Blogg

…hur gärna vi skulle vilja att det var det. Berg och dalbana stämmer bättre. ”Life is like rollercoaster” är en av de bästa låtar jag vet och SÅ är det!

Det finns artiklar om alla som utåt sett, i sin status på Facebook, lever perfekta liv. De är lyckligt gifta, har välartade barn, fina föräldrar och själva är de ständigt lyckliga och glada dagarna i ända. De åker på lyxiga semestrar och de äter och dricker fint.

Men jag känner ibland att jag vill skriva hur det EGENTLIGEN känns i min status.

Då bromsar jag, inte för att jag är rädd att avslöja att jag inte har det så där perfekt.

Nej, mer för att jag mycket hellre skriver något som får andra att må bra än något som beskriver hur det känns i livets berg- och dalbana när man är längst ner i en svacka.

Jo för jag kommer aldrig att påstå att jag lever ett perfekt liv.
Det finns ingen som har det perfekt hela tiden och inte jag heller.
Alla mynt har två sidor och så är det med livet också.

Det finns fördelar med livets baksida. Genom att uppleva den så uppskattar man framsidan på ett helt annat sätt.

Tänk dig själv om livet var perfekt hela dagarna, så långtråkigt det skulle bli då.
Ingen dag är bättre än någon annan alla är lika bäst.

Att ha mål i livet

Att ha mål i livet är bra. Något att sträva mot. Ibland flyter det på lättare och ibland i motvind och i uppförsbacke.

Att stanna upp och reflektera över sina mål och sin situation är bra. Då kan man ta avstamp i verkligheten och ta ut riktningen och sedan fortsätta kämpa. Men vet vi målet med livet…?

Egentligen, när man kokar ner detta, så blir det huvudsakliga målet själva livet. Livet som är vägen mot målet. Målet är att vara nöjd när livet är slut. Men vad är det som gör att vi blir nöjda?  Den frågan är nog bra att ställa också.

Nöjd blir man när man är mätt. Men är det mätt på det egna, det individuella i livet vi ska bli? Personligen vet jag att jag känner mig som mest nöjd när jag gjort något som får någon annan att må bra. Men för att klara av att göra det jobbet bra behöver jag vara nöjd själv också och så hänger det ihop…

När jag mår så bra att jag kan få andra att må bra då mår jag som bäst helt enkelt! Hm… Jo men så är det! Det är när jag inte räcker till som jag mår som sämst och jag tror inte att det finns någon som räcker till hela tiden och till allt. Vi har alla våra egna tillkortakommanden, jag med!

Men det är baksidan på myntet för på många andra sätt räcker jag till för andra i min närhet och ofta kan jag göra mycket för dem och det ger mig tillfredställelse när jag känner att jag räcker till för att göra det.

Framsidan och baksidan… igen…

Nä nu har jag ordat klart!

…var ord som kopplades till en bild som jag tog på mig igår. Visst bär jag på detta, det gör jag. Men inte bara…

Det är livet. Vi bär på saker allihop. Allt möjligt som förknippas med diverse olika känslor. Vissa dagar väger något av det vi bär tyngre och andra dagar något annat.

En del dagar är sorgen tyngst att bära. Andra är det vemodet som känns mest. Medan andra dagar kan lyftas av allt som är bra.

Vi gör val i livet som får konsekvenser och ibland kan konsekvenserna vara oundvikliga, ibland är det saker vi inte själva styr över. Vad jag menar är att vi kan göra val som visar sig få konsekvenser för andra människor men kanske inte för oss själva. Men det är också sådant vi får leva med.

Vi är alla olika och en del av oss känner si och andra känner så. Vissa av oss kan leva med att konsekvenserna blir som de blir medan andra aldrig accepterar dem. Kanske rent av lägger skulden för dem på någon annan.

Inom psykologin finns det ett par försvarsmekanismer som vi alla har. De hjälper oss hantera det som är jobbigt, tungt och besvärligt. Att lära sig upptäcka så många av dem hos sig själv som möjligt är bra. Men försvaret kan även sättas in mot det och då märker vi inte när vi använder oss av försvaret alls.

Projektion är en av dem. Den kan vi ta till när det för svårt att bära ansvaret de egna felen och bristerna. Ditt eget ansvar blir för tungt att bära helt enkelt. Då blir det lättare om det projiceras på någon annan i stället. Då kan den personen helt enkelt bära på skiten så slipper vi bära på det själva.

Bortträngning är en annan. Då låtsas vi helt enkelt inte om att det finns, det där jobbiga och tunga. Enkelt va, det bara går upp i rök! Puff!

Googlar man på ”psykologiska försvarsmekanismer” så hittar man följande i Wikipedia:

”Friska personer brukar använda försvar som humor,  sublimering  och  altruism  medan  förskjutning,  bortträngning   och  reaktionsbildning är exempel på försvarsmekanismer som syftar till att hålla skrämmande tankar, känslor, minnen, önskningar eller rädslor utanför medvetandet.”

Det finns en annan sida som tar upp mekanismerna på ett bra sätt HÄR >

Vilka av dem använder du själv till ditt försvar…?

Jag skrattar ofta så mitt försvar består ofta av humor skulle man kunna tro. Jag kan nog vara altruist också men inte alltid. Ibland är jag mer envis än synden själv och vägrar sätta mitt åt sidan för att någon annan har andra tankar om vad jag ska göra.

Jag känner däremot en person som satt altruism i system och det är svårt för mig eftersom jag ibland gärna vill veta vad ”hen” själv skulle vilja…

Men för det mesta är det bäst tycker jag att våga se. Ja, våga se sina egna fel och brister och inse att jag inte är perfekt. Kan jag acceptera det så blir det också lättare att se sådant som psyket gärna vill försvara sig emot för att det blir för tungt att bära eller hantera.

Men jag kan acceptera mig själv hur mycket jag vill. Det hjälper ju inte alltid när jag har med andra att göra som inte inser att de tar till försvarsmekanismer. Att de försvarar sig emot något som i stället hade behövt hanteras, något som berör mig. Då blir det jobbigt för mig också hur mycket jag än förstår mig själv så kan jag inte hantera ett möte med någon som inte förstår sig själv.

På något vis måste vi alla inse att vi inte kan ha samma åsikter, anse att samma saker är rätt, reagera på samma sätt. Vi måste acceptera att andra är olika oss själva. Det är när jag möter människor som förväntar sig att jag ska vara som dem, tänka som dem, tycka som dem, göra som de förväntar sig, det är DÅ det blir obehagligt.

Särskilt om personen i fråga inte kan inse att jag är min person, att jag går mina vägar, att jag har upplevt mitt liv på mitt sätt och att jag inte på några som helst villkor låter någon annan bestämma hur jag ska känna och vem jag ska vara.

Jo, det är sant, det finns personer som tror att de vet bättre än mig om mig. De är ganska många som vet så mycket mer än oss andra… och det är DÅ det blir jobbigt, när jag möter en sådan person och inte kan hantera deras självklara, självpåtagna rättighet att veta mer än mig om mig.

På något sätt tror jag i alla fall att det KAN bero på att de tagit till försvarsmekanismer på ett eller annat sätt och låst sig i det. För det går gärna prestige i att ha rätt också. Att kunna erkänna för sig själv och andra att man kan ha fel är inte lätt… Det är nog något man måste träna sig i tror jag.

Men jag blir som en häst, ”bättre fly än illa fäkta” helt enkelt. Vem orkar kriga mot någon som ändå inte kommer att släppa på prestigen och inse att jag är jag. Att jag aldrig kommer att lägga mig platt på marken och erkänna att de vet mer om mig än jag själv. För så är det ju inte!

Vi vet alla bäst om oss själva! Eller hur?

Men det är en sorg i mitt liv att det är så här med vissa personer och det gör mig melankolisk ibland när jag tänker på det. Att inse att det inte finns något jag kan göra åt att det är som det är, det gör mig vemodig!

Det enda jag kan göra då är att tänka på

”Sinnesrobönen”
Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte
kan förändra
mod att förändra
det jag kan
och förstånd
att inse skillnaden 

Varför gör vi människor så? Vi ”pinkar in” och tycker att det är vårt och sedan vaktar vi vad det vara månde så att ingen annan gör intrång där. Så gör vi som individer och så gör vi lokalt i byar, styrelser, på arbetsplatser och nationellt.

När det gäller ett lands gränser blir det ganska fel med tanke på hur världen ser ut idag. 

I vårt lilla land, Sverige, kan vi inte försörja vår egen befolkning när det gäller mat längre. Vi måste ha gränserna öppna för transporter av alla de slag för att vi inte kan överleva annars. Det är inte lönsamt att producera livsmedel i Sverige längre, bönderna blir färre och industrin flyttar utomlands.

Däremot finns det flis att göra genom att importera och låta maten fara runt halva klotet några gånger innan den kommer hit där vi kan köpa den för en billigare peng än om den producerats nästgårds (hur nu denna ekvation hänger ihop).

Ändå får ett protektionistiskt parti allt fler röster i det här landet??? Hur ska vi kunna vara protektionister i Sverige och bevaka våra gränser så att ingen annan gör intrång när vi är tvungna att ha hit både varor och folk från andra håll i världen för att kunna överleva?

Nationellt borde vi vara stolta över vårt fina land men måste vi kasta ut alla som är ”olika” oss bara för det?

Men det var egentligen inte så jag menade när jag började skriva. Jag tänkte främst på att vi människor pinkar in och bevakar det vi håller på med också.

Jag har skrivit om positionering förut. Det är många som vaktar sin position till varje pris och det är då protektionismen kommer fram.

Ibland upplever jag att det finns de som ”äger” det som de sysselsätter sig med. Det blir svårt för andra att vara med och hjälpa till då om den som pinkat in saken vill ha full koll.

Jag har svårt att förstå det här beteendet. Själv anser att jag att det enda jag äger är min egen person och mina egna val i livet. Jag äger också mitt ansvar gentemot andra människor och planeten vi bor på. Men jag kan inte styra vad andra människor gör, eller hur de gör det.

Det jag arbetar med äger jag inte. Det finns alltid de som gör samma sak minst lika bra som jag. Nyligen blev jag kallad ”nyckelperson” och om jag förstod saken rätt var det kunskaper jag har inom vissa områden som gjorde mig till en sådan. Men äger jag den kunskapen…? Nej, det gör jag inte. Jag förvaltar den och jag använder den, många gånger inte för MIN skull utan för alla andras. Visst måste jag ha tak över huvudet, mat i magen och kläder på kroppen men jag behöver inte bli rik i pengar. För min del räcker det långt att kunna överleva och det bästa är när jag blir rik på alla andra sätt.

Det finns en rikedom i att arbeta mot mål som inte bara gäller mig och min person utan hela samhället. Att få göra det tillsammans med andra i gemenskap och glädje över att se utvecklingen gå framåt är också en rikedom som är värd mer än pengar.

Om jag är med i ett projekt tillsammans med andra så anser inte jag att ”vi” äger projektet och behöver bevaka gränserna så att ingen annan inkräktar. Jag kan i stället tycka att ett projekt vars syfte är allas äger sig självt egentligen.

Vem som gör vad spelar ingen roll. Det är vad det blir som spelar roll. Inte VEM som gör så att det blir så.

Jag är gärna med och hjälper till, arbetar mot samma mål, om jag tycker att målet är bra för många… Men det är ofta vid sådana tillfällen som jag ibland stöter på patrull. Det är inte alltid jag FÅR vara med eftersom det då och då finns de som tycker att jag då inkräktar på någon annans ”ägor” och därför utgör ett hot mot det inpinkade reviret.

På alla områden där människor gör saker så finns de där personerna som är mer protektionistiska än andra. De som upplever sin omgivning som hotfull. Så länge har full kontroll själva är de nöjda. Det är ju ändå de som ”vet hur det ska vara”.

…sedan finns det naturligtvis människor som positionerar sig själva också och som sedan till varje pris ska stå kvar där de ställt sig. Oavsett om det finns andra som kan göra jobbet minst lika bra. De personerna brukar inte tycka om när utvecklingen går mot förändring av något som de varit med och skapat. Ofta blir de även blinda för att de flesta andra ser saken med andra glasögon än de som de själva har på näsan.

Ja, jag vet, detta låter negativt… men jag blir så trött på det mänskliga beteendets baksidor ibland. Jag blir så trött på att ärlighet väljs bort när det finns andra sätt att nå mål. Jag blir så trött på att det ibland är så svårt att se saker på ett mindre egennyttigt sätt. Jag blir oerhört trött på allt som jag upplever som egoism, egennytta, positionering, protektionism!! Alla de begreppen är bromsklossar när det gäller positiv utveckling tycker jag.

Jo, visst kan det vara bra med eftertanke och reflektion och då är det viktigt att bromsa. Men måste man dra åt säcken och stänga dörren så att inget nytt ljus kan falla på saker och ting?

Det måste väl, för 17 gubbar vara bättre att vidga vyerna och se saker ur fler synvinklar än den egna? Visst måste det framför allt vara bättre att lita på andra människor än att alltid tro att de är ondsinta?

Ibland tycker inte jag att det är så konstigt att utveckling och framåtskridande går trögt när det ska vaktas i det inpinkade reviret i så hög grad! Det vore ju fruktansvärt om det skulle invaderas av ”oliktänkande”, hemska tanke!! Eller? För inte kan det finnas fler sätt att se än de som redan är kända…?

Jag vill hellre vara visionär och jag vill jobba för framtiden! Jag tror på saker och jag önskar saker! Jag vill oftast MYCKET GÄRNA hjälpa till. Men ibland tryter orken.

Den senaste veckan har jag fått uppleva hur andra människor, som på många sätt är precis som jag,  hamnat i jobbiga situationer där de blivit bemötta av både protektionister och positionister. Med det menar jag människor som själva anser att de har monopol på att veta vad ”rätt sätt” är. En del av dem har till och med egentillverkad licens i att avgöra vad som är bra och vad som är dåligt, för allt och alla.

Men som psykologdotter, (jag antar att det är därför), ser jag ofta det som de själva inte ser. Jag ser att det finns en underliggande anledning för dem att göra som de gör och det kan ge mig dålig smak i munnen och sorg i sinnet…

…som det känns nu alltså!

*suck*

Måste faktiskt lägga till att jag själv inte är perfekt, långt ifrån. Jag gör helt säkert saker med underliggande anledningar som min älskade psykologmamma hade kunnat berätta för mig om hon varit i livet. Jag saknar de samtalen mer än någonsin när det känns som det gör just nu. Hon hade en förmåga att hjälpa mig se saker och människor i ett nytt ljus som inte var så tydligt för mig mig själv alla gånger…

…har ofta ett ädelt syfte från början, men förr eller senare börjar nästan alla sådana grupper utse fiender. När den dagen kommer så går det åt för mycket energi åt till att bekämpa fiender och för lite energi till att arbeta med gruppens syfte.

Jo, jag har upplevt att de till och med kan försvinna helt ibland. De går under för att de lägger energi på fel saker…

När jag var barn och gick i skolan fanns det nästan alltid grupperingar i klasserna jag hamnade i. Där kanske det inte fanns något ädelt syfte i starten men fienderna utsågs alltid.

Varför är vi människor sådana? Varför utser vi så ofta fiender och varför är den driften ibland starkare än att vara konstruktiv, medmänsklig och generös i stället?

När jag gick i skolan, det är ju där vi formas till de vuxna vi blir, så pratade jag inte som de andra i klassen och jag såg inte ut som dem heller. Det var de två kriterier som behövdes för att jag inte fick en given plats. Jag blev aldrig vald att ingå i allianserna i skolan eftersom jag var annorlunda.

Men jag har alltid hävdat att jag har en självklar rätt att vara som jag är. För har jag något val egentligen…? Jo som person och medmänniska har jag ett val och det har jag gjort. Jag vet vilka mina ambitioner är och det är just att försöka vara en konstruktiv medmänniska som är generös, lyhörd och vidsynt.

När jag var barn fick jag acceptera att jag var göteborgare i Värmland och sedan exilvärmlänning i Göteborg. Jag fick acceptera att jag inte var bra på lagsporter och alltid blev vald sist när klasskompisarna skulle välja lagkamrater.

Som vuxen är det annorlunda. Men så väldigt stor skillnad är det egentligen inte.

Nu är det ännu mer så att jag har rätt att vara den jag är. Det jag inte har rätt att vara är ondsint och jag måste stå för mina handlingar och ta konsekvenserna av dem. Jag har inte rätt att göra mina medmänniskor illa.

Jag har återkommit till detta flera gånger i min blogg med vem jag valt att försöka vara. Det kom jag fram till en dag att det var vad jag ville och från den dagen valde jag också mina strider. Jag valde helt enkelt att INTE slå tillbaka, att försöka låta bli att känna mig kränkt när jag inte blir självklar i allianser hit och dit. Men jag kommer aldrig att välja bort att följa mitt hjärta och göra det som känns mest rätt för mig själv.

Visst kan jag slåss för det jag tror på och stå upp för den jag är. Men inte för att behålla en position eller för att bekämpa en fiende.

Vad är det för mening att slåss för slagsmålets skull? Vem vinner i krig? Nä just det, alla är förlorare…

Jag tycker ibland att prestige, ära och berömmelse ibland verkar mer åtråvärt för många av mina medmänniskor än det är att vara medmänniska och utgå från att andra också är det. Det händer att jag blir ledsen när de ser ett hot i mig och börjar bekämpa mig som om jag hade ett ont syfte i att vara den jag är. Det är rätt sorgligt egentligen att människor är på det sättet när det kommer till kritan. Men det är väl därför det finns krig i världen…

Jag tycker om det moderna ordet samverkan för att det handlar om att hjälpas åt och arbeta för att nå mål. Men jag önskar ibland att det var fler som la energi på det i stället för att slåss för att få behålla en position. Vem slåss de mot egentligen? Vilka är fienderna och varför blir de fiender?

Någon sa en gång att det är de goda som stryker med och så är det ju i historien. Människor med goda föresatser dör för dem. Det är bara att ta Jesus och Martin Luther King som exempel. Jo nog sågs dessa båda som fiender av de som hade en position.

Men om jag får välja förebilder så väljer jag ändå mycket hellre personer som dessa två än människor som vill vara lojala mot varandra i första hand.

Jag tänker följa mitt hjärta. Är det ett hot för vissa så må det vara hänt, då får jag gå samma väg som mina förebilder i så fall. Fast förhoppningsvis är det väl ändå ingen som korsfäster mig eller skjuter mig och så länge jag är i livet så är jag den jag är i alla fall. Det är inget de kan göra något åt oavsett vad de tar sig till.

Förtroende

Ordet förtroende har jag funderat på de senaste dagarna. Vad är det egentligen? Passar det ordet bara i en grupp allierade som är lojala mot varandra, eller kan man ha förtroende för andra som kanske inte ingår i gruppen? Kan man ha förtroende för personer som kanske inte är lika som jag, pratar som jag, ser ut som jag och har samma ursprung som jag…?

Vad ska förtroende vara bra till? Vad är syftet med förtroendet?

För mig betyder förtroende mycket i vänskap. Att kunna lita på den jag berättar hemligheter för är viktigt.

Men politiker är förtroendevalda, valda av andra som har samma åsikter och erkänner sig till samma ideologi. Men se hur det är i partierna, var finns förtroendet mellan de förtroendevalda?

Som aktiv i föreningar har jag själv blivit förtroendevald flera gånger genom åren. Men det är inte alltid förtroendet är gott mellan styrelsens medlemmar. Ofta är det när prestigen får större utrymme än föreningens syfte som det spårar ur. Då är det alltid någon som förlorar ”kriget” och i slutänden följer gruppens syfte med när allt faller…

Men vilket kommer först? Förtroendekrisen eller prestigen? Vad är hönan och vad är ägget? Vilket kom först?

Nä, förtroende borde vara något vi har för varandra oavsett vilka vi är men i olika grader. Vi kan ju inte vara bästa vänner och berätta våra innersta hemligheter för alla. Men nog borde vi vara bättre på att ha förtroende för varandra ändå?

Vilka av oss är mindre förtjänta av just ditt förtroende och varför är de det egentligen? Hur kom det sig…?

Tja, man kan inte älska alla helt enkelt. Men måste det leda till strid bara för det? Är det inte bara att acceptera att vi alla är olika…? Den som skadar är det svårt att ha förtroende för, men alla kan begå misstag och det är väl inte alltid var och en av oss tänker rätt  heller. Det kan bli fel fast det var tänkt att bli bra…

Måste allt förtroende försvinna för att någon begår misstag, eller går det att vara förlåtande och se det för vad det är…?

Själv kan jag ibland känna att jag har fiender och vid de tillfällena börjar jag rannsaka mig själv och fundera över om jag gjort något fel som jag inte själv varit medveten om…

Men ibland tror jag faktiskt att det är precis som det var när jag gick i skolan. Det ska vara någon som inte får vara med och då blir det jag för att jag inte är som andra, kommer från samma plats, har samma erfarenheter i ryggsäcken och kanske tycker annorlunda. Som vuxen handlar det inte om att jag inte är bra på lagsport på gympan. Det handlar heller inte om att jag pratar annorlunda, eller? Jag kanske inte kan spela fotboll, men samarbeta kan jag. Men bara så länge det inte förväntas av mig att jag bara okritiskt ska göra som jag blir tillsagd. Det kallar inte jag samarbete i så fall, det heter något annat…

Nej, vad jag än gör så vill jag ha möjlighet att göra det med hjärtat. Gör jag fel, tänker jag fel, så förutsätter jag att mina medmänniskor kan berätta det för mig innan jag gör någon annan illa av misstag. För jag har ALDRIG syftet att göra andra illa!

Jag har gott förtroende för alla som jag (sam)arbetar med i styrelser och på annat håll. Det hoppas jag att ni har för mig också, alla ni som känner er träffade. Ingen är felfri, inte ni och inte jag. Att ha förtroende för mig är frivilligt. Går det inte så hoppas jag att det finns goda grunder för det så att det inte bara handlar om att känna sig hotad av mig. Är det så tycker jag att den som känner så ska ta sig en funderare på hur det kommer sig.

JAG kan i alla fall LOVA dig att jag inte har några vassa armbågar och jag har inget ont uppsåt så om jag är hotfull så måste det bero på något annat…? Många gånger borde jag nog ha vassare armbågar än jag har och många anser att jag är naiv som tror på det goda hos mina medmänniskor. Men hellre det än motsatsen, fy så hemskt att gå genom livet och se alla andra människor som ondskefulla intrigmakare…

Så tänker jag nu, klockan fem på morgonen en torsdag morgon då jag inte kunde sova…

Ordet ”hållbart” betyder väldigt mycket för mig. Hållbart är viktigt på många nivåer, lokalt, regionalt, nationellt, globalt och  universellt eftersom allt hänger ihop.

Hållbar ekonomi hör ihop med hållbar ekologi.

Hållbarhet i stad och på landsbygd hör ihop.

Personligen är mitt mål att dra mitt strå till stacken och jobba för hållbarhet på alla fronter genom att göra det jag är bra på!

Hållbart behöver det vara i människors relationer också om det ska bli konstruktivt.
Motsatsen blir destruktiv. Det som är bra är det som behöver lyftas, det som inte är bra behöver bli bättre och det blir aldrig bättre om vi bara fokuserar på det negativa och stannar vid det…

Vi alla, var och en av oss behöver hållbarhet i våra liv…

Ja ordet hållbart är nog så viktigt!

Jo det gör faktiskt det!

Det spelar roll om du tvättar bilen på garageuppfarten så att smutsen rinner ner i dagbrunnen!

Det spelar roll om du väljer lokalproducerat eller det som åkt runt klotet femtielva gånger innan det hamnar på din tallrik!

Det spelar roll om du tänker på att köpa ekologiskt eller inte!

Det spelar roll om du köper kläder tillverkade av barn i ett fattigt land eller inte!

…jo du spelar roll! Du och du och du och du och du och du, och många fler ”du” och så jag blir en väldig massa människor till slut! Tillsammans utgör vi efterfrågan och det är efterfrågan som styr tillgång! Det är därför just du och jag spelar roll!

Jag har varit och lyssnat på två tjejer som gjort ett skolprojekt om laxodling och det är skrämmande hur mycket den påverkar, både globalt och lokalt och både människor och natur!

På Facebook formulerade jag en kommentar som jag tyckte att jag fick till så bra att jag ville lägga den i min blogg;

Vi går med vår lilla värld, där vår egen plånbok regerar, till affären och tänker inte längre än till priset på maten… Men det vi handlar påverkar hela världen, både människor på andra sidan jordklotet och utsläpp i luften och i marken. Det vi gör idag påverkar våra barn och barnbarns framtid. Men det har vi sällan med oss till affären…

Här kan du läsa ett blogginlägg om odlad lax >>

Ett filmklipp om hur illa det är med odlad lax >>