Blogg

Jag läste en artikel om Vildhjärta, kvinnan som älskar skogen. Hon sa att hon gick ut i skogen för att fundera över detta med relationer innan hon beslutade sig för att flytta ihop med mannen hon lever ihop med nu.

Vildhjärta, eller Maria som hon heter egentligen, studerade träd som växer i par. Hon sa att när träd följer varandra uppåt tillsammans då blir det ena mindre och det andra kraftigare och längre.

Alla träd växer inte tillsammans hela tiden. Från början växer de tätt ihop men med åren växte topparna i sär och blev lika ståtliga och kraftiga.

Detta tyckte jag var en tydlig metafor på hur det ofta är i relationer, en som är svag och en som är stark i en relation gör det ena mindre medan det starka frodas och blir kraftigare och starkare. Om båda är lika starka så växer de i sär med åren för annars måste det ena ge med sig och det andra växa sig starkare.

(mer …)

…måste ju vara väldigt individuell egentligen om man skärskådar den. Vad jag syftar på här är vilka medel vi använder för att nå vår mening med livet. Vi gör det vi gör, men varför egentligen?

Kanske har vi var och en varsin mening med livet men för mig finns det nog särskilt två saker som spelar mer roll än allt annat. Familjen och vännerna och ”att göra skillnad”.

I min uppfostran ingick två förhållningssätt som extra meningsfulla, det var dels att det är bra med utbildning och dels att man ska göra rätt för sig.

Att göra rätt för sig innebär att man betalar det man är skyldig men också att man drar sitt strå till stacken, det vill säga arbetar och är en del i det dagliga arbete som vi människor gör. Dels en del i familjelivet men också en del i maskineriet samhället.

(mer …)

Måste ju orda av mig ytterligare lite till. Gårdagens val har satt igång kugghjulen där uppe …

För mig har begrepp som ödmjukhet, lyhördhet och tolerans mycket stor betydelse. I förlängningen till dessa tre har även solidaritet en väldigt stor betydelse. Men är detta vänsterbegrepp? Kan en moderat säga sig vara solidarisk och kan en alliansmänniska tycka att ödmjukhet och lyhördhet betyder mer än den egna valfriheten då och då?

Jag funderade lite till och tänker att jag inte skulle vilja att staten agerade ”Robin Hood” och tog från de rika och gav till de fattiga. Men jag har samtidigt väldigt svårt att tro att fattiga människor skulle få det bättre om vi avskaffade staten och välfärden. Så, ja… hur gör man då?

Ska skattetrycket hållas lätt och därmed ge de fattiga, de utstötta, de svaga i samhället större valfrihet att klättra in i samhället igen och tjäna pengar så att skatterna räcker till att ge dem valfrihet?

Eller ska skattetrycket öka så att välfärden kan öka?

Har för mig att alliansen säger att mindre skatter ger ökad väfärd men förstår inte riktigt hur det går till? Eftersom jag har väldigt svårt att tro att folk som får mer i plånboken använder dem solidariskt? Jag tror att alla som kan behåller så mycket de kan för sig själva och sin egen del. Jag vet att det är så vi människor fungerar tyvärr. Trots att jag lägger så stor vikt vid begrepp som ödmjukhet och solidaritet.

Motsatsen till en Robin Hood stat skulle ju vara att avskaffa välfärden helt och då tror jag minsann att många som idag är beroende av välfärd skulle gå under. För inte skulle skattelättnaden också leda till solidaritet bland de som har det gott ställt?

Nä, vi människor behöver allt staten, skatterna, regler och lagar för att vi ska tvingas vara solidariska, rättvisa och toleranta. Så är det och så kommer det alltid att vara för får vi chansen är vi allihop egotrippade och intoleranta. Eller…?

Och förresten, om nu ordet solidarisk är ett vänsterbegrepp, vad finns det för högerbegrepp då och kan en moderat vara solidarisk?

… ja jag vet, man ska inte vara personlig. Man ska inte avslöja sig för mycket. Men jag känner hur orden vill ut och här kommer mina tankar i form av ord.

För mig är Sverigedemokraternas intåg i riksdagen dystert, rent av fruktansvärt sorgligt. Jag tycker att det är ett bevis på hur människor i dagens samhälle slutat bry sig, både om andra människor och om politiken i stort. Det är ett bevis på hur egocentrerade vi blivit i det här landet, det är också ett bevis på hur vi vaktar det som är vårt när tiderna blir bistra.

Jag undrar hur många av oss som går omkring och ser oss själva, vår familj och våra vänner och arbetskamrater som ”vi som är snälla, omtänksamma och generösa”.  Hur många av oss som ser det så ser också ett samhälle som bortsett från ”oss i den egna gruppen” är fullt av giriga, egoistiska och brutala ”andra”? De ”andra, där ute” är allihop släkt med den onde och tänker som han medan ”vi” alla är oskyldigt drabbade av de där ”andras” elakheter. Är det så vi ser på oss själva och samhället?

(mer …)