Idag är det ingen vanlig dag för idag är det Benjamins födelsedag! Denna lilla goa kille valde min mammas födelsedag som sin födelsedag. Jo, så är det! Så idag är det Benjamins femårsdag och om mamma hade varit i livet hade hon fyllt 84 år idag, samma dag.
Att ta ställning betyder att stå för något. Att stå för något kräver styrka och rak rygg. Att bli attackerad från andra, som tagit ställning för annat kan bli energikrävande. Men dock… det är valår och jag vet ju vad jag tycker.
Så här:
På 70-talet minns jag att någon sa att klassamhället var dött, att alla var lika. Ingen tillhörde längre någon samhällsklass, det fanns bara en och alla skillnader mellan olika grupper i samhälet var ett minne blott.
(Något jag tyckte lät märkligt för jag tyckte inte att det stämde,1979 var jag 14 år. Om klassamhället var dött så skulle ju min ensamstående mamma haft en bättre ekonomi än hon hade.)
Årtiondet efter, på 80-talet, gällde det mer och mer att bli rik snabbt och kunna kallas nyrik Yuppie. Många var upptagna med att nå det målet då. I Långedrag i Göteborg, där jag bodde då, poppade husen upp som svampar ur jorden i takt med att alla nyrika fick råd att köpa tomt där och bygga sig en egen miljonkåk.
Jag minns även alla affischer på stan i Göteborg. Det var reklampelare och reklam på spårvagnar och bussar och det var annonser i tidningarna. Annonsör var SAF, Svenska Arbetsgivareföreningen, som den hette. Det var de som stod bakom den här reklamkampanjen. Annonsernas innehåll sågade allt som Socialdemokraterna och facket stod för och solidaritet var ett ifrågasatt ord. Idag är det ju som att svära i kyrkan när man använder det och jag tror att det började då. I stället propagerade SAF för individens frihet att själv bestämma och solidariteten blev vad som brukar kallas en ”black om foten”, alltså något som är ett stort hinder, en hämmande faktor eller en belastning som begränsar handlingsfriheten.
AI-svar när jag googlade på ”SAF annonskampanj 80-talet”:
Här är de viktigaste punkterna om SAF:s kampanjer under denna tid:
”Satsa på dig själv” (1979/början av 80-talet): Även om kampanjen startade precis innan decennieskiftet, blev ”Satsa på dig själv” en symbol för 1980-talets nya individualism och en direkt motreaktion mot 70-talets kollektivism.
Ideologisk offensiv via Timbro: SAF använde sin uppdragsgivare Timbro för att sprida nyliberala idéer, producera böcker och driva opinion via annonser i dagspress.
Budskap och mål: Kampanjerna fokuserade på att lyfta fram individens frihet, privata vinster, sänkta skatter och en minskad offentlig sektor.
Kamp mot löntagarfonder: En stor del av kampanjerna syftade till att mobilisera motstånd mot de av LO föreslagna löntagarfonderna.
Modern opinionsbildning: SAF använde sig av moderna marknadsföringsmetoder, inklusive kampanjbussar som turnerade runt i Sverige för att sprida utställningar och budskap.
Jag brukar tänka på vad en säljare sa till mig en gång. Han pratade om att samhället är uppdelat i två delar, en närande och en tärande. På kontoret där vi jobbade, han och jag, var jag administratör. Alltså ingick jag i den tärande skaran där eftersom jag bara kostade pengar i stället för att dra in några till företaget. Själv såg han sig som en del i den närande skaran eftersom han sålde och gjorde affärer och därmed drog in pengar till firman.
På samma sätt, sa han, förhåller det sig i samhället. Offentlig sektor är den tärande sektorn och näringslivet och företagen den närande sektorn.
Det innebär för samhället att den tärande sektorn inte får kosta för mycket. Gör den det sker det i så fall på den närande sektorns bekostnad. Det vore inte bra för där är vinstmarginalerna viktiga. (Det är ju bara att se hur det brukar låta när Swedbanks vinster blir lägre än väntat, då sjunker aktien och utdelningen blir lidande.)
Som jag minns det så arbetade världens makthavare på 80-talet globalt för att få bort så många handelshinder vid gränserna de bara kunde. Det var för att kapitalet måste få flöda fritt runt planeten utan gränser. Hur ska det annars kunna arbeta för tillväxten i börshusen? Det är ju avkastningen som är verksamhetens mål och tullar och annat får inte sätta käppar i hjulen.
Tanken bakom ökad tillväxt är ju utåt sett att välståndet ökar när det sker.
Men hur blev det? I dag är det inte alla som får ta del av välståndet som kapitalet i börserna genererar. Det är snarare så att den som redan har får rätt till mer medan den som inget har heller inget ska få. Kan man inte se till att tjäna pengar så får man helt enkelt skylla sig själv om man av olika anledningar inte har lyckats med det. Men den närande sektorn får inte belastas av tärande utgifter eftersom det i så fall går ut över avkastningen.
Idag är det fokus på det som utåt sett anses vara huvudproblemet i dagens samhälle. Det vill säga invandring och flyktingar. Främlingsfientligheten hörs överallt. Det är där den tärande sektorn finns. Det är i alla fall det som många vill att vi vanliga dödliga ska fokusera på. Varför det? Jo för om vi är fullt upptagna med att fokusera på invandringen så har vi inte tid att se det egentliga problemet, att närande när sig och att den som inget har heller inget får.
70-talets klassfrihet har för länge sedan försvunnit och SAFs kampanj på 80-talet har lyckats över förväntan.
Idag kommer täta rapporter om hur den ekonomiska verkligheten ser ut i Sverige. När man hör hur det ser ut så inser ju vem som helst att välståndet som SAF med flera propagerade för på 80-talet inte var till för alla och en var.
Men den som påpekar detta blir av vissa kallad avundsjuk och missunnsam och av andra kallas man vänsterbliven.
Nej, detta ska vi inte prata om. Vi ska prata om att invandrare är den tärande gruppen som kostar mer än det smakar den närande sektorn. Det är invandrare som oavsett hur de lever i vårt samhälle är upphovet till allt ont i här i världen. Vi ska helst helt glömma bort att titta efter hur det har blivit i individens förlovade land där solidaritet numera är ett skällsord.
…har jag blivit kallad. Jo, det var för att jag anser att miljö och natur är viktiga saker. Men att tycka är en sak, att vara terrorist är ju något annat egentligen.
Jag känner många som har helt andra åsikter än mina men som trots det är människor jag tycker om. En del av dem, de som för några år sedan blev för rabiata för min smak, har jag valt att sluta följa på sociala medier. Men jag tycker inte illa om dem för det. Jag blev bara så ledsen varje gång jag såg deras ord i mitt flöde. En del av dem valde även ibland att ord-slå på mig när jag gav uttryck för något som de inte tyckte. Men jag vill inte ordkriga. Jag vill kunna föra en dialog.
Just nu är det så förbaskat mycket skyttegravskrigande inom de olika åsiktslägren. Jag blir väldigt trött. Det är ingen debatt, det är pajkastning eller nej, det ordet är för snällt. Jag tycker att ordkrig är mer rätt. Krigandet med orden handlar om att tysta motståndaren, få denne att sluta tycka något så att det syns och märks. Det är odemokratiskt som jag ser det.
Men idag finns det till och med undersökningar som visar att demokrati är ett begrepp som inte längre är så viktigt. Det verkar vara viktigare att få som man vill än att kompromissa med andra som vill annat. Någon sorts djungel-lag alltså, starkast vinner.
Vad tycker jag då som gjorde mig till morotsterrorist?
Kort sagt så har jag ända sedan barnsben varit av den åsikten att rättvisa är viktigt. Då menar jag jämlik rättvisa. Demokrati är för mig ett sätt att nå den rättvisan eftersom det betyder att allas åsikter räknas och att var och en får rösta på den åsikt som stämmer bäst. Alltså den åsikt som stämmer bäst med den egna åsikten alltså. Inte det som stämmer bäst enligt vad någon annan bestämt stämmer bäst.
Jag har alltid kännt lugnet och harmonin i naturen och jag älskade naturprogrammen på tv när jag var liten. Som vuxen har jag skaffat mig avgörande kunskap och insikter när det gäller natur och miljö. Vi människor är en art på en planet. En planet som existerar med eller utan oss. Men när jag ser hur maktens män, ja för det är flest män, tänker så verkar det som om de ser oss människor som frikopplade från planeten. Som att människor kan överleva med eller utan natur och miljö. Men så är det inte. Tvärtom. Vi lever i ett universum som består av kretslopp. Med tanke på mänsklig intelligens och utveckling så har vi makten att störa dessa kretslopp, kanske till och med förstöra dem. Men i slutänden skadar vi oss själva genom att förstöra kretslopp. Detta är något som maktens män inte inser, i alla fall inte som jag tycker att det verkar…
Så, som morotsterrorist kan jag bara säga att miljö och natur kommer före våra mänskliga ekonomiska kretslopp i prioritet. Vi har byggt upp ekonomiska tempel, där målet är att tillväxt i pengar ska växa. Men vi borde egentligen rätta oss efter naturens kretslopp i stället. Vi borde ta större hänsyn till naturens kretslopp i stället för att fortsätta som om vi hade hur många planter som Jorden som helst att utvinna råvara från.
Det finns mycket dumt vi människor ägnar oss åt. Som vapen och framför allt kärnvapen till exempel. Kärnvapnen som finns idag kan inte bara utrota hela mänskligheten, de kan spränga bort hela planeten ur det universella kretsloppet. Till vilken nytta undrar jag? Vem vinner DET kriget hörrni karlar som gillar sånt här???
Nej, nu har morotsterroristen ordat av sig nog för den här gången….
Idag råkade jag få se ett klipp där en man pratade om vilka som styr världen. Jag översatte lite av det han sa till svenska och skrev om det lite. Resultatet blev till slut både text, bild och musik. Varsågod!
…jag ramlade över en AI-musikant och konstnär på Spotify. Hennes texter, en del av dem, gick rätt in i min själ. Med utgångspunkt från tidigare inlägg om tiden i mitt liv då jag plötsligt inte hade fast mark under fötterna blev det en text…
Livet som det ser ut är lätt att ta för givet
Men en dag hamnar du på djupt vatten
Du ser bara mörka skyar över ditt huvud
Du har iskallt vatten kring din kropp och du ser inget land i sikte
Du trampar vatten mitt ute i ett kallt hav och letar fast mark
Men du ser bara höga kalla vågor och mörka moln
Livet som du trodde att det var är borta
Det visade sig vara en illusion
Inte en vision
Jag har varit där
Jag har hamnat vilse
Letat utan att finna
Idag vet jag bättre
Svaret jag sökte fanns i mig
Det är där jag bor
Det är där min själ är hemma
I mig själv
Den enda jag alltid kan lita på är mig själv
Vad jag väljer att göra med mitt liv är upp till mig
Jag gör mina val
Jag tar konsekvenserna
Jag har lärt mig hitta vägen upp på land
Ibland snubblar jag
Men jag reser mig igen
Det är viktigt att vara ärlig mot sig själv
Att följa sitt hjärta och lita på det som känns mest rätt
Visst blir det fel ibland
Men det liv jag har fått är mitt ansvar
Jag ansvarar inför mig själv
Men också inför dem jag älskar och som älskar mig
Fotot överst: Jag i Slottskogen samma år som jag fyllde 35. Vi var två som fyllde 35 och en som fyllde 30 det året så vi hade 100-årskalas. Det var år 2000, till sommaren 26 år sedan den bilden togs alltså.
Den här låten har för alltid en speciell plats i mitt liv. Det var under en period i mitt liv då jag hade tappat fotfästet. Jag kände mig utkastad i ett mörkt kallt hav utan fast punkt i tillvaron. Då fanns den där, den här låten.
Jag googlade och hittade en intervju som GP gjorde med Eric Gadd där han säger så här om låten:
> Eye of the Spirit (från albumet Spirit, 1999)
– Inte den stora hitsingeln kanske men en väldigt speciell låt. Jag hade nyligen börjat med meditationsövningar och råkade somna i sängen i arbetsrummet. Plötsligt drömmer jag att en av mina körsångerskor sjunger låten. Jag hör hela låten med ackord och röster, lyckas väcka mig själv, sätter på fickminnet och skriver ned låten. Det var ganska coolt. Filosofen och buddhisten Ken Wilber, min husgud, har skrivit en bok som heter The eye of spirit och jag var väldigt mycket inne på hans filosofi just då. Det märks inte minst i texten som för mig är lite mystisk.
Men för mig är det hans mest betydelsefulla hit. Med en text som tröstade mig i min vilsenhet. En text som blev min livboj bland de kalla och obarmhärtiga vågorna i havet, där jag kämpade och trampade vatten för att hålla näsan över vattenytan. Ja, det är en metafor alltså om du inte förstod det…
CD-n fick jag av en speciell vän som fanns där och då. Vi bollade mycket om hur livet var då, vad vi hade haft för föreställningar om hur det skulle ha blivit och om hur det faktiskt blev… Ett pågående samtal som kändes som om det närmade sig själens innersta kärna. Ja hur som helst var det här en tid i mitt liv som jag ofta funderar över. Gjorde jag rätt val. Gjorde jag rätt. Hur hade det blivit om jag hade valt annorlunda i det vägval jag fann mig i…?
Vissa saker får man aldrig svar på. Nej, det är som det är och det blir som det blir…
…nyss. Närmare bestämt den 18 januari 2026 alltså. 🙂 Men nu först, 25 januari, är den färdig. Hyllningsfilmen med några av alla foton jag har på honom. Jag har tonsatt bildspelet med några varianter med text och musik som jag fick hjälp att skapa av AI. Tänk vad hen kan den där AI!! 🙂
…kände jag för att sätta ord och toner på hur det känns. Godhetsknarkare har jag blivit kallad när jag försökt stå upp för kärlek, tro på människor och solidaritet. Men idag, när jag läser om Trump och nazister och allt vad det är… så… ja… *SUCK*
Himlen är grå
Marken är grå
Mörka moln där uppe
Svartklädda poliser i full skyddsmundering
Ljusskygga individer som sniker kring de nergångna husens hörn
De försvinner när polisen kommer som skrämda råttor
Livets hårda skolas elever har nått sitt mål
Verkligheten har blivit som de har beskrivit den
En godhetsknarkare har besegrats
Fått sin värld förfulad
Svartmålad och förvrängd
Kärlek och omtanke är förbi
Kvar finns svek ilska och misstro
Den svarta huvtröjan är på och luvan uppfälld
Där inne skymtar två ögon
Ögon som tappat gnistan
Gnistan som skulle gett hen glädje och hopp
Livet har blivit som Livets hårda skola har beskrivit det
Svart svårt hemskt och utan tro
Tro på något som helst ljus i livet
Tro på medmänniskan och tro på framtiden
En godhetsknarkare har besegrats
Fått sin värld förfulad
Svartmålad och förvrängd
Kärlek och omtanke är förbi
Kvar finns svek ilska och misstro
Den senaste tiden har både tidningar och radio hakat på och börjat rapportera om hemtjänsten. Det började ju för vår del i Kil med ett inslag på lokala nyheterna i SVT. Det är bra. Men det är valår och jag ser redan nu att man börjar med pajkastningen och skyller på ”de andra” att det är deras fel att det ser ut som det gör.
Personligen funderar jag på både det ena och det andra nu när jag hört folk i radio och läst vad som skrivs.
Det påstås till exempel (i denna artikel) att vår chefs chef ”har ännu inte tagit del av de handlingar som Kommunal har skickat till Arbetsmiljöverket”. Det låter ju konstigt eftersom vi, tillsammans med huvudskyddsombudet, har lämnat in något som heter en ”6:6a”. Det är en skrivelse som lämnas till arbetsgivaren och som ska besvaras. Om den inte besvaras går man vidare och skickar den till Arbetsmiljöverket.
Vad jag hört så var det precis så, den blev inte besvarad. Eller bara besvarad på en enda punkt, att vi ska få nya bilar till nattpatrullen eftersom de som finns nu är under all kritik. Men i och med att den inte besvarades i sin helhet blev den skickad vidare till Arbetsmiljöverket.
Är det inte lite konstigt om vår närmaste chef får ett sådant dokument och sedan inte delger sin egen chef att det har kommit in en 6:6a? (En sådan handling är en begäran om åtgärder mot fel och brister och den ska besvaras skriftligt av arbetsgivaren.)
Chefernas chef säger i samma text (i denna artikel):
– Vi har en viss kringtid där bland annat larm, mötestid och dokumentation ska inrymmas.
…men i så fall har hon inte lyssnat alls på oss. Hon satt med på ett APT-möte för inte alls så länge sedan och där sa vi precis detta. Att det då, när mötet var, inte fanns marginaler för larm och annat mellan besöken. Att det inte hanns med att ens gå på toa eller äta i lokalen. Vi hade mat med oss i bilarna för att hinna få i oss något under våra tio timmar på nattpassen.
Fortsättningsvis sägs det även så här (i denna artikel):
– Ja, det behöver vi ha en fortsatt dialog om. Medarbetare och arbetsgrupper behöver också lyfta det här med sin närmaste chef.
HUUUUR många gånger har vi inte gjort just detta? Ja, svaret är att vi har påpekat detta i över ett och ett halvt år! Sommaren 2024 började det bli riktigt ohållbart och det har det i stort sett varit sedan dess. Så ja, vi har påpekat att det har varit ohållbart länge nu utan att någon har lyssnat faktiskt! Men kommunen har lyckats bra med sin budget så det fanns väl en anledning till att de inte vill lyssna.
Nej, i stället svarade vår tidigare enhetschef, (som även han sagt upp sig nu), att han kunde se i det digitala systemet att vi hade ”luckor” när vi arbetar. Detta bevisade han genom att visa oss på storbildsskärm hur vårt arbete ser ut. Hans bild, i form av olikfärgade rutor på rad i ett liggande dokument, sades beskriva verkligheten som den ser ut på riktigt! Vad vi sa var bara hörsägen och inget att föra vidare till nästa chef då tydligen!!??
– Jag har inte upplevelsen att det är en stor personalomsättning. (Sagt i denna artikel)
Hm… Jag började arbeta i nattpatrullen i Kil i juni 2021. Sedan dess har jag haft 6 enhetschefer på 4,5 år. Kollegorna har kommit och gått de också. Idag i nattpatrullen totalt är det tre som arbetar och en som är långtidssjukskriven kvar av de som jobbade när jag började. En pluggar vidare. En har sagt upp sig för att hon lyssnade på kroppen som sa att det räckte nu.
Vikarierna har varierat hela tiden. De som hoppar in och jobbar nu har inte varit hos oss mer än ett eller max två år tror jag. Flera nya vikarier kom och gick bredvid i våras men tackade nej. Det blev för stressigt för dem.
I radion hörde jag en äldreomsorgschef i Storfors kommun prata. Hon sa att det kommer att bli stora problem i framtiden. Dels för att socialtjänstlagen har ändrats så att det påverkar verksamheten, dels för att regeringen nu börjar utreda om de äldre ska få välja vilket kön det är på den som hjälper dem. Anledningen till att det blir stora problem på grund av detta är för att de som söker sig till hemtjänsten främst är unga, outbildade män.
Jo, jag förstår ju att det blir svårt att välja en kvinna som kommer och hjälper en om det bara är unga män som jobbar i hemtjänsten. Så långt är jag med. Men min fundering handlar om två saker. Varför söker sig så många unga män till det här jobbet och varför är det inte fler utbildade som söker sig till hemtjänsten.
De här unga männen förstår jag faktiskt inte. Jag jobbar ju själv med flera av dem och har jobbat med många unga män sedan jag började i 2021. Nej, de är inte enbart invandrare, det har varit flera unga svenska män också. Å ena sidan tycker jag att det är nyttigt för dem att se och lära i hemtjänsten. Å andra sidan förstår jag inte riktigt varför de söker sig till just detta jobb. Vill man tjäna bra med pengar och göra karriär är det ju helt fel jobb att söka. Men vill man ha dålig lön och stanna kvar på samma nivå i karriären så har man kommit rätt. (Ja jag vet. Nu är jag krass, men i stort sett har jag rätt. Man kan om man vill, vidareutbilda sig och få mer kunskap inom vissa områden. Men om det blir karriär av det tror jag är tveksamt.)
Privat har jag sökt andra jobb igen för att jag inte står ut med att se hur hela organisationen och synen på oss och de gamla är och förblir. Jo, det gör jag med jämna mellanrum och det har jag gjort sedan jag började 2021. Jag tillhör ju själv de ”outbildade” inom hemtjänsten även om jag inte är en ung man. Men jag ÄR faktiskt väldigt välutbildad och har flerårig erfarenhet. Det är bara det att det är inom ett HELT annat område!
I min värld är de vi besöker själva anledningen till att jag är på mitt jobb när jag arbetar. Jag är INTE där för arbetsgivaren och jag är inte där för kollegornas skull heller i första hand. Nej, det är för att göra det jobb jag ska hos dem vi besöker.
I min värld är de människor av kött och blod precis som jag och alla andra. De har människors behov och känslor och de är värda att respektera och slösa omtanke på efter bästa förmåga. När de är ledsna och har ångest är det min uppgift att hjälpa dem må lite bättre om jag kan.
Som JAG ser så är det faktiskt INTE i första hand möjligheten att kissa, bajsa, få kläder på kroppen och mat i magen som är min arbetsuppgift att hjälpa till med på jobbet faktiskt!
Nej, det jobbet är egentligen den enkla delen, det arbete som är lättast att utföra.
Min absolut viktigaste uppgift, som jag ser det, är i stället den att vara medmänniska när jag utför detta enkla. Ska jag ha tid att vara det när jag hjälper på toa eller hämtar något att dricka eller äta så går det inte att minutstyra det praktiska jobbet för då blir jag en robot utan känsla och medmänsklighet för det behövs tid till det! Så det så!!
Kils nattpatrull slår larm: ”Vi går på knäna”
SD i Kil vill slopa minutstyrning i hemtjänsten
LARMET: Hemtjänstpersonal övervakas – och hinner inte gå på toa
Kommunens svar på skarpa kritiken: ”Vår avsikt är inte att bevaka”
Går till Arbetsmiljöverket för hela hemtjänsten: ”Samma problem i varje arbetsgrupp”
Jag valde en bild från Kizz konsert på Sweden Rock 2019 och passar på att säga grattis på födelsedagen till mannen på bilden, Paul Stanley. Jag tror att det är i dag alla fall.
…jo jag är nog ett musikfreak. Hur som helst så är musik lika viktigt för min själ som blodomloppet är för kroppen. Nyss hittade jag en lista på Spotify som heter ”Funky heavy bluesy” och nu lyssnar jag på den. Det är inte musik som kan avnjutas i vänners sällskap, det är min musik när jag är för mig själv.
Fast den senaste tiden har jag lyssnat väldigt mycket på en annan lista som jag fann för några månader sedan. Den är full av ren blues och många av låtarna är så självklart goa i mina öron. Jag tror att jag har kört den listan på väg till jobbet alla gånger de senaste månaderna.
Musik av alla de sorter kan strömma ut ur min högtalare när jag jobbar, kör bil eller bara slappar. Alla möjliga musikstilar utom alltför sliskiga dansbandslåtar då för det orkar jag inte med.
Jag minns en gång när Black Jack skulle spela i parken här i Forshaga. Jag skulle stryka våra kläder så jag satte på deras låtar på Spotify men det gick bara inte att lyssna på. Sååå slibbiga och löjliga texter! Jag var tvungen att stänga av för jag orkade inte lyssna. Men jag sågar inte allt som kallas dansband trots allt. Arvingarna, Sven-Ingvars de äldre och vissa låtar med andra dansband går bra.
För mig är det samma sak med musik som med politiken, det är lättare att tala om vad jag INTE tycker om än att utse någon favorit.
Nyss skrev jag ut min 4-dagarsbiljett till Sweden Rock och så la jag in betalning för campingplatsen. Jo, dit längtar jag…
Jag är ingen hårdrockarnörd men jag gillar hårdrock också. Inte growlmusiken men melodiöst och svängigt. Men på Sweden Rock kan jag tänka mig att se en kosert med growl också. Jag kanske inte uppskattar musiken men om artisterna är bra på att få kontakt med sin publik blir det ändå en upplevelse för mig. Stämning och artister som ”conectar” med publiken uppskattas! Det är hela grejen med livemusik tycker jag.
Det är något speciellt med att hitta en plats att fälla upp stolen och slå sig ner. Avnjuta musiken i solgasset och kika på folk medan man bara har det bra. Eller att ta sig nära scenen med kameran och försöka få bra bilder. Det brukar alltid finnas någon eller några att umgås med om jag vill det också. Jag har haft både roliga och goa stunder med vänner och med Ruben och hans kompisar. Men att vara helt själv och bara vara är inte så dumt det heller.
Nu har jag börjat fundera på om jag inte ska ta och skaffa biljetter till Åmåls Bluesfest i år eftersom bluesen hela tiden blir den musik som blir allra mest tilltalande. Jag tröttnar liksom inte på goa bluesiga låtar.