…det är min åsikt i alla fall!
Bild: AI-genererad av mig, Cicci Wik
Den 30 oktober publicerades en artikel i NWT där kommunalrådet i Kils kommun, Anders Johansson (S) ger en väldigt positiv och fin bild av äldreomsorgen i sin kommun. Den bilden stämmer inte alls med den verklighet som omsorgspersonalen befinner sig i. Det fick mig till slut att göra en insändare av nedanstående text. Denna insändare publicerades i NWT men har vad jag sett inte gett upphov till något svar än, 2024-12-28, så nu väljer jag att publicera den långa versionen i min blogg.
Varsågoda!
Politikern Anders Johansson har en helt annan bild av verksamheten än den bild omsorgspersonalen ser och upplever. Det står helt klart. I ett citat säger han följande.
”– Det har varit ett tufft år. Det som har hänt är att arbetet ute i verksamheterna planeras mycket bättre nu. Vi har minskat övertiden och trots det kunnat genomföra alla insatser inom äldreomsorgen..”
I verkligheten, där personalen har insyn, ser man tvärtemot vad politikern säger, en betydande ökning av övertid, inte minskad. Det finns personal som har samlat på sig upp emot tio timmar övertid bara i oktober månad 2024. Den månad då artikeln publicerades. Innan de stora besparingarna tog fart var det mer sällsynt med övertid om man jämför med hur läget är nu.
Anders Johansson fortsätter säga att alla insatser har kunnat genomföras inom äldreomsorgen. Det är precis tvärtom. Personalen har i stället skrivit många fler avvikelser på grund av uteblivna besök de senaste månaderna. Det har nog aldrig skrivits så många tidigare. Besöken missas ofta bland annat för att planerad tid för besök är slimmad och saknar marginaler för tillfällig tidsåtgång. Det betyder att om det kommer larm, eller går åt mer tid än planerat på något besök förskjuts hela planeringen. I slutänden blir det både besök som missas och övertid.
Det finns även flera exempel på avvikelser som har sin grund i misstag som skett i planeringen. Även planerarna har haft en turbulent tid de sista månaderna och det är troligen förklaringen till dessa misstag. Summa summarum så har Anders Johansson helt enkelt fått fel uppgifter om hur det fungerar idag.
Att avvikelserna har ökat det senaste året-halvåret har ett klart samband med de besparingar som gjorts. Färre personal ska utföra fler besök och det ska göras på kortare tid. Det vill säga fler insatser än tidigare ska utföras av färre händer utan marginaler. Då blir det avvikelser och misstag.
”– Vi har inte fått några anmärkningar från Ivo (Inspektionen för vård och omsorg), vi levererar en lagstadgad verksamhet och lever upp till den. Det upplever jag.”
Ser Anders Johansson detta som något att vara stolt över? Är detta ett tecken på att äldreomsorgen fungerar, är det så han menar?
Har det inte blivit några anmälningar till IVO är det egentligen ren tur, eftersom det borde ha förekommit. Det finns ”kunder” som de senaste månaderna har fått vänta i upp emot två timmar på ett ordinarie besök. Det finns de som inte ens fick sitt planerade besök för att det inte hanns med. Det finns många exempel på ”kunder” som inte fått sina mediciner eller som fått vänta länge på att få gå på toaletten. Ett exempel ur verkligheten är till exempel en ”kund” som somnade i sin rullstol i väntan på att få gå och lägga sig. Det kunde ha skett en olycka om vederbörande hade ramlat ur sin rullstol. Kanske hade detta behövt anmälas till IVO, men troligen var personalen så överarbetad att det inte blev så.
Jag måste även ifrågasätta ordvalet som kommunalrådet använder när han säger ”Det upplever jag.”? Hur kan han uppleva att kommunen levererar lagstadgad verksamhet och lever upp till den? Har Anders Johansson varit med ute i verksamheten och själv upplevt detta?
Lite längre ner i artikeln säger han så här:
”…En av anledningarna till årets positiva resultat är att äldreomsorgens resultat blir ett plus på sex miljoner istället för minus sex, som tidigare var prognosen.”
Vad är egentligen innebörden i dessa ord? Det positiva i att äldreomsorgen har ett resultat på ”plus sex miljoner” måste väl ändå i slutänden betyda minus sex miljoner? Minus blir till plus, eller? Alltså att sex miljoner har sparats in på de äldre, tagits från deras bord och blivit till plus genom att det beräknade underskottet har blivit mindre. En minussumma har krympt med sex miljoner och på det sättet skapat ett ”plus”, eller hur menar Anders Johansson med detta?
I verkligheten som den ser ut för många undersköterskor, vårdbiträden med flera i äldreomsorgen i Kils kommun idag så finns det knappt tid att ta rast för att äta eller ens gå på toaletten. Många har till exempel med sig sin mat med i hemtjänstbilen och passar på att ta en tugga eller två mellan besöken.
Det finns många exempel på personal som idag har ont i magen för att de inte hinner med. De får stressa under sina besök och det finns kroppar som värker, ryggar som inte kommer att hålla i längden för den arbetsbörda som lagts på dem, ja listan kan göras lång.
Tidigare var det oftast ”det där lilla extra” som inte hanns med. ”Det där lilla extra” i det här sammanhanget handlar om att sätta sig en stund och bara prata en stund och hålla handen. Alltså det där med att bara vara medmänniska, inte rusa omkring och göra en massa praktiska sysslor. Det var jobbigt nog tidigare att inte alltid få tid över att hinna med det när behovet ofta finns för just detta hos många ensamma äldre.
Nu handlar det i stället om att stressa för att försöka hinna med de praktiska sysslor som ska göras. Det måste göras så snabbt som möjligt för att tiden knappt räcker ens till dessa sysslor. Den där lilla pratstunden finns det inte utrymme för alls längre. Om någon ”kund” är ledsen och vill hålla kvar personal för en pratstund måste det ske på nästa besöks bekostnad. Den lilla medmänskliga stunden får ibland abrupt ”klippas av” för att nästa besök väntar. Tar man sig tid till det innebär det att nästa besök blir försenat och i slutänden blir det övertid.
För vårdbiträden och undersköterskor är det oftast just mötet med ”kunden” som gör arbetet värdefullt. Att tycka om att hjälpa äldre och andra med behov är en stor källa till mening i det här arbetet. Men när planering och tidspress ställer så höga krav försvinner en del av den glädjen. Det blir svårt att vara lyhörd när tiden inte finns för det. Som flera kollegor uttryckt det, man blir liksom avtrubbad. Glädjen i att utföra arbetet håller på att försvinna i takt med tidspress och stress.
Lönen har aldrig varit det som lockat så många till omsorgsyrket. Däremot är det just mötet med ”kunderna” som ger omsorgspersonalen en belöning som inte är mätbar i pengar. En belöning väl värd arbetet, trots usel ekonomisk ersättning. Nu känns det som om den glädjen håller på att försvinna och vad finns då kvar?
De som arbetar administrativt vid sina skrivbord på kontorstid gör allt mer ofta stressrelaterade missar. Det finns otaliga exempel på ”kunder” som ligger kvar i planeringen, ibland i veckor, trots att kunden är intagen på sjukhus, finns på korttidsboende eller till och med har avlidit. Att som omsorgspersonal göra ett besök i en tom lägenhet eller villa är mycket olämpligt.
På arbetsplatsträffar upprepas ofta samma önskemål om förändringar för att göra arbetssituationen bättre. Men när motsatsen sker, att allt i stället blir sämre så blir det tysta budskapet till vårdbiträden eller undersköterskor att ingen lyssnar. Att ingen bryr sig om vad de tycker och hur de har det. När ingen lyssnar och när kraven ökar blir effekten i stället att det börjar mullra i leden bland omsorgspersonalen.
Det är undersköterskor och vårdbiträden som utgör äldreomsorgen i Kils kommun. Många är frustrerade och många känner sig överkörda och ignorerade av chefer och andra högre upp i den kommunala organisationen. Det är idag många som letar efter andra jobb aktivt. Många kommer ofelbart att så småningom bli sjukskrivna för att de får stressrelaterade åkommor om inget görs åt situationen. Det finns i skrivande stund flera exempel på att detta är följden av hur det ser ut idag.
Så, kära kommunalråd, verkligheten sedd från din horisont rimmar mycket dåligt med verkligheten bland kommunens vårdbiträden och undersköterskor.
En som arbetar i äldreomsorgen i Kils kommun
Tommy och jag träffades troligen första gången någon gång vintern 1978-79. Då var jag 13 och skulle fylla 14 och han var 22 och skulle fylla 23. Fram till att jag flyttade tillbaka till Göteborg, i mars 1980, var vi kompisar. Ibland hängde jag och mina kompisar hemma hos honom på helgerna. Han hade ofta sina polare där då och han spelade gitarr och vi sjöng med. Jag minns att de drack öl, men det blev aldrig stökigt där.
Det hände att Tommy ringde mig då och då, vardagsvis också. Då ville han att jag skulle komma och titta hur han hade möblerat om. Då och då följde jag även med till Karlstad och handlade. Vi var på ICA på Våxnäs bland annat. När han fick lön fyllde han kylen och skåpen i köket med öl och Bullens ”kôrv på bôrk”. Det gör han gärna än idag faktiskt…. 🙂
1982 var jag ledsen och deppad efter att min dåvarande pojkvän i Göteborg hade gjort slut. För att dämpa min sorg och för att komma bort lite åkte jag till Forshaga. Tanken var först att jag skulle bo hos min tjejkompis, men hon var inte hemma. Så då ringde jag Tommy och frågade om jag fick bo hos honom några dagar. Den gången var vi bara vänner, inget mer, även om det fanns en del ”vibrationer”… Vibrationer som han skrev om i ett brev till mig några år senare och brevet har jag kvar. Vi höll kontakten med brev efter det besöket fram till 1985. Jag har faktiskt många av breven kvar. Varje år har jag antecknat Tommys födelsedag 18 januari i årets alamnacka. Han fanns liksom alltid där på något sätt även om vi inte sågs på så många år.
De intryck han gjorde på mig när jag var 13-14 satt kvar under alla år. Bland annat var det hans engagerade sätt att berätta om händelserna i Ådalen som gjorde intryck. Det var även Tommy som introducerade mig i visans värld. Dan Andersson, Fred Åkerström… Cornelis, Ted Gärdestad och många fler… Visor har ända sedan dess legat mig varmt om hjärtat.
Men det var inte förrän år 2002 som vi sågs igen. Min äldste son skulle leta reda på sin dagiskompis Ivars adress. Han ville skriva ett brev på papper, stoppa i ett kuvert och lägga i brevlådan. Vi satte oss vid datorn och sökte på eniro.se och vi fann Ivars föräldrar där. Han bodde då i Strömstad. När vi hade skrivit upp hans adress frågade sonen mig om inte jag kände någon mer vi kunde leta efter… Gissa vem jag först kom och tänka på…? Jodå, Tommy Svensson i Forshaga. 🙂
Det visade sig att hans namn stod ensamt på en adress i Forshaga. Jag drog slutsatsen att han hade separerat eftersom jag visste att han haft sällskap tidigare. Sagt och gjort, jag skrev också ett brev. Vi la på varsitt i brevlådan den där sommardagen i juni, jag och sonen.
När vi kom hem efter en semestervecka på Smögen hade Tommy ringt tre gånger. Jag ringde upp honom och vi pratade lääääääänge! Det slutade med att han bjöd han hem mig och mina söner. Vi reste till Forshaga, till Lingonstigen 5 och bodde där i en vecka. Under den veckan sa det inte klick mellan oss, det sa PANG! Så sa Tommy till alla som han fick chansen att berätta det för! 🙂
När han satt där ute på altanen med mig medan barnen kikade på oss genom altandörrens fönster sa han:
– Du Cicci, jag är rädd att jag har blivit kär i dig!
Jag minns den blandning av rädsla och lycka som jag hörde i hans röst när han sa de där orden. För visst är det stort att bli kär. Då var det ju även 27 mil mellan oss så det första året var vi särbos, eller iblandbos som Tommy kallade det.
Men den 15 juni 2003 blev vi sambos på Lingonstigen 5 i Forshaga. I hans hus. Sedan dess har jag bott här tillsammans med denna goa snälla och mysiga karl! Jag ångrar inte en sekund att jag valde Forshaga före Göteborg och Tommy före singellivet!
Visst har vi haft det motigt till och från. Särskilt under de första åren när vi skulle försöka få till någon sorts familjeliv. Men kärleken till Tommy är stark och den är en fast punkt att hålla sig till när det blåser. Så är det! Hur hårt det än har blåst till och från så har den alltid funnits där och det är jag glad för idag!
Gammal kärlek rostar aldrig sägs det och i mitt fall är det helt rätt! 🙂
2008 var vi ute och tågluffade. Då fick vi äntligen chansen att åka till den plats som vi bestämde att vi skulle förlova oss på, Fontana di Trevi i Rom.
Den 26 juli 2008 förlovade vi oss sittande på kanten till den berömda bassängen… <3
…jag skrev detta för ganska så länge sedan. Nu flyttar jag detta till min blogg. Så här var det och så här blev det…
När jag föddes var mina föräldrar gifta. När de skildes var jag 6 år, då hade jag två syskon, en bror och en syster. Båda yngre än mig, så jag är storasyster.
Min pappa gifte om sig när jag var 13 och när jag var 16, 1981, fick jag en lillebror till.
Min lille-lillebrors mamma hade fyra barn när hon träffade min pappa. Så min lille-lillebror har har många fler syskon än jag har!
Jag var gift när jag fick mina två söner. Men vi skilde oss och deras pappa gifte om sig och fick två nya bar. Nu har mina barn två yngre systrar.
Idag ser min närmaste familj ut så här: Tommy, goaste sambon. Han har fyra barn och jag har två. Allihop är vuxna nu.
– Tillsammans har vi sex, brukar han säga! 🙂
– Det ska f-n vara släktforskare om femtio år, brukar Tommy säga.
Jo. Det är så det känns ibland som anställd, längst ner i hierarkin eller ska vi kalla det kostnadsstället? För det är säkert så hemtjänstens verksamhets nedersta nivå ses som, ett kostnadsställe. Vi kostar löner. Vi kostar drivmedel till bilar. Vi kostar arbetskläder. Vi kostar lokaler och allt som hör till och vi ska effektiviseras och vi ska rationaliseras.
Jag blev trött på hur det kändes att vara anställd på den här nivån i Göteborg för över tjugo år sedan och nu börjar det bli ohållbart i Kil.
En person som arbetar med HR var med på en arbetsplatsträff, ett APT, för ett tag sedan. HR står för ”human resources”, det vill säga mänskliga resurser. Det borde som jag ser det betyda att personen arbetar med människor. Men så är inte fallet, det är mer resurser det handlar om. Resurser som går att fördela och dela och flytta runt, bara det blir som allra mest kostnadseffektivt. Att det är MÄNSKLIGA resurser vi pratar om, det vill säga vårdbiträden och undersköterskor vars huvudsakliga uppgift är att ta hand om andra människor, känns ibland som totalt ointressant…
Jo, jag är cynisk och jag är ledsen och jag känner mig kränkt just nu så då faller orden så här. Jag sökte och fick jobb på natten. Det betyder att jag valde och ville jobba på natten, inte annan tid på dygnet.
Idag fick jag veta att det finns planer på att avskaffa nattpatrullen helt i Kil. I ett förslag ska vi som just nu jobbar enbart natt även jobba dag och kväll. Ja, facket, Kommunal alltså, är emot förstås. Hade jag haft som målsättning att arbeta dag och kväll så hade jag sökt jobb dag och kväll.
Men nu vill alltså min arbetsgivare avskaffa nattpatrullen så att vi allihop ska börja jobba treskift i stället. Det är planen om de får som de vill. Visst, de får motstånd, MEN, tänker jag… vi är ju inte människor i deras ögon tydligen, vi som jobbar i nattpatrullen. Vi är inte ”human”, vi är bara ”resources”. Sådana kan man flytta runt hur man vill utan hänsyn till ”människan”! Precis som man kan göra med andra resurser, som till exempel råvaror i en fabrik. Eller hur?
Byt jobb då om du inte är nöjd, tänker du!
Jo det är planen. Sedan innan sommaren, när vi fick veta att det blir indragningar i antal personal på natten så söker jag nytt jobb så mycket jag bara kan. Fram till nu har jag säkert sökt tio till femton jobb sedan i april. Både jobb som jag har både utbildning och erfarenhet till och helt andra jobb som jag tror mig kunna klara ändå. (I mitt nuvarande anställningsavtal står jag som ”outbildat vårdbiträde” vilket är en sanning med modifikation!)
Det där med att söka jobb har ju inte gått så bra tidigare och nu lär det ju inte gå lättare att hitta en anställning. Det hör ju till saken att jag fyller 60 nästa år (!!) och hur ska en tant som jag kunna hitta ett annat jobb? Jag tappar ibland helt tron på att det är möjligt så jag har i praktiken ingen som helst aning om hur jag ska lyckas med det, men jag fortsätter enträget att söka jobb efter jobb efter jobb efter jobb.
Vi får väl se om det överhuvudtaget finns någon någonstans som vill anställa en (relativit välutbildad, och högutbildad) ”gammel kärring” (med väldigt mycket erfarenhet) som mig…?
Jag är kanske inte ens en resurs i arbetsgivarnas ögon när de får min ansökan. De tänker säkert att jag i stället skulle bli en belastning och som sådan blir jag i så fall helt ointressant. Vem vill anställa en belastning…?
Hur kommer det sig att jag slänger ur mig detta undrar du? Jo, enligt alla fördomar om oss som är äldre så ska ju tanter som jag vara;
– analfabeter i IT-världen
– motståndare till allt nytt, till exempel mot det kontantlösa samhället
– vi kan inte köra bil fortare än 70 även på 90-väg
– vi har både starr och höftproblem allihop så vi kan ju inte ens ta oss fram
Mina ansökningar läggs säkert alla gånger åt sidan till förmån för de yngre förmågorna så klart… De som är hippa nog att kunna allt om alla sociala medier och vet hur en dator funkar, de som är pigga nog att aldrig vara sjuka, de som inte är trögtänkta gamla kärringar utan i stället är läraktiga nog och dessutom kan köra bil tio kilometer över hastighetsgränsen och göra tvivelaktiga omkörningar utan att tveka.
…jo, jag gjorde ett test som skulle visa om jag är introvert eller extrovert. I svaret står bland annat att jag skryter för lite med mig själv om både mina förmågor och framgångar.
Så kanske det är. Men jag har fått lära mig att ”eget beröm luktar illa”.
Annars känns det nog som om mycket av resultatet stämmer, kanske inte till hundra procent, men nästan.
Så här blev resultatet.
”Du är TILL ÖVERVÄGANDE DEL INTROVERT!
Du ägnar en stor del av din tid till att hitta mening och motiv bakom handlingar. Du tänker innan du talar och du föredrar att iaktta framför att interagera.
Du vill mycket hellre ha ett djupt och stillsamt samtal med en enda annan människa än vara inblandad i en bred diskussion över lunchbordet eller på en fest.
Du är kreativ och eventuellt ganska fantasifull, men det är inte något du visar upp. På det hela taget skryter du lite för lite med dig själv och både dina förmågor och framgångar.
Du arbetar bäst ensam eller i små grupper och avskyr stora kontor och teambuilding. I gengäld är du alltid grundlig och levererar ett felfritt resultat… om man bara orkar vänta på det.
Det är inte direkt svårt för dig att vara social när du måste. Men det är inte något du ser fram emot.
Du kan förvisso klara av en kväll i sällskap med många människor – kanske till och med människor du inte känner – speciellt om du kan få tio minuter i lugn och ro ensam bakom en stängd dörr då och då. Men det sliter på dig ”att vara på” och det gör dig så trött att du måste ladda upp batterierna igen efteråt – kanske i flera dagar.
Det är okej. Det är så du återuppbygger din energi. Ta den tid du behöver och ha överseende med de extroverta som tror att du undviker dem personligen. Tala eventuellt om det för dem – de behöver höra saker med ord innan de känner, innan de tänker.”
Jag får nog fundera över detta… men du som läser kanske vet om det stämmer?
…blev en underbar upplevelse. Underbart väder. Härligt boende. Fantastisk miljö och massor att uppleva och utforska.
Det började med att jag plötsligt upptäckte att jag fått tio tusen kronor insatta på ett av mina bankkonton. Ett konto som inte används för lönen eller till att betala räkningar. Därför blev jag mycket förvånad. Första tanken var att någon hade satt in pengar på fel konto.
Men dagen efter fick jag ett kuvert i brevlådan från banken. Där stod att jag fått en insättning från Journalistförbundet, jag hade fått ett stipendie. Jag hittade en e-postadress på fackförbundets hemsida och skrev till dem. Jodå, efter ett telefonsamtal visade det sig stämma. Jag hade blivit utvald. Fantastiskt! Som att vinna högsta vinsten på Lotto! 🙂
Någon gång, flera månader tidigare, hade jag på vinst och förlust fyllt i en ansökan på Journalistförbundets hemsida. Men jag hade ju inte haft någon större förhoppning om att jag skulle få detta så det hade jag glömt. Rubriken på stipendiet var en inspirationsvecka på Öland. Det visade sig att de tio tusenlapparna var ämnade till omkostnader och att det ingick en veckas fritt boende.
Ett mejl hade gått ut i maj månad där stipendiaterna hade fått veta att de blivit utvalda. Men det mejlet som skulle till mig hade troligen hamnat på villovägar i cyberspace. Jag hade i alla fall inte fått någon information om att jag fått detta. Det stod visserligen även i Journalisten, fackförbundets tidning. Men den har jag ju inte lusläst så det hade jag missat.
Underbart tyckte både jag och Tommy! Det kändes fantastiskt att få uppleva Öland!
När det bara var några dagar kvar blev jag kontaktad av Journalistförbundets ansvarige för stipendiet, samma person som jag pratade med i telefon tidigare. Det hade uppstått ett problem med det tilltänkta boendet. Ett missförstånd hade gjort att det inte var ledigt just ”min vecka”. Oj, tänkte vi… Att byta vecka skulle bara bli besvärligt eftersom jag hade sökt just denna vecka, vecka 33, då jag var långledig i mitt nattschema. Men det löste sig.
Vi fick några förslag på andra boenden och vi fastnade för två gästgiverier på södra Öland. Det slutade med att vi hamnade på Gammalsbygårdens gästgiveri, ett lyckokast. Det var SÅÅÅ fint. Det består av en ombyggd Ölandsgård med fint inredda rum i det som en gång var lada, stall och logar. Varje morgon fick vi äta en härlig frukost och en värdinnan var mycket trevlig och mycket mån om oss. Vi blev väl omhändertagna där och vi sov gott.
Varje dag gjorde vi utflykter från förmiddag till sena kvällen och nästan varje dag hade vi fantastiskt väder. En dag regnade det lite. Men då var vi inomhus, i Kalmar slott. Där fick vi sällskap av Henke Magnusson, en vän till mig från när vi var tonåringar. Han var ofta i Göteborg då och det var så vi lärde känna varandra. Han bor i Kalmar så vi passade på att ses helt enkelt och jag och Tommy fick en egen guide med oss i slottet.
Tommy är ju med i Svenska Fyrsällskapet och det finns en hel del fyrar att besöka på Öland. Vi passade även på att besöka några av alla lämningar efter borgar som finns lite varstans. Att plocka fram fågelkikaren vid Ottenby var roligt också. Fast det var ju mest skarvar att se så jag fokuserade på sälarna i stället. 🙂
God mat fick vi på flera olika ställen. Ottenby har en restaurang och där var maten riktigt god. Men godaste maten får vi nog ändå säga blev den vi åt i Kårehamn, på Kårehamns Fisk och Havskök. Mycket god och vällagad mat i en go miljö precis i hamnen vid vattnet!
Under vår vecka besökte vi;
PS. Vi bodde ju inte i Humlan på Öland. Det ska vi göra nästa gång vi kommer dit. Vi såg många, många bra ställen att parkera på och övernatta på. Vi var ju på Gotland tidigare i sommar och efter denna sommaren så kände vi båda två att vi får återkomma till dessa båda öar! Vilken sommar vi har haft! Härligt!
Det har skrivits om turerna kring nattpatrullen i Säffle i NWT och även i Kommunals egen tidning, Kommunalarbetaren. Jag har läst och känt igen från min kommun och hur vi har blivit behandlade på mitt jobb.
Jo, jag fattar, cheferna får order av sina chefer att spara och effektivisera. Så har det ju varit i alla tider. Men i dessa tider tror jag att det börjar bli än mer desperat än det varit tidigare. Världsekonomin pratas det ju om i alla medier, pandemin och världsläget med alla krig sätter sina spår….
Någonstans måste de dra in i verksamheten så att det inte kostar så mycket. De äldre blir fler och fler och därmed ökar utgifterna i stället för minskar, så är det ju.
Kanske är artiklarna i NWT låsta om du inte är prenumerant. Men här får du några länkar till artiklar om nattpatruller.
Artikel i KA: Hela nattpatrullen varnas – anklagas för att ha fuskat sig till raster
Artikel i NWT: Jeanette fick gå på dagen – efter 20 år som anställd
Sökning på ”nattpatrullen” på nwt.se
Nattpatrullen syns inte på dagen då alla andra jobbar. Ingen vet egentligen hur det går till när nattpatrullen gör sitt jobb på nätterna. Men det finns ju loggar i appar som man kan analysera på dagtid. Det känns i alla fall som om det är så de har tänkt i Säffle när man läser de artiklarna som finns. Sagt och gjort de analyserar ettor och nollor i loggarna. Men hur det EGENTLIGEN ser ut i verkligheten blir inte lika viktigt, sanningen går ju att utläsa i de digitala systemen.
Eller?
Ingen av de ansvariga i Säffle verkar ha varit intresserade av att åka med ut och se hur verkligheten ser ut på riktigt.
Så är det på mitt jobb också. En person från HR lär till och med ha sagt att det inte är någon idé att vederbörande åker med och ser själv eftersom vederbörande inte skulle ha något utbyte av det eftersom vederbörande inte förstår något ändå.
Själv har jag personligen bjudit in kommunens högste tjänsteman att åka med oss i Nattpatrullen vid valfritt tillfälle. Ett tillfälle som troligen aldrig kommer att komma men en inbjudan har han i alla fall fått. Vi var flera som satt där då så jag har vittnen på det.
På mitt jobb blev vi anklagade för att sova på arbetstid för några månader sedan. En chef tittade på mig, rakt i ögonen, och sa;
– Ni sover på jobbet.
Jag kände mig givetvis kränkt eftersom det kändes som om det var JAG som sovit på jobbet. Först sa jag inget. Det fanns fler kollegor på plats när chefen sa så där och tittade på just mig. Jag tänkte att det var en tillfällighet att blicken hamnade på mig. Men jag sa ifrån en gång också.
Allvarligt talat så är jag faktiskt dessutom HELT FEL person att spänna ögonen i och säga att ”ni sover på jobbet”. Jag har ALDRIG sovit på något av alla mina nattpass! Aldrig någonsin!! Varken nu, i nattpatrullen i Kil där jag började 2021, eller på min tidigare anställning på Landalahus från 1993 till 2003! ALDRIG!! INTE EN ENDASTE BLUND! EVER NEVER!!!
Jag svär på att detta är helt och hållet sant. Det kan jag satsa allt i mitt liv på! JAG HAR ALDRIG SOVIT PÅ NATTJOBBET!!
Så titta INTE på mig då säger jag bara!
Vad jag däremot vet är att när jag började 2021 fanns det ibland lugna perioder vissa nätter när vi varken hade besök att utföra eller larm att åka på. Många av mina kollegor passade på att ”vila benen” då. Men OM det kom ett larm, eller om ett besök började närma sig i tid så var det ingen som fortsatte vila benen och struntade i det. Nej, vi har allihop gjort vårt jobb.
När vi, som grupp, får stå till svars för anklagelserna om att sova på jobbet allihop, blir det ju inte rätt. För det är inte så verkligheten har sett ut. Jag känner mina kollegor vid det här laget, jag vet hur de jobbar och hur de värderar de vi besöker på nätterna. Jag vet ATT de jobbar och att de jobbar för dem vi besöker. De går inte till sitt arbete för att maska och sova! Vi har visserligen haft vikarier som trott att de var där för att sova på jobbet. Men de som hade den inställningen har fått sluta som vikarier.
– Du ser ju till att vi har något att göra precis hela natten, sa en av vikarierna som fick sluta till mig en natt.
Jag ville att vikarien skulle resa sig ur soffan och följa med och möta upp en äldre man som blev hemskickad från sjukhuset.
Samma vikarie sa på fullt allvar lite senare samma natt att en dam med mycket värk i knäna bara ”spelade teater” när hon larmade hela tiden för att hon inte kunde sova. Denna vikarie ska inte arbeta i nattpatrullen! Det är bara bra att personen i fråga inte gör det längre för sådan inställning hör inte hemma på min arbetsplats!
Alla vi i nattpatrullen jobbar just nu, under de förutsättningar vi har till förfogande, bokstavligen häcken av oss för att försöka hinna göra vårt jobb på de tio timmar vi har. Själv tar jag numera med mig brödbitar, bananer och något att dricka i bilen. Detta för att hinna ta några tuggor mellan besöken, ingen kan vara utan något att äta i tio timmar och fortsätta hålla den arbetstakt vi ofta får ha.
Jag får vara glad om det blir tillfälle att gå på toa emellanåt också. Ibland måste jag ta mig några minuter för att hinna med det. Den som vet hur det är att vara nödig förstår säkert att nöden inte har någon lag…
Personligen har jag redan från början sagt att jag valde att söka mig till den här arbetsplatsen för att göra mitt jobb i första hand. Jag har inte valt det här jobbet för att behaga cheferna. Nej, vårt arbete är först och främst att hjälpa dem vi besöker. Det är min personliga åsikt. De svaga, de som till exempel inte kan klara att gå upp på natten och gå på toaletten själva. De som till exempel behöver hjälp att byta inkontinensskydd (blöjor i vanligt tal), på nätterna för att slippa ligga blöta. Eller de som behöver en tablett mot värk eller de som är törstiga och inte kan hämta ett glas vatten själva. Det är därför jag är där, för att hjälpa dem med sådant. Detta är självklara saker för oss som är friska nog att klara oss själva, men det är inte lika självklart om du är gammal och svag eller kanske sjuk.
Jag undrar vem som i praktiken bär skulden när ”Greta” somnar i sin rullstol i väntan på att nattpatrullen ska komma?
Är det vi i nattpatrullen som gör fel när vi vänder ut och in på oss och ändå inte hinner i tid? Problemet är att tiden inte räcker till när det uppstår många larm på en gång eller när något besök drar ut på tiden. Det finns inga marginaler i planeringen längre för detta. Plus att vi är för få för att klara av planeringen som den är om vi ska hinna på toa och ta oss något att äta. Är det vi i nattpatrullen som är anledningen till att ”Greta” inte kommer i säng i tid?
Om ”Greta” har laglig rätt till hjälp i säng och hjälpen uteblir i två timmar, vems är felet då?
I Säffle kan man ju tro att det var nattpatrullens fel att det blev så när cheferna sparade in personal och bilar…
Vi hade en person från HR med på en arbetsplatsträff nyligen, ett APT. HR står för human resources eller mänskliga resurser om man översätter till svenska. Jag hade semester när detta möte var. Men enligt kollegorna sa den här personen att det inte finns någon rättvisa på vår arbetsplats samt att det inte är något konstigt om vi jobbar så hårt att vi kräks. Nu är det hörsägen för mig, jag var ju inte där själv. Men jag blir ju inte förvånad! Bara det gör ju att jag drar öronen åt mig! Vad ÄR detta för tjänstemän som styr över oss som utgör själva verksamheten? Det kan man fråga sig!
Nej, tillbaka till nu och verkligheten. I natt hann vi nästan med allt vi skulle i tid. Med hjälp av samarbete. De som hade uteturen hjälpte oss två som hade inneturen och då gick det att bli klara före sju för en gångs skull. Men toabesök och att få sitta en stund och vila fick vi ta oss tid till under natten som gick. Självklart gjorde vi det när det var möjligt, utan att det drabbade någon av de vi ska besöka på natten.
Kommande natt ska jag och kollegan som jobbade i tätorten natten som var ut och åka på landsbygden. Det brukar innebära många, många timmars åkande i bilen. Det är långa avstånd och många milj på grusvägar med skiftande kvalitet. Det blir inte så många besök som det blir i tätorten men får vi larm drar det ju ut extra på tiden. Vi har ibland noterat att vi har rest runt i kommunen i cirka 25 mil på dessa tio timmar. Det skulle alltså bli en resa nästan hela vägen till Göteborg från Kil.
Nedan har jag lagt in ett Youtubeklipp som Kommunalarbetaren har lagt upp. Lite töntigt kanske, men faktiskt känner jag ju igen det som texten i låten i Youtubeklippet beskriver ändå. (Även om jag INTE tycker om svordomar!)
…jo, det är så det känns just nu. Vaknade av att någon ”lämnade ett meddelande” på min mobil vid halv nio. Då nyser min mobiltelefon även om jag har den i tyst läge nämligen. När jag kollade meddelandet var det bara någon som la på lite för sent. Numret gav inget uppslag i min app för vem som ringer så jag vet inte vem det var.
Det är en principsak för mig att aldrig någonsin ringa upp ett okänt mobilnummer eftersom jag vet att säljare gärna önskar att man gör det. Ja ja… grejen var ju att jag behövde min sovmorgon idag eftersom jag ska jobba två nätter nu och tre i slutet av veckan, sammanlagt fem denna vecka.
Nu är det ju inte så att det känns glädjefyllt att gå till jobbet just nu. Verkligen INTE! Det känns ångestladdat och jag grubblar på hur jag ska orka, hur jag ska hitta ett annat jobb, hur det ska gå med mitt liv när min anställning på 70 procent äter upp 200 procent av min energi???
Nej, gråtfärdig är jag!
Det är inte mänskligt att låta äldre damer sitta och somna i rullstolen för att de inte får komma i säng i tid. Damen i fråga är dessutom klar i huvudet nog för att veta att hon kunde ha ramlat ur den när hon somnade. Hon brukar få komma i säng senast kvart över midnatt men nu för tiden får hon ofta vänta till halv två – två.
Andra får vänta på att vi kommer i upp till en till två timmar. Då kan de vara i behov av toa men allt kommer i sängen så vi får byta både sängkläder och nattlinne/nattskjorta när vi äntligen kommer.
I vår planering inför natten står runt 40 besök men om det blir många larm kan vi ha gjort runt 50 när vi efter regelbunden övertid ska gå hem morgonen efter.
Magknip!
Gråtfärdig!
Detta är INTE roligt!!!
Ska jag orka hela denna veckas fem nattskift…?
Det blir liksom ett rejält magplask i verkligheten att komma tillbaka till jobbet efter semestern. I planeringen har vi numera över 40 besök per person och natt. Ibland, när nattpasset är över kan det landa på runt 50 besök plus minus. Besök som ska utföras under tio timmar inklusive tid för dokumentation, eventuell problemlösning när nycklar saknas eller när lås inte fungerar till exempel.
Det händer att vi kommer in i tomma bostäder och då måste vi forska i var personen vi skulle besöka har tagit vägen. Det visar sig väldigt ofta att det funnits brister i kommunikationen någonstans på vägen fram till vår arbetsplanering. Det är nog mest vanligt att en tom bostad betyder att personen har lagts in på sjukhus eller befinner sig på korttidsboende (länk). Detta har sedan fastnat i kommunikationsledet någonstans. Det är inte roligt att låsa upp en dörr och gå in för att sedan upptäcka att bostaden är tom.
Många av våra ”kunder”, ”vårdtagare”, ”omsorgstagare” eller vad vi nu kallar dem har vad som kallas en palliativ vårdplan (länk). Det betyder att denna person börjar närma sig livets slut och därför inte längre behöver vistas på sjukhus. En plats i en sjukhussäng byts mot hemmet men det kvarstår i en del fall ändå ett vårdbehov så klart om de är sjuka. En del har regelbundna besök av sjuksköterskor som sätter dropp eller utför annan sjukvård. I en del fall står det att de inte ska skickas till sjukhus om de blir sämre förutom om de råkar få frakturer.
Vi som arbetar i hemtjänsten har delegeringar. Det betyder att vi har fått i uppdrag av en legitimerad sjuksköterska att utföra en del vårdinsatser. I de flesta fall handlar det om att dela ut mediciner och ge till exempel insulin. Men det kan även handla om att spola rent i urinvägarna om personen har en kateter (länk). Eller att hjälpa till med stomi (länk).
Själv är jag ju inte vårdutbildad alls. Men de flesta av mina kollegor har en undersköterskeutbildning (länk) och då har de en grundkunskap när det gäller till exempel såromläggning, mediciner och även i att ta blodprover.
Om jag skulle sammanfatta vad vi gör i nattpatrullen så blir det nog relaterat till toalett på olika sätt. Många behöver stöttning och hjälp till och från toaletten under natten. Manliga ”kunder” har ofta en ”anka” som de kan ligga och urinera i. Den tömmer vi. Det finns även tömningsbara kateterpåsar och då är vår uppgift ofta att tömma en eller ett par gånger varje natt. Det händer också att vi byter inkontinensskydd, i dagligt tal kallas de väl mest blöjor. Flera har en toalettstol i sovrummet bredvid sängen, men de som kan föredrar så klart att få sitta på en riktig toalett.
Många har ”tillsyn” för att de kan ramla om de går upp ur sängen under natten.
När vi får larm handlar det väldigt ofta om hjälp att komma upp på toaletten. Ganska ofta är det någon som har ramlat och behöver hjälp upp. Eller så kan det vara småsaker som att de är törstiga, vill ha en behovsmedicin eller någon praktisk hjälp med något som ramlat på golvet som de inte når. Kanske en extra filt för att de fryser. Ja, så kan det vara.
Det var lite bakgrund.
Jag upplever just nu vad jag tycker känns som en mardröm på mitt jobb i hemtjänstens nattpatrull i Kils kommun. När jag och en kollega ska sköta det som händer i centrala Kil medan våra andra två kollegor är ute på landsbygden och kör runt så förutsätter det att det finns tid till alla besöken. Men de första timmarna just nu är orimligt planerade som det är. Får vi inga larm alls hinner vi sällan hålla de tider som står i planeringen hur vi än gör. Mitt första besök enligt ”Min dag” som det heter i appen där våra personliga planeringar finns, skulle börja 21.14 igår kväll. Rent praktiskt är det helt uteslutet att det går att genomföra.
Visserligen började jag kvart i nio igår kväll. Det brukar vara två som gör det, men inte alltid. Den första kvarten, fram till nio ska vi läsa meddelanden som kommit sedan vi jobbade sist. Har vi varit långlediga kan det röra sig om upp emot 50 nya meddelanden. Alla är inte relevanta så klart. Men ändå. Om det handlar om någon vi har i vår ”Min dag” så ska vi även läsa dokumentationer om vederbörande. Förutom att läsa in oss på det senaste som hänt ska vi även hämta och lägga fram nycklar och sätta på kaffet. När våra andra två kollegor kommer är tanken att vi ska prata ihop oss om nattens arbete. Vi ska rapportera det som finns att rapportera från meddelandena och om vi får sena extra besök från sköterskorna, som inte finns med i den planering vi har, ska även dessa planeras in.
Men inte nog med det. Vi har inga nattpatrullbilar parkerade hos oss där vi har vår mötesplats. De står i stället utanför daggruppernas lokaler tre-fyra kvarter bort. En promenad på tio minuter cirka. Vi behöver tre bilar under natten. En som ska ut på landsbygden och två inne i centrala Kil. Det betyder att vi får hämta bilarna också innan vi kan börja arbeta efter våra ”Min dag” i appen.
Så kära vänner. Mitt planerade besök, då jag ska kliva in hos vederbörande klockan 21.15 är alltså en utopisk önskan av planerarna.
Igår kväll tog vårt första besök lång tid. Det gör det ibland eftersom det beror på vilka omständigheter vi möts av på just detta besök. Personen vi gjorde besök hos ville gå på toaletten vilket tog tid. Under tiden vi var på plats kom ytterligare ett antal larm. Det var som tur var inga akuta larm. till exempel att någon ramlat, för då måste vi åka på en gång. Men det hann samla sig flera larm under vårt första besök och larm ska alltid prioriteras.
Om det dröjer en timma innan vi kommer till den som larmat ringer larmcentralen upp oss. Det är bra så klart. Men det är ju mindre bra när de får ringa upp oss på väldigt många av de larm vi fått. Det betyder ju att vi inte har hunnit dit inom en timma. Ibland blir någon sittande i en stol utan att kunna resa sig. Ibland blir någon utan sitt toabesök i över en timma. Ibland får någon vänta med att få hjälp i säng i över en timma och så vidare.
Under de första timmarna är det flera som ska ha mediciner och flera som ska få hjälp att komma i säng. Om det blir många larm samtidigt händer det att både mediciner och läggningar kan dra ut på tiden i upp till två timmar. Vi hade exempel på de som fick komma i säng efter halv två i natt. En dam somnade i sin rullstol, medan hon väntade på att få sina mediciner och sedan hjälp i säng. Att skynda sig är ju inte så lätt när när larmen ska prioriteras och planerade läggningar måste vänta.
Att komma på besök till någon som fått vänta på att gå och lägga sig i upp till två timmar, eller att komma till någon som larmat om hjälp att komma upp ur en stol för över en timme sedan är inte roligt. Själv är jag en empatisk person som lider med dem och det är fruktansvärt jobbigt att det blir så här. Någon gång ibland får man kanske stå ut med. Men magplasket här är ju att det blir så här väldigt ofta, alltför ofta just nu.
När man läser i artikel efter artikel att kommuner runt om i vårt landskap anmäler sina nattpatruller till IVO för att de maskar och sover på arbetstid så blir man oerhört illa berörd som det är nu. Vi blev också anmälda för detta och vi har blivit utredda för det. Att vi har det som vi har det just nu beror nog delvis på den utredningen, det är min kvalificerade gissning.
I artiklarna har jag läst om chefer som förlitar sig på de digitala systemen. Där ser de att personalen har maskat och sovit på jobbet. De har sett hur bilar stått parkerade på samma ställe under en längre tid till exempel. Där jag jobbar händer det ju att bilarna kan stå en timma eller kanske två ibland. Är det lugnt kan vi ju hinna ta matrast. (Vilket vi INTE hann i natt utan fick ta med något ätbart i bilen i stället.) Vi har flera som bor i samma hus som den lokal där vi brukar ta rast och där vi har vårt kontor med våra datorer. Det innebär att vi kan dokumentera och vi kan gå på larm från de ”kunder” som finns i huset utan att använda bilen.
När vi arbetar har vi flera appar som vi använder. En app låser vi upp och låser dörren hos ”kunden” med. En annan app använder vi för att checka in i bilarna. I en tredje app signerar vi mediciner som vi delar ut. Alla dessa ger ju så klart upphov till loggar som i efterhand kan redovisa vad vi gör och vad vi har gjort. Men, och jag säger egentligen ett STORT MEN. Digitala system hanteras av människor och vi är inga maskiner eller datorer. Det vill säga, den mänskliga faktorn är ju alltid inblandad varje natt när dessa appar används.
Det händer att man i stunden kan få händerna fulla och inte hinner klicka runt i en app också eftersom händerna behöver göra annat. Då får man försöka justera detta i efterhand. Så kan det bli med signering av mediciner till exempel. Om man glömmer att signera mediciner som delats hos ”kunden” får man göra det i efterhand, när man upptäcker att det blev glömt helt enkelt.
Det händer att även att man är så stressad att man glömmer att registrera ankomst hos ”kunden” när den andra kollegan har låst upp dörren digitalt. Jo, är det två som gör ett besök tillsammans, det vill säga ”dubbelgång” hos en ”kund” så ska båda registrera när dörren låses upp och låses efter besöket.
När det gäller bilappen kan det ibland vara så att en av de två bilarna som går runt i Kil blir stående vid lokalen för att vi åker tillsammans i en av dem. Om det blir smidigt att göra så när man ska på flera dubbelbesök, alltså när det är dubbelbemanning, är det ju bara dumt att ta varsin bil. Men då registreras ju den ena bilen som vilande den tid det tar att göra dessa besök.
Vi är flera, i nattpatrullen, som har fått ont i magen den här sommaren för att det har införts något som kallas ”nollvik”. Det innebär att vi i praktiken ska vara minst fyra som jobbar varje natt numera mot tidigare fem. Om den femte är sjuk eller har semester sätts ingen vikarie in. Nu, när semestern är slut är det meningen att vi ska fortsätta vara fyra. Den femte schemalagda personen kallas ”resurs” och kan sättas in på annat håll nattetid. Under natten som var arbetade en av oss ur nattpatrullen på ett boende. Under natten som kommer är det jag som är ”resurs” men eftersom vi har en i arbetslaget (som i grunden är fem) som är ledig i natt så är jag ”bokad” på min ordinarie arbetsplats. Alltså jag fick ett sms om att jag är bokad denna natten, precis som jag fick när jag jobbade som timvikarie.
Jag har aldrig arbetat på något av boendena som finns i Kil. Jag har bara jobbat i nattpatrullen. Det skrämmer inte mig att hoppa in där. Men jag vet ju av erfarenhet att det finns rutiner på alla ställen. Att det finns sätt att göra saker på som är unika för varje arbetsplats och det tog mig lång tid att bli så pass inne i rutinerna i nattpatrullen så jag förväntar mig att detta kommer att bli ytterligare ett stresspåslag om jag blir ”bokad” att jobba på boende i stället för i nattpatrullen…
Nej, jag söker annat jobb för glatta livet just nu utan någon större förhoppning. Samtidigt vet jag ju att om jag blir kvar kommer jag inte att kunna fortsätta så här. Utbrändhet eller fysisk kollaps känns som de hot som hänger över mig. Jag har ju faktiskt annat i mitt liv än det här arbetet. Men jag klarar mig inte utan lön, det är den krassa verkligheten…
DUBBELSUCKAR!! Jag skulle kunna skriva kilometrar om mina åsikter om hur det är att arbeta med det jag gör, om hur jag tycker att äldre behandlas och ses på och om hur jag önskar att det vore… Som det ser ut nu så vill jag inte bli gammal och beroende av nattpatrullen själv när det blir min tur. Jag hoppas verkligen att utvecklingen vänder innan dess!
Jag vaknade alldeles för tidigt eftersom jag har en natt till att jobba. Halv två brukar jag inte vakna. Jag hade surr i huvudet av tankar och känslor och jag hade ont i kroppen, främst i fötterna. Jag mår verkligen inte bra av att ha det så här på min arbetsplats och nästan alla mina kollegor söker andra jobb eller mår dåligt. Ingen vill ha det så här! Varken vi som ska försöka utföra arbetet eller våra ”kunder”, som för övrigt inte har några kundval som jag ser det…