Blogg

  • Gamla hundar dör aldrig, de biter sig fast i hjärtat

    Gamla hundar dör aldrig, de biter sig fast i hjärtat

    …så är det. Sedan den 22 augusti 2023, har jag tänkt på Doris varje dag. Flera gånger. Den här hunden äger en stoor bit av mitt hjärta. För alltid!

    Det är något speciellt med cockerspaniel, så är det. Sachi, som jag lät vandra vidare på skärtorsdagen 1997 äger också en stooor bit av mitt hjärta. Lilla Matilda, mina söners hundlillasyster minns jag med mer värme än saknad. Hon var en dansk-svensk gårdshund och en underbar liten dam med så mycket charm. Men hon lämnade inte så stor saknad efter sig om Sachi gjorde och Doris.

    Ibland tänker jag att jag inte ska ha någon mer hund. Det är fortfarande så smärtsamt det som hände med Doris.

    Men en cokerspanielvalp är ju så gudomlig….

    Ja ja vi får se.

     

  • Tiden går…

    Tiden går…

    …eller som titeln på den här låten: Blink of an eye

    Citat ur texten:

    Now I know I gotta change this heart of mine’Cause from the cradle to the graveWe all live on borrowed time
    Years go by in the blink of an eyeAnother truth that you can’t denyYears go by and I don’t know whyWe let ’em slip away

    Ibland hör jag en text. Ibland hör jag bara musiken, arrangemanget och melodin.

    Den här texten hörde jag…

    Tiden börjar ju liksom ta slut på denna sidan livet. I maj fyller jag 59. Overkligt. Men inte desto mindre sant!

     

  • Jag hade en vän…

    Jag hade en vän…

    …trodde jag. Men när jag tänker tillbaka var jag nog bara en ”nyttig idiot”. Så länge jag var användbar på ett eller annat sätt var vännen en vän. Men tänker jag efter lite till så var det nog bara jag som var vän. 

    En vän ska inte göra som denna så kallade vän gjorde. En vän ska ha förmåga att lyssna. Då menar jag VERKLIGEN lyssna och dessutom vara intresserad av vad jag har att säga. En riktigt god vän ska dessutom lyssna på ett bra sätt så för att sedan kunna ge konstruktiv kritik. En vän ska även kunna berätta sådant som jag kanske missar för att jag inte ser min situation från alla vinklar. Det är så jag försöker vara som vän själv i alla fall. Lyssna, analysera och försöka stötta och hjälpa efter bästa förmåga vid behov. Jag trodde att jag hade en sådan vän.

    Nu, så här några år senare och mycket grubblande och funderande över vad som egentligen hände så inser jag ett och annat. Ibland läser jag något, eller hör någon berätta om en situation som uppstått någonstans. Då kan jag tänka, AHA, ja men SÅ var det ju för mig också med den här så kallade vännen.

    Min numera före detta vän förvandlades till en person som aldrig lyssnade. I stället började vännen (som inte längre var min vän vid det här laget) att pressa mig. Det gick så långt att det till slut gick längre än gränsen för mitt yttersta. Jag försökte säga ifrån, flera gånger nästan grät jag. Det gick så långt flera gånger att jag blev hysterisk för att jag inte orkade. Men jag bet ihop trots detta för att jag är snäll. Jag trodde att jag gjorde den före detta vännen en tjänst om jag kämpade på och fortsatte slita hårt och hårdare ändå.

    Men så här efteråt så inser jag ju att detta gick ut över allt annat i mitt liv, både privat och yrkesmässigt. Men jag kämpade verkligen för att på något sätt ändå försöka göra den före detta vännen nöjd. Men icke, det visade sig vara som att slåss mot väderkvarnar. Ett ogjort slit.

    Pressandet fortsatte och fortsatte och det blev hårdare och värre tills jag förvandlades till en zombie, totalt känslostum. Det enda jag fick var kritik och inte konstruktiv kritik utan hård, nedvärderande kritik som i princip talade om för mig hur värdelös jag var. Hur dåligt jag lyckades med vad jag än försökte med. Inget jag gjorde föll i god jord, allt kunde jag göras bättre av någon annan än mig.

    Men den dagen kom till slut då jag inte orkade längre. Då jag kände att allt var bättre än att fortsätta slita och släpa utan att få något tillbaka förutom ångest och en känsla av att vara låst till händer och fötter. Jag fick helt enkelt nog.

    Detta uttryckte jag en vacker dag till före detta vännen. Då kom en motreaktion. Situationen vände. Men inte till något bättre.

    Då var det plötsligt den före detta vännen som sa sig inte orka längre och som såg sig tvingad att göra något åt situationen.

    Priset jag fick betala för de här åren var skyhögt. Det inser jag ju nu. Jag inser också att det har tagit mig några år att nästan klättra ur kratern som den före detta vännen tryckte ner mig i. Att jag sakta men säkert nästan har kommit tillbaka till mitt gamla jag. Men den där väggen som folk går in, den har jag nog bara nästan tagit mig ut ur. Jag vet inte om jag någonsin blir den jag var innan. Det kommer alltid att finnas ett före och ett efter detta.

    Idag inser jag ju också att jag inte är ensam. Jag vet att det finns andra som också ”drabbats” av min före detta vän. Några av dem har påpekat för mig att detta är ett typiskt narcissistiskt beteendemönster. Det är alltså fler som beter sig som min före detta vän gjorde. Både i nära relationer och på jobbet. Det finns till och med de som plötsligt i vuxen ålder upptäcker att deras förälder är narcissist.

    Det som fick mig att skriva den här texten var nedanstående text på engelska. Den dök upp i mitt flöde på Facebook och fick mig att haja till. Den var så träffsäker att jag skulle kunna ha skrivit den själv.

    Narcissister är bedragare. De är ute efter något som de inte tänker betala för. Något som de bara tar för att de vill ha det. Lyhördhet tillhör inte deras karakteristiska drag. Inte heller medkänsla. Kanske kan de ”spela” sådant. Kanske till och med trovärdigt. Men innerst inne finns det inget sådant hos dem. De är fullblodsegoister som går över lik för att få som de vill.

     

    narcissist

  • Värmlandsbygden

    Värmlandsbygden

    Någon gång i slutet av 2010 började jag skriva reportage för tidningen Värmlandsbygden. Denna tidning kom ut i pappersupplaga en gång i veckan fram till 2022. Det var främst prenumeranter som läste den. Men den gick även att köpa som lösnummer på några få ställen i Värmland. Innehållet hade ofta fokus på sådant som berör landsbygd och ofta var det eldsjälar som blev intervjuade. Något som gav innehållet ett betydligt gladare och mer upplyftande innehåll än de vanliga dagstidningarna. 

    Värmlandsbygdens första nummer kom ut redan 1948 och det var en centerpartistisk tidning. När jag började skriva ägdes den av en ideell förening. Men den köptes upp senare av Länstidningen Östergötland AB som ägs och drivs av Gunilla Norlén genom hennes företag Kurirengruppen i Sverige AB. Då bytte den namn till Länstidningen Värmlandsbygden.

    ”Den 29 april 2010 förvärvade Kurirengruppen även Värmlandsbygden, Länstidningen Östergötlands värmländska motsvarighet, som gavs ut av Värmlandsbygdens tidningsförening, en ideell förening som är Centerpartiet närstående. Även Värmlandsbygden – som nu har bytt namn till Länstidningen Värmlandsbygden – startades 1948 som en centerpartistisk tidning. Även Värmlandsbygden har fortsatt centerpartistisk ledare, men bedriver objektiv journalistik på redaktionell plats.”

    Från början skrev jag bland annat reportage från Kil och Munkfors men så småningom tog jag över sidan för Forshaga kommun där jag fortsatte skriva ända fram till sista utgåvan 9 september 2022.

    Reportagen publicerades för det mesta även i min egen webbtidning, forshagadejenytt.se.  Så länge länken fungerar hittar du flera av mina reportage här också, på Värmlandsbygdens hemsida. En hemsida som verkar leva vidare trots att företaget bakom tidningen har upphört.

    När en kurskamrat från Molkoms Folkhögskola, Dennis Johansson, köpte Värmlandsbygden av Gunilla Norlén 2019 frågade han mig om jag ville åta mig uppdraget att redigera tidningen. Då hade jag bara drivit mitt aktiebolag, Cvea Media AB, i två år. Först var jag därför tveksam men till slut tackade jag ja. Dennis var ju min vän och han behövde min hjälp med detta.

    Jag tyckte även mycket om både mitt uppdrag som reporter och innehållet i stort i tidningen Värmlandsbygden. Jag ville så klart att tidningen skulle finnas kvar så jag sa ja till uppdraget mot en mindre lön. En lön som jag blev lovad skulle öka om tidningens ekonomi blev bättre.

    Men de villkor jag sedan hade under tiden jag redigerade tidningen blev inte som jag tänkt mig. Tyvärr blev det på tok för mycket arbete för mig. Jag var även var tvungen att driva mitt eget företag vid sidan av detta uppdrag som tenderade att äta upp all min energi och betydligt mycket mer tid än jag hade trott från början. Men det är en annan historia som jag kanske berättar en annan dag.

    Det blev till slut ohållbart för mig och i april 2021 slutade jag som redigerare. Men jag fortsatte att skriva reportage för Forshagasidan ända fram till att Värmlandsbygden lades ner, sista utgåvan kom den 9 september 2022.

    Idag saknar jag detta att göra reportage för Värmlandsbygden. Jag har i skrivande stund (oktober 2023) ingen återkommande kanal att sälja reportage till och det känns tomt, väldigt tomt faktiskt. Det var jätteroligt att producera reportage för Värmlandsbygden varje vecka. Tack vare det här uppdraget har jag varit med om mycket spännande och roligt genom åren. Jag har även lärt mig mycket om många olika saker genom alla åren som gått från 2010 till 2022 samt träffat både bönder, tjänstemän och till och med ministrar och kungligheter.

    Idag uppdateras Värmlandsbygdens hemsida, som jag skrev här ovan fortfarande. Den verkar ha ett eget hemligt liv. Det står att det är ”redaktionen” som lägger upp nyheter där men när jag söker efter vilka de är på sidan så finns det inga kontaktuppgifter så vem som är ansvarig eller hur uppdateringen går till är svårt att veta…

    Kanske återuppstår Värmlandsbygden en vacker dag? Vem vet? Det finns intressen som jag tror gärna skulle se att den kom tillbaka i alla fall. Många har kommit fram till mig när jag varit ute bland folk och sagt att de saknar den fina tidningen.

    Värmlandsbygden ett reportage om Lustenbåtar.
    Värmlandsbygden ett reportage om Lustenbåtar som är ett av alla roliga och intressanta reportage som jag gjort. Klicka på bilden för att se reportaget i större format. Foto: Cicci Wik

    Nedan hittar du några Forshaga-sidor hämtade ur tidningen. Klicka på bilderna så öppnas de i större fönster.

    Forshagasida i Värmlandsbygden.

  • …nu har det gått över två veckor

    …nu har det gått över två veckor

    ….och sorgen sitter envist kvar som en klump i halsen. Tårarna lurar fortfarande bakom ögonlocken men de rinner inte lika ofta.

    Det är tomt här i huset och det var även tomt när vi tog en tur med Humlan. Hon fattas oss! Så ofantligt mycket. Men beslutet vi tog var det enda rätta. Inget djur förtjänar att lida för att vi människor inte vill släppa taget.

    Jag brukar tänka att djuren har den lyxen, att få slippa lidandet som vi människor ofta får gå igenom. I mitt jobb som vårdbiträde möter jag många som önskar att livet kunde ta slut. Som inte längre har något egentligt innehåll kvar i livet eftersom sjukdom och ålderdom tagit möjligheten att verkligen leva ifrån dem. Det enda de har kvar är att existera.

    För djuren finns möjligheten att slippa detta. Men för oss människor som älskat dem högt och som blir kvar i livet blir det svårt en tid efter att de har lämnat oss. Så är det!

    Älskade lilla vovve så jag saknar dig…

    [gt3-gallery id=”4518″]

  • Oerhörd sorg och saknad…

    Oerhörd sorg och saknad…

    …är ord som inte kan beskriva hur det känns. Tårarna rinner. Du fattas oss lilla vovve! Igår, den 22 augusti valde vi att låta dig vandra vidare till alla hundars himmel, älskade Doris! Tårarna rinner, både på mig och ”pappa Tommy”. Men din kropp hade gjort sitt i den här världen och även om det gör ont, så fruktansvärt ont, var det nog ändå bäst för dig att slippa tyna bort sakta men säkert…

    Vi, din matte, Tommy, Jonatan och Ruben älskar dig lilla vovve!
    Det finns många fler som tog dig till sitt hjärta i den här världen, inga nämnda inga glömda!

    Älskade vovve! Tack för att vi fick ha dig i våra liv!

     

  • Hur har de det i sina liv själva?

    Hur har de det i sina liv själva?

    Ja jag vet. Jag ska strunta i folk som ser som sin uppgift att ge mig och säkert många fler, dålig magkänsla. Men när man sitter där med magkänslan och inte riktigt förstår hur den kom dit…? Då undrar jag om jag kan skydda mig från den faktiskt?

    Den dåliga magkänslan har jag fått många gånger i mitt snart 60-åriga liv när jag haft med andra människor att göra. Ett exempel på en sådan källa kan vara alla de där som tror sig kunna leva mitt liv bättre än mig. De som alltid ser brister i de val jag gör, vad jag gör, vad jag har på mig och hur jag pratar och vad jag tycker.

    Jag kan inte sluta att förundras över dessa personer faktiskt. De som vet mer om andra än andra vet om sig själva, hur går det till? Hur kan de egentligen vara så tvärsäkra på vad andra borde ha gjort och inte gjort i sina liv, är de lika säkra i sina egna liv?

    Jag hade till exempel en kollega en gång som letade fel i ALLT jag sa och gjorde. INGET med mig verkade vara bra, tyckte jag. Jag minns en ganska trivial sak som hände men som ändå är ett typiskt exempel. Under en fikapaus berättade jag att jag brukar tvätta mig med den vassa sidan på tvättsvampen. Ni vet den vita skrovliga.
    – Näee!! DET kan man ju  verkligen inte göra, sa kollegan högt och väldigt upprört.
    Hen sa det med en anklagande supervass och anklagande ton, indirekt sa hon att ”du är ju totalt vrickad som tvättar dig med fel sida på tvättsvampen”. Därefter tittade hen sig runt bland de andra i fikarummet, som  för att samla in poäng från dem och få medhåll. Ungefär som att, håll med mig.
    Ja det var bara ett exempel… men så gick det till varje dag på det jobbet. Till slut orkade jag inte mer. Och jo, jag sa ifrån en gång.  Rejält! Jag skällde ut hen och talade om hur jag upplevde hens sätt mot mig. Men det gjorde inte någon som helst skillnad så jag avslutade det jobbet.

    Hur har de det med sig själva och sina egna liv, människor som är på det här sättet, undrar jag? Har de själva andra i sin närhet som som vet hur de borde leva sina liv…? Eller har de alltid gjort helt rätt i i sina liv…?

    Allvarligt, talat. Jag tror inte de har en endaste aning om hur de är själva. Det har de aldrig ägnat en tanke, det är inte relevant. De har ju i stället fullt upp med att veta bättre alla andras liv och leverne…

    Sedan har vi de där som vissa har valt att kalla narcissister också. Jag har förstått att jag har haft några sådana ganska nära mig genom åren. Dessa har i alla fall några typiska drag som jag hittat hos de jag tänker på.

    • De gör aldrig eller väldigt sällan fel själva, det är alltid någon annans fel när det går åt pipsvängen.
    • De kan vara hur trevliga som helst och de kan vara raka motsatsen, som Mr Jekyll och Mr Hyde i en och samma person.
    • De saknar helt och hållet äkta lyhördhet och medkänsla för andra. Men de kan spela att de har det om det är nyttigt för dem själva.
    • De känner sig alltid djupt kränkta när de får personlig kritik, i synnerhet när den är berättigad.

    Det finns ett fåtal personer i mitt liv som jag alltid har får en bra magkänsla av och med. Tur att ni finns! Ni är guld värda!

    Under alla mina år i grundskolan fanns de där. De som hittade något hos mig som de störde sig på och var tvungna att berätta det för mig. Jag var för tjock, jag pratade göteborgska, jag pratade värmländska, jag hade ”fel” åsikter och/eller inte nog med pengar att köpa de rätta kläderna och/eller åka på de rätta resorna. Ja den där listan kan göras lång på hur det var i skolan, eller skolorna ska jag säga för jag  bytte skola några gånger också….

    Genom åren i vuxen ålder har de där människorna som stör sig på ett eller annat ofta varit med också. På utbildningar, i jobbsammanhang, i ideella föreningar och i andra gruppsammanhang. Jag minns särskilt en person som en gång sa att jag skrattar för mycket. Det var på en vuxenutbildning när vi skulle ge varandra konstruktiv kritik… Hur skrattar jag mindre än jag gör undrar jag…? Ja ja..

    Varför dyker de upp överallt, alla de där som stör sig på mig på ett eller annat sätt? Finns de där för att testa mig undrar jag? Snälla nån, jag fyller ju 60 om två år. Hur länge ska jag i så fall testas i mitt liv…?

    Jag är så infernaliskt trött på alla dessa ”jag-vet-bättre-än-dig-hur-du-ska-leva-och-vara-i-ditt-liv-människor”!

    JAG vet bäst om mig! Mål och mening för mig i mitt liv går inte ut på att vara en källa för andra att störa sig på faktiskt. Jag försöker bara leva mitt liv.

    En annan kategori som jag då och då stött på är narcissister. I dag tycker jag att jag har mått tillräckligt illa över mina relationer till sådana människor genom åren!

    Så länge dessa har kunnat använda mig till något som är nyttigt för dem själva i deras liv är de världens gulligaste och bästa. Men när jag har reagerat över något och sagt ifrån, eller (Gud förbjude) kritiserat dem. Då bryter helvetet lös för då slutar jag vara nyttig (idiot).

    När en narcissist inte har användning för sina nyttiga (idioter) längre kommer djävulen fram i dem. Det har jag lärt mig den hårda vägen. Det är då de byter från att vara som änglar till att bli både elaka och superegoistiska utan någon som helst medkänsla. I en par sådana relationer har det skurit ner mig i små bitar, kanske lät jag detta hända. Kanske var jag inte stark nog. Men att därefter plocka upp och lappa ihop sig igen så gott det gick är inte roligt och ärren sitter där de sitter.

    Nej, ibland brukar jag säga att jag ska fotvandra i Tibet och så är det. Vad jag egentligen känner för är att isolera mig från allt vad grupper av människor heter och sätta mig på en bergstopp, långt från narcissister och alla de där som vet mer om mig än jag vet själv!

    Det är inte alltid så lätt att fortsätta försöka vara snäll utan att samtidigt bli dum! Men det är mitt livsval. Jag ser hellre det goda i mina medmänniskor än att leta fel hos dem och vara misstänksam mot dem. Jag är hellre generös när jag kan och  jag försöker hjälpa till när jag kan. Hellre det än att vässa armbågarna och klättra över mina medmänniskors lik för att nå mina egna mål först och främst.

    Ja, det är mitt livsval och nej, du vet inte vad som är bäst för mig! Det vet jag själv!

    Var gärna gullig och rar mot mig om du vill vara min vän bara för att vara min vän och inte för att du har nytta av mig!

  • Kroniskt faktiskt

    Kroniskt faktiskt

    Fann den här på Facebook och måste tillstå. Det är ingen smitta i mitt fall, det är medfött och kroniskt sedan barnsben. Det kom med modersmjölken helt enkelt, lika naturligt som luften i lungorna när jag andas.

    Symptom PK-smitta
    I mitt fall är detta medfött och kroniskt sedan barnsben.
  • Glad å Pias, Evas och Sandras vägnar

    Glad å Pias, Evas och Sandras vägnar

    Läste om demokratiprojektet och blev jätteglad att det äntligen blir av. <3 <3 Härligt!!
    Nu gäller det att ni tänder ljus som får mörkret att skingras! Heja er!! 

    Jag uppdaterade ForshagaDejeNytt.se idag med pressmeddelandet om demokratiprojektet. Det är en självklarhet för mig att sprida detta. Jag står bakom dem och har gjort det i flera år.

    Så klickade jag vidare och hittade en notis om att min kommun kommer att invaderas av personer med tvivelaktig syn på just demokrati den här helgen. DUNS, så ramlade jag ner i förtvivlan över att dessa mörka krafter aldrig dör ut och försvinner. De är som virus, som bakterier, de är osynliga för blotta ögat men de vandrar omkring mitt bland oss vanliga dödliga.

    Det är dessutom ”bekymrande” att det finns de, i maktens korridorer, som inte offentligt vill ta avstånd från personer som dessa… Jag var på landsbygdsriksdag 2018, innan valet det året. Där bjöds det på partiledardebatt.

    När några av de andra partiledarna ställde JÅ mot väggen och frågade om han tar avstånd från nazister slingrade han sig, märkbart obekväm. Svärtan lyste i hans ögon och jag kan tänka att svetten kom i ärmhålorna. Det var nog besvärligt att så där i offentligheten bli ställd mot väggen. Men i stället för att säga att han tar avstånd från nazister gjorde han som många andra politiker när de inte vill svara på en fråga. Han svarade med motfrågor och försökte byta ämne.

    För mig blev denna upplevelse en bekräftelse på hur rätt det känns för mig att INTE, ALDRIG NÅGONSIN, rösta på JÅ och hans parti. Kan man inte tydligt ta avstånd från nazisterna och stå för det, var står man då i förhållande till människor med deras mål och mening för vårt land…??

    Nu är det så att det finns många olika sorters -ister. De allra flesta står för mer eller mindre odemokratiska visioner om hur det ska vara i samhället. Men nazister (och andra extrem-ister), har en demokratisk och självklar rätt att säga vad de tycker. Det är den rätt de får med yttrandefriheten som ingår i demokratin.

    Men det blir svårt när de här -isterna, (inte bara naz-ister alltså), gärna skulle stryka yttrandefriheten ur grundlagen om de själva fick makten. Att försvara deras demokratiska rätt till yttrandefrihet blir ju en sorts moment 22 då eftersom de har rätt att tycka så i demokratins namn.

    Eller har jag missförstått något? Står till exempel den där Paludan och hans gelikar för ett demokratiskt samhälle…?

    Nej, svara på det i stället och kom inte med ett ”whataboutistsvar”! Dra inte in andra ”-ister” och framförallt, ställ dem inte emot denna ”nisse”!

    Ister ska inte ställas emot varandra, de ska buntas ihop utan undantag!

    Paludan ska alltså därför givetvis buntas ihop med alla andra extremister som inte vill ha demokrati. Jag orkar inte argumentera för sånt här i social media eftersom det alltid bemöts med dessa ”whataboutistsvar” så jag skriver här i min blogg i stället.

    Jag blir så trött på alla whataboutister som i stället för att direkt försvara nazisterna och det som dessa står för ska komma dragandes med extrema vänstergrupper, eller islamister. Eller så tar de upp socialdemokratins historiska roll i 1930 och 1940-talets politik. När de gör det så klistrar de väldigt gärna den människosyn som rådde då, innan Hitler blev en dålig man, på i synnerhet S-märkta politiker i 1930-1940-talets Sverige. Men studerar man fakta så var det ju inte enbart S, det var den rådande människosynen i den tidens Europa.

    Den människosynen eller de andra -isternas existens är ju inget argument mot att ta avstånd från nazister. Gör man inte det så kan man ju lika gärna hålla med dem anser jag. Så nej, ge mig ett riktigt svar i stället för att svara med whataboutism.

    Jag buntar gärna ihop alla extremister, oavsett vilket läger de hör hemma i. Alla läger som inte står för demokrati utan i stället vill göra om samhället till något extremistiskt är enligt min mening en fara för just demokratin. I min demokrati anser jag nämligen att alla människor har samma värde, inga grupper kan buntas ihop på grund av hudfärg, religion, ursprung, sexuell läggning eller något liknande. Alla får älska vem de vill. Alla får ha vilka åsikter de vill och ingen ska inte skrämmas till tystnad oavsett vad de väljer att tro på, oavsett vem de älskar eller vilken hudfärg eller ursprung de har. I min värld är demokratin det verktyg som kan bevara och utveckla allas lika rätt i samhället, som kan få ett samhälle att gå framåt för allas väl.

    Allas lika värde och rätt att vara som de är är grunden i demokratin enligt min mening. Du har alltså samma värde som alla andra i min värld oavsett ditt kön, din tro, din politiska åsikt och så vidare.

    I min värld är det inte människor utan människors handlingar som ska dömas när de gör fel. Alla handlingar är inte av godo och när någon väljer att göra något som skadar en annan människa eller planeten vi bor på, eller en handling som begränsar en annan människas frihet så är det givetvis en ond handling som bör hanteras som en sådan. Grupperingar som är för mörka, onda handlingar är i min värld därför en fara för demokratin, då har de valt att gå över till mörkrets krafter.

    När mörkrets krafter till exempel vill skrämmas till tystnad har de självklart gjort sig skyldiga till onda handlingar. Så ser jag på saken. Lyckas de med det utan att någon säger ifrån blir jag mycket bekymrad eftersom det då blir ett verkligt hot mot demokratin.

    När jag möter människor som tycker som jag, men som trots det inte vågar stå för det i offentligheten blir jag rädd på riktigt! Om de som inte säger ifrån dessutom sitter med makt i sina händer och inte vågar säga ifrån när dessa krafter försöker hota och skrämmas då är hela vårt samhälle i verklig fara.

    Då känns det ändå skönt att det finns politiker i min hemkommun som vågar säga ifrån i offentligheten, på svt. Per Lawén gjorde i alla fall det, HÄR (länk som öppnas i ny flik) där han säger följande;

    – Vi accepterar inte att vi som är förtroendevalda blir hotade. Vi måste stå upp mot den här typen av krafter.

    Det var mer än JÅ gjorde på partiledardebatten 2018 för han svarade aldrig på om han kan ta avstånd från nazisterna. Jag vet inte om han någonsin tagit avstånd från nazisterna. Däremot har hans parti erkänt sina rötter i nazismen. Något som jag uppfattat det som att de har försökt städa bort under de senaste åren. (Visserligen städar de fortfarande och kommer nog att få fortsätta med det.)

    Om nu det var så svårt för JÅ att där och då ta avstånd från nazister kunde han väl i alla fall ha svarat att han tar avstånd från allt som hotar demokratin i vårt land. Men inte ens det sa han så vad ska man tro om var han står i den frågan egentligen…?

     

  • Miljö&Hälsa artiklar

    Miljö&Hälsa artiklar

    I december 2005 fick jag överta rollen som redaktör för tidningen Miljö&Hälsa efter Sten Slottner. Det var en medlemstidning för Yrkesföreningen Miljö och Hälsas medlemmar. Från början gjorde jag den här tidningen nio till tio gånger per år. Sten drev Mediahuset i Kristinehamn på den tiden och ville ägna all sin tid åt bokförlaget Norlén&Slottner i stället. Jag är tacksam över att jag fick överta den rollen. Det blev ett roligt, utmanande och  intressant uppdrag som jag har lärt mig massor av. 

    Med tiden blev det som det brukar bli med föreningar nu för tiden. Det blev allt färre som intresserade sig för styrelsearbetet och de ideella krafterna försvann. Först drog föreningen ner på antalet utgåvor så att tidningen kom ut allt färre gånger per år för att till slut upphöra helt 2017-18. Men då hade jag hunnit producera denna lilla tidskrift många, många gånger.

    Nedan hittar du artiklar producerade av mig, Cicci Wik. Du kan bläddra i rutan nedan. Om du klickar på ”Read Now” kan du läsa dem på din skärm. De öppnas i ett nytt fönster som du stänger med Esc-tangenten på tangentbordet.