Blogg

…nu kommer jag inte riktigt ihåg någon av dem.

En sak som jag reagerade mot nu var att någon kommenterat i Firmafestens foton på Facebook och använt uttrycket ”den övre kretsen”. Det fick mig att fundera…

Men det är klart att det också är ett sätt att se.

Det krävs trots allt en hel del tur och en hel massa egen initiativförmåga för att lyckas bli företagare. Bli är dessutom en sak medan det är en helt annan sak att lyckas som företagare.

Driver man ett företag. till exempel är en av några få matbutiker på en ort, så har man vissa förutsättningar medan en frilansjournalist jag har helt andra.

En tillverkare av skogsmaskiner har heller inte samma förutsättningar som en frisérsalong och så vidare…

Men vi är företagare allihop. Med ansvar för att våra företag ska gå så bra som möjligt. Det ansvaret har vi för vår egen skull men även för bygdens eftersom vi är viktiga för orten, kommunen och landet.

Gemensamt

Några saker har vi allihop i ”den övre kretsen” gemensamt. Vi driver företag och det i sin tur innebär att vi måste vara kreativa. Vi måste se till att sälja oss själva och vi måste hålla sig till regler och skatter i Sverige.

En annan sak som är viktig i ett samhälle som Forshaga är att samverka, samarbeta. Avund och missunnsamhet är destruktiva krafter som bara drar ner och förstör.

Som företagare är man beroende av ett positivt ”klimat” där man verkar och då blir detta extra viktigt.

”Den övre kretsen” har därför ansvar på att lägga ner kraft på att försöka få bort negativa krafter som avund och missunnsamhet. Eller åtminstone skapa motkrafter så att det blir drägligt att fortsätta driva företaget här i Forshaga.

Om företagarna är ”den övre kretsen” blir anställda de som inte är med där. Men de har å andra sidan bara skyldighet att göra sitt jobb på arbetstid. När de kommer hem är de lediga. Något en företagare aldrig är. Som egen är man i tjänst sju dagar i veckan 24 timmar om dygnet. Det kostar på att ligga med i ”den övre kretsen”.

Det är mycket företagare har att kämpa emot. Alltför många tillverkare flyttar från Sverige, alltför många företag i Värmland ser Karlstad som länets huvudstad. Alltför många i norra delen av Forshaga kommun ser tätorten i söder som ”huvudstad” här i vår lilla del av världen.

Men det stora hänger ihop med det lilla och det lilla med det stora. För mig hänger allt ihop.

Vad jag gör här i Forshaga kommun är lika viktigt som det som görs på alla andra nivåer. Allt vi människor gör spelar roll. Även det arbete som anställda gör, det boende i en kommun gör, det som sägs i samtalet på ICA, ja alltihop spelar roll i det stora hela.

”Den övre kretsen” är i det sammanhanget jätteviktig.

Sitta på rumpan och hålla till godo

Jag fick en uppfostran som gick ut på att göra mig till en självständig individ, en som ser om sitt hus och försöker lösa sina problem allteftersom de uppstår. I min värld är det ingen annans ansvar hur mitt liv blir. Men jag är naturligtvis begränsad av mina egna förutsättningar att påverka min situation.

Nu har jag levt mer än halva mitt liv (kanske) och fram till nu så har jag lärt mig att livet kan kännas motigt och svårt, men det finns alltid en väg ut. Det finns alltid bättre tider när man känner det som om man har sjunkit.

Jag har också lärt mig att det finns många som inte fått min uppfostran, som inte uppfostrats till att ta tag i sina egna problem och försöka hitta lösningar. Många verkar sittta på rumpan och försöker sedan hålla till godo med vad som ges.

Det finns många som har det svårt idag, men då menar jag de som har dåliga eller inga förutsättningar att göra något åt sin livssituation. De som är på samhällets botten eller på samhällets utsida. Utsparkade ur systemen och lämnade åt sitt öde. DEM är det synd om.

Men det ÄR faktiskt inte synd om den som arbetat hela sitt liv, som har en pension att se fram emot och som har mat i magen, kläder på kroppen och tak över huvudet. Har man möjligheter att betala sina räkningar och kanske unna sig något extra då och då så lever man ett gott liv.

Trots det är det många i den senare kategorin som klagar, gnäller och förväntat sig att ”någonannan” borde sett till att det blivit annorlunda… De är bittra och arga över att denne ”någonannan” inte gjort mer för dem och gett dem mer!

Solidaritet och jämlikhet mycket viktiga ord

Solidaritet innebär för mig att man kan känna med andra. Då menar jag inte enbart med svältande barn i Afrika eller de som har det svårt här hemma. Nej, jag tycker att det är lika viktigt att behandla alla solidariskt. Den som anser sig höra till ”den övre kretsen” och förväntar sig att jag ska buga och niga blir besviken.

I min värld är det ingen som är värd mer än någon annan och jag ska inte behöva buga för någon överhet eftersom den inte existerar i min värld. Vi är alla människor. Hur mycket vi har på banken eller vilken position vi lyckats skaffa oss i livet är inget som egentligen gör oss till något mer än människor.

Jämlikhet följer i det här som en naturlig del. Är vi alla solidariska människor blir vi automatiskt jämlika. Vissa av oss har hittat något vi är bra, har satsat på det och lyckats i livet. Andra av oss har inte haft samma tur och skicklighet. Men vi är alla bra på något och var och en av oss är unik. Men ingen av oss är värd mer än någon annan. Det är så JAG ser det.

Ibland har jag tänkt att jag skulle få svårt att umgås med kungen eftersom jag skulle ha svårt att inte kalla honom du. Men det är så jag är bara.

Män är människor på samma sätt som kvinnor är det. Jämlikhet brukar ofta komma upp när det gäller män och kvinnor och i min värld är det MYCKET svårt att förstå att det ena könet ska tillhöra ”den övre kretsen” och det andra de där under. Så är det naturligtvis inte heller!

Män och kvinnor

Det här länet, Värmland, är mansdominerat. Det finns vetenskapliga studier som visar att det är på det sättet. För mig är det här något som är fullständigt främmande. Det finns många sätt att arbeta för jämlikhet och jämställdhet. Men att höja kvinnor över män är inte rätt. Nej, vi måste alla inse att vi är människor och inget annat.

Jag är aktiv i Älvorna för att jag tycker att det är viktigt att kvinnor får möjlighet att ge varandra styrka och energi. Jag har sett och vet att det finns ett behov för kvinnor att nätverka utan män. Många kvinnor är uppfostrade, insocialiserade, i att män ska få ta plats, höras mer och vara de som bestämmer. Många kvinnor är på ett sätt som inte automatiskt gör att andra lyssnar på dem och respekterar dem.

Enligt tradition ska vi vara väna, vackrra, omhändertagande, tvätta, laga mat, sy och sticka och torka barnens näsor. Men i ett samhälle som ser ut som vårt gör nu fungerar inte detta. Kvinnor förväntas ta samma plats i arbetslivet som männen. Det förväntas av oss att vi ska dra ihop till vår egen pension, ta vårt ansvar i samhällsapparaten och vara kuggar i maskineeriet.

Det finns dagis, äldreomsorg och numera även RUT-avdrag OCH många män födda efter 1960 ser det som en självklarhet att dammsuga, städa, vara hemma med småbarnen.

TROTS detta finns det många av de där karlakarlarna kvar i de värmländska skogarna. De som anser att fruntimmer är på rymmen om de kommer mer än två meter från spisen. De som inte för sitt liv kan acceptera en kvinna som spelar fotboll, en kvinna som spelar hockey, en kvinna som är med i jaktlaget, en kvinna som kör skogsmaskin och så vidare…

Birgitta Dahl sa en bra sak en gång som jag kanske minns ordagrant eller inte men ungefär så här sa hon:
”Världen styrs av män som inte kan ta hand om sig själva, de kan varken tvätta sina egna kläder eller laga sin egen mat.”

Nä nu ska jag ta och betala mina räkningar i stället för att blogga….

Spontant svarar jag att etik naturligtvis är mycket viktigare än pengar. Men så tänker man ett varv  till och funderar över hur det ser ut när det gäller det här egentligen…?

Inom mitt yrkesområde är det ofta en balansgång med övervikt på den sida där klirr i kassan betyder mer än det som är pressetiskt riktigt. I alla fall i skandalpress. Det tänjs på gränser och det är mycket som aldrig anmäls…

Som egen företagare måste jag vara lika beredd att skriva copyrighttexter som ska sälja något som jag måste vara att skriva objektiva och journalistiskt riktiga texter. Om man som journalist skulle kunna ägna sig enbart åt att skriva om det som är viktigt. Det som berör människor, samhälle och den här planeten så skulle ju ingen betala…? Eller?

MEN jag vet faktiskt inte om jag skulle stå ut någon längre period om jag skulle få en tjänst eller återkommande uppdrag för till exempel Aftonbladet eller Expressen med uppgift att ENBART skriva lösnummersäljande avslöjanden om kändisar eller dylikt. Funderar på om jag överhuvudtaget skulle kunna skriva sådant!?? Näe det skulle jag nog inte!

I det fallet är jag hellre fattig i så fall. Då får jag se till att tjäna pengar på annat i stället…

Hur mår journalister som kryddar och förvränger texter för att sälja lösnummer? Hur mår man när man ska ”avslöja” en person så att det ger feta förstasidesrubriker?

Igår var det en bild på Michael Jackson på framsidan av en av våra kvällstidningar. Där stod att denna bild var beviset på att han var död (tror jag det var det stod). Men hur kan en stillbild bevisa att någon är död? Alla blir väl stilla på ett foto?

Senare på kvällen i Breaking News fick man höra en inspelning där Michael Jackson påstods prata. Då kunde man HÖRA att han var påverkad. Filip och Fredrik däremot, visade att man med hjälp av en app till en mobil kunde få vem som helst att prata så…

Nåja, det var en parantes. Vad jag var inne på här var att jag nog inte skulle klara av att ”sliska till” texter så att de överdriver detaljer som gör det hela smaskigt för pöbeln och därmed säljer lösnummer. För mig betyder etik mer!

 

Jag brukar alltid hävda att jag har en självklar rätt att vara den jag är. Naturligtvis anser jag samtidigt att alla andra har samma självklara rätt som jag.

Detta grundar jag på något jag fått med mig sedan barnsben, orsak och verkan. Jo, men vi är alla produkter av våra egna erfarenheter i kombination med hur miljöer format oss och på vilket sätt genuppsättningen påverkat våra förutsättningar att bli vad vi blivit.

Vilka vi blivit har vi faktiskt också själva att skylla. Det är de val vi gjort i livet som gett oss de erfarenheter som har format oss.

MEN och det är ett stort MEN, valen har vi gjort efter de förutsättningar vi haft. Det vill säga vilka val vi ställts inför, vilka som varit möjliga i olika situationer i livet.

Förutsättningarna är olika

Jag menar att en person född med silversked i  mun har haft fler valmöjligheter än den som kom till världen hos en mamma och pappa som söp. knarkade och var fattiga.

På samma sätt har invandrare i Sverige helt andra förutsättningar än svenskar, kvinnor har andra förutsättningar än män, unga har andra förutsättningar än äldre och så vidare…

DETTA grundar jag min rätt att vara den jag är på. Jag har blivit den jag är eftersom jag gjort de val jag gjort efter de förutsättningar jag haft genom livet så här långt. Till det ska läggas att jag fick min genuppsättning i mammas mage och jag har formats av de miljöer jag vuxit upp i vilket också har påverkat mina val i livet och gjort mig till den jag är idag.

Den jag är idag har jag därför full rätt i att vara. Men jag måste också vara ödmjuk…

En gång för länge sedan hade jag en vild diskussion i ett forum med en kille som sa sig vara övertygad moderat. Han påstod att alla föds med samma förutsättningar och därför kan alla gå hur långt som helst. Han påstod också att vårdbiträden och andra lågavlönade fick skylla sig själva. De tog för sig för lite och fick därför dålig status och dålig lön. Alla i den yrkesgruppen hade alltså sig själva att skylla, det var ingen annans ansvar.

Att säga att alla har samma förutsättningar att bli vad de vill är helt fel anser jag. Vi måste ödmjukt förhålla oss till det faktum att ingen har samma förutsättningar som alla andra.

Valmöjligheterna påverkas av förutsättningarna och de har faktiskt större betydelse än många verkar tro. Så även om det finns de som gör klassresor och blir fantastiska personer trots att de haft alla odds emot sig så är det inget som alla kan göra. Det är bara de individer som av olika anledningar får förutsättningar att göra vissa val i livet som lyckas med det.

För mig blir det svårt när jag möter de som INTE tycker att vi alla har en självklar rätt att vara som vi är. När jag inte förstår bakgrunden till deras resonemang. Men jag VILL gärna förstå och då blir det viktigt för mig att få höra hur andra resonerar. I det läget vill jag inte bli mästrad, jag vill ha en förklaring bara.

Sanningen

För mig är sanningen viktig. Ärlighet och sanning är inte bara klyschor som någon hittat på. För mig är de rättesnören i livet. Ibland kan sanningen vara mindre trevlig att få höra, ibland är den rent av olycklig. Den kan göra ont. Men det är ändå den som är sanningen och det är egentligen det enda vi har att förhålla oss till, hur hård den än kan te sig.

När jag umgås med andra människor strävar jag hela tiden efter att inte säga något som jag egentligen inte kan stå för. Jag vill alltid tala sanning. Men ibland måste man hålla inne med den för att det annars skulle slå för hårt, kanske såra någon eller göra någon illa på något annat sätt. Då gäller det att balansera, att se om den är nödvändig i just den situationen eller inte. För att komma med lögner i det läget är INTE min grej.

Men jag vet de som hellre friserar orden efter den de har framför sig än säger sanningen. Det är en sorts diplomati men detta har jag svårt att förstå. Det är dessa personer som jag nog skulle vilja veta vad de har i ryggsäcken för att kunna säga att de också har rätt att vara som de är… En sådan person far med osanning enligt mig, därför att det som sägs alltid blir det som lyssnaren vill höra och inte den egentliga sanningen.

Tanken att vara alla till lags och göra alla nöjda och glada är väl fin om det är den som ligger bakom. Men hamnar en sådan person mitt emellan två andra som har olika åsikter, olika sätt att se på saker och ting, ja då blir det problem. I synnerhet om båda dessa oliktänkare har någon form av relation till ”diplomaten” som säger det lyssnaren vill höra…

Hur fungerar det?

En annan fråga måste jag ställa och det är vart dessa personers egen sanning tar vägen? Att ständigt i alla lägen säga det andra vill höra måste hämma på något sätt kan jag tycka? När får de själva vara ärliga och sanna? Det måste väl ändå vara ett grundläggande behov hos oss alla att vara det…? Eller har jag fel?

Jag tror att vi alla är medvetna om våra egna fel och brister. Men det är väl ingen garanti kanske. Mer eller mindre är vi nog medvetna i alla fall. En del av våra fel har vi svårt att bemästra och det kan försätta oss i svårigheter ibland. Det är nog omöjligt att undvika att de dåliga sidorna gör sig påminda i alla lägen alltid.

När vi gjort saker som fått mindre bra följder. Vart gör vi av de känslorna och de tankarna då? Lär vi av det som skett så att vi kan hantera en liknande situation bättre nästa gång? Ja, det tror jag gäller de allra flesta. Men bara om vi inser vår egen del i det som blev fel. För om vi ser oss själva som oskyldiga offer i alla felsituationer lär vi oss aldrig något om oss själva.

Lär vi oss aldrig något när det blir fel så gör vi om samma sak, om och om igen tror jag. Då kan vi till slut se oss själva som en sorts sociala rättshaverister som ”alltid råkar ut för sådan skit”.

För om det aldrig är vårt eget fel att något dåligt sker så är det ”de andras fel”, då måste det ju vara alla andra som aldrig lär sig och inte jag själv. Eller?

I källaren eller under mattan

Jag tror att vissa av oss är medvetna om vår egen skit, det vill säga det vi gjort oss skyldiga till genom livet. Men hur många av oss kan fronta den? Se den i vitögat och analysera den på djupet?

Hur många av oss är beredda att säga förlåt när vi vet med oss att vi haft fel eller betett oss illa? Ibland har jag en känsla av att vissa jag möter aldrig bär skuld, de är som strutsar eller som gäss.

Antingen stoppar de huvudet i sanden och låtsas att felet som blev aldrig funnits. Men innerst inne måste de ju inse…eller? Eller så är det precis som om det finns en glatt yta på vissa. Det rinner liksom bara av som vatten på en gås och så går de leende vidare. Men är det dålig självinsikt eller är det bara en fasad då…?

Uttrycket ”att sopa skiten under mattan” har man ju hört och det fungerar säkert ofta men bara till en viss gräns. Mattan rymmer inte oändligt mycket skit, någon gång måste det städas även där. Vissa har kanske en hel källare att ösa ner skiten i för de verkar kunna gå genom ett helt liv utan att ta hand om skiten och analysera och säga förlåt.

Självrannsakan och självkritik

Visst är det viktigt att vända blicken innåt och försöka se sig själv i förhållande till andra människor. Att aldrig bry sig om hur man är, eller alltid blunda för sin egen sanning tillsammans med andra människor, lär inte skapa inre harmoni direkt. Det blir som att ständigt fly från sig själv…

Men att vara självkritisk och verkligen SE sig själv är också en konst. Det är inte lätt att böja sig för det faktum att man inte alltid ÄR rätt, GÖR rätt, TÄNKER rätt, BETER SIG rätt. Det är svårt, för att inte säga omöjligt för vissa.

Att inse att det som är rätt för mig inte nödvändigtvis är rätt för alla andra är en stor konst!

Det finns gott om personer som går omkring med vedertagna sanningar. Sanningar som de inte ens behöver basera på något. Det är bara så att de vet hur det egentligen är och sedan behövs ingen analys. Allt de säger är sådant som stämmer överallt i alla lägen i alla väder och för alla andra människor också. Som moderaten jag skrev om här ovan, alla har samma förutsättningar och de som inte  tar för sig i livet får skylla sig själva. Det var hans vedertagna sanning.

Men att våga ha fel är en konst som är få förunnat. Att erkänna för en annan människa att jag hade nog fel är inte lätt. Det är nog bland det svåraste som finns. Ändå kan det vara sanning ibland. Moraliskt etiskt bör vi hålla oss till sanning och inte ljuga, men om vi råkar ha fel och inte kan erkänna det så får det följder tror jag.

Ingen av oss KAN ha rätt i alla lägen. Ingen av oss kan till exempel veta exakt hur en annan människa ska leva sitt liv. Det är bara du som vet hur just du ska leva ditt liv och det är bara jag som vet hur jag ska leva mitt. Det innebär givetvis också att det bara är du som får ta konsekvenserna när det blir fel i ditt liv och jag i mitt.

Irritation och oenighet

Att gå runt och tro att man kan gå ihop med alla människor i alla situationer är en illusion av stora mått. Vi möts i olika skeden i livet, vi har med oss olika saker i våra ryggsäckar och vi ÄR olika på samma gång som vi kan befinna oss i olika faser. Det innebär i sin tur att vi inte alltid förstår varandra, då uppstår lätt friktion.

Jag hittade precis ett citat av Mao; ”Om någon inte retar upp mig kommer jag inte att reta upp honom, men om han retar upp mig så kommer jag absolut att reta upp honom också.”

Den där personen som alltid säger rätt saker till alla klarar sig inte heller alltid i alla lägen. Det kan ju hända att han eller hon stöter på någon som är på dåligt humör, någon som är allmänt avigt inställd till allt och alla just för tillfället. Då GÅR det inte att säga rätt saker. Det skär sig ändå.

Även de där ”säger-rätt-saker-till-rätt-personer-typerna” måste väl också stanna upp ibland och fundera innåt? I alla fall vore det ju på sin plats. Fast jag känner de som alltid ser sig själva som offer när de råkar möta någon som det inte går att säga rätt saker till. Då blir de orättfärdigt bemötta av den som är grinig. De känner sig förfördelade och orättvist behandlade. De sa ju rätt saker och ÄNDÅ!?

Händer det många gånger så blir väl alla de situationerna till skit som måste förvaras någonstans? Eller? Det borde ju behöva städas undan förr eller senare i så fall? Det går inte att sopa den känslan under mattan alltför ofta, även diplomater måste fronta sin skit förr eller senare tror jag. Att känna sig som ett oskyldigt offer alltför många gånger är inget som rinner av som vatten på en gås tror jag! Det stannar kvar och måste hanteras.

Självinsikt är a och o

Att se sin egen roll, sina egna fel och brister är inte alltid så lätt. Jag tror inte att någon av oss klarar av det till 100%. Inte ens om man har vilja och mod. Själv vill jag kunna ta konstruktiv kritik, jag vill analysera mig själv för att hitta mina egna fel och brister. Jag vill också analysera min egen roll i situtioner där jag varit med och det har blivit fel. Men jag vet också att jag aldrig kommer att kunna göra det fullt ut alldeles ensam.

Vi behöver varandra för att kunna bli bättre människor. Men då måste vi samtidigt respektera varandra och vi måste inse att ingen av oss är fullkomlig. Vi måste se att ingen av oss besitter den ultimata sanningen i något som helst läge. ALLT går att se på lika många sätt som det finns individer!

Men ska det bli balans måste vi ha också så mycket självinsikt att vi kan inse att vi aldrig  någonsin befinner oss i situationer där vi har fullkomligt rätt och alla andra fullkomligt fel.

Vi måste inse att vi är en av parterna i varje konflikt vi ingår i. Vi är aldrig oskyldiga offer! Den enda situation då vi kan bli oskyldiga offer är möjligen om vi blir utsatta för någon som totalt saknar självinsikt! Men vi är aldrig offer i möten med kloka och insiktsfulla personer som kan erkänna när de har fel. Där det uppstår konflikt måste vi se oss själva för att hitta fred. Både inom oss själva och mellan oss och de vi möter…

Det KAN hända att vi har fel och de andra rätt… Glöm aldrig det!

Bra citat!

” Viktigt att komma ihåg att ibland GÖR vi fel men vi ÄR aldrig fel.”

”Genom att känna sig själv känner man andra. Har jag svårt att se mig själv – har jag svårt att se andra – därför är det viktigt att medvetet söka upp feedback, hur andra uppfattar mig, för att hela tiden sträva efter att bli bättre.”

 

Ibland måste jag fundera lite innan jag arbetar och idag är det en sådan dag.

Hur kommer det sig att det jag säger då och då får en helt annan innebörd än den JAG hade med det jag sa?

Om jag påpekar att himlen är blå, har jag då samtidigt sagt att jag är förbannad för att det inte regnar?

Om jag säger att jag skulle vilja åka bort, har jag då samtidigt sagt att jag vantrivs där jag är?

Om jag säger att jag skulle vilja ha en kopp kaffe, har jag då samtidigt sagt att jag avskyr te?

Trött!

Ja… ungefär så kan det vara ibland. Jag påpekar något och har då genast sagt något liknande detta här ovan. Men hur går det till?

Bara för att jag vill ha kaffe så betyder inte det att jag absolut aldrig never ever dricker te! Det betyder ju BARA att jag just nu skulle vilja ha kaffe och inget annat!

Ofta blir jag trött på hur människor kan generalisera och ”veta” så mycket. Om andra människor för att de har vissa kläder eller pratar på ett visst sätt. Om alla individer i en folkgrupp, som till exempel invandrare. Om hur alla homosexuella fungerar och lever och vill… Ja listan kan göras lång!

Det är samma trötthet jag kan känna när jag påstås ha sagt något jag aldrig sa!

Tolkningar

Men det handlar om tolkningar. Om slutsatser den som tolkar har gjort och som han eller hon sedan utgår ifrån… nu ska det i sanningens namn även påpekas att det oftare är en ”han” som läser in annat i det jag säger än en ”hon”…

Rollfördelningar är också ganska tröttsamma. Varför är en person god och en annan ond? Vem avgör att den ena är det ena och den andra det andra?

Och nu ska jag generalisera!

Ofta hör man hur kvinnor bär på skuld och det gör jag också. Ibland kan jag bli SÅÅ arg på mig själv för att jag gör det. Men hur kommer det sig att vi lägger skulden på oss själva, eller gör vi det? Är det inte så att vi FÅR den?

När jag kör bil kan jag ibland sitta och fundera över sånt här. Eva fick skulden i Eden när hon tog den förbjudna frukten. Men vem skrev, dikterade bibeln? Ja inte var det en kvinna, det kan jag garantera!

Andra kvinnor lockar ofta gifta män men de är förbjuden frukt för dem. Kvinnor är lockande och alltså bär de skulden för att de lockar männen, eller? I Värmland finns skogsrån som är vackra och inte vill annat än att lura männen.
Är det denna kvinnobild som tolkningsföreträdaren bär med sig? Tro sjutton att vi kvinnor bär skulden när vi gör på det viset?

Men på senare tid har även män fått skuld, det är oftast som är pedofiler även om det tydligen finns en och annan kvinna.

Det män som våldtar och det är män som slår kvinnor!

Delad total skuld?

Men delar vi den totala skuldbördan för det? Nej, för de män som inte är pedofiler, slår sina kvinnor eller låter sig lockas av andra kvinnor är alltid oskyldiga. Vi kvinnor däremot bär fortfarande skulden… eller?

Det är vi som har pms och är oberäkneliga. Det är vi som gnäller, tjatar och ställer krav. Det är vårt fel om hemmet inte är tipptopp städat (för även om det är mannen i ett hushåll som sköter detta så ger shablonen kvinnor skulden).

Det är vårt fel om inte barnen blir riktigt uppfostrade, har hela och rena kläder och inte får näringsriktig mat.

Det betyder att om barnen växer upp och inte blir bra individer, de kanske blir kriminella, får ämnesomsättningsfel, en ouppfostrad attityd eller något annat som kan skyllas på barndomen så är det kvinnornas fel…eller?

Vedertagna sanningar

Ibland verkar det som om vissa personer har en benägenhet att göra en första bedömning där de gör en tolkning som de sedan står fast vid, det blir den som blir den vedertagna sanningen därefter.

Denna sanning är inte det minsta flexibel. Det går INTE att se saken, personen eller företeelsen på NÅGOT annat sätt och det kommer aldrig att förändras. Varken över tid eller på något annat sätt. Det som en gång blev bestämt och sorterat kan aldrig utvecklas, aldrig ses från något annat håll. Det är som det är när det en gång för alla tolkats.

Kanske är det därför vi människor är så tvärsäkra på att vår vetenskap har full koll hela tiden, att vi ser oss som herrar över livet självt till och med?

Kanske är det därför vi kvinnor får bära skulden?

Kanske är det därför jag säger annat än det jag säger när jag vill ha kaffe? Men i så fall, vad är det för vedertagen sanning som finns om mig kan jag undra då? Varför säger jag alltid att jag avskyr, hatar, tycker illa om en annan sak när jag säger att jag tycker om något? Är jag verkligen en så negativ person?

Jag måste ju dessutom vara en person som ständigt försöker missleda andra genom att säga en sak och mena något helt annat?

Det måste ju bero på att jag döljer min onda sida så fort jag försöker säga något? HAR jag över huvudtaget en god sida kan jag ju fråga mig då?

Menar jag ALDRIG något av det jag säger att jag tycker om?

Kan jag ALDRIG göra ett objektivt uttalande? ÄR jag ständigt subjektiv, även när jag säger att himlen är blå?

Hur säger jag vad jag menar?

Om jag alltid säger att jag tycker illa om något eller ifrågasätter något när jag säger att det är si eller så så kan jag börja undra om det finns något sätt för mig att säkerställa det jag VILL säga?

Jag kanske till och med börjar undra om jag själv bär skulden till att jag inte kan vara objektiv och ärlig?

Eller kan det vara så att jag blir tolkad som f-n läser bibeln? Att den som gör tolkningen låst sig i sin vedertagna sanning?

Den sanningen kanske inte ens handlar om mig när det kommer till kritan?

Det kanske är så att den som tolkar inte har mod att tro på det jag säger utan i stället MÅSTE tolka om det till något annat…?

Eller…?

…lite! Igår hade jag tänkt vara ledig och ”skulle bara” men blev sittande vid datorn hela dagen. *suckar*

Idag ska jag ta tag i priolistan och beta mig neråt. Men det är så många små saker som irriterar mig. Det är som om jag hade en vas med en hel bukett med diverse smått och gott som jag inte riktigt vet hur jag ska bearbeta så att det blir bra.

Ibland känns det som om det finns folk som förväntar sig att jag ska göra saker som jag ”borde kunna räkna ut själv”. Men jag kan faktiskt inte låna deras hjärnor och lyssna på vad de tänker. Så länge det pratas om vad jag borde men inte till mig kan jag inte göra något åt det, när jag inte vet vad de tycker…? Eller?

Hur har de tänkt att jag ska veta vad de vill när de inte säger något…?

Detta gäller nog flera sammanhang och flera av de små irriterande ”blommorna” i buketten!

Alltså, jag får mycket beröm för det jag gör av många. Jag vet att jag gör ett jättebra jobb. Men det är när arbetsuppgifterna är klara och tydliga, när öppet kan diskutera vad det är jag förväntas göra.

Jag är säker på att om jag fick veta vad de här ”proffstyckarna” har på hjärtat, så skulle jag kunna göra ett bra jobb där också!

Jag har alltid haft VÄLDIGT svårt för är alla dessa proffstyckarna. De som inte själva behärskar det som de tycker något om. Nej, jag menar inte kulturskribenter som skriver recensioner, jag menar alla de som menande sitter runt fika- och köksborden och minsann vet så mycket.

Eller så har de kollen men gillar att sitta där med armarna i kors och tycka till, gärna negativt då. I skarpa lägen har de aldrig något att säga, då tiger de som muren.

De tycker si och tycker så och njuter av att alla runt bordet som inte heller behärskar saken nickar och håller med. DEM har jag svårt för!

En del av det arbete jag gör har jag förstått att det finns ”proffstyckare” som gärna snackar ihop sig och tycker. Men precis som de andra köksbordstyckarna så är det ingen av dem som är modig nog att framföra tankarna till mig. Jag får höra på omvägar att det tycks om det jag gör. Men ingen säger det direkt till mig. Ingen vill diskutera saken med mig. DET kan jag störa mig på och det är en av ”blommorna” i min vas idag känner jag.

Här sitter jag och vill inget hellre än att göra så gott jag kan. Jag är alltid beredd att göra mitt bästa.

Men ibland funderar jag på om det inte är så att det egentligen inte är något jag kan göra för att proffstyckarna ska sluta snattra vid fikabordet. Det kanske är så att de måste ha något att tycka om när de sitter där med sin fanclub, något att underhålla dem med så att de sitter kvar och ser upp till dem kanske? Om de skulle prata med mig och jag gör något åt det som de tycker och tänker om kring bordet, ja då har de ju inget kvar att snacka om med sin fan-club. Då kan det hända att de blir lämnade ensamma kvar kanske…?

För länge sedan valde jag sida, den positiva sidan. Från den dagen anser jag att det inte finns något problem stort nog att inte kunna bearbetas på något sätt. Kompromisser finns det alltid och lösningar finns det också! Det finns inget som det inte går att göra något åt. Det finns däremot problemlösningar som är långsiktiga men det finns ofta också snabba lösningar på det mesta. Det gäller bara att ha förmåga att se dem.

Men det finns de som valt den andra sidan, den negativa. De går i sina klagohjulspår och söker hela tiden nya saker att klaga över. Dessa personer blir mycket förvirrade och vet inte riktigt hur de ska bete sig när de blir bemötta med tänkbara lösningar på problemen de klagar över.

Jodå, jag vet hur de är! Jag har haft den typen av människa inpå mig under flera år i mitt liv. Jag har mött dem på arbetsplatser, i föreningsstyrelser och bland vänner på kalas, ingen nämnd ingen klämd!

Men jag är uppfostrad av en kvinna som jag hellre tar efter, min mor. Hon kämpade många gånger i motvind. Envist övertygad om att saker och ting kunde göras bättre. Hon var alltid ute efter att hitta lösningar på allt och hon vägrade sätta sig ner och gnälla med armarna i kors över bröstet. Fanns lösningen utom räckhåll hittade hon ett förhållningssätt till problemet som gjorde det lättare att acceptera det eller lämna det bakom sig olöst.

Jag får tårar i ögonen när jag tänker på hennes sista stora fight. Hon vann inte den, hon förlorade. Det gjorde hon dessutom många, många gånger. Varje gång var hon lika övertygad om att nu så… Men till slut satte åldern och sjukdomen stopp för hennes framfart. Men hon gav aldrig upp ändå…

Den anda hon hade, den vilja att lösa problem hon stod inför, den har jag vuxit upp med. Jag har lärt mig leva som hon och det kan ingen av de där proffstyckarna ta ifrån mig. TROTS att de vill ha något att klaga på och väljer sådant som jag gjort och gör.

För mamma lärde mig också att om man ska vara lösningsfixerad bland problemen kan man inte sätta på sig skygglappar och köra sitt rejs rakt fram. Nej, då måste man vara beredd att hitta lösningar både till höger, vänster, bakåt och framåt eller varför inte snett neråt eller uppåt? Det vill säga, man MÅSTE prata med andra människor om hur man hittar bästa lösningarna!

Man måste dessutom ha förmåga att vara självkritisk så att man kan se sin egen roll och förändra den om det behövs.

Man kan inte vara sanningsägare och vägra lyssna på andra. Inte heller vara schackspelare och använda sina medmänniskor som pjäser i ett spel. Nej, lyhördhet, vidsynthet och respekt är tre viktiga ord som mamma alltid hade med sig vart hon gick och de orden har jag också lärt mig innebörden i!

Pust!

Så där ja! Nu känns det bättre! Nu kan jag sätta igång med dagens arbete. Jag hade tänkt bli klar med en text idag, en text som jag ska lägga extra mycket krut…