Blogg

  • Hemtjänsten och alla problem

    Det är ju bara att googla hemtjänst och sedan se vad som skrivs så hittar man massor av läsning om allt som inte är som det borde.

    Vi på mitt jobb kontaktade till sist media när cheferna inte ville höra på hur vi har haft det på jobbet den senaste tiden.
    Det resulterade i att vi var med på SVT Värmland och berättade.

    Detta i sin tur ledde till att ett av de politiska partierna i Kils kommunfullmäktige hörde av sig. Ett parti som jag inte röstar på, men som tog tag i saken och skrev motioner till kommunfullmäktige. Motioner som vi får se vad det blir av…. Sakfrågan borde hur som helst vara något för ALLA styrande i Kil att lägga energi på så vi får väl hoppas att fokus hamnar på den och inte på vilket partiet var som skrev motionerna i första hand.

    Det finns en undersköterska som gör inlägg på Tik-tok. Orden och tankarna hon har är ofta så träffsäkra att det kan komma en tår i ögonvrån när jag hör vad hon har att säga. Lyssna på klippet nedan så förstår ni hur viktigt det är att ni politiker, oavsett partifärg, tar tag i problemen som finns i hemtjänsten. Inte SEDAN utan NU!! Helst igår faktiskt!!

    @mumin74 #undersköterska #sverige2025 #vårdochomsorg #regering #politik ♬ originalljud – moomin74

  • Fakta – frågor & tankar kring jobbet

    Fakta idag tisdag

    Vi har varit i TV och berättat i fredags. (LÄNK TILL DETTA)

    Under helgen som gick har vi fått massor av beröm av våra äldre för att vi gjorde detta.

    Vår chef sa upp sig fredags.

    Vår nuvarande chef kommer troligen inte att stanna.

    På APT igår måndag fick vi veta att alla inom omsorgen kommer att utredas, troligen som följd av vår tv-medverkan.

    Vår chefs chef, som uttalar sig i tv-inslaget, kom inte till vårt APT igår, hur ska vi tolka det?

    Frågor

    Ska vi sopas under mattan, vi som gick ut i tv och berättade?

    Kommer något att förändras till det bättre nu?

    Är det någon som bryr sig av dem som borde bry sig högre upp i leden?

    Kanske de väntar tills saker och ting lagt sig innan de kommer med repressalier för att vi har varit illojala?
    (Illojala mot vem i så fall, i alla fall inte mot dem vi ska ta hand om.)

    Kommer jag att tvingas säga upp mig till slut eller kommer min arbetsplats att förändras till det bättre så att jag orkar stanna?

    Tankar

    På APT-mötet sas det att det kommer att bli utredning av hela verksamheten i alla led, hur lång tid kommer den i så fall att ta och kommer de att hitta fel och brister som de tar sig an och fixar till vår fördel? Eller kommer det som vanligt att ske saker i leden ovan i stället för hos oss längst ner?

    Fler tankar

    Jag har svårt att vara empatisk och lyhörd på ett tidseffektivt och rationellt sätt, såsom verksamhetens styrning kräver. Allvarligt talat så kan jag överhuvudtaget inte vara det på ett minutstyrt sätt. Är jag verkligen rätt person på rätt plats då eller önskar kommunen en annan typ av vårdbiträde?

    Min kropp har hunnit fylla 60 år och den ska hålla i minst sju år till eftersom nuvarande pensionsålder inträffar då först. Jag är tvingad att vänta med pensionen tills då eftersom jag inte kommer att ha råd att gå i pension tidigare. Jag måste alltså hålla både psykiskt och fysiskt för detta arbete i många år till. Då ska jag också säga att företagsläkaren som jag fick träffa via jobbet sa att jag borde byta jobb av flera anledningar. Men med dagens ”ålderism” är det knappast möjligt, ingen anställer gamla tanter. Orkar jag detta i minst sju år till?

    Reflektion från min insyn i undersköterskeutbildningens material

    Miljöbeskrivningarna i undersköterskeutbildningen är vilseledande. Där är arbetsplatserna harmoniska, väl fungerande och i det närmaste perfekta med leende och vackra ansikten. För den som väljer den här utbildningen och sedan ska börja jobba som färdig uska kommer verkligheten att bli en kalldusch på många håll.

    ARTIKLAR 

    Om Kils kommun och budgetöverskottet

    Insändare

    Dags att följa med hemtjänsten ut i verkligheten
    (Min kommentar: Jag har personligen bjudit in tjänstemännens högste chef att åka med oss i nattpatrullen en natt. Men det lär väl aldrig hända. Även vår chefs chef, som uttalar sig i tv-inslaget, har blivit inbjuden att jobba med oss minst en natt.)

    Kommunen gör miljonvinster – personalen pressas av minutschema 
    (Min kommentar: Jag har hört att det finns politiker i kommunledningen som frågat hur vi har det i hemtjänsten och som fått svaret från ansvariga att allt är fridens liljor. Alltså att allt fungerar som det ska och att allt är bara bra. Det kan ju hända att våra röster aldrig når upp till politikerna i så fall för oss hade de ju inte fått det svaret av.)

  • Fler artiklar i medierna

    Jag läste precis följande citat längst ner i en artikel som handlar om tystnadskultur. Så här är det ju! 

    ”Att göra sin röst hörd, tala med media ingår i våra grundlagar (tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen). Det innebär dessutom att det är förbjudet att efterforska vem som sagt vad.”

    Men trots det så finns det en rädsla. Tänk om jag blir av med jobbet? Tänk om det blir andra repressalier? Jo, det är många som inte vågar berätta hur det verkligen är för utomstående. Detta trots att de aldrig blir lyssnade på av sina chefer när de påpekar att saker och ting fungerar dåligt.

    Jag läser massor av artiklar och reportage om äldreomsorg. Det finns mycket nu, och jag har även kikat på Tik-Tok där jag har sett inlägg från en av dem som jobbat i nattpatrullen i Uddevalla, Lava Juni Sjölin som berättar utifrån sin situation.

    Överallt, precis överallt, handlar det om en enda sak tycker jag. Problemets kärna verkar vara att personalen befinner sig i en verklighet och deras chefer i en annan. Dessa båda världar är inkompatibla med varandra, alltså de stämmer inte överens.

    Kan det till och med vara så att vårdpersonalen och deras chefer är totalt inkommensurabla …? Alltså att det inte ens finns en möjlighet för dessa båda verkligheter att förstå varandra…? Ska detta stora problem kunna lösas behöver dessa båda världar kunna dra åt samma håll och samverka på ett friskt sätt. Inte så sjukt som det verkar ha blivit.

    Igår, den 12 november fick jag veta att min chef sagt upp sig. Han har varit föräldraledig ett tag nu och kommer att fortsätta vara det fram till att han slutar. Så stod det i mejlet som hans vikarie skickade.

    Den här chefen, han som har sagt upp sig, är en av sex chefer som jag hunnit med att ha från juni 2021 till nu. Det var då jag började som semestervikarie.

    Under det enda medarbetarsamtal jag har hunnit ha med den här senaste chefen frågade han mig vad jag tyckte om honom som chef. Jag svarade som det var. Att jag har haft många olika chefer fram till nu och att jag inte har hunnit lära känna honom tillräckligt för att ha någon uppfattning.

    Då berättade han om sina ambitioner angående sin tjänst och det lät kanonbra alltihop tyckte jag. Verkligen! Han verkade prata direkt från hjärtat, verkligen. Men det visade sig tyvärr sedan att han kunde vara totalt oresonlig och till och med elak. Inte mot mig men mot två kollegor. Den historien kan jag skriva om en annan gång.

    Nu, när jag fick veta att han har sagt upp sig, blev jag både bekymrad och besviken. På något vis hade jag ändå hopp om att han skulle arbeta för sina ambitioner trots att jag förstod att han skulle möta motstånd från sin chef.

    Det är stor omsättning på enhetschefer inom äldreomsorgen i hela landet. Hur kommer det sig att det har blivit så? Något måste ju vara helt fel när det blir så. Det finns många symptom på att mycket är fel inom omsorgen. Det är egentligen ingen tvekan om att det inte är som det ska tycker jag. Chefomsättningen är ju ett av många symptom som talar för den saken.

    Ett annat symptom är ju alla dessa avvikelser som skrivs i parti och minut. Ytterligare ett symptom är alla brister och felaktigheter som det går att se, höra och läsa om i medierna. Ofta pekas vi som arbetar i verkligheten ut som bovarna i dramat men så enkelt är det ju inte. Det är inte så svårt att förstå.

    Att skylla på att personalen brister och att det är därför det blir fel håller ju inte i det stora perspektivet.

    Personalen har inte mycket att säga till om, vi försöker bara utföra det cheferna talar om för oss att vi ska göra under de arbetsförhållanden som dessa ansvariga chefer har ordnat för oss.

    Vi arbetar med att utföra insatser på det sätt som cheferna bestämmer att de ska göras. Det gör vi tillsammans med arbetskamrater som cheferna har anställt som arbetskamrater åt oss. Jag är till exempel en av de som ofta nämns i medierna, ett ”outbildat vårdbiträde”. Jo, så står det i mitt anställningsavtal.

    • Vakna omsorgsförvaltningen – ”Det här är inte längre små problem – det är en arbetsmiljökris och en trygghetskris för våra äldre.” Ett citat ur denna insändare.
    • Omsorg ett sjunkande skepp? –  ”Att inte ta sitt ansvar och istället skylla på de anställda är ingen bra idé, det är dessutom fegt!” Så skriver författaren till denna insändare.
    • 1,3 miljoner människor upplever hälsobesvär av jobbet – ”Det visar Arbetsmiljöverkets nya rapport om arbetsorsakade besvär.” Så står det i myndighetens pressmeddelande.
    • Förbannad anhörig – Ännu en insändare. ”Det är dags för kommunens ledning att vakna och ta ansvar. Börja lyssna på dem som faktiskt gör jobbet, och skapa villkor som människor orkar leva med. För utan personalen faller allt.”

    Så har vi det här med minutschema som jag har skrivit om tidigare. Det har blivit uppmärksammat så högt upp i leden att till och med en minister har hamnat i medierna angående detta.

    Med tanke på ovanstående länkar kan jag citera någon på Facebook som skrev så här i en kommentar;

    ”Ett stort problem är att politikerna sätter de ekonomiska ramarna, enhetscheferna har att rätta sig efter det och omvårdnadspersonalen ska verkställa detta med alltid för lite personal, en omöjlig matematisk formel, vi kan inte klona oss!”

    …och så avslutar jag med min egen arbetsgivarkommun, Kil, där följande går att läsa i NWT.

    • Kommunen som går mot jätteöverskott – 17 miljoner bättre än budget
    • Efter tuffa åren glädjesiffror för kils kommun – En av anledningarna till detta enligt artikeln: ”Dels att verksamheterna har en balans i sin verksamhet och också levererar överskott.”

    Hm, men precis som jag gjorde så är det fler som ifrågasätter….

    Sminkar grisen

  • Äldreomsorg på löpande band

    ”Vi gör vårt yttersta varje natt, men vi kan inte klona oss. Det är inte rimligt att vårdpersonal gång på gång får skulden när systemet brister. Det är ett mirakel att inte fler allvarliga händelser inträffar.”

    Citatet läste jag precis i en artikel och jag skriver under! Jag håller med till hundra procent! Men EN allvarlig incident är en för mycket och det händer mycket som INTE är bra idag i äldreomsorgen!!

    I slutet av 90-talet gjordes tidsstudier på demensboendena på Landalahus. I alla fall är det vad jag hörde då men jag tror nog att det är sant. Oavsett vilket så är det i alla fall vad som har gjorts för att sedan kunna effektivisera ”humanresursernas användning” inom äldreomsorgen. Alltså de mänskliga resurserna, vårdbiträden och undersköterskor.

    Frågor som jag antar att de ville besvara var:

    • Hur lång tid tar morgonbestyren, väckning, morgonhygien och påklädning?
    • Hur lång tid tar det att mata en dement person?
    • Hur mycket tid läggs på diverse annat som görs under dagen?
    • Hur lång tid går åt för att lägga en dement person på kvällen?

    Jag utgår ifrån att detta var frågor de ville ha svar på.

    Hemtjänsten styrs idag av minutscheman så jag antar att man även har tagit tid på de insatser som görs av oss. Toalettbesök, tömning av kateterpåse, medicinutdelning, pådragning och avtagning av stödstrumpor, lämna en matlåda, förflyttning mellan till exempel rullstol och säng med mera.

    Någon skrev att politiker och tjänstemän har gjort om äldreomsorgen till ett löpande band. Lite så fungerar det ju om man gör tidsstudier för att kunna rationalisera och effektivisera. Jag menar, en arbetare på Volvos löpande band kan säkert effektivisera hur man skruvar fast ett avgasrör. Då kan man ju spara in dyrbar tid och öka behållningen när bilen säljs.

    Men i äldreomsorgen? Sparas något med en sådan styrning av omsorgsinsatser? Fort, fort, fort ska det gå! Hepp hepp hepp!

    I slutänden skulle jag gissa att det resulterar i mindre tid för empatiskt bemötande. Det är nog bara konkreta insatser som att klä på, mata och förflytta till toa som ingår i de där studierna. För hur räknas tidsåtgång för att hålla handen, lyssna på något och kanske trösta? Hur räknar man ut hur lång tid mänsklig värme tar att ge?

    I en artikel läste jag om en rapport som gjorts av näringslivets eget forskningsinstitut Ratio. Där kan man läsa att cheferna är nöjda och glada över den digitala tidsstyrningen. Majoriteten tycker att det har lett till högre kvalitet och lägre kostnader. Men det finns även resultat i denna rapport som visar på motsatsen. Det negativa som upplevs av de som får besök av tidsstyrd personal handlar om upplevelsen av personalens bemötande. Att det inte finns tillräckligt med tid för ”brukaren”.

    Jag tror att många med mig upplever en stor frustration över att inte egentligen ha tid att vara medmänniska när man jobbar.

    ”Hemtjänstpersonal har länge flaggat för att den digitala tidsstyrningen inte är verksamhetsanpassad utan skadar både arbetsmiljö och kvalitet…”

    Om detta dras för långt så tror jag att många till slut tvingas bli avtrubbade. Man slutar känna efter för att kunna springa fortare och utföra insatserna så snabbt det bara går. Om man inte lyckas anpassa sig efter det pressade schemat så blir det väldigt ofta övertid. Så blir det i alla fall för oss i nattpatrullen och vi hinner inte äta eller gå på toa. Övertid kostar pengar, det är inget cheferna och deras chefer vill se.

    Jag har full förståelse för att man behöver hushålla med pengarna. Men vi arbetar med människor, inte avgasrör som ska skruvas fast på en Volvo som rullar utmed löpande bandet i en fabrik.

    Nu har många kommuner pressat schemat för så många inom hemtjänsten att de har börjat leta efter andra sätt att hålla nere kostnaderna tror jag. Ett av de sätt som det troligen inte pratas så högt om är ju våra löner. Själv är jag ett så kallat ”outbildat vårdbiträde” så jag kostar ju inte lika mycket varje månad som mina undersköterskekollegor gör. Jag är däremot i en aktningsvärd ålder om man jämför med de allra nyaste vikarierna vi har just nu som är födda i, och runt, millennieskiftet.

    Ingångslönen ligger på cirka 23 000 kronor för ett vårdbiträde
    Genomsnittslönen ligger mellan 27 och 29 000 kronor.

    En undersköterska i hemtjänst har en medellön från 31 till 33 000 kronor. 

    Det säger sig självt då att kommuner tjänar in flera tusen om de byter ut undersköterskor som arbetat länge och har hög lön mot yngre förmågor. Detta går visserligen emot den ambition man ofta pratar om, att det krävs att man har utbildning och är undersköterska. Detta för att kompetensen ska vara rätt i äldreomsorgen. Men jag skulle tycka att en undersökning av hur det förhåller sig i verkligheten på den här punkten vore väldigt intressant. Hur ser det ut i landets kommuner? Hur har utvecklingen gått?

    Igår kväll lyssnade jag på en av de som jobbade i nattpatrullen i Uddevalla, Lava Sjölin. Hon har gjort filmklipp på Tik-Tok där hon berättar om den situation som personalen hamnade i där. Jag vill ju inte tro att det är så men jag får en känsla av att kommuner, inte bara Uddevalla, vill göra om nattpatrullerna. Lava säger något om att det pratats om att organisera om så att alla jobbar alla dygnets timmar.

    Här i Värmland har ju både Säffle och Grums synts i medierna. Men även Kil har försökt sig på att göra omorganisation på natten. Nu lyckades det inte fullt ut där, men jag tror inte att de har gett upp sina planer än.

    Kan det vara så att man passar på att säga upp personal och byta ut dem mot ”billigare” också när man ändå håller på? Yngre, med mindre lön alltså? Det kan de ju inte prata högt om i så fall för det skulle skapa feta rubriker som inte skulle ge så mycket pluspoäng…

    I dagarna såg jag att den S-märkte kommunaltoppen i Kil som jag skrivit en insändare om tidigare gick ut med att man har fått överskott i budget. För cirka två år sedan var det tvärtom och på den tiden har kommunen sparat in på en personal nattetid.

    Jag har därmed personligen bidragit till detta överskott med mitt magont, min stress, min oro och ibland nästan ren ångest. Det är ett dyrköpt överskott i Kils kommuns ekonomi!

     

  • Mormor Nora

    Min mormor spelade en avgörande roll i vem jag blev som vuxen människa.
    Det förstod jag egentligen för många år sedan, redan som ung faktiskt. 

    Hon fanns alltid där. Hon tog hand om mig och mina småsyskon när vi var små efter mammas och pappas skilsmässa. Jag var bara sex år, min syster tre och min bror ett när våra föräldrar skildes. 1971 flyttade vi till Herrhagen i Karlstad. Mormor var ofta hos oss och det blev mer ofta efter att mamma blev njursjuk 1975. Jullov, sportlov, påsklov och sommarlov spenderade jag ofta med mormor. På vintern i Långedrag och på sommaren i Duvnäs, Borlänge.

    Vem var mormor?

    Hon föddes i Borlänge, i Dalarna och hon var dotter till Hilda och Erik Dahlberg. Hon hade en lillebror som hette Börje. Hilda hade en syster som hette Judith men jag vet egentligen inte så mycket mer om hennes sida av släkten.

    Pappa Erik var andre son till en storbonde i Linghed, Svärsjö, mellan Borlänge och Falun. Hans storebror tog över gården och själv blev han så småningom en av de första socialdemokratiska riksdagsmännen. Innan dess var han kommunpolitiker i Borlänge och han var med och startade upp en avdelning inom IOGT innan han hamnade i Stockholm. Där var han en av de som röstade för kvinnlig rösträtt.

    Erik köpte en tomt i Duvnäs, Borlänge, när mormor var liten. Där byggdes först en liten stuga som sedan byggdes på och till många gånger genom åren. Det kom till två härbren också på tomten. Mormor drev Pensionat Duvnäs tillsammans med mamma Hilda när hon träffade min morfar, Harry Lindahl som hon gifte sig med. De fick sex barn. Men deras förstfödde gick bort bara åtta, eller nio år, gammal.

    Harry kom från Getebergsäng i Göteborg. Han växte upp under ganska svåra förhållanden har jag förstått, troligen ensam med sina syskon och sin mor. Som vuxen började han sin yrkeskarriär i hamnen på varven. Småningom arbetade han även som sjöman under kriget. På vägen mötte han Jesus, som han beskriver det i sin bok. En bok som heter ”En moders bön”.

    Därefter blev han pastor i pingströrelsen och vad jag fick höra när jag var lite så var han god vän med Levi Petrus. Morfar Harry målade även tavlor och blev erkänd konstnär. Själv äger jag några av hans verk.

    Tro och människosyn

    Om jag ska beskriva min bild av mormor så skulle jag säga att hon var framför allt en hårt arbetande kvinna som alltid satte andras väl och ve i första rummet. På samma gång hade hon en stor portion integritet och ville inte gärna prata om sig själv och sitt förflutna. Det var många gånger som jag försökte fråga om hennes släktingar. Då svarade hon undvikande och gick sin väg. Varför vet jag egentligen inte.

    Varje kväll, när mormor hade gått och lagt sig, bad hon för var och en av oss. Man hörde hennes röst högt och tydligt inifrån sängkammaren.
    – Gud välsigne lilla Cecilia. Gud välsigne lilla Gull. Gud välsigne lilla Christer. Gud välsigne lilla Madeleine.
    …och så vidare tills hon hade bett för alla.

    Mamma sa ofta att hon försökte indoktrinera oss barn och mig i synnerhet kanske. Jag var äldst i min syskonskara. Jag fick åka på läger med pingstkyrkan och jag gick på kyrkans barntimmar i både Karlstad och i Göteborg på loven. Det gav mig en viktig ingrediens i mitt sätt att se på mina medmänniskor. Allas lika värde. Att alla har något gott i sig, även de som begår onda handlingar. Men framför allt var det nog budskapet att kärleken är störst som satte sig hos mig. Någon religiös person har jag inte blivit. Men jag är ingen ateist. Mamma sa alltid att hon var ”privatreligiös”. Det är ett bra ord. Min tro är min sak. Så är det för mig också och jag har aldrig känt mig hemma i en församling. Jag går min egen väg helt enkelt och för mig räcker det.

    Väskryckningen

    På 80-talet flyttade vi från Värmland till Långedrag. Till mammas föräldrahem och hem till mormor. Mormor flyttade upp i två små rum på andra våningen och vi bodde i resten av huset. Jag bodde till att börja med i två likadana rum som mormor på andra våningen. Det var en kallvind där uppe med en varm toalett, ett varmt kök och två rum i vardera gavel.

    Mormor tog spårvagnen in till Smyrnakyrkan där hon deltog i gudstjänster och annat och en dag när hon klev av spårvagnen på Långedrags hållplats steg två killar i nedre tonåren av samtidigt. Mormor hade begynnande Parkinsons sjukdom och hade börjat gå lätt framåtlutat och rätt så sakta. Tonårskillarna kom ikapp mormor och ryckte hennes handväska ifrån henne. Vad jag minns så tror jag att hon ramlade omkull men kunde ta sig upp och hem. Polisen kontaktades och de lyckades hitta killarna och mormors handväska.

    Hon hade sina glasögon i sin handväska och inte mer än 15 kronor eller så i sin plånbok som också låg i väskan. Mormors handväska var en sådan där i skinn med två handtag upptill och en öppning i metall som man knäppte upp med en knapp.

    Man skulle kunna tro att mormor blev arg. Men icke. Hon blev ledsen och bekymrad över de två pojkarna, hur de hade det med sig själva. Så var min mormor. Hon fällde nog en och annan tår också för de två pojkarna och jag kan tänka mig att de fick vara med i hennes kvällsböner från den dagen.

    Men det som jag minns allra bäst från den här händelsen var att en av de här grabbarna kom på besök en dag i sällskap med sin mamma. De hade blivit hembjudna till mormor på kaffe, saft och wienerbröd. Mormor ville prata med pojkarna och den ena kom alltså på besök. Exakt vad de pratade om vet jag inte. Men jag minns hur de gick upp för trappan och in till mormor. Jag hörde dem sitta där inne och prata, men orden hörde jag aldrig.

    Vad som däremot satte spår hos mig var mormors förhållningssätt till de här båda grabbarna. Hon såg dem som offer för sina egna onda handlingar. Inte som onda. Den människosynen gav hon till mig. Så ser jag också mina medmänniskor idag. Så mammas oro för indoktrinering i gudstron var inte berättigad men hon gav mig en människosyn som jag känner är helt rätt för mig. Tack mormor!

    Morfar och mormor.
    Morfar och mormor på verandan på Torpedgatan 2a i Långedrag. Fast på den tiden var adressen Palmsundsgatan 12. Morfar gick bort 1968 så fotot måste ha tagits innan dess. 
    Mormor skalar potatis på trappen i Duvnäs.
    Mormor skalar potatis på trappen i Duvnäs.
    Kalas i Långedrag. Tant Ingrid, morfars kusin, till vänster Mormor Nora och så jag som också vill vara med på foto.
    Kalas i Långedrag. Tant Ingrid, morfars kusin, till vänster Mormor Nora och så jag som också vill vara med på foto.
  • Det bästa med mitt jobb

    Det bästa med mitt jobb

    …är nog först och främst mötet med alla dem vi besöker. Jag älskar mötet och jag älskar att få möjlighet att hjälpa den som behöver det. Att göra en annan människa nöjd och glad, eller åtminstone nöjdare och lite gladare ger så mycket tillbaka.

    Det kan man så klart göra i alla möten med andra. Det handlar ju om att bemöta vänligt och med empati. För mig är bemötandet mycket viktigt. Det är ju egentligen bara att fråga sig själv, hur skulle jag vilja bli bemött i den situation jag befinner mig i så har du svaret.

    Det som ger tillfredställelse och får mig att känna att jag gör och har gjort något bra är ju just detta. Att möta någon i behov av hjälp och att kunna göra att denna person får vad den behöver alltså. Enkelt, eller hur?

    Att samarbeta med en kollega och känna att vi tillsammans har gjort ett bra jobb är också tillfredsställande så klart. Så kollegorna är också något av det bästa med mitt jobb. De är viktiga personer för mig. Det känns så klart bäst när man kan känna samspelet och samtänket som uppstår när man vet var man har varandra.

    Men jag kan få samma känsla av samspel med någon jag aldrig har arbetat med tidigare. Det beror så mycket på hur vi är vi människor. Själv försöker jag alltid vara öppen mot de nya jag möter. De är som de är och jag är som jag är och sedan får vi helt enkelt försöka få till samarbetet på bästa sätt utifrån hur vi är.

    Vi är ju olika, så klart, och det måste vi få vara och det måste vi respektera så klart. Själv försöker jag lägga band på mina svagheter. Men jag lyckas kanske inte alltid och då är det skönt att ändå bli bemött av min kollega med ett skratt, lite överseende och respekt ändå. Så försöker jag bemöta mina kollegor själv och så vill jag helst bli bemött.

    Något annat som är bra med mitt jobb är ju så klart friheten. Att inte behöva befinna mig inom fyra väggar hela arbetspasset är också en fördel. Att få åka mellan adresser och arbeta i flera olika hem ger omväxling och det är något jag tycker väldigt mycket om.

    Så där… Jag skulle kunna berätta speciella historier om speciella möten på mitt jobb. Både med de vi besöker och med kollegor. Men det får jag göra en annan gång.

  • Hundhuvudets ägare, vem är det?

    Läste en text i Kommunalarbetarens nättidning Arbetet om nattpatrullen i Nässjö. En undersköterska, Malin Nordin, som är 57 år säger;
    – Under mina 39 år i vården har det aldrig varit så här stressigt.

    LÄNK TILL ARTIKELN HITTAR DU HÄR

    Jag tänker att när jag började i nattpatrullen i Kil i juni 2021 hade vi hälften så många besök per person och natt om man jämför med hur det ser ut nu. Natten till måndag hade jag över 44 besök men i somras hörde jag att det förekom nätter då det kunde vara över 60 besök på en natt för en undersköterska eller ett vårdbiträde.

    Det är mycket av det som står i denna artikel som jag känner igen från min situation i nattpatrullen i Kil idag.

    Artikeln i korthet

      • Arbetssituationen i Nässjös äldreomsorg beskrivs som katastrofal av fackförbundet Kommunal.
      • Personal, som undersköterskan Malin Nordin, upplever extrem stress och brist på återhämtning,
        och många överväger att lämna yrket.
      • Kommunens socialnämnd säger att det inte görs några besparingar.

    I Kils kommun har vi inte fått halvnätter på schemat (än) men vi har fått ensamarbete. Det innebär att vi åker ut ensamma i bilen på landsbygden för att göra besök. Hur det ska bli i vinter har jag börjat oroa mig för eftersom vi inte har några fyrhjulsdrivna bilar med bra helljus just nu. Eller vi har en just nu tror jag.

    Det har pratats om att nattpatrullen i Kil ska få egna bilar. Men i skrivande stund har vi tvåhjulsdrivna bilar som i vissa fall sjunger på sista versen. Det är ofta felkoder och de behöver ofta oljebyte och inspektion dessutom har de allra flesta riktigt dåligt helljus.

    Undersköterskan Malin, i artikeln, säger att hon är van och har god lokalkännedom och ändå hinner hon inte med sitt jobb på nätterna. Så är det för oss i Kil också. Jag har kollegor som har arbetat i många år som säger samma sak. Själv har jag precis jobbat tre nätter i helgen som var totalt kaos. Jag har skrivit avvikelser för att jag inte hann med. Jag fick prioritera bland besöken som skulle göras och larm som kom. Att gå hem på morgonen och inte ha gjort sitt jobb är verkligen inte roligt!

    När jag läser om andra nattpatruller i andra kommuner som har blivit avstängda och som enligt chefer inte gjort vad de skulle så kan jag inte låta bli att fundera. Den bild medier ger är att en hel arbetsgrupp skulle bestå av lata människor som inte har empati och ansvar. Det blir svart och vitt. Jag tror inte att det är på det sättet.

    På min arbetsplats har vi haft personal som inte alltid skött sitt arbete som de skulle. Men då pratar vi om en på hundra skulle jag tro. Alla andra, eller majoriteten av oss tar vårt arbete på allvar och vi blir både ledsna och arga när någon beter sig och gör fel. Jag har ibland känt mig riktigt kränkt när chefen har spänt ögonen i mig och sagt saker som;
    – Ni sover på jobbet!
    Mig veterligen var det ingen som sov på mina nätter den gången och nu, ja nu är det inte möjligt utan att helt enkelt strunta i att gå på besök och svara på larm. Men det är det ingen, absolut INGEN, som gör när jag arbetar i alla fall. Själv har jag aldrig, och då menar jag verkligen ALDRIG, sovit på jobbet. Inte i Kil och inte heller på Landalahus där jag jobbade natt från 1993 till 2003. Det kan jag skriva under på!

    I Kil har jag arbetat en natt med en vikarie som blev arg på mig och som jag blev arg på tillbaka. Normalt blir jag väldigt sällan arg men när någon säger som han gjorde ja då brinner det.
    – Du ser ju till att vi har något att göra precis hela tiden, sa han.
    Samma vikarie sa även om en person som larmade väldigt många gånger varje natt att hen ”bara spelade teater” och ”att vi inte behövde gå dit på larmen”. Den vikarien fick inte stanna kvar och det var skönt. Har man den inställningen så ska man jobba med saker, inte med människor! Basta!

    Ja ja… vi är alla olika och jag kan ju fundera på hur just denna vikarie överhuvudtaget kunde få börja jobba som vårdbiträde på natten i Kil? Vad fick han för frågor under den anställningsintervjun? Hur goda människokännare är cheferna som anställer? Det är frågor jag ställer mig..

    Men det finns ju ett sätt för kommuner att spara om de väljer vem man anställer också. Ett outbildat vårdbiträde som dessutom är ung kostar minst i lön så klart. Medellönen för ett vårdbiträde som arbetar heltid är 25 000 kronor och för en undersköterska ligger samma medellön på 30 till 33 000 kronor. I Kil har jag förstått att det finns yngre vårdbiträden som tjänar runt 23 000.

    Det finns riktigt fina yngre personer utan utbildning som kan göra ett jättebra jobb. Inget tvivel om den saken!

    Men den som anställer måste ju vara väldigt noga med vem personen de har framför verkligen är kan jag tycka. Annars blir det ju som med vikarien jag skulle jobba med den gången.

    Det har ju sagts av styrande i det här landet att mitt jobb är ett så kallat ”enkelt jobb” och i så fall kan vem som helst kan utföra det, eller…? Det kanske var så de tänkte när de anställde vikarien jag nämnde?

    Men tillbaka till artikeln i Arbetet.

    – Man är rädd för att det ska hända någonting. Och vem är det då som får ta skiten? Vi ser den ena nattgruppen efter den andra runt om i landet där hela nattgrupper hängs ut.

    Ja, precis. OM något händer, vem bär hundhuvudet i den situationen? Vem bär det yttersta ansvaret för att fel uppstår undrar jag då? Den anställde eller arbetsledningens ansvar att se till arbetsförhållandena är bra nog så att jobbet kan utföras på rätt sätt?

    Jag litar faktiskt inte på min arbetsledning. Jag har läst om de andra kommunernas nattpatruller och tänkt tanken många gånger. När blir det vår tur att utredas och rapporteras…?

    Vi har kommuner i närheten där nattpatrullen har hängts ut. En tanke jag tänkt är att de kanske vill byta ut ”dyra” undersköterskor mot billigare unga, outbildade…? Det är ju också ett sätt för kommunerna att spara och då kan de ju göra som de gjort i Grums och Säffle om de vill.

    Vi försöker så gott vi kan att rapportera när det blir fel. Avvikelser är ett sätt att göra det till exempel. När jag läste detta i artikeln så kände jag igen ytterligare en sak.

    – De gånger personalen har skrivit rapporter om avvikelser eller tillbud så händer det inget, säger Camilla Johansson och berättar om ett äldreboende som under sommaren haft 27 stycken anmälningar om tillbud. 

    – Men chefen har inte ens tagit upp det på ett APT-möte. Det är klart att man då får en känsla av, vad är det för mening? 

    Vi har ställt frågan till chefernas chef i Kil till och med men något egentligt svar har vi aldrig fått.  Vi borde ha skrivit många, många fler avvikelser och tillbud. Men när man har slitit hårt och stressat sig igenom tio natt-timmar, kanske utan rast och utan att hinna gå på toaletten, så är man rätt mör både i kropp och hjärna när klockan slår sju på morgonen. Då har det inte blivit av. Då längtar man bara hem till sängen. Ledsen. Frustrerad och förtvivlad om man inte har kunnat göra ett bra jobb.

    Så här är det:

    Vi arbetar med människor.
    Människor som inte själva kan hämta sig ett glas vatten på natten.
    Människor som inte ens kan gå på toa själva eller ens vända sig om i sängen.
    Människor som jobbat ett helt yrkesliv och som känner hopplöshet över sin egen hjälplöshet.

     

    Att säga att vi har ett ”enkelt jobb” är ju att säga att vi har ett lätt jobb som kan utföras av vem som helst. Men det anser i alla fall jag är så fruktansvärt respektlöst att jag saknar ord! Jag känner många, många som ofta sagt att de ALDRIG I LIVET skulle kunna klara av det jobb jag gör som vårdbiträde. Det är sanningen faktiskt! Så enkelt för alla är det absolut INTE i alla fall.

    Att dra alla nattarbetande i en arbetsgrupp genom samma kam som de gjort i flera kommuner nyligen är en djup kränkning för alla oss som kämpar och försöker göra ett bra jobb natt efter natt. Att stänga av hela personalgruppen och avskeda några av dem blir ytterligare en djup orättvisa mot alla som sliter ont i arbetsförhållanden som den här världen och de styrande har ordnat åt oss.

    I en värld där hög status ger ord och handlande tyngd och betydelse är det kanske inte så konstigt att det blir så här ändå. Vi, som är längst ner i den kommunala hierarkin, blir behandlade så för att vi inte har något att komma med. Vi tjänar inte dåligt och vi har inte mycket att säga till om heller för den delen. Det här yrket har haft låg status i alla år och frågan är om det någonsin kommer att förändras.

    Hu, jag känner hur det ryker ur öronen på mig nu så jag får sluta skriva innan jag häver ur mig fel saker…

  • Ingen rolig läsning direkt…

    Jag har samlat några länkar med artiklar och insändare med mera om hemtjänsten och äldreomsorg. Det är en mycket deprimerande läsning och det är mycket som ger en fruktansvärt svart bild av oss som jobbar i äldreomsorgen.  

    *SUCK*

    Men jag lovar. Vi är många, många som gör så gott vi kan. Som har empati och som ofta åker hem efter ett arbetspass med en dålig smak i munnen och ett sorgset hjärta för att vi inte har klarat av att göra vårt bästa på grund av stress. När man måste prioritera. När man måste skynda sig så att man inte har tid att hålla en hand eller lyssna och trösta så känns det hemskt för oss som arbetar med hjärtat i det här yrket.

    Äldreomsorg Pixabay
    Bild: Pixabay

    Arbetsmiljön inom hemtjänsten

    51 procent av tillfrågad hemtjänstpersonal har i den senaste arbetsmiljöundersökningen svarat att de sällan eller aldrig har möjlighet till återhämtning vid behov under arbetsdagen genom raster eller pauser.

    55 procent har svarat att de troligtvis inte kommer kunna arbeta fram till önskad pensionsålder.

    45 procent har svarat att de har riskerat att hamna i otrygga eller hotfulla situationer under de senaste tolv månaderna.

    80 procent har svarat att de har ett mycket eller ganska psykiskt ansträngande arbete.

    41 procent har svarat att de utsatts för våld eller hot i arbetet.

    Källa: Arbetsmiljöverket.

    Hanskar på hatthylla
    Foto: Cicci Wik
  • Minnen…

    Minnen…

    Idag fick jag veta att en närstående till en av mina närstående har vandrat vidare. Lugnt och stilla under natten till idag. Vissa människor lämnar en oberörd. Som om man helt enkelt inte har något gemensamt. Så var det med den här personen för min del, men det finns ändå en del minnen från förr. 

    Min egen relation till henne, för det var en hon, var alltså i stort sett ingen. När vi var på samma ställe kändes hon alltid som om hon var på minst en armlängds avstånd från mig. Vi kom aldrig närmre varandra i alla fall. Kanske fanns det någon sorts relation när jag var barn, eller tonåring. Men den lämnade inga spår i mitt vuxna minne i så fall.

    Jag tänker däremot ofta på att de minnen som satt djupast spår hos mig när det gäller min biologiska far ofta handlar om alkohol. Saker som jag upplevde som barn när jag var hos honom är det jag menar då. Saker som barn egentligen inte ska behöva uppleva alls, sådant är det jag minns tydligast när jag tänker på honom.

    Så sett var det ändå tur för mig att mina föräldrar skildes och att jag fick växa upp med min mamma. Hennes relation till alkohol var obefintlig när vi barn var närvarande. Hon kunde på sin höjd ta ett glas rött vin och det räckte för att hon skulle bli fnissig. Mer än så har jag inget som helst minne av att hon tagit när jag var barn.

    Pappa däremot har varit rejält berusad vid de tillfällen jag minns bäst från barndomen. Ibland undrar jag vad han skulle sagt om jag hade pratat med honom om detta. Men jag hade ju egentligen ingen relation att prata om med honom heller i vuxen ålder. Han var inte lätt att få träffa heller om man ville. Nej, jag brukade skämtsamt säga att man fick be om audiens om man ville träffa honom. Så var det.

    Det var mycket han gjorde som var tveksamt. Mamma sa aldrig ett ont ord om honom under alla år. Men under de tillfällen jag faktiskt träffade och umgicks med min pappa kunde han bre på och använda ett språkbruk som jag aldrig skulle ta i min mun när han beskrev min mamma. Under mina sista tonår hade mamma sambo, men inte en enda gång under alla år fram tills dess var det någon som bodde ihop med oss. Jim, som sambon hette, var ju ingen som pappa kände. Ändå kunde han vräka ur sig allt möjligt om mamma och honom…

    Ja ja… Jag är hur som helst mycket tacksam över att jag slapp växa upp med min pappa i en papparoll.

    Jo, jag tyckte om min pappa trots allt. Det gjorde jag. Han hade humor och det blev alltid mycket skratt. Han hade trots allt ett varmt hjärta också även om det ibland kunde verka som om han bara var arg och bitter. Han hade också idéer och en vilja och tro på att han kunde lyckas med dem. Vilket varade ett tag innan allt gick åt skogen…

    Trots att det var som det var och blev som det blev så har jag hittat en balans i hur jag förhåller mig till min pappa. Jag har varit fruktansvärt arg på honom. Framför allt för att han en gång påstod att jag skulle ha en annan pappa och att bara mina två småsyskon var hans. Detta var jag arg över i större delen av mitt vuxna liv.

    För några år sedan gjorde jag ett DNA-test. Ett sådant man kan skicka till släktforskning. Sedan dess har jag förstått att pappa ljög. Den första jag fick en träff på från DNA-registret var min faster, hans syster. Så ja, pappa snackade bullshit som vanligt!

    Nu har jag förlåtit honom och det gjorde jag faktiskt flera år innan han gick bort. Förlåtelsen han fick handlade inte enbart om dumheterna han sa om huruvida han var min biologiska far eller inte, det handlade om sättet han hade betett sig mot mig på många andra sätt också.

    Jag slutade vara arg någon gång efter 2003 då jag flyttade till Värmland igen. För jag bodde här när det kom ett mejl från honom utan text i själva mejlet. Men i ämnesraden stod orden; ”Jag kunde ha varit en bättre pappa och morfar”.
    De orden gjorde att jag kunde släppa allt dumt han gjort och sagt. Han blev förlåten där och då, när jag läste dessa ord.

    Samma år som pappa gick bort, 2022, gratulerade han mig på min födelsedag. Det brukade han göra. För det mesta ringde han men ibland skrev han på Messenger också. Den här gången skrev han till mig och han kallade mig ”pappas flicka”. Det kändes också bra så klart. Så även om han inte ville ses när jag ville så hade vi ändå kontakt då och då på Messenger.

    Han skrev att min förlossning var den enda han varit med på. Fast jag undrar jag det jag… Fick man vara med som pappa på den tiden?

    Det finns många fler minnen förknippade med både pappa och hon som gick bort. Jo, okej, jag får väl avslöja att det var min pappas andra fru som gick bort i natt. De var gifta många fler år än mina föräldrar och även om de var skilda de sista åren av sina liv så var de fortfarande ett par. Pappa bodde inte så långt från henne och jag är ganska säker på att han besökte henne så ofta han orkade och kunde.

    Han pratade med mig om att de hade bott grannar som barn och att hon var meningen i hans liv. Det fanns mycket kärlek i de orden. Men jag vet ju också att han inte var någon lätt person att tas med så jag är även ganska övertygad om att han gjorde henne ont också under alla dessa år.

    Mina tankar går hur som helst till hennes barn som förlorat sin mamma i natt. Jag vet ju hur det känns och det gör det, känns alltså. Många starka känslor blir det. Många tankar blir det också. På gott och ont. Så jag skickar cyberkramar till er alla fem!

    Det kändes ju faktiskt för mig när jag fick veta att pappa hade gått bort. Så blev det trots att jag brukar säga att jag aldrig haft en ”pappa”. Men någon sorts relation hade jag ju i alla fall till mannen som var min biologiska far. Men nu, så här sent i livet kan jag inte säga att jag hade någon relation till hans andra fru, i alla fall ingen närmare. Men minnen väcker det ju att få veta att hon har somnat in.

    På fotot som jag valde till det här inlägget är det min pappa, jag och mamma som syns. Jag är äldst av mina syskon och på den här bilden var våra föräldrar 23 år. Vilka ungdomar… 🙂

  • Rosa fluffiga tofflor

    Rosa fluffiga tofflor

    …har blivit en anledning att dra på mun, till och med lägga upp ett asgarv kanske. 🙂 

    Jo, detta hände en natt för några år sedan, på den tiden när det fortfarande fanns tid att fika ihop och hinna gå på toa.

    Vi var en extra den här natten för att det var en som satt ”vak”. Alltså en av oss befann sig hos en person låg för döden. Under natten gick personen bort och en annan av kollegorna fick åka till adressen och hjälpa till att göra i ordning. Det handlar om att se till att personen som har gått bort får ”städat” i sängen. Om anhöriga kommer dit ska det se så fint ut som det går.

    Att göra det här jobbet kan vara påfrestande mentalt som ni säkert förstår. Men det är viktigt.

    Mina båda kollegor fortsatte att jobba tillsammans i några timmar när de var klara och ett av besöken var hos ett par som båda sov. Men de behövde tillsyn och en av arbetsuppgifterna var att se till att toaletten var som den skulle.

    Den ena kollegan stod i dörren till badrummet och den andra gick in för att kika runt lite. När hon kikade ner i toalettstolen drog hon på sig en gummihandske och stack ner näven i toan. Kollegan som stod i dörren såg förvånat på och började fundera över varför.

    Upp ur toastolen drog kollega ett upp en rosa fluffig toffel. Något som fick kollega två, vid dörren att hålla handen för munnen för då kom gapflabbet. Kollega ett tittade på kollega två och båda två fick kväva gapflabbet för att inte väcka paret i lägenheten.

    Väl utanför lägenheten bröt det bubblande skrattet ut och tårarna kom. De skrattade och skrattade och skrattade…

    När de kom till vår gemensamma lokal fick vi andra ta del av historien om den rosa toffeln och sedan dess har vi som var med svårt att hålla oss för skratt så fort något rosa och fluffigt kommer på tal.

    Så kan det gå en natt. Från allvar och mental påfrestning till förlösande gapflabb!