Blogg

…tillhör inte mina mest framträdande sidor. Men sedan en vecka tillbaka igår har jag ätit värktabletter varje dag och det är inte bra idag heller…

I måndags när det fortfarande gjorde lika ont som dagen innan så åkte vi till akuten, jag och Tommy. Jag hade läst att kvinnor har diffusa symptom vid hjärtinfarkt och bland annat kunde det göra ont i axelpartiet och ut i vänster arm. Precis som på mig.

Jag hade en deadline för Miljö&Hälsa på onsdagen och för att i alla fall kunna koppla bort oron för hjärtat så åkte vi. Efter att ha fått träffa en mycket vänlig och förstående sköterska och en lika vänlig och lyhörd medicinsk doktor. Jakob Skov tror jag han hette. Så visade sig EKG vara normalt i alla fall…

Men om det är fråga om en nerv i kläm, vilket den snälla doktorn hade en vag gissning om, så fick jag ta det med vårdcentralen.

Inga värktabletter har egentligen hjälpt. Ibumetin har lindrat smärtan med ungefär 10 procent. Men idag struntar jag i den oxå känner jag. När det varken gör till eller ifrån så ifrågasätter jag detta med att stoppa i sig kemikalier. Jag släpper bara ut onödigt många verksamma beståndsdelar i avloppsvattnet, ämnen som inte reningsverket kan rena bort.

I måndags och tisdags när jag satte mig vid mitt skrivbord på kontoret och lade båda händerna på tangentbordet uppstod en knut av intensiv smärta i vänster axel. Det strålade ut i armen och ovansidan av underarmen på vänster sida brände.

Idag stålsätter jag mig och skriver det jag skriver nu och smärtan är inte så intensiv faktiskt, men den är där och den är störande.

Vi har röjt ut kontoret, jag och Ruben gjorde det igår. Jonatan, Tommy och jag var iväg och hämtade ett höj- och sänkbart skrivbord i förrgår och nu ska vi se om det blir lättare att arbeta om jag kan stå upp emellanåt.

I torsdags, efter att Miljö&Hälsa nummer 7 förpassats till tryckeriet efter mycket stönande och pausande, åkte jag ner till vårdcentralen. Jag fick träffa en ung och mycket vänlig tjej. Jag tror hon är AT-läkare. Inte vet jag om det är bra eller dåligt, men min vanliga läkare ger mig rysningar och jag vill inte fortsätta träffa honom så det var skönt att slippa den här gången.

Hur som helst så frågade hon mig både det och detta. Jag fick röra armarna upp och ner och hon klämde på ryggkotorna och på några andra punkter. Nu är det ju så att jag är rörlig, ingen rörelse får mig att skrika av smärta. Men sätter jag mig ner som nu när jag skriver så kommer det. Innanför skulderbladet och ner i armen på vänster sida. Underarmen bränner och handen ömmar.

Hon frågade om jag hade domningar i fingrarna men då hade jag inte det. Däremot har jag haft det och nu har det varit så sedan igår, fredag. Svaga domningar i framför allt långfingret.

Jag försöker att inte tycka synd om mig själv men jag kan ju inte låta bli att undra om jag ska ha det så här i fortsättningen nu? Går det över? Vad är det som pågår? Finns det något jag kan göra som gör så att det går över?

Läkaren skickade in mig på provtagning innan jag gick hem. Sänka tog de och reumatologiska prover. Hon skulle skriva en remiss till en sjukgymnast också eftersom smärtan blir som värst när jag lägger händerna på tangentbordet. Men hur ska jag kunna arbeta, hur ska jag kunna skriva…? Hm… tja, vi får väl se om det blir lättare med ett höj och sänkbart skrivbord…

Sedan finns det ju ergonomiska tangentbord också….

Och så ska jag ju få träffa en sjukgymnast…

Ja så även om det är synd om mig, även om det gör ont just nu, så är det i alla fall bättre än det var förra helgen! Alltid något!

 

…tänk att tiden går så fort. Men idag för fem år sedan vaknade jag på patienthotellet vid Sahlgrenska sjukhuset och resten av den dagen blev oerhört verklig men ändå overklig…

Mamma låg på intensivavdelningen, nersövd med slangar och apparater kopplade till kroppen. Hon hade inte ont sa de, inte så länge hon fick sova..

Först fick jag träffa en grupp läkare som förklarade läget för mig. Mammas kropp var svag och slut, den skulle inte orka sa de. Jag vet inte om det var en tröst men de sa att 50 procent av de som är fullt friska och vid full hälsa hade klarat vad hon råkat ut för. Med hennes fysik var det omöjligt.

Eftersom mamma varit sjuk sedan jag var tio år hade jag hunnit tänka tanken många gånger. Men det är nog så att man ändå aldrig kan tänka sig in i hur det är förrän det är verklighet.

Nu först har jag förstått hur sjuk hon egentligen var och vad hon levt med sedan 1975 fysiskt. Jag tror att jag förstår ångesten hon känt under de sista tio åren.

Men att vara sjuk är en sak, att dessutom gå och bära på alla tankar kring sjukdom och sin egen död. Det var ju inte det enda hon tänkte på under de här åren, hon bar även på flera ouppklarade konflikter och livet blev oerhört tungt.

Som ytterligare sten på bördan hade hon dessutom en juridisk tvist med patientskaderegleringen. Hon hade blivit felbehandlad vid ett tillfälle, vilket ledde till att hon fick förlorade inkomster på grund av sjukdom när hon var egen företagare. Det ärendet hade hon börjat driva för att få upprättelse, inte bara ekonomiskt utan även som människa, kvinna och individ. Hon begärde skadestånd och många gånger trodde hon att hon skulle vinna.

Men det är svårt för en liten individ mot en stor sjukvårdsapparat. Det blir som David mot Goliat, eller en mygga mot en elefant. Det är inte lätt och hon sa ofta att läkarna som gjort sig skyldiga till felbehandlingen höll varandra om ryggen.

Jag minns en gång när jag kom hem till henne. Hela hennes vardagsrum och alla möbler var täckta av journaler och pärmar. Mitt i detta satt hon och var arg.

Hade jag haft mer pengar än jag hade så skulle jag ha betalat en advokat åt henne. Men jag skickade åtminstone ett brev till Janne Josefsson och frågade om inte han kunde ta upp hennes ärende i Uppdrag Granskning. Jag hörde aldrig något från dem så jag antar att de prioriterade annat…

Minnet av den där dagen för fem år sedan sitter där det sitter. Vi, mammas närmaste, samlades i ett rum där vi först fick information från läkarna. De hade flyttat alla andra patienter i salen där mamma låg till andra rum och vi fick gå in en och en och ta farväl.

Jag ser den synen framför mig, den tomma salen med det blankbonade golvet. Mammas säng längst in. Alla slangar och skärmar och apparater runt henne. Respirator och hjärtfrekvens. Jag kan känna värmen från hennes hand när jag tog den och jag kommer ihåg hur svårt det var att säga något. Men till slut fick jag fram de ord som ville ut.
– Jag älskar dig mamma!

Tårarna kom liksom aldrig ut. De bara lurade bakom ögonlocken.

Sedan fick vi som ville sitta hos henne. Maskinerna som höll henne vid liv stängdes av men hon fick mediciner som höll henne sövd. Personalen sa att det kunde gå fort men det kunde även ta lång tid. De andra droppade av och till slut var det bara jag och Christer kvar. Men vi stannade inte kvar till slutet vi heller. Det var svårt att åka därifrån, men jag kände en stark längtan efter mina barn och efter Tommy. Jag ville hem.

Vi hann till stationen där jag skulle ta tåget till Kil. Då ringde telefonen. Mamma hade gått bort. Det var jag som pratade med dem. Då hade vi åkt därifrån en halvtimma innan.

På tåget kom tårarna. Det var tur att jag satt själv där jag satt men jag vet att folk såg mig. Gråten gick inte att hejda och när Tommy mötte mig på stationen i Kil forsade de fortfarande…

Idag är det fem år sedan och jag har återupplevt den här dagen varje år sedan dess. Den 5 oktober 2007 är för alltid en dag som jag aldrig kommer att glömma.

Sorg är komplex. Förlusten var som ett sår i själen först. Tanken att jag aldrig mer skulle få prata med mamma gjorde ont. Men samtidigt finns det väldigt mycket tacksamhet och kärlek också. Mamma gav så mycket till oss barn. Det var hon som lärde oss bli de personer vi blev. Hon gav oss en grund att stå på i livet och det var en bra grund.

Hon gjorde så gott hon kunde och jag vet att hon ibland inte tyckte att det var nog, att hon var misslyckad som mamma. Men jag tror inte att det finns någon som är perfekt som förälder på alla vis så varför skulle min mamma vara det? Jag är heller ingen perfekt mor till mina barn, jag gör också så gott jag kan.

Jag hör hennes röst ibland och jag ser henne i ögonvrån när jag kör bil, då sitter hon där hon satt när Tommy och jag tog henne med ut till Långedrag sommaren 2007. Det händer att jag ser henne i människor jag ser. Någon som i ett kort ögonblick ser ut som mamma i en kafékö, i ett köpcenter eller på tv…

Ofta, ofta vet jag vad hon hade sagt i olika situationer. Jag hör henne säga vad hon hade sagt…

Saknad och älskad men jag är tacksam över att jag fick ha just dig till mamma!

Idag har nyheterna återigen tagit upp detta med bilder på profeten Muhammed i västerländsk media. Återigen är det hot på gång och denna gång är det Frankrike som skyddar sina ambassadtjänstemän på fredag efter fredagsbönen.

För mig är en journalists uppgift att skriva, med sanningen överensstämmande och allmänintressanta, artiklar.

Detta är MYCKET viktigt”!! Sanningen FÅR inte hindras att komma fram. För mig är det detta som är tryckfrihetsprincipen och därför är den en mycket viktig princip!

Men om den ska försvaras genom att publicera bilder som bara ska provocera och som enligt mitt sätt att se det enbart är till för att provocera. Den som vill får gärna berätta för mig sanningshalten i dessa bilder?? Dessutom har den franska tidning som nu publicerat bilder på profeten dessutom gjort det på honom naken???? Men snälla någon, kan jag tänka då! VAR finns allmänintresset i att se någons bild av en naken Muhammed?

Är det inte viktigare att journalister beskriver hur fanatismen drabbar människor? Jag anser nog att det är fanatism som ska bekämpas! Inte religion!

Ska bilder som inte KAN vara med sanningen överensstämmande gå före så anser jag att principen i sig får gå före förnuftet! Då är man inte ute efter att publicera sanning!! Då har man som mål att enbart provocera och inget annat!

Det fick mig att irriterat skriva följande status på Facebook:

”Så grinig jag blir! Varför ska man fortsätta publicera bilder när det finns de som blir så provocerade av detta? Vad är meningen med detta? Vad vill man när man gör så? Vem av oss som inte blir provocerade är intresserad av hur fransmännen tycker att profeten ser ut när han är naken??? Inte är JAG det i alla fall! Jag blir bara provocerad av denna idiotiska provokationsvilja!!”

Detta genererade följande kommentarssträng:

Facebookvän 1: Håller med dig!

Facebookvän 2: Det handlar om tryckfrihet och att vissa grupper inte respekterar tryckfriheten eller åsiktsfriheten utan att det bara är DERAS egna ideologi som ska styra världen. Att låta bli att publiceras saker och tassa på tå för att inte ”Kränka” någon är helt fel sätt att agera på. Man kan så klart tycka att det är onödigt att provocera men det är inte själva provokationen som är grundtanken.

Cicci Wik: Men du blandar ihop ideologi och religion tycker jag. Kanske gör muslimer det också. Jag kan inte inse det journalistiskt intressanta i att publicera bilderna? Ska det inte stå sådant i tidningen som folk vill läsa och har nytta av att få veta? Jag har då ingen nytta av att få veta hur Muhammed skulle kunna ha sett ut? Så om bilderna bara ska publiceras av den anledning du skriver så anser jag att principen går före förnuftet i det här fallet!

Cicci Wik: Av respekt publicerar man inte namn på misstänkta. Varför då inte av respekt låta bli att visa bilder som ändå inte kan stämma med verkligheten?

Facebookvän 2: Av vilken anledning publicerar man inte gärningsmannabeskrivningar såvida dom inte är blonda och heter Karlsson?

Facebookvän 2:  Att DU inte ser det journalistiskt intressanta har väl inte med saken att göra? Det är ju för att du inte är intresserad? En miljöaktivist ser ju inget journalististk intressant med en motortidning osv…
Blandar ihop religion och ideologi vet jag inte, DOM kallar det religion, jag kallar det ideologi. Den är lika illa som kommunismen och nazismen och måste i alla fall hållas kort. Det är min åsikt.

Cicci Wik: Nej, JAG kan inte se det journalistiskt intressanta med att publicera bilder enbart för att bevisa att tryckfrihet ska respekteras. För mig är innehållet i media viktigare i det här fallet. Jag tror inte jag är ensam om att tycka att journalister ska berätta saker som är med sanningen överensstämmande. Ingen kan påstå att bilder på Muhammed är med sanningen överensstämmande. Det enda syfte de har är provokation.
Visst, jag tycker att du har rätt i att fanatism är farlig och det gäller alla former av fanatism. Men i så fall skulle jag hellre vilja läsa om hur människor drabbas av den än se bilder på något som inte ens går att avbilda sanningsenligt bara för att en princip ska bevisas!!?? Det enda som bevisas är ju att det finns de som blir så provocerade att de skadar andra människor. Inget annat bevisas med detta anser jag!

Cicci Wik …förresten tror jag nog att det finns de muslimer som inte är fantatiska och som inte bygger sin ideologi på islam som också blir provocerade av bilderna. Jag känner muslimer som inte är fanatiker och de har rätt till respekt för sin tro, sin religion, anser jag. Annars är man ju inne och klampar på ett annat område, religionsfriheten!

Facebookvän 3: Du har rätt Cicci. Det finns i botten en grundvilja att vilja ”provocera” och för muslimerna handlar om en form av ”identitet”. Redan tidigt i deras religion undvek man att ”porträttera” sina ”heliga” män om man så vill. I deras religion finns också ett antal ”tabun”bl.a. att inte äta gris, som man anser är ”orent”, och kristendomen anses vara ”fel” därför anses kristna som ”otrogna” / d.v.s. inte trogna till det muslimska / Att vända på allt detta vore naturligtvis det enda rätta. Vill man tro poå Jesus, OK, vill man tro på Muhammed, OK, vill man tro på Buddha, OK, vill man inte tro på något alla, eller vara agnostiker (=vet inte) Ja, Varsågod!!! Men att bara vilja provocera är mer än dumt, det är ovärdigt en som anser sig vara ”smartare” än ”okynniga” fattiga muslimer som låter sig ”provoceras”.

…när jag nu läste detta igen så måste jag tillägga att jag INTE anser att varken blonde Karlsson eller någon annan som heter något annat ska hängas ut i media! Oavsett vilket så har alla en familj, vänner och det är av hänsyn till dem man som man inte bör hänga ut folk med namn i tidnignar och andra medier. Inte av hänsyn till kulturell bakgrund!

… är den dimension i livet som inte är uppenbar för blotta ögat, den som ofta pågår inom en människa men som kanske inte syns. Den kan visa sig utåt när han eller hon agerar.

För mig är min ”religion” mitt inre rättesnöre, mitt personliga vägval i livet. Det handlar enkelt uttryckt om hur jag vill vara mot mig själv och mot mina medmänniskor.

Men det handlar också om hur jag värderar livet jag fått att leva på den här planeten. En planet som i sin tur är full av andra levande varelser och alla är vi beroende av de kretslopp som ger livet vi fått möjligheter…

För mig handlar religion om värderingar, moral och etik. Först och främst handlar det om hur JAG handlar och mot vilken bakgrund JAG väljer att göra det jag gör mot mig och mot andra. Det handlar kort och gott om mig och mitt eget ställningstagande först och främst!

Religionsskräck

När man nämner ordet religion så är det många som verkar bli livrädda. De får en aggressiv attityd och vill försvara sig eller förväntar sig att de ska bli påhoppade. De verkar tro att religion är samma sak som politik. Men det är fel anser jag. I politikn finns partier och de bygger sitt sätt att agera på ideologi. Ideologi är också en sorts tro visserligen men den handlar om vad som är bäst för det mänskliga samhället. Visst finns det olika religiösa inrktningar och olika sätt att tro.

Men den stora skillnaden tycker jag är att tro är individuell. I min värld behövs ingen trosinriktning, ingen kristendom, islam, hinduism etc för att jag ska ha en tro. Jag brukar säga att jag är religiös med en kristen inriktning. Så har det blivit för att jag är född i Sverige som är ett land med en kristet inriktad kultur i botten. Något som kanske håller på att förändras nu. Men beroende på vad MÄNniskor väljer att göra det till kan det bli riktigt bra!

Att jag har en kristen grund i min tro beror också på att jag som barn blev vad min mamma kallade ”indoktrinerad” av mormor som var hängiven pingstvän. Jag fick åka på läger och följa med på tältmöten och jag var ofta i Smyrnakyrkan i Göteborg när jag var liten. Det lärde mig mycket om vad bibeln innehåller och det gav mig kunskaper som många sakar.

Idag vet jag att jag aldrig kommer att bli bokstavstroende. För i min värld är det inte exakt vad som står i bibeln som är absolut sanning. Bibeln är en bok som går att tolka på lika många sätt som det finns människor. För mig är det just DET som är bra med den boken och för mig har det kristna budskapet mer att ge än levnadsregler och straff om man bryter mot dem.

Men många blir livrädda och kallar sig ateister så fort man nämner ordet religion. Jag hävdar att den som inte har en tro saknar något väsentligt i livet. För i min värld handlar tro om rätt och fel och kunna skilja dem åt…

Den riktigt naive brukar bestämt hävda att det bara är att se sig om i världen så vet man att det inte finns någon Gud, se bara hur människor svälter och hur många krig det är. Men då vänder man sig mot bilden av Gud som en farbror uppe bland molnen som pekar på oss med ett långt och knotigt pekfinger och får oss att gör det vi gör.

I min värld kommer Gud innifrån var och en av oss. I min värld är Gud vad vi själva väljer att följa. Jag hävdar bestämt att vi var och en av oss har Gud inom oss. Det är varken en han eller en hon eller ens en hen. Gud är kraften som får livet att gå vidare. Gud är kraften i kärleken, i våren, i naturens alla under och Gud är vad VI själva gör till vår Gud.

MÄNniskor styr

Jesus ären förebild för mig. En man som hade styrkan att leva efter vad hans Gud sa honom. Den bild jag har fått av vem han var när han (eventuellt) levde är ett ideal. Så vill jag också vara, stark. Eventuellt skriver jag för att jag även anser att alla religiösa texter är just religiösa texter. Ofta är det dessutom MÄNniskor som skrivit dem… Som jag skrev ovan är de inga gudomliga ord om inte läsaren själv gör dem till det. Men så sett kan alla männkliga texter bli gudomliga…

Jag har arbetat natt ihop med en kvinna med muslimsk bakgrund. Muslimskt liberal bakgrund ska jag tillägga. Hon och jag satt i ett par timmar och diskuterade detta med religion och vi var rörande överens om att MÄN genom alla tider har använt sig av religionen för att förtrycka kvinnor. Ingen religion kommer undan där.

Vi var även överens om att kärnan i alla religioner är den samma. Alla trosinriktningar vill att vi människor ska ta hand om varandra och den här planeten vi bor på. Det är målet med alla religioner och det är egentligen DÄR kyrkor och trossamfund borde lägga kraften, inte på att tala om för kvinnor vilken plats de har i samhället i förhållande till män.

Det är heller inte religionens kärna som ger MÄNniskor rätt att döda andra MÄNniskor för att de har en annan religiös, läs kulturell, bakgrund!

Som kvinna har jag rätt till min tro, min kropp och min frihet och jag ska ha respekt för att jag är människa, för MÄNniska blir jag aldrig!

MÄNniskor i alla tider har motarbetat kvinnors självklara rättigheter och så är det fortfarande. I det stora ”demokratiska” landet USA diskuteras om abort ska få finnas eller inte och det finns fler exempel där… I arabiska länder måste kvinnor skyla sig för att inte locka MÄNnen i fördärvet, och en våldtagen kvinna är även i vårt ”kristna” land skuldbelagd så det här är ju inget som arabstater är ensamma om…Alla MÄNniskor är lika god kålsupare där!

I hela världen är det fortfarande MÄNniskor som styr och ofta använder de religionen för att hålla sig kvar vid makten!

…ibland tänker jag att jag skulle kunna skriva en bok om det här men just nu måste jag faktiskt sluta…

Jag har inte tid att orda mer om detta i min blogg…

Sammanfattningsvis

För mig är godhet och ondska två begrepp och jag väljer hellre att vara vad jag kallar en god människa. Något som jag kopplar till min religion, min tro på vad som är rätt och fel.

Jag sätter glädje, vänlighet och kärlek först och jag vill vägra göra andra ont så långt det nu är möjligt för det händer att man hamnar i situationer då det är omöjligt att inte göra andra ledsna…

 

Jo men så är det, det brinner en eld i några få av oss människor, man brukar kalla dem eldsjälar!

Så är det. I dem brinner en eld som får dem att utföra stordåd! Elden gör att de kan åstadkomma mycket som är bra för många.

Eldsjälarna är de som gör saker för andra, de är inga egoister. De bevakar inte bara sina egna intressen, de bjuder på sin kraft för att skapa och göra världen bättre för alla!

Jag möter ofta de här människorna när jag är ute och gör reportage. Det är de som brinner för något och arbetar för att genomföra, utveckla och förbättra. Många gånger får de mycket ros för sina insatser och många gånger smittar deras eld så att fler börjar arbeta åt samma håll.

Den här elden kan vara väldigt stark och den drivs av oavkortat och enbart av positiv energi. Energi som ger problemlösningar. I en sådan energi bor det mycket positiv energi och det blir ett kretslopp, som en evighetsmaskin. Utveckling och förbättring kräver problemlösningar och problemlösningar leder till utveckling och förbättring.

Men i avund, missunnsamhet och revirpinkeri bor det däremot mycket negativ energi som i värsta fall motverkar den kraft som bor i dessa eldsjälar. Sådant kan bromsa utveckling och förbättring och hindra problemlösningar.

Samarbete, lyhördhet, generositet och kompromissvilja är däremot krafter som hjälper elden att fortsätta brinna. Som leder till problemlösning och som i sin tur leder till utveckling och förbättring. Men om avundsjukan sätter käppar i hjulet för eldsjälarna blir det alltför tungt att ta sig framåt, då bromsar de in och i värsta fall faller de och försvinner.

Den som då satte käppen i hjulet har oftast inte vunnit något alls med sin käpp.

Ibland kan jag bli så arg att det ryker ur öronen på mig när jag märker de här käppbärarna. Deras bakåtsträvande vedermödor med att försöka stävja elden, få den att slockna, kan göra mig så arg och ledsen!!

Varför gör de så undrar jag…? Vad tror de att de ska uppnå?

Men vi människor har väl alltid varit destruktiva kanske, vi har alltid krigat och förstört och jag har då aldrig förstått varför…?

Destruktiva krafter är bra i naturens kretslopp, där ska de bryta ner det som vissnat och dött för att det ska bli till ny näring att bygga nytt i. Men när vi människor ibland kan bete oss ibland som destruenterna, mikroorganismerna som bryter ner döda växter, INNAN någon dött. Innan elden falnat, bara för att den SKA falna. Ja då undrar jag varför?

Personligen beundrar jag eldsjälar som ger av sig själva för att göra något som är bra för så många andra som möjligt. När en eldsjäl fått en sten att rulla borde ju fler haka på och själva rulla stenar åt samma håll i stället för att bromsa och bygga hinder.

Idealet måste ju ändå vara att utveckla och förbättra i stället för att bromsa och förstöra? Eller?

Därför tycker jag att vi alla borde vara rädda om eldsjälarna vi har runt omkring oss! Vi borde hjälpa till att hålla elden vid liv och vi borde låta oss smittas av den positiva energi som bor i dem så att vi blir delar i det maskineri som utvecklar och förbättrar!

Vem vinner på att släcka eldar??

 

…igår läste jag en liten artikel/insändare från Lars Lerin. När jag länkade ut den i min Facebookprofil så uppstod en liten ordväxling där som fick mig att fundera mera…

En kommentar jag fick från Tommy Ledberg efterlyste ord som jag kopplar till politiken och invandrarpolitiken i synnerhet. Men jag uppfattade aldrig att de orden hade med saken att göra, i alla fall inte som jag uppfattade Lars Lerin…

Tommy skrev:
” Lars Lerin borde kanske öppna ögonen innan han besvarar en artilkel med ren okunskap om ämnet. Att han inte fick in ”främlingsfientlighet” ”rasister” ”Breivik” och ”SD” i sin artikel var ju förvånande.”

Jag svarade:
” ‎…de orden tycker inte jag passar här. Det handlar mer om personlig inställning till vad det innebär att vara svensk som jag fattar det, inte om de begreppen. Jag håller särskilt med om slutklämmen, ”Om det ska kallas feghet och mesighet att hellre fria än fälla, att hellre önska gott än ont, då är jag stolt över att vara blåögd svensk.”…..”

…när jag funderar vidare på saken så tycker jag nog kanske att detta handlar om olika dimensioner. Den personliga inställningen är en dimension och politiken en helt annan. Men det är individerna som i ett kollektiv skapar politiken. Om det är vanligare med en personlig inställning än en annan så får det politiska konsekvenser och det är DÅ de där begreppen kan komma fram tror jag….

När rädslan kräver försvar hårdnar den kollektiva dimensionen…

Kanhända är det så att vi som individer har fattat beslut om hur vi ska hantera våra medmänniskor och andra vi möter i livet. Medvetna beslut eller omedvetna.

En del av oss har svårt att hantera känsliga situationer och då kan det kännas bra att kunna hålla faktorer som skapar osäkerhet på minst en armlängds avstånd.

Ett bra sätt att göra det på är att vara misstänksam och ana ugglor i mossen för det mesta, även där det inte finns några.

Ett annat sätt att hantera svåra situationer är att göra som jag gjorde för snart 20 år sedan. Då fick jag nog. Jag tröttnade på intrigmakeri, skitsnack och annat som människor kan hålla på med och som bara gör ont. Jag bestämde mig helt enkelt för att jag skulle vägra tro andra om ont. INGEN skulle hädanefter vara en ond människa i mina ögon.

Igår hörde jag en replik i tv, ”..det finns många goda människor som gör onda handlingar..”. Ja, men jag vägrar tro att någon föds ondsint och är det till sin död. Ingen är svart eller vit, ängel eller djävul. Vi begår misstag, vi tänker inte alltid rätt från början och vi utgår ifrån en massa (korkade) fördomar och (dumma) förutfattade meningar men ingen av oss vill egentligen vara en dålig människa och göra onda saker. Inte EGENTLIGEN!

Jag fattade beslutet att hantera mina medmänniskor med utgångspunkt från detta! Det blev min inställning till hur jag skulle förhålla mig till min omgivning.

Å vet ni vad? Jo, livet blev SÅÅÅÅÅ mycket lättare och jag blev SÅÅÅÅÅ mycket mindre rädd för andra människor.

Rädslan

Rädsla är ett gissel egentligen. Är vi rädda så bygger vi försvar och det försvar vi bygger skrämmer våra medmänniskor, eller håller dem på avstånd från oss själva så att de inte ser vilka vi egentligen är innerst inne. Det skapar i sin tur rädsla hos den som inte förstår, som inte ser vem du är… en rädsla som till slut kräver försvar. Det blir ringar på vattenytan av det, har du tänkt på det…?

Är du fientlig mot någon blir du bemött på samma sätt av den du bemöter så.

Ler du och är vänlig har den du möter svårt att fortsätta vara fientlig, eller hur…?

Det är så det fungerar, det är inte bara ett av Guds tio budord. För egentligen bygger ju buden i bibeln på hur vi människor fungerar och så fungerade vi innan bibeln skrevs. Vi speglar varandra.

Är du vänlig mot mig är jag vänlig tillbaka, men om du inte är det så är jag vänlig ändå om jag kan. DET är mitt förhållningssätt och det har jag valt själv. Det är ingen som har sagt åt mig att jag ska vara sådan. Jag hade lika gärna kunnat vara misstänksam mot allt och alla.

Så är det, jag jobbar på att inte låta mig provoceras av dig om du är misstänksam mot mig, Om du pratar skit om andra när jag är med, om du försöker spela schack med dina medmänniskor för att vinna något till ditt ego, så vill inte jag bli provocerad. Men en sak ska du ha klart för dig, jag tänker heller inte delta om jag kan undvika det! Dessutom kan det hända att jag talar om för dig vad jag tycker om att du väljer att göra så! För det är ditt val att prata skit om du gör det och det är ditt val om du väljer att hänsynslöst använda dig av andra människor för att uppnå dina mål. Då får du också stå för det om du gör det!

Ingen kan undvika att själv prata skit och vara egocentrerad, tänker du. Kanske har du rätt! Ibland luras vi att tro att det vi gör, det gör vi av godo men det blir i stället av ondo. Ingen av oss går säker, inte ens jag… vi kan alla begå ”onda handlingar” utan att det ens var vår mening från början!

Då är det lilla ordet ”förlåt” väldigt användbart! Men du måste förstå att det inte är det samma som att tappa ansiktet!

Tappa ansiktet

Många av oss är så rädda att erkänna att vi gjort fel eller har fel att vi till varje pris håller fast vid det vi sagt och gjort. En del av oss går till ytterligheter och inser inte själva hur dumt det blir. När prestigen får gå i första rummet kan det bli hur tokigt som helst.

Jag fick en insikt nyligen. Jag är inte rädd att bli övergiven och jag är inte rädd för att inte bli älskad. Men jag är rädd för att bli sårad.

Inom mig är jag stark. Jag känner mig nog mest hemma inne i mig själv brukar jag säga. Inte på en plats alltså utan i mig själv. Kanske är det en förutsättning för att inte vara rädd att blotta sig, att erkänna att man har fel och brister och inte alltid har rätt.

Men som jag skrev här ovan, rädslan skapar behov av försvar mot det som rädslan uppstår från. Rädsla att tappa ansiktet kan skapa ett försvar som består av prestige. Att till varje pris aldrig någonsin visa sig svag, visa att det egna handlandet kan ha varit fel. Det finns inga felfria människor och det vet nog de allra flesta, därför blir det ganska fånigt när prestigen får gå före förnuftet.

Jag är rädd för att bli sårad, särskilt av människor som jag älskar. Men jag vill inte bygga försvar och jag hoppas att jag kan rasera försvarsmurarna och i stället tala om ifall jag känner mig sårad…

…sedan hoppas jag att min öppenhet inte skrämmer och skapar rädsla så att jag blir bemött av ett försvar när jag är öppen med hur det känns!

Som jag skrev i min statusrad på Facebook nyss, bästa försvaret är ändå ett avväpnande leende!

Varma människor får mig att le och jag vill gärna själv vara en varm människa som skapar leenden hos andra…
Så nu vet ni det!
Kram på er! 🙂