…jag sökte på Spotify och fann Danniebelle Hall –Remembering The Times där Choralerna är med. Den är inspelad live i Sverige och Danniebelle som är amerikanska sjunger Blott en dag delvis på svenska…
Jag kommer aldrig att glömma hur jag, mormor och en annan av mina mostrar och några till stod vid trappen till skogsverandan i Duvnäs. Hela Choralerna-kören var där för de skulle uppträda i Musik vid Siljan tror jag…? Eller vart det nu var…
I alla fall ställde de sig i grupper på gårdsplanen framför huset. Den lutar upp emot skogen så det blev som en körscen precis. Å så börjar de sjunga…
Alla håren stod rakt upp på mina armar och det var bara såååå härligt att höra dem! De var så bra!! En ren njutning!
Sedan den dagen har jag älskat gospelmusik och det kände jag så sent som i söndags då jag fick höra Neighbourhood Gospel från Fagerås i Deje.
Ett annat minne jag har var när Choralerna skulle sjunga i Betelkyrkan eller var det i Pingstkyrkan i Karlstad..? Den gången fick jag vara med uppe på scenen och ingen mindre än självaste Pelle Karlsson var där! 🙂
En låt som betydde mycket för mig och det var Choralerna med Psalm 23 men den har jag inte hittat.
Inte på nätet och inte på CD.
Däremot spelade jag mammas LP med nedanstående låt om och om igen:
…det var en vårdag eller möjligen en tidig höstdag.
Vi bodde på Bangatan i Majorna och jag skulle lämna Jonatan på dagis innan jag skulle till skolan. Det var när jag pluggade på Komvux så det måste ha varit -96 kanske. Då var Jonatan 4 år. Han satt baktill på min cykel och vi for ner för Stigbergsliden och till Dagis Delfinen som låg på andra sidan Masthuggstorget.
Väl där klamrade han sig fast vid mig och grät. Han ville INTE stanna på dagis han ville vara med mamma. Jag försökte på alla sätt och vis att övertala honom och fröknarna försökte de med…
Inget hjälpte. Han grät och ville vara med mamma. Det kändes som om hjärtat skulle brista men det gick inte att ha honom med. Det hade inte fungerat… kanske skulle jag ha prov den dagen också.
Jonatan i den åldern var heller inte så bra på att sitta stilla och vara tyst så det var ingen bra idé alls att ha honom med till skolan.
Till slut sa fröknarna åt mig att åka ändå. Jag gick ut utanför grinden till den lilla dagisgården och Jonatan bara skrek och grät. När jag hävde mig upp på cykeln stod han och höll med sina små händer i det gröna staketet och skrek; maaaammmaaaa….
Jag cyklade hela 3dje Långgatan och hörde honom nog ända bort till Järntorget! Hu så jobbigt det kändes!
När jag kom fram till skolan ringde jag till dagis för att höra hur det hade gått.
– Jo, sa fröken som svarade, när du hade försvunnit gick han in och började leka som om inget hänt!
Ja så kan det vara… Men ont i mamma-hjärtat gjorde det i alla fall!
Jag älskar sallad och jag älskar grönsaker. Nu håller jag mig till de som växer ovan jord med undantag för en morot om dagen och lite riven morot i Coleslaw till middag.
…ja så är det när jag ställer mig på vågen efter fem veckor i stort sett helt utan potatis, bröd, ris och pasta.
Det har inte hänt ett endaste dugg. Förutom att jag fick dra ner på mejeriprodukter efter första två veckorna eftersom jag gick UPP i vikt. Jo men så blev det först… när jag bytte margarinet mot riktigt smör, höjde fetthalten i créme fraiche och började laga mat med vispgrädde.
När man läser slarvigt om LCHF får man uppfattningen att man kan äta hur mycket vispgrädde som helst, hur mycket fett som helst över huvudtaget. Det enda man blir fet av är potatis, bröd, ris och pasta. Men så är det naturligtvis inte.
Inte med någon kost. Det handlar om att man ska göra av med det bränsle som man ger kroppen för annars lägger det sig som reserv i bilringarna. Konstigare än så är det inte. Sedan kan man äta i princip vad som helst, följa vilken kost man vill Någon mirakelkur där man kan äta så mycket man någonsin kan få i sig och ändå gå ner i vikt finns inte!
I det här huset har jag märkt att sönerna gillar maten mer nu. Tommy spelar det ju ingen roll vad man serverar, det enda han kan njuta av till 100 procent är ändå bara sin egen korvdiet, min mat äter han artigt och talar artigt om vad han tycker om jag frågar. Någon enstaka gång säger han att det är gott innan jag frågat…
Jag har lärt mig göra riktigt goda recept enligt LCHF och nu tycker jag nog att jag mår bra av att äta så här också. Men först kände jag att det var en omställning att ge kroppen vispgrädde och riktigt smör. Den var inte van vid det…
Jag fick yrsel och kände mig stressad på ett underligt vis. Kanske är det för att jag avviker från den strikta och fanatiska kosten och fortsätter äta min brödbit då och då till frukost men jag mår i alla fall bättre nu än jag gjorde i början.
Nu har jag pluggat och lärt mig att medelhavskosten är mest miljövänlig. Men jag undrar jag om det går att byta kost igen i det här huset… näää… det får nog va så här nu.
Men att göra som doktorn sa och lägga tre gåner 45 minuter på att bli svettig varje dag finns det helt enkelt inte tid till. Han får nog bli grinig på mig nästa gång också för jag går nog inte ner i vikt tills dess heller…
Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
…ja, för varför skulle de annars envisas med att klaga och dra ner det och detta i dyn hela tiden i stället för att resa sig upp och göra något åt saken?
Eller rättare sagt, resa sig upp, släppa det de inte kan göra något åt och gilla läget och starta om? Varför hänga kvar vid det som är gammalt? Det som är på väg bort? Det som aldrig kommer tillbaka? Varför hänga kvar och idissla samma klagovisor om och om igen med samma bittra och förgrämda klagosång?
Förväntar sig dessa människor att något någon gång ska förändras tillbaka till så som det en gång var om de fortsätter att tugga om samma saker hela tiden?
Ibland undrar jag hur de orkar. Hur orkar man leva ett bittert liv och bara längta tillbaka till hur det var förr?
Hur orkar man med att leva med sig själv mitt i vår moderna värld när man bara går omkring och muttrar över hur mycket sämre man tycker att allt blivit? Hur orkar deras omgivning med att ha dem omkring sig?
Det övergår mitt förstånd men jag får en känsla av att dessa snörpmunnar klistrar på sig ett leende när det behövs. Men bakom fasaderna pyr och glöder det. Där förtvinar det inre i plågor över allt nytt, allt som inte är som det var förr.
När de kommer hem till sig efter en dags arbete, sätter de sig vid köksbordet och bara spyr ut allt elände som de har där inom sig då? Får de medhåll av partnern på andra sidan bordet, spär de på argumenten i klagovisorna så att de ska orka fortsätta klaga nästa gång, nästa dag, också?
Hur känns det att vara en klagomålsidisslare, det kan inte vara gott att ta de där orden i munnen hela tiden. Det borde smaka surt och de borde ju bli sjuka?
Jag skulle önska att de tog till sig de här orden och verkligen försökte förstå innebörden. Inte bara för min skull utan för alla andra och inte minst för sin egen skull:
Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
…så funkar den här bloggen för mig. Men ibland har jag behov av ytterligare en blogg. En där jag kan skriva på ett annat sätt….
Allt känns inte riktigt rätt att skriva här. Här är jag mig själv och tycker och tänker men ibland händer det att jag vill låta orden ha sitt eget liv. Mer så som de har i mina artiklar och reportage.
Det är lustigt det där med hur olika det är. I bloggen skriver jag ”jag” och utgår från mig som person. Men i mina artiklar skriver jag om vad det nu är det handlar om. Ibland om en annan person i ett personporträtt. Men mest om företeelser, händelser, föreningar och så vidare…
Då beskriver jag något och svarar på de typiska journalistiska frågorna; vem, när, var och hur.
Det är ju inget man svarar på när man skriver om sig själv och sitt eget tyck och tänk om ditten och datten…
Så nu har jag skapat en ny blogg på bladet.nu:
…jag ska försöka fylla den med en texter som svarar på de journalistiska frågorna, och då ska jag skriva om sådana områden som intresserar mig…
…jo, jag har en ”far”, en ”pappa”, jag oxå. Även om nära nog ingen av mina vänner någonsin har träffat honom.
Jag är skilsmässobarn och det var bara fram till att jag var sex år som jag hade två föräldrar. Därefter har jag levt med bara en, men hon var världens bästa mamma så jag fick en fin uppväxt utan pappa.
Jag läste en fråga tidigare idag appropå dagen idag, fars dag. ”Vad har du för fina minnen av din far?” var frågan…
Då började jag fundera och tänka efter… ”fina” minnen? Hm…
Jo, jag kommer ju ihåg när han kom till oss i Karlstad efter separationen i en buss. Han hade en hel buss med sig från Göteborg till Karlstad. Vi bodde på John Ericssonsgatan då. Det minns jag.
I bussen åkte vi på utflykter, jag, mina båda syskon och våra föräldrar. Cattis var tre och Christer ett, själv var jag sex år. Jag har egentligen inga tydliga minnen från det här mer än bussen och att vi åkte på smala grusvägar med den stora farkosten. Vi var nog lite rädda… Kanske mådde någon av mina syskon illa också och kräktes har jag för mig…? Otydliga minnen…
Top, vovven jag fick i julklapp när jag var åtta. Han höll på att brinna upp en gång så han är lite svedd i pälsen i pannan…
Så minns jag också hur vi firade jul ihop när jag var åtta. Då åkte pappa med oss till Falun där min äldsta moster bodde.
Den julen fick jag fina julklappar och det var tack vare pappa tror jag. För så dyra julklappar skulle mamma aldrig haft råd med själv…
Jag fick en grammofon som var som en resväska. Man kopplade loss högtalarna och så var det en skivspelare där under.
Den gick på ström eller batteri och jag hade mycket nöje av den!
Men den bästa julklappen den julen var min plyschhund. Vi bodde på Mellqvistgatan på Herrhagen i Karlstad och det hade öppnat en ny leksaksaffär i närheten.
Där fanns denna hund och jag var kär i den. Grät, bönade och bad att jag skulle få en sådan så ni kan tänka er hur lycklig jag blev när han blev min!! 🙂
Han heter ”Top” och han är med mig än idag faktiskt! Han ligger i sovrummet ovanpå en av garderoberna…
Grammofonen däremot vet jag inte vart den tagit vägen.
Jag minns också när pappa hade köpt sig en raggarbil, en Ford Falcon. Han hämtade mig i den en gång när jag var nio år tror jag. Vi bodde kvar i Karlstad då och hade inte flyttat till Forshaga än.
Vi åkte i den till Duvnäs, i Dalarna och det var sommar. På vägen dit blev vi omkörda av en volvo kombi någonstans mellan Ludvika och Borlänge. Det tålde inte pappa. Han trampade gasen i botten och V8-an vrålade till och så jagade vi volvon en bra bit.
När volvon svängde in på en liten väg innan Borlänge körde pappa efter trots att inte vi skulle den vägen…
Jag tror att han lugnade ner sig efter någon bit in på den vägen och vände. Vi kom i alla fall inte ikapp volvon….
När vi var i Duvnäs installerade han en ”busvissla” i bilen och den provade han så att hela byn hörde.
Pappa hade en boxer som hette Chico och jag minns inte om det var den gången eller om det var vid ett annat tillfälle som Chico snodde söndagssteken och sprang till skogs med den.
Jag har däremot ett tydligt minne av att pappa blev halvgalen på hunden för att han gjorde så. 🙂
Men när Chico blev ormbiten blev pappa mycket orolig och då var Chico hans lilla bäbis som fick åka till doktorn, veterinären. Han blev bra igen som tur var…
”Fina” minnen är kanske att ta i men jag har många minnen, både bra och dåliga av pappa. Fast någon riktig dotter-far-relation har jag aldrig upplevt eftersom han inte funnits där som andras pappor har gjort…
Jag minns stugan pappa hyrde på Orust. Vi hade kräftskiva där och pappa gjorde alltid mumma då. Mums!
Mamma körde oss syskon till Orust och jag tror att hon var med oss där en dag. I alla fall brukade mamma alltid berätta om en promenad där.
Vi visste att det gick hästar i en hage som vi gick förbi. Men längst ner i hagen var det en skogsdunge och hästarna syntes inte till.
Mamma bad mig att jag skulle göra som hon visste att jag kunde, gnägga som en häst. Det gjorde jag varpå fyra hästar nyfiket kommer fram mellan träden…
När jag var 11 eller 12 år träffade pappa en ny kvinna som han förlovade sig med. Men det höll inte så länge och när det tog slut träffade han Anita som sedan gifte om sig med.
En gång när jag var 12 år skulle jag sova i Långedrag, i mormors hus. Det var sommar och mormor var i Dalarna, i Duvnäs.
Min moster skulle komma dit och passa mig medan mamma skulle ut och segla ihop med en man som hon hade en kort relation med. (En av de få hon hade som jag kände till.) Var Cattis och Chrster var då minns jag inte, men jag var ensam då.
Det var bara det att min moster som skulle dyka upp efter att mamma åkt kom aldrig. Jag blev ensam där hela eftermiddagen och hela natten också i det gamla huset. Jag hade ingen mat och inga pengar.
Det var spöklikt, det knakade och lät överallt. Jag kände mig mycket ensam kommer jag ihåg. Det var ingen som dök upp dagen efter heller så då ringde jag till pappa.
Han kom och hämtade mig. Men det var sanering i deras lägenhetskök. Där fanns ingen mat då. Anticimex var där för att jaga bort mjölbaggar.
Men pappa åkte till stan och köpte hamburgare, pommes frittes och milkshake till mig. Den gången minns jag hur mycket jag uppskattade att få sova i bäddsoffan i deras tv-rum.
Det var en konsert med Gasolin på tv den kvällen och veckan efter köpte jag deras LP. Den har jag också kvar… 🙂
Anita hade fyra barn när hon och pappa träffades. Två av dem var tjejer i nästan samma ålder som mig och min syster. Vi fyra hade mycket kul ihop, fast det hände ju att vi blev osams ibland också…
Dagens fråga var om jag mindes ”fina” saker så jag skiter i att ta upp det jag minns som inte var så bra med pappa. Det finns en del sånt också…
Christian och jag… jo, det är jag faktiskt! Jag har ingen ursäkt, det bara är så… Den tredje skuggan bakom är Eva Corells.. 🙂
Sist jag träffade min pappa var jag och Tommy hemma hos honom och Anita i Tynnered. Vi blev bjudna på grillad korv. Då var även lille lillebror med, Christian.
Honom fick Anita och pappa när jag var 16 år. Då bodde de i Småland.
Jag lärde egentligen inte känna honom förrän han var 12-13 år, vi umgicks ännu mer när han blev 17-18 och nu i vuxen ålder har vi riktigt bra kontakt.
Jag har mer kontakt med Christian idag än jag har med pappa.
Nu har jag två bröder, förut hade jag bara en! 🙂
Det finaste min pappa har gett mig är nog mina syskon ändå! I synnerhet mina bröder!
…en vän till mig klistrade in följande citat som en kommentar hos mig på Facebook:
”Den 11/11 2011 lämnar vi enligt yogan fiskarnas tidsålder, en tid präglad av individualism och makt. Vi går istället in i vattumannens tidsålder, också kallad hjärtats tidsålder, där medkänsla och kärlek kommer att få en allt större plats i våra liv. Vi kommer att förstå att allt vi gör har en inverkan på vår värld, våra medmänniskor och oss själva. Hjärtats tidsålder ger oss möjlighet att se oss själva i andra och känna tacksamhet för det som är.” Citat från yogakraft.se
…om man tror på detta eller inte tyckte jag spelade mindre roll. Men jag gillar tanken…
Min plats på jorden (en av dem), Långedrags hamn. Att gå här en höstkväll när vinden slår i ansiktet och plingandet från segelbåtarnas master är öronbedövande är en känsla jag längtar efter ibland…
…det tror jag vi behöver när mörkret tätnar och innan snön och julmyset kommer!
På Facebook dyker det ena kloka efter det andra upp.
Nu har jag hittat två citat som Jaana lagt ut och dem har jag sparat på en sida här i bloggen.
Jag har planer på att bygga på med fler när jag ramlar över dem…
Moder Teresa var en klok kvinna hon har sagt mycket bra!
Höstfärger är härliga
Ett mjukt duggregn i ansiktet kan kännas riktigt mysigt
Att sitta inne i värmen och njuta av att ha tak över huvudet är också bra
En god och enkel middag kan sitta som men smäck
En kram från någon man tycker om känns bra
Att fly verkligheten en stund med ett bra tv-program kan också kännas riktigt bra
Ett vänligt ord till någon ger en go känsla
Att själv få ett vänligt ord av någon också
Tänk så många guldkorn det kan finnas i vardagen fast det är november…
