ny hund när hans förra livskamrat Stellan hade råkat möta en vargflock i skogen.
    – Ja de där odjuren borde utrotas allihop, muttrade han för sig själv när han som vanligt gick förbi hundgården där Stellan trivdes bäst.
    Ludde hade inte alls samma känsla för den där hundgården, han ville hellre bo i huset med familjen.

    Nej, tänkte Kalle, förr var allt livet mycket bättre. Då fanns fabriken fortfarande kvar och bygden var full av liv och rörelse. Käringarna visste sin plats i hemmen och gubbarna jobbade i fabriken, skötte skog och mark och jagade varje höst. På den tiden fanns det heller inga vargar som det gjorde nu.
    – De där förbannade naturmupparna, de förstår ingenting. Hur ska vi kunna fortsätta jaga när de där monstren hotar att äta upp våra jakthundar. Hur ska fåren kunna gå i hagarna och hur ska vi våga släppa iväg barnen till busshållplatsen, tänkte Kalle bittert.

    Ja det är mycket som inte längre är som det var i Kalles värld. Nu jobbar alla käringar och lämnar hem och karlar så att de får sköta sig själva. En del av dem har väl hittat nya jobb men många har bara skog och mark att ägna sig åt nu när fabriken lagts ner. När det är dags för älgjakt får man passa sin hund så att den inte blir föda åt varguslingarna som Stockholmfolket inte vill utrota för att de ska berika det där som de kallar ”den biologiska mångfalden”. Något som de själva slipper för den finns ju inte i Gamla Stan eller på slottet!

    Som om inte detta vore nog så har det dessutom flyttat in ett helt gäng araber i byn. När byn började avfolkas behövdes det inte längre två boenden för äldre så kommunen lade ner det ena och gjorde om det till flyktingförläggning.

    De få ungdomar som bor kvar sitter inomhus vid sina datorer eller pillar på sina mobiltelefoner dagarna och nätterna i ända. De yngre, de som går i skolan fortfarande har inget annat att göra de heller på fritiden.

    ….fortsättning kanske följer en vacker dag… eller en då det regnar!

     

  • Jag är en Selma

    Jag är en Selma

    …jo så måste det ju vara. Vad blir Tommy då? Jo Lilla Fridolf, eller….?

    Tänk hur bilden av oss, kvinnor och män, ska delas in. Ibland blir jag väldigt trött!

    Jag är en stark kvinna som skrämmer män. Min styrka sitter inte i armarna och den sitter inte i nördiga tekniska kunskaper heller. Den sitter i att jag förstår mig själv, att jag för det mesta förstår samspelet människor emellan på ett ibland ganska avslöjande sätt. Jo, jag har ”dragit ner byxor” verbalt, det har jag! Men det är ju inte mitt mål att syssla med sånt hela tiden!

    Män jag mött i mitt liv, eller ska vi börja med pojkarna, har fått motstånd. Men inte i fysisk styrka. Har det kommit till den sortens strid så har jag varit på väg att råka illa ut flera gånger. Jag har blivit ”nästan våldtagen” två gånger och en gång lyckades det. Men den gången var det ”som tur var” en man jag kände och hade ett förhållande med. Om nu DET gjorde saken bättre…?

    Motståndet jag har gett har i stället handlat om ord.

    En kille som jag särskilt minns hackade på mig genom hela mellanstadiet och halva högstadiet. Det var ett ständigt hånande, både för att jag hade övervikt och för att mina rötter var i Göteborg och inte i Värmland. Men inte bara. En gång när jag gick i femman eller sexan hade han med sig två kompisar. När jag var på väg hem från skolan gav de sig på mig och tvingade av mig kläderna. De tömde min skolväska i ett vattenfyllt dike också. Efter den händelsen sprang jag hem från skolan varje dag och jag hade ständig koll runt omkring mig. Såg jag någon så ökade jag takten. Jag var skräckslagen.

    När vi var ”tuffa” högstadieelever fanns det ett plank där järnvägsövergången låg, vid nuvarande Systembolaget i Forshaga. Där stod alla som rökte. Vi samlades där. Ja, jag var också tuff rökare. Eller tuff å tuff, rätt dum har jag insett nu…
    Killen som terrat mig under hela min tid i Skived-Forshaga var givetvis också tuff-dum.
    – Ditt fläskberg, flytta på dig, sa han och knuffade mig hårt.
    – Håll käften på dig, den förb… väggspringare, fräste jag varpå hela sällskapet gapskrattade häpet.
    När de tittade närmare på terroristen så insåg de varför jag kallat honom så. Hans näsa började i pannan. Det fanns ingen tydlig gräns mellan näsa och panna som på oss andra, där som glasögon brukar vila. Han såg helt enkelt ut som om han sprungit med ansiktet före in i en vägg.

    När jag hade flyttat till Göteborg fanns det en kille som var kortast i klassen, i åttan. Han hade inte ens kommit i målbrottet på den tiden. Denne lille kille ville ju mer än alla andra killar i klassen stiga i graderna. Han var ju så liten. Å hade pipig röst.
    – Kviga, skrek han högt så fort han såg mig.
    Jo, jag är och har alltid varit lätt kobent. Det har jag efter min far.
    En gång, på en lektion, fick jag nog.
    – Sitt ner och håll käft, Fido!
    Röt jag. Alla skrattade. Det fick en tvärtomeffekt för den lille med pipig röst. Han steg ju inte i graderna direkt…

    Som sagt, jag kan använda ord. Men ska vi prata fysisk styrka så har jag ju inte en chans. Första gången jag höll på att bli våldtagen var i Långedrag. Killen i fråga skulle visa mig och min pojkvän hur sjöräddningen fungerade. Väl inne i rummet där radioutrustningen fanns fick han min pojkvän att ge sig av till affären för att köpa dricka. På det sättet blev han ensam med mig. Jag glömmer inte uttrycket i de ögonen, när min pojkvän gett sig av. Man kan beskriva det som ”icke kontaktbar och väldigt fokuserad” och detta på en enda sak. Vad jag sa gick honom förbi totalt.
    Det fanns ett fönster öppet och som tur var fanns det folk bara några meter från huset. Jag skrek till när jag märkte att det jag sa inte nådde fram. Hans händer fanns redan överallt på mig kändes det som och blicken blev simmigare och simmigare men då vaknade han till… som ur en dröm. Han insåg väl att folket på utsidan skulle höra och att han inte hade tre händer så att en kunde hålla för min mun…

    Den andra gången var jag i Kopparberg. På en fest försvann en tjej ut ur lägenheten. Jag och en kompis till killen jag var på festen med skulle leta efter henne. Han ledde mig ner i källarförråden. Vi skulle leta där sa han. Men väl där tryckte han upp mig mot en vägg och började dra i mina kläder. Som tur var kom killen jag hade sällskap med till festen ner. Han lyckades puffa undan sin polare och ge honom en smäll på käften…

    Den tredje, som lyckades, kommer jag inte att berätta om… Det har jag nog försträngt…

    Men trots mina erfarenheter har jag inte börjat hata män. Nej, absolut inte. Men jag vet mitt värde och jag har lärt mig vad jag kan råka ut för. Jag har råkat ut på fler sätt, på krogen, på fester och jag har sett när den där simmiga blicken varit på G hos både en och två män efter detta… Jag vet hur vi kvinnor kan bli behandlade av män. Svenska män utan kulturella skillnader.

    Selma?

    Jo, igår var jag och Tommy på väg hem från Ikea. Vi har inhandlat diverse möbler som ska skruvas ihop.
    – Nu behöver du inte vara sysslolös på ett tag, sa jag med ett lätt skämtsamt tonfall.
    – Vaddå, jag har ju faktiskt skottat snö och jag har gjort mer saker idag, svarade han lätt kränkt.

    Å jag bara skojade, tänkte att det blir mycket arbete med detta nu. Men han tolkade det som om jag menat att han bara latar sig och inget gör hemma. Ja ja…

    Så är det nu för tiden. Den där simmiga blicken får jag sällan se nu när jag fyllt 50. I stället har den stackars karln förvandlats till en Lilla Fridolf som blir dominerad och styrd av elaka Selma, det vill säga jag. Kärringen!

    Hm… det finns kanske för- och nackdelar med att vara kvinna och nå en aktningsvärd ålder…? 😉

  • Kvinnosyn

    Kvinnosyn

    …sedan barnsben har jag fått lära mig att vissa män ser ner på kvinnor som lägre stående varelser. Varelser som inte borde köra bil, som inte klarar av att byta däck och spika i en spik. Vi är hjälplösa varelser som behöver mannen. En man som samtidigt har all rätt i världen att behandla oss som kroppar med tuttar och rumpa.

    Jo…

    Å sedan minns jag tydligt hur synen på en tjej som skaffat sig sexuell erfarenhet sjönk ännu lägre. Tjejen killen ville ha skulle vara oskuld men själv blev han mer man ju fler tjejer han hade haft sex med. Jag fick aldrig ihop den ekvationen. Vilka skulle han ha sex med om alla skulle vara oskulder för att duga…? Ja ja…

    Dagens tyckanden och åsikter om gängen med killar som antastat tjejer handlar väldigt mycket om etnisk tillhörighet men väldigt lite om mäns syn på kvinnor, i Sverige, i Europa, i Världen. Jag tycker att det här är helt åt skogen! Skärp er!!

    Detta handlar om kvinnosyn. Punkt! Vi, alla vi som bor på den här planeten och som inte tycker att det är okej att se kvinnor som sämre varelser än män, borde fokusera på att ändra på detta i stället för att snacka ”vi” och ”dom”!

    Jag läste en status idag angående detta och jag är bara tvungen att citera:

    ”Man målar en bild av att vi är så rediga och vi ska minsann trycka till de som nu bevisligen har felat. Det är naturligtvis bra och helt rätt, MEN GÖR DET I VARDAGEN DÅ OCKSÅ. När vänner, kollegor, lagkamrater, tränare ä, okända pratar i nedvärderande termer eller beter sig illa mot kvinnor, var lika mckt man då sätt ner foten i de sammanhangen också. Var inte ursäktande och blunda, kalla det för pojkstreck eller sådan är jargongen de menar inget illa eller lite får man ju tåla.”

    …och du, det är en MAN som har skrivit detta!!

    ”Det är bra att detta stöd för kvinnans utsatta situation kommit upp och att så många vill agera, börja agera redan imorgon i din vardag, bryt alla tendenser till situationer där någon kan känna sig utsatt. Om du känner dig osäker på hur övergrepp tar sig uttryck eller vad som upplevs kränkande kan du läsa alla dessa vittnesmål som utsatta kvinnor skrivit bl.a här på facebook de senaste dagarna.
    Om alla krafter samlas på detta sätt kanske vi kan utvecklas i vår lilla ankdamm också och kan se fram mot en ljus framtid där alla visas respekt. Där vi lever upp till den moral vi alla säger hos ha.”

    Å hör sen!!!

    Ge inte främlingsfientliga krafter mer bensin på brasan! Se det för vad det är, det som hänt! Usel kvinnosyn som inte har med kultur att göra, den finns överallt!! Även i ditt fikarum faktiskt!!

    MÄNniskor tar sig friheter även i vårt land!