Blogg

  • Mysdag i norra Värmeland

    Tommy har jobbat i natt så vi kom iväg när han hade vaknat och druckit lite te. Helena kom hit och sedan for vi iväg norröver mot Kärnåsen och Klarhälja.

    Där fick vi avnjuta goa visor med mysiga texter. Sångare var Anders Lundin som förut stått på scenen i Stockholm och sjungit allsång. Det var riktigt bra så Tommy köpte en skiva!

    Vi åt mat där också. Tommy och Helena valde motti och fläsk men jag åt ”vad-de-nu-kallades” men som på svenska heter rårakor tror jag… ja ja… Gott var det och mysigt att sitta där och titta ut på korna i hagen.

    Ann-Catrin Gren var där med sina fina smycken också!

    Vi fick se en kortversion av Älvdalssagan och så fick vi veta hur det var på en säter förr.

    När vi var klara med vårt besök på Kärnåsen bar det av mot Mallbacken. Där hittade vi Helenas farfars hus och hennes farföräldrars gravplats i Lysvik. Så tog vi fem minuter vid vattnet innan vi tog vägen förbi Mårbacka hem igen…

    …senare på kvällen vart himlen alldeles rosa:

    Fler foton från Kärnåsen, Mallbacken och Lysvik >>

    Fler foton på den rosa himlen >>

  • Ilska och bitterhet är gift i tillvaron

    …ja men det tycker jag att det är! Tänk att ständigt gå omkring och vara arg, avundsjuk, frustrerad och besviken? Att alltid se sig själv som världens största offer och gräva ner sig i sin egen olycka?

    Ja, visst kan jag känna så ibland jag också. Men jag VILL inte känna så och därför gör jag vad jag kan för att jag inte ska göra det.

    Visten, en underbar plats.
    Visten, en underbar plats.

    Men ibland får jag en känsla av att det finns personer som gjort det till sin image att vara så. Det är vad omgivningen förväntar sig av dem så därför är de sådana, ilskna, bittra och avundsjuka.

    Den typen av känslor ger mig en dålig smak i munnen och en klump i magen och jag kan inte låta bli att undra hur de mår som har detta som sin vardag?

    Går de också ständigt omkring med samma klump i magen, fräser åt familjemedlemmar, arbetskamrater och vänner och tröstäter eller till och med tröstdricker alkohol för att det är så synd om dem hela tiden?

    Är det så?

    När jag träffade Tommy var jag sargad i min själ även om jag hade börjat läka. En skilsmässa är inget som går smärtfritt och att byta liv är svårt.

    Men Tommy hade förmågan att se guldkornen, han kunde vara glad åt det lilla. Det var en bra medicin för mig att lära av honom och jag älskar honom för att han är på det sättet! För det är han fortfarande även om det numera är vardag för mig…

    Någon gång för länge sedan, när jag var nära på utarbetad blev jag väldigt nere. Livet blev tungt och svart. Ondskan var något jag såg överallt. På nyheterna, i tidningar, i fikarummet på jobbet ja överallt…

    Men jag ville inte ha det så. Jag ville inte låta det jag såg som ondska invadera mitt liv. Därför bestämde jag mig för att göra något åt det hela och vända på steken. Jag ville ha godhet och mer ”måbra” i mitt liv!

    Då bestämde jag mig för att jag skulle välja bort sådant som symboliserar ondskan ur mitt liv. Svordomar är ett bra exempel. Jag svär inte eller i alla fall extremt sällan.

    Jag bestämde mig också för att vara vaksam på hur jag känner och på vad jag säger, avund, missunnsamhet, skitsnack, kritik som inte är konstruktiv… ja allt som bara drar ner och förgiftar tillvaron skulle jag i möjligaste mån välja bort ur mitt liv.

    I stället skulle jag se det som är bra, göra sådant jag mår bra av att göra och alltid kliva över tröskeln, bjuda på mig själv, försöka arbeta för att även andra människor ska må bra i min omgivning. Jag bestämde mig för att ge dem beröm när jag har något att berömma och hellre hålla inne med sådant som kan såra.

    Måste jag kritisera så gör jag det men då ska det vara konstruktivt. Kritik ska inte syfta till att sänka, det ska ge en möjlighet att förbättra något som kan bli bättre.

    Ja jag började helt enkelt arbeta aktivt för det som är positivt och gott i livet i största allmänhet och så har jag fortsatt.

    När jag mötte Tommy så gav han mig en källa att hämta energi ifrån till det här arbetet, guldkornen i tillvaron.

    Visst har vi det bra i det här landet?

    Vi har tak över huvudet, mat i magen och kläder på kroppen. Vi bor i ett underbart vackert land, både på vintern när snön ligger överallt, på hösten när färgerna exploderar i löven på träden. Sommaren behöver inte ens nämnas, då är det så vackert att det gör ont i en.

    Vi har demokrati här och kan och får säga och tycka vad vi vill.

    Alla har vi någon som älskar oss också. Eller så har vi haft någon som har älskat oss. Det är nog väldigt, väldigt få som inte har haft det… men i så fall behöver de älskas!

    Det finns alltid det som är bra, det gäller bara att se det och ta det till sig!

    Det är bästa medicinen mot ilska, bitterhet och avund, att se det som är bra, det man mår bra av att se!

    Kram på er!

  • Månen masten och UFOt

    [singlepic id=1076 w=320 h=240 float=]

    [singlepic id=1075 w=320 h=240 float=]

    [singlepic id=1074 w=320 h=240 float=]

    [singlepic id=1073 w=320 h=240 float=]

    [singlepic id=1072 w=320 h=240 float=]

    Fotograferat från vår trädgård.

  • Trevlig helg landade med magplask på måndagen…

    …när jag besökte Forshaga kommuns Facebooksida. Nu har vi haft en fantastisk festivalhelg i Forshaga den här helgen. Det hade vi aldrig haft om det inte fanns en bred uppslutning och många engagerade människor här som ser till att den blir av.

    Då menar jag att det handlar om föreningsaktiva med stort engagemang, företagare som hjälper till så gott de kan och en hel massa andra som också tycker att det är jätteroligt att det blir festival.

    Men alla har en sak gemensamt. De kliver ut ur sitt vanliga liv, ut ur sin kammare och de GÖR något!

    Sedan ska vi inte glömma alla som besöker festivalen. Många många har vandrat genom marknadsstånden på Storgatan. Många åskådare kantade kortége-vägen när Epatraktorerna paraderade förbi i onsdags.

    Många kom till Lärcenter under Möjligheternas dag och fick uppleva allt möjligt roligt.

    En trogen skara trotsade regnet under Festivalloppet och hejade på löparna som kom från Deje till Forshaga utmed Klarälvsbanan.

    Glada och festsugna kom till parken både fredagkvällen och lördagkvällen och innan dess till Ängevi för att se fotboll!

    För mig som invånare, företagare, mamma och festival- deltagare och arbetare har det varit ytterligare en JÄTTEROLIG tillställning och jag är mycket tacksam för att ha fått ta del av detta!

    …MEN, så sätter jag mig vid min dator och kikar runt på Facebook. Forshaga kommun skulle ”låna” bilder av Festivalen så jag besöker naturligtvis kommunens facebooksida och vad möter mig där?

    Jo, klagomål i långa banor. Forshaga kommun gör tydligen bara fel, ingen har skrivit ett enda positivt ord så långt jag kunde se i alla fall. Trist! Mycket trist!

    Varför är det så lätt att klaga på allt och så svårt att berömma och säga när något är bra?

    Känslomässigt kände jag mig sååå nöjd med festivalhelgen och så möttes jag av detta. Pang sa det och så slog jag huvudet i backen och tappade luften när jag buklandade i eländet!

    Jag blir så ledsen. Jag är aktiv både som entreprenör men även ideellt i företagarföreningar och i Naturskyddsföreningen.

    I den senare har vi fått kämpa hela det här sista året med att försöka hitta medlemmar som vill vara aktiva och vara med och göra något för föreningen i Forshaga. Men det går trögt…

    Som frilansjournalist har jag intervjuat idellt arbetande människor i byalag, i hembygdsföreningar, i idrottsföreningar, i motorklubbar och i ryttarföreningar bland annat.

    Överallt är det samma problem, ”det är svårt att få folk att hjälpa till”, precis så säger alla!

    Men klaga det kan människor göra!! Jag blir arg och ledsen!

    För ett tag sedan var jag på konferens och lyssnade på en statsvetare. Han sa många bra saker men framför allt så handlade hans föreläsning om att myndigheter, offentlig verksamhet, är ”demokratins väktare”.

    Med det menas att de som arbetar där verkställer vad våra folkvalda stiftat lagar om. Det vill säga, vi går till valurnorna varje gång det är val (om vi inte är soffliggare). Där väljer vi vilka som ska sitta i regering, landsting och i kommuner.

    De som styr i kommun, landsting och regering är alltså de som stiftar lagarna som i sin tur styr hur de här tre instanserna arbetar och därmed blir de demokratins väktare. De ska vaka över att vi som gjort valet får vad vi valt alltså.

    MEN så har vi då alla dessa som inte vill vara ideellt aktiva, som hellre sitter hemma vid köksbordet eller vid fikabordet på jobbet och klagar.

    Har ni som känner igen er i det tackat nej till att bli aktiva i en förening? Har ni knackat på hos era politiska partier och frågat om ni får vara med och arbeta för dem?

    Eller är det så att ni tror att de som sitter i toppen och styr har halkat in på varsin räkmacka på sina stolar? Tror ni att de som arbetar i partierna får stora bonuslöner, fantastiska pensionsavtal och får åka på lyxiga konferenser? Tror ni att de aldrig gör skäl för allt detta och att det bara är VISSA som får vara med?

    FEL!

    Vi lever i en demokrati och alla har rätt att vara politiskt aktiva, alla har vi rätt att arbeta för vad vi tror på!

    Själv tycker jag att naturen och miljön är bland det viktigaste som finns och jag är mycket glad och tacksam för att ha fått möjlighet att arbeta aktivt i Naturskyddsföreningen under de år jag varit med där.

    Politiskt har jag haft svårt att välja ett enda parti helhjärtat så därför har jag aldrig blivit politiskt aktiv. Men Gudarna ska veta att jag tänkt på det…

    Statsvetaren jag lyssnade på sa att om vi vill ha ”kloka, lyhörda, engagerade, vackra och bra politiker så får vi ställa upp själva”.

    Det ligger massor i det!

    Att bara sitta hemma med armarna i kors över bröstet och klaga på kommunen, på landstinget, på regeringen, på att föreningarna på orten aldrig gör något tjänar ju inget till! VAD blir bättre av det?

    Nej, ska man få något gjort får man försöka göra det själv! Eller åtminstone vara med och säga vad man tycker till dem som ska besluta! De som vi har valt när vi gick till valurnorna!

    Rent konkret så har vi i det här landet valt politiker som har en stark tro på lönsamhet och tillväxt. Visst är det bra men det förutsätter kundunderlag och gynnsamma förhållanden för företagen.

    Vi bor i en liten kommun och vi har en tätort som är större än de andra, Forshaga. Var finns störst ”kundunderlag”? Jo, där människor bor.

    Alla vet att storstadsregionerna ökar sina invånarantal och att landsbygden avbefolkas. I Forshaga kommun bor flest i största tätorten, i Värmland bor flest i Karlstad, i Sverige bor flest i Stockholm, Göteborg och Malmö.

    I vår kommun är det tätorten Forshaga som har bäst utvecklingsmöjligheter för verksamheter. Därför flyttar företag från till exempel Mölnbacka till Forshaga.

    Kanske är det också en sådan tanke landstinget har med att lägga ner Deje vårdcentral? ”Kundunderlaget” är för litet norröver…

    Jag minns inte om det var statsvetaren jag lyssnade på som kom med uttrycket ”AB Sverige”. Men det handlar om ”bolagiseringen” av den offentliga sektorn.

    Vård är offentlig verksamhet och ska den bolagiseras så måste den bli lönsam och anpassas så att den passar i tillväxtens tänk. Det vill säga kostnader ska hållas nere. Men det där med att  inkomsterna helst ska maximeras blir ett problem eftersom offentlig verksamhet inte ska gå med vinst…? Eller?

    Jag skrev en gång en insändare när jag arbetade som vårdbiträde. Då skulle min arbetsplats omorganiseras och budgeten skulle halveras samtidigt som omsorgen skulle bli dubbelt så bra. Ja, det var i alla fall vad dåvarande statsdelsförvaltningen i Göteborgs stad Centrum sa…

    Min artikel kom från hjärtat och den förvandlades till en debattartikel när tidningen publicerades. Men tror ni jag fick svar…? Nä så klart inte… Vill ni läsa så finns den här >>
    (Men tänk på att jag skrev den innan jag var klar med utbildningen och innan jag arbetat som journalist i flera år… )

    En sak som kanske är ganska tänkvärd i det här sammanhanget är att utåt sett fick jag mycket beröm för min artikel. Många dunkade mig i ryggen och tyckte det var bra gjort. Men det hände också att jag klev in i ett personalrum där alla tystnade när jag kom och det fanns de som slutade heja på mig.

    Efteråt har jag fått höra ”att jag trodde jag jag var något som skrev det där”…

    Men om inte jag hade gjort det hade ju ingen skrivit något?

    Nu blev det inte ett privat företag som tog över min gamla arbetsplats. Skandalen som i sin tur ledde till att Lex Sarah kom till hände i den vevan och företaget som skulle driva Landalahus med halva budgeten och samtidigt göra vården dubbelt så bra var samma företag som gav upphov till skandalen…

    Att säga vad man tycker är väl bra. Men att alltid vara destruktivt kritisk i alla lägen skapar inga bra förutsättningar för att något ska vända och bli bättre.

    Det måste finnas lösningar också och inte bara problem!

    Äldreomsorgen och all annan offentlig verksamhet i AB Sverige skulle må bra av att få ett lyft som lägger fokus på annat än pengar. Visst är det viktigt med kostnader och att vara ekonomisk.

    Men statsvetaren pratade om ekonomism och DEN tycker inte jag hör hemma i offentlig verksamhet alls! Tillväxttänk och lönsamhetstänk är företagsekonomi och det ska det vara också.

    Offentlig verksamhet handlar om vad statsvetaren kallade ”det gemensamma bästa” och där är det INTE ekonomisk terminologi som ska styra! Där ska humanism, solidaritet och allas lika värde gälla!

    Ska vi ha en offentlig verksamhet i det här landet som det inte ska klagas på i alla lägen får vi välja politiker som inte sätter ekonomismen i centrum! Så där, nu har jag sagt mitt!

    Jag är JÄTTEGLAD åt att Forshagafestivalen har varit så bra i år också!

    Jag tycker att det är skit att alla ska fly landsbygden! Jag är före detta storstadsbo och jag kan garantera vem som helst att den livskvalitet som finns här i Forshaga, i Värmland, den finns inte i Göteborg! Så det så!

    Skogen, sjöarna, älven, historia och människorna som engagerar sig och kämpar för att få landsbygden att (över)leva är fantastiska!

  • Foton från midsommarafton

    [singlepic id=1071 w=320 h=240 float=]

    Fler bilder finns här >>

  • Det där med samvete…

    …är en historia för sig. Alla har ett och när det gör sig påminnt och blir för påträngande så har nog en del en förmåga att skjuta det ifrån sig… Att kliva utanför sig själv och försöka se sig själv med andra ögon är bra om man vill göra en självanalys.

    Följer man sin inre röst och gör vad den säger åt en känns bäst att göra så tror inte jag att samvetet kommer åt en. Om jag känner att jag gör rätt så blir det liksom mer helgjutet det jag gör, mer äkta på något vis.

    Men det är när jag känner mig som Bambi på hal is som det blir svårt. När jag känner att jag egentligen inte ska låta mig ledas ut på isen alls utan bromsa innan, det är då jag kan få samvete. Dåligt samvete för att jag gör fel mot mig själv.

    Men jag skulle aldrig göra något av ren ondska mot en annan människa.

    När då någon säger eller gör något för att ge en dåligt samvete för något så kan det ibland behövas en självanalys. Har jag verkligen gjort något för att förtjäna dåligt samvete?

    Ställer man sig den frågan och kommer fram till att man inte har gjort något för att förtjäna det så kan det finnas två förklaringar.

    Ett; det finns fler sätt än ett att se på saken. Inget behöver vara rätt eller fel men det ena kan ge dåligt samvete och inte det andra.

    Två; den som gör anspråk på att ge dåligt samvete har själv drabbats och vill komma undan genom att lägga över skulden på någon annan.

    Alternativ nummer två kan ju låta ondskefullt och avsiktligt, men det behöver det inte vara. Vi människor är utrustade med ett psykologiskt försvar mot situationer som blir för tunga att bära.

    Ett dåligt samvete kan vara mycket tungt att bära. Då kan försvaret sätta in full kraft helt automatiskt. Det krävs självinsikt för att inse detta och det är inget man bara får si så där… det kan man behöva hjälp med.

    En del människor går genom livet med skygglappar utan att någonsin komma till insikt. Allt som inte passerar skygglapparna rinner av dem som vatten på en gås.

    Sådana människor kan i värsta fall bli extremt bittra och tycka att världen är full av orättvisor när de blir äldre. Ofta bär andra på extrem skuld i deras ögon, något de borde be om ursäkt för.

    Men ”de andra” kanske ställer sig fullständigt frågande till denna börda som skygglappspersonen vill ge dem så han/hon får aldrig den där ursäkten. Och utan självinsikt byggs i stället bitterheten på när den där ursäkten aldrig kommer…

    Jag har sett detta, kännt förtvivlan över att det är på det viset, men jag har bara kunnat se på. Ingen människa kan förändras utan självinsikt, utan att själv förstå var felet ligger.

    Jag vill ALDRIG bli så bitter mot andra människor!

    Jag vill ALDRIG ge andra skulden på det sättet!

    För att skydda mig själv försöker jag alltid vara självkritisk så att jag inte står där en vacker dag med skygglapparna på!

  • Katastrofer musik och Norge

    Ja så kan man sammanfatta helgen kanske… Men den innehöll mer ändå egentligen.

    I torsdags, när jag äntligen fått iväg Miljö&Hälsa till tryck så var jag SÅÅÅÅÅ trött! Först konferensen, sedan skriva och redigera och som vanligt strular det lite här och där. Det var kanske inte så konstigt att jag var helt slut i rutan!

    Min kropp protesterar ibland, det gör ont lite varstans men det kommer och går så jag får vara ifred ibland också. Ofta räcker det att jag får göra något jag tycker är roligt så försvinner det. Åldern eller stressen eller kombination…? Ja ja…

    Midsommaraftonen hamnade vi först i Dömle. Så idylliskt! Synd att vi missade större delen av firandet där. Men nu vet vi att vi kan åka dit om vi inte kommer iväg till Grebbestad eller Leksand nästa år heller.

    Från Dömle bar det av mot Tjärnheden och till Milla. Vi hade sängen med oss så vi skulle sova över där. Det blev trevligt sällskap i deras paviljong som skyddade oss från regnet. Vi fick en musikupplevelse från oväntat håll också. Utan att nämna några namn så kan jag avslöja att vi har en person i den här kommunen som kan sjunga mycket bra och med mycket känsla! Tack för att du underhöll oss!

    Natten mot midsommardagen sov vi i vår uppblåsbara säng på golvet hos Annica. Jag vaknade flera gånger den natten och drömde om tsunamis, om lermassor som rasade och att hela staden där jag befann mig jämnades med marken. Jag flög, jag sprang och jag åkte båt för att undkomma… och så vaknade jag!

    Men klockan sju vände jag mig om och vaknade väl till lite bara då ena vaden gjorde ont. Jag blev klarvaken och kände att det blev en knöl på baksidan. När jag strök med handen över den så försvann den och det hela var över på mindre en tio sekunder. Men jag hann att bli rejält rädd!

    Sedan kunde jag inte sova på en timma minst, låg och funderade över allt möjligt… drömmarna vad som hände med min vad och på livet i största allmänhet!

    Igår hade mina tankar annat att ta sig an. Vi vaknade efter en sovmorgon så vi kom ju inte iväg förrän runt lunchtid. Men Jonatan, Tommy och jag tog en dagstur som gick via Årjäng, Töcksfors, Halden och vidare över gamla Svinesundsbron till Strömstad innan det bar hemöver via Bengtsfors.

    Jag älskar att vara ute och åka så där och vi hade riktigt mysigt! Trots att Jonatan nog irriterade sig på det mesta jag sa och gjorde… hm… men det är väl det mammor är till för? Att vara pinsamma, tjatiga, korkade och inte fatta bättre? Eller? 😉

  • – Hjällbo är det bra eller dåligt?

    Sommaren 2002 åkte jag, Jonatan och Ruben till Lingonstigen 5 i Forshaga för att hälsa på Tommy Svensson, en kär vän från förr.  Mamma körde oss till stationen och medan jag lyfte ur bagaget ur hennes bil sa jag;
    – Det är som det är och det blir som det blir!

    Vi stannade här i en vecka och…

    …den veckan sa det inte ”klick” som det gjorde för kungen och Silvia, det sa ”PANG”! Så sa Tommy förr när han berättade historien om oss för alla som ville höra på… Nu har det gått nio år snart och nästa år är det tioårsjubileum.

    Vardagen är här men vardagsromantik har vi kvar och när jag hör en viss låt så kommer ett särskilt minne tillbaka. Hur glasklart som helst!

    …då minns jag för alltid den där dagen i augusti 2002 då jag var så ledsen.

    Vi var tillbaka i Eriksbo och jag och barnen hade varit ute och gått nere vid Lärjeån. Det hade varit diskussioner om både det ena och det andra med deras pappa den där dagen. Men det är så det är innan saker och ting lagt sig efter en skilsmässa…

    När man är gift, sambos och ihop en längre tid hittar man sina platser i en relation. Den platsen blir till en sorts vardagskostym och den vänjer man sig vid.

    När man skiljer sig, separerar så måste man vänja sig av med den. Kostymen som varit en trygghet passar inte längre och man blir som Bambi på hal is i relationen till sitt ex.

    Ibland tycker man att det är den andres fel att man halkar på isen, ibland gör man det ändå. Men man är inte bekväm. Inte förrän man hittat en ny kostym att ha på sig… Eller när man vant sig vid att hålla distans till den man förr inte hade någon distans alls till.

    Hur som helst så var det en av de där dagarna när jag kände mig som Bambi på hal is, när jag var förtvivlad över att jag bara halkade omkring och inte kunde hitta balansen i tillvaron.

    Den där dagen hade det faktum att jag hade varit i Forshaga och att det sagt PANG flyttat en bit ifrån mig. Just där och då hade livet efter skilsmässan tagit över och jag hade hade just då inte det stora gläjdeämnet i livet, Tommy, så nära.

    Det var bara den där förtvivlade halkiga situationen som fyllde mitt medvetande när jag klev in genom min lägenhetsdörr.

    Så lyssnade jag av min telefonsvarare och vad hör jag då? Jo, Tommy, och med sin gitarr sjunger han:

    Jag minns inte detta själv men Tommy säger att vi sjöng den medan vi promenerade från hållplatsen i Hjällbo mot Eriksbo den sommaren. Vi hade varit på Göteborgskalaset och vi hade haft SÅÅ roligt!

    Jag somnade på spårvagnen och när spårvagnsrösten ropat upp hållplatsen väcker Tommy mig försiktigt och frågar:
    – Hjällbo, är det bra eller dåligt?

    Jag har fortfarande roligt åt den frågan för jag ser den ur ett annat perspektiv också. Så ja, är Hjällbo bra eller dåligt? Hm, det beror nog på vem man frågar…

    Men känslan jag fick när jag ledsen och bedrövad lyfter luren, lyssnar av telefonsvararen och hör den underbara stämman sjunga denna fina låt för mig är obeskrivlig.

    Den känslan finns där varje gång jag hör ”Morgon på Kungsholmen” och den gör sig påmind då och då i vardagen också…

    Tommy är mannen i mitt liv!

    Vi har fått varsin ny kostym och ett nytt liv tillsammans och vi har tillsammans upplevt både gläjde och sorg och jag minns faktiskt än hur jag längtade så hjärtat höll på att brista varje kväll när jag skulle sova i min säng där i Eriksbo…

  • Hemma igen

    [singlepic id=1051 w=320 h=240 float=left] Då har man varit på Miljö och Hälsdagarna i Lund. Vi som anlände onsdag kväll fick en guidad tur i ett zoologiskt museum. Där fanns massor av djur, både skellett och uppstoppade. De ska packas ner och arkiveras så detta var sista möjligheten att se dem.

    Efter besöket i museet gick vi till Kulturkrogen som visade sig vara ett mysigt ställe och där fick vi mat. Men jag har redan skrivit om den här kvällen tidigare i bloggen…

    Bilden föreställer Lars Hansson som är högskolelektor vid Internationella miljöinstitutet, IIIEE, Lunds universitet. Han visade en kvart ur en propagandafilm som ställde hela klimatfrågan på sin spets. Men han visade även på en del felaktigheter som tas upp i filmen…

    Det gnälls väldigt över SJ i tidningarna och i tv. Resan ner till Lund flöt på som den skulle utan några förseningar och allt gick lätt och smidigt. Men igår, på vägen hem började det strula. Tåget från Lund mot Katrineholm var i tid men när jag kom fram till Katrineholm så visade det sig att tåget jag skulle åka därifrån till Karlstad var en halvtimme sent från Stockholm. Det slutade med att jag var nästan en timme sen.

    Även om det är roligt, intressant och jättemysigt att vara med på Miljö och Hälsadagarna så tar det på krafterna. Idag har jag varit trött och seg. Men jag har klarat av en intervju med en man som arbetat mycket utomlands, bland annat i FN och via Sida. Det var jätteintressant att lyssna på vad han hade att säga. Men jag tänker att jag kanske hade kunnat fråga mer om jag inte varit så trött i huvudet…

    Nu har jag nästan skrivit klart intervjun och har bara alla föreläsningar och allt annat kvar innan tidningen är klar. På onsdag ska den till tryck så det gäller att jobba på…

    Jag fick en fråga om att gå ut på krogen men jag är ALLDELES för trött för det så det får vara!

    Nu ska jag se om jag kan få klart intervjutexten… Sedan får jag nog ta kvällen tror jag!

    Här finns en bildkavalkad från Miljö och Hälsadagarna i Lund >>

  • Rapport från ett hotellrum i Lund

    Klockan är 21 minuter över 22 och jag sitter här i ett hotellrum i Lund.

    Fönstret är öppet, jag hör bilar och kvällsvakna fåglar där ute.

    Tunikan är struken som jag ska ha på mig i morgon, Miljö och Hälsadagarnas första dag.

    Morden i Midsommer är på tvn och jag är trött…

    Jag somnade inte när jag borde ha gjort det igår kväll och jag var uppe tidigt.

    Först åkte jag X2000 från Karlstad till Katrineholm och sedan regionaltåg därifrån till Norrköping.

    Innan det var jag och letade upp ett dyrt kondis där jag åt en god ost och skinkpaj.

    Från Norrköping var det dags för X2000 igen till Lund. När jag kom hit fiskade jag upp ifånen och knappade in hotellet och fick färdvägen.

    Det är så käckt med den lilla blå pricken som visar var man befinner sig på kartan och strecket som visar hur man går! Nöjd!

    Efter telefonsamtal till Ingrid i styrelsen bestämde vi träff i foajén halv sex. Sedan blev det promenad till Zoologiska där vi fick en visning i ”Skellettrummet”.

    Där inne hade jag kunnat spendera timmar med min kamera… nu blev det inte mer än en. Men jag fick nog en del bra bilder!

    När vi var klara där hamnade vi på Kulturkrogen. Jättemysigt men maten var inte varm och det vågade de servera till inspektörer som arbetar med livsmedelssäkerhet.

    Ja ja, grönsakerna var mycket goda och jag fick en egen efterrätt som bestod av meloner och jordgubbar med passionsfruktsås. Smaskens!

    På väg hem fick vi sällskap av en av styrelsens kontakter på Lunds Universitet. Hon guidade oss och berättade om kyrkan och om andra hus och byggnader. Lund är verkligen urmysigt!

    Det har varit en bra dag. Det enda dumma, och kanske skumma också, var att Benny hade åkt till Värmland när jag åkte till Skåne så han var och hälsade på hos Tommy medan jag åkte till hans hemtrakter. Synd!

    Eller så var det tur för det är ju inte så väldigt gott om tid till annat än MoHdagarna ändå… Men det hade varit mysigt att träffas!! Så länge sedan nu ju!!

    Nu ska den här tanten gå och lägga sig trots att klockan bara är halv elva. I morgon bär det av från hotellet mot Ekologihuset redan halv åtta så det blir till att gå upp i ottan och dagen i morgon blir lång också…

    Nattis!