Blogg

Vilket vill du helst vara? Vilket är roligast..?

Ja men allvarligt, vad är det som blir bättre, roligare, ger mer energi och löser problem i världen? Inte sjutton är det att sitta på ändan med armarna i kors över bröstet och gnälla och leta fel i allt i alla fall.

Nej, det är eldsjälar och de som inte ser problemen utan i stället genast fokuserar på lösningarna som får världen att snurra.

Om jag får välja så är jag mycket hellre optimist, positiv och letar lösningar i stället för att fokusera på problemen i sig. Mycket hellre!

För hur skulle världen se ut om alla sitter på arslet och gnäller fick styra?

Å andra sidan kan jag bli cynisk ibland när jag ser hur människor tenderar att vara. Många är egocentrerade och bryr sig så lite som möjligt om andra. Om grannar, om de som har det svårt. Om människor i andra delar av världen…

När den egna plånboken får gå före och det egna livet och karriären betyder mer än det bidrag detta ger till samhället i stort. Ja då blir jag cynisk, då blir jag pessimist och får lust att sätta mig med armarna i kors och gnälla.

Ibland när jag ser hur samhället ser ut generellt kan jag bli ledsen. Jo man kan faktiskt se tendenser och då finns det en generell ”vind” dit samhället blåser, det är när jag ser den som jag blir cynisk och ledsen. Det är då jag tycker mig se vart detta egotrippade sätt att vara leder…

Bättre att försöka

De krafter som man har emot sig som optimist är inte alltid så roliga. Men jag blir nog bara mer målmedveten när jag inser att det inte leder någon vart att bli cynisk och ledsen. Då blir jag i stället ännu mer enveten och mer övertygad om att det är bättre att försöka än att sitta med armarna i kors och klaga.

Det faktum att vi alla, världen över (med ytterst få undantag) lever i ett samhälle styrt av marknadskrafterna idag kan också göra mig ledsen och nedstämd ibland. Att leva så är väl bra för de av oss som vill lyckas och vill bli rika. Både företagen själva och personer i företagens ledningar får säkert ut något av detta.

Men är det bra för oss som vill överleva eller bara ha möjlighet att leva? En annan fråga man kan ställa sig är om marknadskraftenas styrelseskick är hållbart ur ett natur- och miljöperspektiv?

En kugge i maskineriet

Jag har skrivit det förut och jag kan skriva det igen. Jag vet hur det är att bo i en stor stad. Jag vet hur det är att vara en kugge i ett stort maskineri som i sin tur är en förutsättning för att marknadskrafterna ska få så bra förutsättningar som möjligt. Jo men så är det att jobba i äldreomsorgen. Om inte den ofantliga sektorn (som vissa vill kalla den) fanns skulle många arbetsföra människor få stanna hemma och ta hand om de äldre själva.

Samma sak gäller alla i den offentliga sektorn. Om den inte fanns skulle många, många, många inte kunna arbeta med att producera varor och tjänster. Det jobbet som offenlig sektor utför måste helt enkelt göras och kanske är det bättre då att en del av den skatt vi alla betalar går till löner. Löner som omvandlas till varor och tjänster och skatt…

Men sjukvård, tandvård, social service och allt det där andra måste ha ett underlag som gör att det är ekonomiskt försvarbart att driva den. Så är det i marknadskrafternas samhälle.

Finns det inte tillräckligt med invånare blir det till slut för dyrt att driva den vidare så klart. Industrier, butiker, banker och annan verksamhet utanför offentlig sektor fungerar efter marknadskrafterna. När de flyttar eller lägger ner försvinner underlaget även för den offentliga sektorn. Eller är det så att industrier och butiker lägger ner när offentlig sektor lägger ner…? Nä, jag tror inte det… tror det är vanligare tvärtom.

Lönsamhet i offentlig sektor?

Det kan göra mig cynisk ibland att även den offentliga sektorn har blivit bolag som ska drivas som andra näringsverksamheter. Lönsamhet går före verksamhet i kommersiella sammanhang. Men måste det alltid vara så i offentliga sektorn också? Jag menar, de som väljer att bo på landsbygden betalar skatt de också, eller? Storstäderna måste ju  ha många fler skattebetalare än det finns offentlig sektor där? Eller hur fungerar det där egentligen…?

Kommersiell offentlig sektor har ju inga aktieägare som ska ha utdelning så vart tar lönsam offentlig verksamhets överskott vägen i så fall…?

Om den samhällsservice som vi alla har nytta av flyttar för att lönsamheten går före verksamheten så säger det sig självt att det blir besvärligare för folket på landsbygden. Är de gamla kanske det blir omöjligt att bo kvar till och med.

Jag vill inte ha en stämpel i pannan och bli avpolletterad som kommunist eller socialist nu, jag försöker bara tänka logiskt.

Flytta till Kina kanske

För om marknadskrafterna ska drivas till sin yttersta spets, om jag är cynisk och hårddrar det så mycket jag kan. Då undrar jag om det blir verksamheter kvar i det här landet på några andra platser än i Stockholm, Göteborg och Malmö…? Det är där förutsättningen för lönsamhet är störst, där finns ett tillräckligt stort ”kundunderlag”. Förresten så kanske hela världen lika gärna kan flytta till Kina för det verkar vara DÄR den största marknaden finns…? Eller?

I Deje, Olsäter och ännu längre norr ut i Värmland finns det inte alls samma ”kundunderlag” i alla fall…

Alternativa lösningar

Nej, precis som när det gäller miljöfrågorna så tror jag på alternativa lösningar på det här problemet. Alternativa försörjningssätt där inte marknadskrafter ensamma får styra vad och vem som ska bo på landsbygden.

Ska vi som väljer att bo på landsbygden ha en framtid så tror jag inte vi ska ha en enda patentlösning på detta. Sverige och svenskarna blev rika på skog och stål. Men idag måste vi nog hitta andra sätt att försörja oss på.

Jag tror till exempel inte att alla har insett att besöksnäring är en framtidsbransch.

Men då har vi nästan ett moment 22. Ska vi kunna visa upp vårt fina land för turister måste det finnas bofasta utanför våra tre största städer. Det måste finnas service på landsbygden. För det är väl inte meningen att de ska bo i höghushotell i storstan och sedan uppleva svensk landsbygd under dagsturer med flyg och buss för att vara tillbaka på hotellet i storstan på kvällen? I så fall får de ha med sig toalett och picknick och de kan ju inte räkna med att shoppa…

Med- och motkrafter

Levande landsbygd, hållbara lösningar som inte förstör naturen och ändå ger människor naturupplevelser och livskvalitet när de kommer hit. Det vore idealet tycker jag. Marknadskrafterna gör mig cynisk och jag skulle önska att det fanns med- och motkrafter så att de inte fick styra världen diktatoriskt. Vad skulle kunna balansera dem så att vi har möjlighet att få en levande landsbygd?

Om samhället ska fortsätta sätta en framgångsrik säljare med näsa för bästa affärerna med mest klirr i kassan högst upp på idealets stege, då kanske de som sitter med armarna i kors och klagar får rätt. I så fall blir allt bara sämre och sämre för folket på landsbygden. Där finns inga som helst förutsättningar att ränna runt i kritstrecksrandigt med blanka skor och tjäna storkovan så att man får råd att hänga på Stureplan. Det är bara att inse fakta, det går helt enkelt inte.

Andra värden än framgång

Den kraft som finns bland människor som inte bryr sig om Stureplan och drömmen om att leva i lyx. Att helt enkelt vara nöjda med ett liv som innebär kläder på kroppen, mat i magen och tak över huvudet och att kunna unna sig något ibland. Ett fullgott liv utan överflöd helt enkelt.

För det finns mycket kraft att spara om man inte jagar rikedom och framgång på marknaden. Energi till den kraften hittar nog många av oss som bor på landsbydgden i naturen. Men även i att omge sig med människor som inte tävlar och armbågar sig fram i tillvaron, för ska man leva så går mycket energi och kraft till att tävla om sin plats i tillvaron.

Det finns ett värde i att klara av livets utmaningar på ett bra sätt utan att marknadskrafter ska styra i allt man gör. De värden som finns i det, måste lyftas så att den framgångsrike säljaren inte längre får fortsätta vara ensam på idealets pidestal.

Han/hon kan och får inte vara normen i mitt samhälle helt enkelt! Det är min åsikt! Ska han styra så kommer vi aldrig att få ett hållbart natur- och miljövänligt samhälle och det är något jag aldrig kommer att sluta önska mest av allt i hela världen!

…oj vad jag bluddrade iväg…

…på något sätt är det så vi gör, vi moderna människor. Vi skänker en hundring i månaden till välgörenhet och sedan använder vi resten till oss själva och så är det bra så.

Vi tänker att; – Ja, men jag betalar ju till Världens Barn, Röda Korset, Läkare utan gränser eller vad det nu är. När vi gör det så kan vi lägga det åt sidan och behöver inte engagera oss mer.

Men det är ideella krafter som har byggt upp det samhälle vi har idag. Det var inte folk skötte sitt och skänkte en slant utan att bry sig mer som byggde upp vårt samhälle. Nej, det var människor som vigde sitt liv åt sånt de trodde på.

Trögt i ”min” förening

Jag möter många som arbetar för sånt de tror på i mitt jobb, många positiva krafter med en väldig energi. Det är lika roligt varje gång jag får chansen att smitta ner mig med deras entusiasm. På samma gång känner jag att jag inte kommer längre med det jag själv har arbetat för och brinner för. Det är trögt i ”min” förening lokalt och det känns som om gnistan inte riktigt infinner sig…

Det finns dessutom ett och annat som hänt genom åren som gjort mig besviken och tagit ner mig på jorden.

Jag har lagt timmar och åter timmar på att både vara kreativ, sitta på möten och åka på konferenser och kurser. Jag har varit ute på events och hemma på kontoret och skapat tidningar och annonser med mera. Trots det ringer min förenings ”callcentersäljare” upp mig och frågar om jag vill höja min månadsinbetalning, det vill säga min medlemsavgift.

När det händer känner jag mig kränkt! Ska inte mitt arbete värderas alls undrar jag då? Är det bara en tia mer i månaden som räknas i den förening jag lagt så mycket tid och arbete på?

Samtidigt föröker vi i styrelsen lokalt hitta nya styrelsemedlemmar utan att lyckas. I vår styrelse har många av oss suttit alltför länge egentligen. Det behövs nytt blod, nya entusiaster och nya idéer. Men var hittar man dem? Var finns de?

Nya eldsjälar?

Eldsjälarna jag träffat när jag varit ute brinner för det arbete de gör. De är fulla av idéer och vill jättemycket. Men de säger samtidigt samma sak. Var finns de nya entusiasterna som ska ta över när jag har gjort mitt?

Min mormors pappa var en eldsjäl. Han var en av de första socialdemokratiska riksdagsmännen och han var med och startade en nykterhetsorden när nykterhetsrörelsen drog igång. Som politiker gjorde han sig ett namn, jag minns att jag sett en gammal tidningsartikel om hans idé att bygga spårvagnslinjer i Borlänge. Där saknades inte idéerna!

Min morfar var också en pionjär. Han var vän till Lewi Petrus som var ”en förgrundsgestalt och ledare i den svenska Pingströrelsen”, ytterligare en ”folkrörelse”.

Folkrörelser idag?

Naturskyddsföreningen som är den förening jag lagt ner så mycket arbete i är i grunden också en ”folkrörelse”. Många har engagerade medlemmar har varit med och satt natur- och miljöfrågor på agendan i Sverige. Men hur blir det i framtiden när man anlitar säljare i ett callcenter som ringer upp aktiva medlemmar och ber dem betala mer?

Hur blir det när det inte finns tillräckligt många som vill vara aktiva i de lokala kretsarna längre, vart är den här ”folkrörelsen” på väg?

Jag tycker att riksstyrelsen i Stockholm gör ett superbra jobb på alla sätt. Men på något sätt känns det inte som om det finns så mycket till övers för oss här i Forshagakretsen. Det är inte bara callcentergrejen som gör att jag tycker det. Det är något jag har kännt när jag varit i kontakt med dem i egenskap av lokalt aktiv. Det känns som om man är till besvär mest, eller så får man inte tag i den man behöver prata med. Kanske räcker det med att man i fortsättningen betalar en hundralapp i månaden så sköter de sitt på rikskontoret i Stockholm med hjälp av den pengen?

Jag tror att världen har förändrats. Visst finns det eldsjälar som gör fantastiska dagsverken och utför under men finns det någon egentlig folkrörelse kvar undrar jag?

Älskar svensk landsbygd

Att träffa alla engagerade och energiska landsbygdsmänniskor på Landsbygdsriksdagen är en kick. Det har jag gjort två gånger. Kanske det är DÄR vi har dagens ”folkrörelse”? Det kanske är eldsjälarna som vill att landsbygden ska överleva och fortsätta leva som är det närmaste en folkrörelse vi kan komma idag?

Jag älskar vårt svenska landskap. Jag älskar skogarna, åkrarna, ängarna och sjöarna.

När jag bodde i Majorna i Göteborg älskade jag den stadsdelen och trivdes jättebra där. MEN jag längtade HELA tiden efter naturen och skogen. Slottskogen i all ära men en riktig skog är den inte, bara ett substitut.

Dyr villa husbil och Thailand

Att människor måste arbeta och tjäna pengar till brödfödan förstår jag. Men att man också måste bo flott, ha dyraste husbilen, båten och resa till Thailand varje vinter har jag svårare att förstå.

Visst skulle jag också gärna ha en husbil. Men jag har inga höga krav, för mig räcker det med att den är praktisk. Dagens husbilar kostar många gånger mer än en villa i Forshaga och ju längre norrut, desto fler villor får du för samma pris som en husbil kostar. Då kan jag börja fundera…

När en villa kostar tio miljoner i storstan och folk ser det som ett rimligt pris för ett boende trots att de kan hitta en lika fin villa med en tomt värd namnet för en bråkdel om de letar på landsbygden, hur tänker de?

Vart är vi på väg undrar jag då?

Anonymitet och trångboddhet i stället för livskvalitet

Jag tycker att landsbygden har så många stora värden. Här finns äkta livskvalitet med närhet till naturen. Det finns billiga hus och utrymme. Trots det lockar storstan allt fler. Varför?

Vad är det som lockar så ofantligt med att armbåga sig fram bland så många andra för att få något gjort? Vad är det som lockar med att vara anonym och bo i vad Tommy kallar ”fôlksilos”? En lägenhet är bara ett fack i en hög låda där en massa andra människor också bor i likadana lådor. Dessutom känner ingen sin granne i lådan bredvid? Vad är det som är så lockande med det?

Människor är ensamma mitt i trångboddheten i en storstad.

Här åker vi ner till ICA för att handla och hejar på nästan alla ibland känns det som. Att gå och handla här ger dessutom nästan alltid minst ett par skratt och minst ett par (triviala men dock) välmenta ord med någon man tycker om. Varför vill man leva dag ut och dag in anonym och ensam mitt bland folk i storstad när man kan ha det så här, undrar jag då?

Är det bilden av perfektionalism som reklamen, tv-serierna och dokusåporna ger av de rika och evigt leende, de som aldrig behöver tänka på pengar, är det vad de har som mål när de flyttar till stan?

Individuella mål i stället för folkliga

Är det kanske så att många som bor här i Värmland, på landsbygden, bara går och väntar på chansen att få dra till stan? Dra till anonymiteten och flytta in i sin lilla låda i det höga huset?

Väl där fortsätter de kanske att vänta och drömma om chansen att tjäna miljonerna och bli evigt leende och rika. Är det möjligheten att kunna köpa tiomiljonersvillan, tvåmiljonershusbilen och den lika dyra båten och sedan glassa i Thailand under vinterhalvåret som lockar?

Är det konstigt då att det inte finns en folkrörelse värd namnet med ideella mål? Vem vill lägga obetalt arbete på något som gäller samhälle och många människor på en gång när man kan ha det individuella målet att bli leende och rik?

…sorry, var bara tvungen att vara lite cynisk där!

Nu ska jag ta och betala in min hundring till de behövande så att jag kan fortsätta att lägga resten av pengarna på mig och mitt.

Hållbar värld mitt mål

Nä allvarligt talat så kommer jag nog alltid att fortsätta arbeta ideellt, utan att tjäna pengar på allt jag gör! Det kommer jag att fortsätta med… men kanske inte för Naturskyddsföreningen i evighet, men ett tag till i alla fall. Det finns andra sätt att arbeta för en hållbar värld som vi kan lämna över till barn och barnbarn! Men skulle det dyka upp några nya eldsjälar till styrelsen här i Forshaga så kanske jag får ny glöd och stannar kvar också…. man vet aldrig!

 

…ja, jag läste just det, fast på engelska.

Nina Jansdotter har lagt ut den här rutan på Facebook:

…det är ju sant för vem annars skulle kunna vara jag?

I en annan ruta som Annica Kvarnström lagt upp står så här:

Då tänker jag osökt på det faktum att jag ibland funderar över om det är något fel på mig eftersom jag kan säga saker som den som lyssnar inte alltid förstår, eller tolkar om. Jag är bäst på att vara jag. Jag ska inte ta ansvar för om den som lyssnar förstår vad jag säger…? Njae..

Jag håller inte riktigt med där. Jo om att jag är bäst på att vara jag då… men vad är det för mening att säga något om det inte är någon som förstår?

I ett socialt samspel måste man väl ändå ta ansvar för att se till att den man pratar med förstår vad man försöker säga? Ska man till exempel leva ihop, eller är det barnen i familjen man pratar med så måste ju det som sägs förstås för att familjen ska fungera. Är det arbetskamrater på en arbetsplats är det också viktigt att det som sägs förstås…

Eller är jag helt ute och cyklar nu…?

Av egen erfarenhet kan jag i alla fall vittna om att det blir väldigt svårt när något sagts, missförståtts, och den som från början sa det, (jag), får stå till svars för hur det jag sa uppfattades…

Men om jag är ärlig och säger vad jag har på hjärtat. Om det då tolkas som om jag har menat något helt annat än det jag helt ärligt menade och sa. Ligger då ansvaret hos mig?

Nej, så sett är det ju helt rätt. att jag bara kan ta ansvar för det jag säger och inte för hur det tolkas. MEN faktum kvarstår att om den som tolkat mig står fast vid att tolkningen är rätt trots att jag försöker förklara hur jag menade och hur jag INTE menade.

Då får jag ändå ta konsekvenserna trots att jag inte har ansvaret… *suckar*

Fast då är det väl bara att borsta bort dammet och resa sig och gå vidare då kanske…

Något senare denna dag:

Och nu fick jag ytterligare vatten på min kvarn! Jag fick höra att jag kan ha missat ett uppdrag på grund av att någon kikat på min profil på Facebook och tolkat mig på sitt eget lilla vis.

Ja, jag vet vad alla ni säger, ni som påstår att jag borde framställa mig si eller så för att inte folk ska tro det eller detta om mig. Ja, jag vet att ni också fick vatten på er kvarn nu.

Men faktum kvarstår, jag kommer ALDRIG, ever, never, att kunna ljuga och spela en roll. Inte ens för att nå mina mål. Jag vill kunna stå för vem jag är och vad jag säger och skriver. Både här i bloggen och på Facebook. Jag är helt enkelt inte den typen som brer på och spelar roller och försöker vara något!

Jag är jag – varken mer eller mindre

Jag är den jag är. Jag är människa. Jag skriver i min status på Facebook när jag tycker att jag har något att skriva. Mest gillar jag nog att skriva insikter,tankar och funderingar som får andra att gå i gång….

Jag vet vad jag går för och jag vet vad jag kan. Jag känner mig själv och jag vet om mina brister (forhoppningsvis). Jag vet också att jag alltid i alla lägen gör mitt bästa när jag har åtagit mig att göra något. Dessutom vet jag att jag hittills,ta i trä har klarat av vad jag åtagit mig att göra i mitt företag.

Jag vet också att jag lyckats hålla alla deadlines för Miljö&Hälsa,det har jag även gjort för andra uppdrag som jag har åtagit mig att utföra. Det vill säga,jag har aldrig missat en enda deadline!

Finns det folk med fantastiska och felfria liv?

Det har hänt att jag fått skjuta upp trycket en dag då och då. Men själv har jag gjort det som varit planerat från min sida vid de tillfällena. Jag var inte sent ute eller fick skjuta på trycket för att jag hade missat något.

Nej,vid de tillfällena har det i stället berott på andra. Det har varit annonser och texter som skulle varit lämnade till mig men där deadline inte gick att hålla från deras sida av olika skäl. Det hade inte med mig att göra. Min del i avtalet var uppfylld.

VAD jag skriver i min blogg och på Facebook beror naturligtvis på hur jag har det,vad jag håller på med just för tillfället och hur det känns. Ingen har idel fantastiska dagar då allt flyter som det ska och inget stör tillvaron. Eller finns det sånt folk…?

Jag är svensk med en Lutheransk uppfostran,på gott och ont. Det innebär att jag inte tillhör skaran som ständigt och jämt drar på om hur bra allt går och om hur duktig och fantastiskt perfekt jag är.

Nej,jag skulle snarare vilja säga att jag försöker hitta en balansgång. Jag är inte SÄRSKILT förtjust i Jante heller! Men för den sakens skull vill jag inte överdriva mina positiva sidor!

Varumärke eller människa?

Hur orkar människor polera på en perfekt yta och fokusera på att upprätthålla sitt varumärke i stället för att vara sig själva kan jag undra? Men jag får väl bita i det sura äpplet för att jag är som jag är.

Om de som kikar på min profil på Facebook eller läser min blogg och ser vem jag är väljer någon annan för ett uppdrag så var det ändå inget för mig. Jag är den jag är och det tänker jag inte sticka under stol med,  jag kommer aldrig att försöka vara någon annan!

Duger inte det så får det vara! Jag klarar mig nog ändå! Det har jag gjort hittills…

Den som väljer att anlita mig får inte ett varumärke som gör jobbet. I stället får uppdragsgivaren en människa av kött och blod. Med fel och brister på samma gång som de får en ärlig person som garanterat gör sitt allra bästa!

…var den dag jag tog farväl av min mamma. Jag var i Göteborg, på intensiven på Sahlgrenska sjukhuset. Jag hade sovit på patienthotellet natten innan och dagen idag för fyra år sedan är ganska dimmig. Men jag minns delar av vad som hände glasklart.

Jag minns känslan jag hade när läkarna kallade på mig. Vi satt i ett rum, jag och tre fyra läkare och kanske en sköterska. De förklarade för mig att mammas njurläkare hade tänkt avsluta dialysbehandlingen. Den gjorde inte längre någon nytta sa de. Det betydde i sin tur att om hon inte hade drabbats av blodförgiftningen som hon fått nu och svar anledningen till att hon hamnat på intensiven så hade hennes plågor dragits ut längre över tid.

Den blodförgiftning som mamma nu drabbats av var av en typ som en fysiskt fullt frisk person skulle haft 50% chans att klara av. I mammas fall fanns det alltså inte ens en liten chans att hon skulle klara av det, sa de. Det var för allvarligt.

För mig blev det beskedet som att hon fått hjälp att avsluta sitt lidande. Om hon fick den hjälpen av Gud, av ödet, eller vad man nu vill tro på vet ingen men nu fick hon helt enkelt avsluta sitt liv tidigare. Hon slapp ifrån det lidande som hon annars hade fått gå igenom eftersom dialysen slutat verka. För mig tyckte jag att detta ändå kändes bra att veta mitt i eländet.

Där och då förstod jag inte vad det innebär att förlora en förälder för alltid. Sådant tar tid. Än idag får jag lust att ringa och berätta saker för mamma ibland innan det slår mig att det inte går.

Tog farväl

Jag minns hur personalen hade tömt salen där mamma låg. Kvällen innan när jag kom fanns det nog minst tre patienter till där inne. Nu var det bara hon kvar. Vi samlades i ett rum på andra sidan korridoren på avdelningen. Vi var vi som var närmaste familjen, barn, syskon och några respektive och barnbarn.

En och en fick vi gå in i salen där mamma låg och ta farväl. Jag minns hur jag med en stor klump i halsen och lätt darriga ben gick över korridoren och sedan in i den ödsliga salen. Jag ser fortfarande det glansiga golvet, mamma som låg där i sängen. Hon var inte vid medvetande eftersom hon fick en hög dos lugnande och smärtstillande mediciner. Runt henne fanns slangar och apparater, skärmar med gröna linjer och blinkande lampor. Det pep och det lät från dem.

Mamma var inte lik sig där hon låg men det hade hon inte varit på hela sommaren. Sista gången vi besökte henne innan den här dagen minns jag att hon såg så trött ut i blicken. Hon var inte riktigt där. Som om livsgnistan inte riktigt fanns kvar…

– Jag älskar dig mamma, sa jag!

Många jag känner använder de orden ofta och mycket när de pratar med sina barn. Men min mamma hade aldrig varit på det sättet. Trots det så var det just de orden som först kom och därför sa jag så. Sedan smekte jag hennes kind. Det var inte lätt att komma åt att göra det eftersom hon hade respirator som hjälpte henne att andas. Jag var inte där inne särskilt länge, i alla fall kändes det inte så.

När vi hade tagit adjö allihop stängdes alla livsuppehållande apparater av och vi som ville fick gå in till henne igen. Vi samlades runt sängen och såg på henne och vi pratade lite lågmält. Jag minns inte om vad men jag vet att vi alla kände sorgen, den syntes i ögonen och den förenade oss där och då…

Det var en tung känsla.

Jag minns hur jag på något sätt lyckats hålla tårarna borta hela tiden men på tåget hem kom de. Jag hade nog inte ens hunnit till Trollhättan, då kom all gråten på en gång… Jag grät fortfarande när jag gick av tåget i Kil och Tommy mötte mig. Han höll om mig och det var nog inte lätt för honom att ta emot mig.

Åker bil med mig

Något senare tog jag bilen ner till Christer. Vi besökte en begravningsentreprenör som var mycket bra på många sätt och vis. Han fick oss att skratta och han kunde vara allvarlig. Vi spenderade nog ett antal timmar där innan vi hade rett ut hur vi skulle göra med begravningen, med bodelningen och allt vad det nu var.

På vägen hem var jag trött, men jag körde genom ett mörkt Dalsland vidare till Värmland. Musiken dånade ur stereon. Men strax innan Karlstad hörde jag mammas röst tydligt i mina öron:
– Vad duktiga ni är, sa hon på sitt lite speciella sätt.
Hennes röst var tydlig som om hon varit där i bilen med mig och sagt det.

Ibland när jag kör bil ser jag i ögonvrån hur någon sitter i baksätet, bakom passagerarsätet i vår volvo. Det händer bara när jag är själv och kör. Men jag vet att det är mamma. Hon satt där, sista gången hon åkte i vår bil. Det var när Tommy och jag hämtade henne och vi åkte ut till Långedrag.

Där ute berättade hon om sådant hon mindes från sin barndom. Om sin storebror, om sina systrar. Hon skrattade och vi hade det riktigt mysigt den där eftermiddagen.

Nu åker hon med mig ibland och då sitter hon alltid där, i baksätet, bakom passagerarsätet.

Världens bästa mamma

Hon fattas mig, som Ronja Rövardotters pappa skulle ha sagt. Men hon är med mig ändå och jag hade en stark kvinna som mor. En som kanske inte alltid gjorde rätt men hon var min mamma! Den enda mamma jag haft och världens bästa och jag älskade henne när hon levde och jag älskar henne nu också. Så är det och så kommer det alltid att vara!

Jag saknar våra långa samtal som vi hade de sista åren men jag vet ofta vad hon hade sagt om hon hade varit med och det är värt mycket det också!