Först var jag på möte, fick höra om diverse olika beteenden som fick mig att allvarligt fundera över varför människor gör som de gör sinsemellan? Hur kan man inte inse att det egna beteendet inte leder till något konstruktivt, att det man gör egentligen har mycket lite med vad som ska bli att göra. Att det faktiskt i grund och botten mest handlar om vad en vän till mig kallade för ”egna tillkortakommanden”, en sorts kompensationsförsök för de egna misslyckandena alltså.
Vad menar jag? Jo om man ser en annan människa som är mer framgångsrik, bättre än en själv på det han gör, att man då kan känna sig otillräcklig. Men att känna så är inget man vill eller kanske ens vill inser att man gör. I stället sätter det psykologiska försvaret in och får en att tro att den framgångsrika och mer skickliga personen egentligen är en ond människa som man bör göra sig kvitt. Sedan sätter intrigerna igång, smutskastningskampanjer och förtal. Skitsnack och ett verbalt bygge av destruktiva historier om denne ”onde” person. Om det är fråga om en grupp som alla känner sig otillräckliga och mindre duktiga i den ”ondes” närvaro så får vi ännu en drivkraft, då uppstår grupptryck också!
*suckar*
….göra det jag är utbildad för att göra! Jag vill skriva, fotografera, dokumentera, informera, skapa förutsättningar för att nå ut med budskap. Detta har jag lärt mig teoretiskt på universitetet och praktiskt på folkhögskola och genom att arbeta proffessionellt. Jag betalar studielån för att jag valde att utbilda mig och nu vill jag ha valuta för detta. Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill… Men jag måste vara envis!!
Efter en diskussion på Facebook om krig och pacifism så kände jag att jag behöver utveckla detta mer. Sätta ord på hur jag tänker om det här. Hur det nu än är så är jag ingen vedergällningens förespråkare. Jag anser att vi alla, var och en av oss, skapar den här världen tillsammans. Vårt sätt att hantera varandra och vår omgivning är det som skapar den verklighet vi lever i helt enkelt. Därför vill jag dra mitt strå till stacken och inte förespråka våld eftersom jag anser att våld bara föder mer våld.
Söndag morgon, blötsnö och bilkö. Jo, så började det hela. På parkeringen vid Tingvalla Isstadion i Karlstad samlades allt fler bilar. Folk klev ur och började släpa sina hjulförsedda weekendväskor mot bussarna. Där stod bussar i långa rader, alla i olika färger och med olika loggor, gula, vita och blå. Snöflingorna som sakta dalade ner mot den blöta slaskiga marken var stora som dasslock och människorna skyddade sig mot dem med luvorna uppdragna över huvudena.