Ja jag vet, jag ska vara miljövän och då ska jag inte ta bilen till skogen. Men det tar en stund att gå till Norra Hyn från Grossbol och den doft som möter en där finns inte på Lingonstigen. Att dra ett djupt andetag där och känna skogens dofter, höra fåglarna och njuta av syret i luften är Guds gåva till mig! Jag har ett naturligt behov av detta på samma sätt som jag behöver äta sova och ja ni vet…
På engelska heter det att man är ”lucky” och det låter bara som ordet lycklig på svenska för det betyder ju egentligen tursam, eller lyckosam, och det är inte riktigt samma sak. Men är man lycklig när man har det bra undrar jag vidare…? Ja visst kan man vara lycklig över att man har det bra… men är man lycklig då?
Som jag gärna vill se det så är man lycklig när man är kär, när man får väldigt glada besked som att man vunnit på lotteri eller fått ett jobb man gärna ville ha eller har blivit antagen till en utbildning. Då kan man för en kort stund vara lycklig. Lyckligt gift heter det också, men är man lycklig hela tiden då om man är det? Njae.. det tror jag inte, möjligen då och då vid vissa gyllene ögonblick.
Hm…
Jo det är sant, det är så jag ser det… jag har helt enkelt en relation till Facebook. Folk ironiserar över mig och facebook, de skämtar om att jag lägger ut varenda foto jag tar på facebook och att jag skriver allt jag gör där. Att jag slösar bort min tid med facebook. Att jag har alla min vänner där. Ja det tar liksom aldrig slut…
Men vad är det med dem? Fattar de inte att facebook är det bästa som hänt mig? Jag arbetar vid min dator i min ensamhet i timmar. Uppdaterar hemsidor och skriver och redigerar. Hela tiden vid min dator. I mitt kontor finns bara jag när inte någon ur familjen, hunden eller katten kikar in. Det vill säga, jag har ett ganska ensamt arbete. När jag kom med på facebook och kunde byta ”window” från mitt arbetsfönster till ett facebookfönster förändrades min värld. Plötsligt är jag inte alls ensam längre på mitt kontor. Näe… nu är jag mer ensam i köket än jag är på kontoret.
…vi satt på stranden och lyssnade till vågskvalpet och njöt av sommarvärmen!
På vägen hem fick vi ännu en upplevelse, men av lite annorlunda slag….
…här finns fler bilder….
…för att ni gjorde mitt kalas så mysigt!!
Kram på er!
Och ett extra STORT tack till dig Stefan för att du gav mig den mest originella present jag fått någon gång vad jag kan minnas… 🙂
…naturligtvis finns det lite foton i mitt webbalbum också…
Parfym, det är nog det första jag tänker på. Det andra jag kommer att tänka på är papiljottupplagt hår, färgat svart och stiliga kläder och höga klackar. Lägg till ett leende som får ögon att glittra och hela ansiktet att stråla. Så minns jag tant Gun.
I söndags ringde min moster och berättade att tant Gun gått bort. Hon skulle ha fyllt 90 år i år men kom inte så långt. Hennes syster, tant Ingrid gick bort för flera år sedan. När jag var liten kom de alltid tillsammans och hälsade på. De två damerna var kusiner till morfar och var ofta med på större kalas. Ibland var de även på besök i Duvnäs. En gång var vi vid Långsjön och tant Gun lärde mig simma. Det minns jag så tydligt.
Vila i frid tant Gun!
…var jag verkligen ute och åkte båt med prins Carl Philip igår? Jo men det var jag ju… när jag stod vid en bankomat i Karlstad idag kom Åke Pettersson Frykberg som arbetar på Karlstad Energi förbi och han hejade igenkännande. Så nog har det hänt. Men overkligt känns det idag ändå.
Jag vaknade före larmet i morse, kände mig klarvaken fast klockan inte var mer än halv sju. Efter att jag gått upp och väckt dem som skulle iväg gick jag och lade mig en stund till. Jag lyckades somna också faktiskt. Men vaknade av ett sms och då gick jag upp. Tommy skulle till tandläkaren så han gick oxå upp tidigt. Jag tog bilen till Knappen och där fick jag en trevlig pratstund med Sussie. 🙂
I torsdags fyllde Jonatan 18 år. Dagen innan, den 12 maj slog det mig plötsligt att det var så länge sedan. Men jag minns denna morgon då klockan var fem och jag vältrade min stora svullna kropp ur sängen och gick på toa. Jag hade en kudde som jag la benen över för att de inte skulle svullna och för att jag hade så ont av mina foglossningar. Det var ett helt företag att lägga sig till rätta och att kliva upp var en syn för Gudarna. Flodhästar framstår som graciösa i jämförelse med hur jag antagligen såg ut.
När jag kom tillbaka till sängen igen efter toabesöket och precis hade lagt mig igen så gick vattnet. Hela sängen blev plaskblöt och vi blev nervösa, jag och Håkan. Det var ju första barnet vi väntade. Han ringde till Mölndal där de sa att om jag inte hade värkar kunde vi äta frukost i lugn och ro och sedan komma in. Så det gjorde vi. Åt frukost alltså.
…ibland för mycket för mitt eget bästa. Jo, det är sant… sådan är jag, skrattar för mycket och grubblar för mycket! Det är jag i ett nötskal! Jag är inte och har aldrig varit och kommer heller aldrig att bli en person som ser fiender i alla andra människor. Jag kommer inte att misstänka mina medmänniskor tills de har bevisat att det inte behövs. Inte heller ser jag andra människor som konkurrenter och medtävlare i livet. Vi har alla fått varsitt liv att ta hand om och vi är alla stjärnor i vår egen biografi. Det vill säga, jag behöver inte kämpa om att spela huvudrollen i någon annans liv. Vi lever alla våra egna liv och det gör även jag. Mitt liv är min uppgift och andras är deras.
