Blogg

…jo men vissa dagar är det så för mig! Ofta är det en händelse, eller ett litet ord som får snurr på tankarna så att de små grå får arbeta!

Ett ord som poppade upp till ytan nyligen var ordet ”tillit”. Det kom upp i en diskussionstråd på Facebook där frågan var vad som var viktigast i en relation. I min värld är tillit ett starkare ord än förtroende men de går i varandra.

Tillit är en viktig del i en relation tycker jag. Att kunna lita på den andra parten i en vänskaps- eller kärleksrelation är viktigt och då betyder tilliten allt. Utan den går det inte att lita på en vän eller en partner. Fullt förtroende är beroende av tillit. Att kunna lita på att personen ifråga är ärlig och inte ljuger…

Men vad bygger tillit på egentligen?

Men är tilliten beroende av total ärlighet hela tiden? Jag tycker nog att det vore för mycket begärt att vara totalt öppen och kanske till och med tvinga den andre att lyssna på ALLT för att man inte vill dölja något i relationen! Det räcker nog med att berätta saker när det behövs.

Däremot tycker jag illa om när en vän medvetet undanhåller något för mig. Där går gränsen för vad min tillit klarar av utan att ta stryk. Det finns ju saker som, om de aldrig kommer fram i ljuset, inte har så stor betydelse. Då spelar det inte så stor roll. Men OM saken sedan kommer fram i ljuset och et visar sig att något har gömts undan, det är ju DÅ tilliten får sig en törn och kanske ett sår. Det är då förtroendet blir skadat för vännen i fråga. Om det visar sig ATT något har undanhållits för mig så har det mindre betydelse VAD det handlar om faktiskt. Då är det handlingen i sig som skadar, som sårar mig.

Det faktum ATT något, vad det än må vara, medvetet har undanhållits av en vän till mig för att inte jag skulle veta. DET sårar och skadar min tillit. Så är det.

Jag har varit med om det så jag vet hur det känns. Jag vet att det hänt fler gånger också… ibland har jag fått låtsas att jag inte förstått att det var något som gömts undan från mig. Ibland har jag fått veta efteråt att det inte berättades för mig. I båda fallen har jag egentligen aldrig förstått varför jag inte fick veta från början? Varför skulle det jag fick veta efteråt undanhållas från mig från första början…? För mig har det varit en gåta.

Men det är väl så att man aldrig riktigt kan förstå hur andra tänker och agerar. De utgår inte från samma premisser som jag skulle ha gjort. Ja, jag menar, det finns folk till allt som man ofta får höra. Det finns de som gör de mest underliga saker som jag aldrig någonsin kommer att förstå. Men en vän vill jag kunna lita på.

Ändå är det ju så, som den psykologdotter jag är, att jag vet att alla gör som de gör av en anledning. Bra eller dålig, men en anledning till att folk gör som de gör finns det alltid.

När det handlar om ärlighet tror jag att det kanske krävs ett visst mod att vara ärlig. Finns det en rädsla för att hamna i en jobbig situation så kan nog vem som helst dra en vit lögn för att slippa hamna där. Det tror jag nog att alla gör då och då. Det gör i alla fall jag, även om det nästan alltid känns fel inombords även med en vit lögn!

Men det är när vita lögner sätts i system som jag kan börja undra hur det är ställt. När vita lögner blir rutin, är de egentligen så vita då…? Nä, en vit lögn är en nödlögn, något man tar till i nödfall. Sätter man dem i system så har man godtagit lögnen på samma sätt som en kriminell godtar ett kriminellt beteende. Det tycker nog jag i alla fall…

Själv försöker jag vara så rak och ärlig med hur jag tänker och hur jag reagerar i precis alla situationer. Men det kanske är just det som är felet i det här fallet…? Att jag är orädd för sanningen även om den är jobbig. Det kanske är en rädsla för mitt ärliga och raka reaktionsmöster som gör att jag inte får veta ibland…? Det är inte alla som har modet att vara ärliga, eller kraften för det behövs styrka för att orka vara ärlig ibland.

Tyvärr (för vissa) har jag begåvats med intuition, kvinnlig eller inte, men jag har en känsla för saker, och ibland även en förmåga att läsa mellan rader. Till mångas förtret har jag märkt ibland…att vara genomskinlig är väl inte så kul kanske! Hm… Men jag är snäll och skulle aldrig använda mig av den här förmågan för att vara elak! Så även om jag ser vad jag ser så kan du vara lugn, jag utnyttjar inte det jag ser för egen vinning!

Men jag ser och hör ofta sådant som egentligen inte var ämnat för mina öron och det är kanske därför jag drabbas av vita lögner? När jag använder intuition och sedan lägger till lite vanlig matematik, det är då jag ofta anar sådant som jag inte får veta.

Det är när jag ser det jag inte skulle som som min tillit får en törn. Ibland blir jag ledsen, ibland blir jag arg, men för det mesta vet jag att det inte förändrar något… Det kommer att hända igen, och igen, och igen…

För att dra en repris:

Giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden

…tre ord med ungefär samma innebörd. Ord och betydelse fångar ofta mina tankar…

Jag kände mig irriterad, analyserade mig själv och kom fram till att jag är frustrerad över vissa saker i mitt liv ibland. De poppar upp till ytan då och då. Men som den ordentliga psykologdotter jag ändå är går jag ett steg längre och då inser jag att frustration ofta har sin grund i sådant man inte behärskar.

Okunskap eller oförmåga skapar frustration. Men hur är det då med ilska? Jo, men arg kan jag bli när JAG har kunskapen och någon som borde ha den inte har den… hm…

Men då blir ilska och frustration ganska nära besläktade i alla fall. Blir jag arg på någon som visar sig sakna kunskap så är jag ju frustrerad över att denne inte vet och jag kanske inte heller vet hur jag ska få denna person att lära sig…

Irritation är ofta symptom på att något gjort mig frustrerad eller arg. Börjar jag forska i saken och kommer fram till att jag är frustrerad så är nästa steg att ta reda på varför. Arg är jag sällan men det finns det som jag är arg över. Det är två olika saker.

Arg över att samhällets system drabbar enskilda. Arg över att vi människor sätter pengar före miljö och natur och till och med före vår egen och våra barns hälsa.

Frustrerad kan jag väl känna mig ibland när det gäller detta, men jag är oftare frusterad på annat som är närmare mig. När jag nått en gräns och måste inse mina begränsningar kan jag bli frustrerad. När jag tvingas inse att målet jag satt ligger bortanför min förmåga, att det jag skulle vilja är mer än jag klarar. Eller när det dyker upp andra saker som måste prioriteras så att jag tvingas skjuta upp sånt jag ställt in mig på att göra. Då kan jag bli frustrerad.

Är jag frustrerad blir jag lätt irriterad och då gäller det att inte bli arg på någon som inte gjort sig förtjänt av min ilska… hm.. Inte alltid så lätt!

…än att bara bli älskad av alla andra. Jo, men så är det. Ingen kan älskas av alla, inte ens den som lägger ner energi på att få till det…

Det slog mig just. Förr när jag var yngre blev jag ofta förvirrad av alla som skulle berätta för mig vad jag skulle tycka, tänka, säga, göra och hur jag skulle se ut. Nu för tiden blir jag arg när det händer!

Vad är det för människor som gör så? Sådana som själva har någon som berättar för dem hur de ska göra…? Det är inte bara fel att göra som andra säger åt en utan att reflektera själv först. Dessutom är det faktiskt omöjligt att göra som alla säger. I så fall får du ju ändra frisyr, arbete, utbildning och politisk åskådning och tro stup i kvarten.

Idag har jag lärt mig att jag har alla svar på vem jag är, vad jag tycker och vad jag vill inom mig själv. I min själ, eller var det nu sitter, finns svaren. De frågorna behöver jag aldrig fråga någon annan om.

Men det finns ett annat problem. Nämligen att verkligen stå för det också. Ja, jag menar när de där ”besservissrarna” kommer och talar om för dig vad du ska göra, att då verkligen säga ifrån om du inte vill. DET kan vara svårt.

Säger du att du inte känner för att göra som de tycker så kanske de slutar älska dig, eller så kanske de inte ens börjar älska dig…?

Att ständigt hitta svar till människor som vill att du ska göra si eller så utan att trampa någon på tårna kan ju vara bra. Men att inte kunna det utan svara svävande, eller låta folk tro att du ska göra som de vill att du ska? Nej då är du ute på hal is tycker jag! Alla KAN inte älska dig och hur kan du älska dig om du ljuger till höger och vänster, vita lögner är inget man ska ha som standard tycker jag.

Jag skulle då aldrig kunna leva med mig själv om jag avlämnade vita lögner till alla i stället för att säga nej med en gång!

För om du säger till någon att ”vi får se, kanske” så har du gett ett halvt löfte. Eller hur? Men säger du ”nej, jag kan/vill inte” så har du gett ett rakt besked.

Jag känner några som inte kan säga ”vi får se” ens, utan som ger ännu mer svävande svar. Kanske till och med säger ”ja” med munnen medan ögonen säger ”nej”. När jag ser det och ställer personen i fråga mot väggen så framhärdar denne med sitt ”ja” fast ögonen fortsätter att säga ”nej”.

I det fallet tappar jag förtroendet för personen i fråga. Hur ska jag kunna tro på dubbla budskap..? Men när det händer måste jag förhålla mig till detta på något sätt. Alltså väljer jag att ta orden före blicken och personen i fråga får ju göra det som svaret ”ja” nu gällde då! Men jag hoppas innerligt att jag inte baktalas som ragatan som ”tvingade” till något… vilket jag tror är fallet ibland!

Återigen, att vara ärlig och säga som det är måste väl ändå vara det som känns bäst innerst inne…? Eller…?

Hur mår en person som säger ja till saker med munnen men nej med hjärtat flera gånger varje dag? Jag skulle i alla fall ha svårt att älska mig själv då!