…det känns inget bra faktiskt! Inte bra alls…
Har jobbat och jobbat och inte haft så mycket tid till funderingar över saker och ting. Därför har jag inte skrivit så mycket i mina bloggar heller. Jobbet måste gå före!
Nu när jag tagit mig ledigt för att jag kunde några dagar så kommer funderingarna i kapp. Det jag fått lägga åt sidan. Å nu känns det inte bra… Men det som inte känns bra nu har inte gjort det förut heller och kanske flyr jag in i mitt arbete för att jag inte vet vad jag ska göra åt det. Det är lätt att tänka att man ska städa omkring sig, hålla rent från negativa inslag i livet. Men vissa av dem går det inte att göra något åt och det är inte alltid så lätt att tänka som AA-folket. Att man ska försöka göra något åt det man kan och ha mod att inse att man inte kan göra något åt allt… (Lätt omskrivet!)
När jag flyttade till Gråbacka i Gunnilse drömde jag en katastrofdröm. Huset med mig och resten av familjen gled på lerlagren ner mot ån och vi begravdes i leran. Leran som sedan blev vårt lilla helvete, sommaren 1998 då vi skulle dränera och det bara regnade…
Jag har inte drömt den typen av dröm här i det här huset. Här har jag drömt andra katastrofdrömmar men det har handlat om andra rädslor… Rädslor som är svåra att hantera ibland.
Alltså rädd för spöken kan man vara kanske och rädd för spindlar. Det är sådant man kan bota med terapi tror jag. Men hur gör man när man är rädd för ödet…?
Ja ja…
Nu till något som inte har med ovanstående att göra. Ruben ville ha skjuts till skolan idag och på vägen hem satt jag och funderade över det ständigt återkommande temat i min blogg. Skitprat. Jag kom på att när två personer står långt ifrån varandra kan det som den ena säger framstå som ”skitprat” i den andras öron.
Ja, jag menar om jag upplever något si och så och tycker det och detta. Ja då kanske min ”motståndare” upplever det hela på ett helt annat sätt och tycker helt andra saker. Men ingen av oss har mest rätt, vi har rätt båda två med utgångspunkt från våra respektive upplevelser och situationer.
Det som utlöste denna tanke var att jag såg en gemensam vän. En vän jag vet att jag berättat hur jag känner och tänker för. Det jag sa till denna vän har jag fått kastat i ansiktet av en helt annan person och då blev det jag sa kallat ”skitprat”. Men jag anser nog att det är skillnad på skitprat och skitprat.
Ja, jag menar om jag springer och skvallrar om någon, vad denna hade på sig och vad denna sa och sedan brer på och lägger till. Då blir det ju rent skitprat. Men om jag säger sådant som jag känner frustration över och som jag lika gärna kan säga till de det gäller direkt. Är det också skitprat då? Nä, jag tycker inte det…
Anledningen till att jag satte ord på min frustration till just denna person var att jag kände massor av den varan. Jag hade massor av ord att sätta på hur jag kände och upplevde men det fanns ingen möjlighet för mig, ingen nytta med det heller, att berätta för den min frustration gällde hur jag kände. Men kände gjorde jag! Så att det kom ur öronen, så att jag inte kunde sova, så att hela vardagen blev pest…
Om jag berättar hur jag upplever saker och ting, pratar jag skit då? Nej anser jag! Men jag upplever mitt liv och min situation på mitt sätt och andra människor påverkar i mitt liv, de spelar roll. Alltså pratar jag om hur jag upplever dem och det de gör och hur jag påverkas av det de gör…
På samma sätt måste jag ju inse att det jag gör också påverkar… Den som upplever mitt agerande frustrerande har ju rätt att uppleva det så också. Men ibland har jag kännt det som om min rena existens är frustrerande för vissa, jag behöver liksom bara finnas och vara för att de ska reagera. I det läget är det ju inte lätt att göra något åt saken förutom i så fall att bara upphöra att existera, dra så långt pepparn växer eller något…
Det är när de som känner så för mig påverkar mig och mitt liv som jag blir ledsen numera men förr blev jag frustrerad! Sorgen kan ibland sitta väldigt nära… kännas väldigt påtaglig… och det gjorde den när jag gick upp idag.
Men nu ska jag iväg och skratta! För det vet jag att jag kommer att göra med dem jag ska träffa!
Kram på er!
…idag hamnade jag och Tommy i Kil på gris och alpackasläpp! Gillar verkligen grisar! 🙂 Fyra alpackor från Wermlandsalpacka släpptes också ut på bete där. Sven, som äger dem har jag träffat förut och jag gillar honom. Det är så roligt med engagerade människor som brinner för det de tycker om och arbetar med. Precis så är Sven och det märks tydligt att han älskar sina djur! 🙂
