Blogg

Jag skrev om drömmar och fantasi i mitt förra blogginlägg. Idag har jag och en vän diskuterat vad vi skulle kunna arbeta ihop med och då kom jag fram till att det är så här det ser ut för min del:
”Jag är 45 år och tänker inte omskola mig. Jag har en akademisk utbildning till informatör och en praktisk till journalist både för tryckta medier och för webb. Det vimlar av folk som kan sånt lika bra eller bättre än mig där ute. Men jag har inget val, det är den utbildning jag har och den måste jag försöka använda mig av vare sig det går eller inte… Det är min hårda verklighet!”

Visst är det så det är. Det finns alltid folk som är bättre än man själv på saker och ting och jag har sökt hundratals jobb som informatör, webbredaktör, redigerare, journalist, reporter och mycket mer… Det finns alltid någon med bättre referenser, bättre utbildning och erfarenhet. Så är det! Min personliga lämplighet har de inte provat mer än på ett ställe dit jag fick komma på intervju.

Så läser man att 45 procent av alla CV är kryddade med både lögner och överdrifter och det gör ju inte saken lättare för mig som är ärlig. Jag tänker inte bre på och jag tänker inte överdriva. Jag måste ju kunna leva upp till vad som står i min CV, eller…? Det kanske inte är så noga?

Men det är väl fortfarande så att den ideala sökanden till vilken tjänst det vara månde är mellan 20 och 25, har tio års erfarenhet och tio års utbildning med högsta betyg och de bästa referenser. Samtidigt ska det vara en person som inte tänker skaffa barn och som ser ut som hämtad ur ett modemagasin. Namnet ska vara ursvenskt och det får absolut inte finnas några tvivelaktiga saker om honom eller henne på nätet när man googlar.

Det stoppar för mig på första punkten, jag är ju 45 och har ena foten i graven redan… Ja ja..

Men det spelar ingen roll för jag gör det jag gör riktigt bra. Jag KAN mitt jobb och jag får försöka överleva som egen företagare i stället. Ibland går det riktigt bra och ibland har jag timmar över för mer jobb och tunnare plånbok. Det är ju inte som att ha en månadslön som stadigt flyter in och som höjs lite lagom varje år… Nej, här går det i vågor men det får jag leva med för alternativ tycker jag inte att jag har.

Jag söker jobb ibland om det dyker upp något som jag kanske kan ha en chans att få men som sagt, jag stämmer ju inte in på kriterierna ovan så jag förväntar mig ju egentligen inte att jag ska få jobben jag söker även om jag hoppas. Hur det än är skulle det vara jätteroligt med den utmaning som det skulle innebära att få visa vad jag går för som informatör eller som anställd journalist.

Det finns några begrepp som för mig hör tätt ihop med att må bra i själen och ärlighet är definitivt ett sådant ord. Lögner är aldrig bra, inte ens vita egentligen även om de ibland kan vara bra… Men vita lögner kan verka obetydliga ur en synvinkel och betyda desto mer ur en annan.

Hur det nu än är med det så måste jag ändå påstå att sanningen ändå vinner i slutänden. För mig är det lögn att välja att inte berätta också. Ibland kan man i förväg veta vilken reaktion man får om man berättar något för någon. Om det nu är något som berör den andre så bör man nog ta tjuren i hornen och berätta ändå. Trots att man inte gillar reaktionen man kan få…

Tänkte skriva mycket mer men jag får fortsätta senare. Nu är klockan lite över tre och det är söndag. Dags för en promenad.

….det blev inget mer om ämnet ärlighet. Men jag ska ta upp det igen en annan gång

Det slog mig plötsligt att så kan det vara ibland. Jag pratar med någon som jag vet har samma modersmål som jag, ändå förstår inte personen ifråga vad jag menar. Eller så lägger han, för det är oftast en han, ihop vissa av de ord jag säger och får på det sättet en helt annan betydelse än den jag hade i åtanke.

Då kan det kännas som om man har samma modersmål men inte pratar samma språk. Som om orden man säger har en annan betydelse i de öron där de tas in och behandlas…

Ibland är det till och med så att jag funderar på om det är med flit, för att målet är att missförstå?

Det är egentligen ganska konstigt det där. Som om man är begåvad med radar när det gäller vissa men inte alla… Men ibland kan jag tycka att jag möter någon som inte har någon som helst förmåga att lyssna in och förstå. Det finns ju de som antingen verkar blockerade av sin egen misstänksamma inställning till andra människor och de kan inte förstå något alls.

Sedan finns det en del som bedömmer en person vid första anblicken och sedan spelar det ingen som helst roll vad denna gör eller säger. Personen är bedömd en gång för alla och med detta följer en förförståelse för allt som sägs och görs därefter. Uppfattningen är klar och därmed alla möjligheter att förstå och ta in vad han eller hon säger för tid och evighet.

Jag kan bli väldigt ledsen när jag inte blir förstådd. Men jag kan också bli väldigt arg. Särskilt när någon får för sig att jag har onda avsikter med något jag gör eller säger. Visst kan jag ibland få följder av sådant jag säger och gör som inte var vad jag tänkte mig. Men jag har som mål med hela min tillvaro på den här planeten att försöka göra gott och vara en god människa. Egoism och ”jag-först-jag-störst” får andra ägna sig åt men det är absolut inte målet med mitt liv.

Tidigare idag hade jag en diskussion med en vän på facebook. Vi diskuterade jämlikhet. Jag har tidigare skrivit att jag avskyr den där jargongen som många män har om sina kvinnor när de kallar dem för ”regeringen” och ”högsta Sovjet” och liknande. Men det finns kvinnor som drar alla män över en kam också naturligtvis. Visst kan man behöva avreagera sig när mannen som pratar samma modersmål men ett helt annat språk inte förstår. Eller när han använder jargongen så att man får höra…

Men i sak är jag inte förtjust i varken det ena eller det andra. Kvinnor som slåss med vad de anser vara samma vapen som männen har och som härmar ”manligt” för att ta plats hotar ju bara männen. Men män som försöker förtrycka kvinnor hotar kvinnor. Så oavsett vilket håll det här tas från så blir det fel när det blir till en kamp mellan könen.

Kvinnor manipulerar och ”styr i det fördolda” många gånger.  Jag vet också att många kvinnor sätter det där i system eller ser det som sin självklara rätt att styra och manipulera för att få som de vill. Jag tycker synd om män som är tillsammans med sådana kvinnor för givetvis ska inte vi kvinnor förtrycka våra män heller. Män tar ofta till våld när de förtrycker men vi kvinnor kan göra det på mer raffinerade sätt och det ska vi vara medvetna om precis som männen som slår behöver få veta att det inte är okej det heller!

Kanske gör jag också så utan att tänka på det, manipulerar menar jag…?

Jag vet bara att jag kan bli arg ibland när Tommy uppfattar det jag säger som en ”order” trots att det kanske bara är en fundering, en tanke. Eller när jag drömmer om ett annat liv då vi har ett överflöd med pengar och inte behöver tänka på ekonomin. Då kan jag drömma om att vi bygger om huset eller kanske reser jorden runt. Då händer det att han suckar djupt över att vi inte har pengarna och kan göra detta genast. Eller så tittar han på mig och ser ut som om han tycker att jag är helt ute och seglar, för jag borde ju veta att vi inte kan göra det i morgon.

Men när ska han och många andra män också faktiskt, förstå att allt vi kvinnor säger inte är önskemål som de genast måste iscensätta? När ska de förstå att det är upp till dem om de vill se det så eller inte. Det är upp till var och en av oss att fatta beslut i våra egna liv.

Väljer en man att tolka allt som hans kvinna säger som punkter på en ”att-göra-lista” så är det ju ett val han gör? Väljer kvinnan att sätta upp alla sina önskemål på ”att-manipulera-mannen-till-att-utföra-listan” så är det ett val hon gör. Men i så fall är det ju mannens val att ta order från kvinnan, eller inte?

Ja, för när jag drömmer om att resa jorden runt eller bygga om huset har jag bara satt ord på en dröm. Jag har inte valt att säga detta för att han ska uppfatta det som en order som ska verkställas genast, omedelbums! Ska det vara så svårt att förstå…?

Nej, jag kan bli ledsen när jag inte får drömma eller fundera högt utan att detta ska tolkas som någon form av tömmar och seldon och försök att styra! Jag har faktiskt rätt att säga vad jag vill utan att det ska tolkas och göras om till något det inte är.

Visst är vi olika, jag och Tommy. Jag har problem att förstå honom också emellanåt. Till exempel har jag ibland väldigt svårt att förstå hur Tommy kan tycka att det är SÅ intressant med gamla krig och historiska platser. Eller ännu värre, att gå på kyrkogården här i Forshaga och titta på gravarna och komma ihåg vilka de var, de som ligger där. Men det är något jag accepterar. Vill han göra det så får han göra det. Jag kan till och med tänka mig att följa med på odysséer och promenader på kyrkogården. Odysséer är något som ligger i släkten Svensson så det är inte bara Tommy utan även Dennis och Morgan som är intresserade av sådant.

Jag har en teori om våra olikheter. Jag fokuserar hellre på framtiden än fördjupar mig så totalt i historiska detaljer som han gör. Det som har hänt det tycker jag att vi ska vi lära oss av och sedan använda för att agera in i framtiden. För mig är det nyttan i historien som är viktig.

Så fungerar inte Tommy. För honom är detaljerna det allra viktigaste. Han kan fördjupa sig hur mycket som helst i dem och sedan sätter han punkt där. Det är inte alls lika viktigt för honom att tänka på sambandet mellan historien och hur vi har det idag, den tanken kommer i andra hand. Han fokuserar på detaljer som exakta geografiska platser, årtal och namn på personer som var med. Han kan till och med intressera sig för vad de hade på sig och hur de såg ut.

Jag vill i stället gärna ha förståelse för själva händelserna i historien i ett helikopterperspektiv. För mig är detaljer bara delar av en helhet och i min värld är det helheten som betyder mest. För Tommy är det detaljerna som gör helheten och tyngdpunkten ligger på de många små delarna i stället för på helheten.

För något år sedan dök en animation upp på nätet som föreställer en balettdansös som snurrar. En del ser henne snurra medsols och andra motsols. Tommy såg henne snurra åt ena hållet och jag såg henne snurra åt det andra… Ingen av oss kunde få henne att byta håll vad jag minns…

Jag läste en förklaring till det här. Det gick ut på att man använder olka hjärnhalvor. En del använder höger och andra vänster mer och det kan förklara att man ser balettdansösen snurra åt olika håll. Det kan säkert också förklara olikheterna i tänket.

Min hjärna är till exempel inte matematisk och den är inte fokuserad på detaljer. Mina ord har inte alltid total verklighetsnärvaro, de kan i stället vara filosofiska eller ren fantasi. Men för en person som ser världen som väldigt konkret och beräkningsbar så kanske mitt sätt att tänka, mitt modersmål, inte riktigt går att förstå… Kan det va så?

I förälskelsen är man alla lyckliga och livet saknar nästan helt mörka sidor som tristess, smärta och sorg.

Men en vacker dag kommer vardagen. Antingen kommer han en dag som en brunklädd liten alldaglig farbror och knackar på dörren eller så tar han långsamt form sittande i vardagsrumssoffan. När han kommer försvinner en del av det rosenröda och euforiska som infann sig i förälskelsen.

Då inser man plötsligt att den fantastiska partnern har dåliga sidor också, att plikter med jobb och barn och annat vardagligt finns kvar och måste tas om hand.

Bor man ihop är det viktigt med samarbete och samsyn om vardagen ska bli friktionsfri. Då gäller det att man känner varandras bra och dåliga sidor och kan kalkylera med dem så att man inte lägger orimliga krav på varandra.

Samarbete är inte lätt om båda har levt själva under en längre tid. Då är man van att ta hand om allt själv på sitt eget lilla vis. Kläderna ska vikas si eller så, porslinet ska ställas på den eller den hyllan i köket, och så vidare…

Men det kan också vara så att två nya sambos haft varsin lååång relation bakom sig och vant sig vid att ex-partnern fungerade si eller så. Då kan det bli problem om inte den nya partnern passar i den gamlas hjulspår och det är det ingen som gör. Var och en av oss är unik och har våra egna hjulspår bakom oss.

Till att börja med, i förälskelsen, så ser man ofta det som skiljer den nya partnern från exet som fantastiskt och bra. Men när vardagen kommer kan det vara svårt att vänja sig vid nya hjulspår. Då inser man att man inte alltid kan veta hur någon fungerar i vardagen och att man måste vara vidsynt och tolerant om man inte ska riskera kollisionskurs …

Nu fick jag göra ett avbrott i mina funderingar, när jag fick ett telefonsamtal. Jag hann aldrig fram till vad jag tänkte skulle bli centrum i den här funderingen, nämligen det faktum att kärleken inte alltid är en dans på rosor. Att det finns mycket smärta i att inse sina egna och sin partners begränsningar och att man inte kan få allt i sin partner. Han är aldrig fullkomlig även om man alltid tror det i förälskelsen…

Riktig kärlek innebär att älska trots att man insett att fel och brister är något vi alla har.

Nu ska jag snart åka till Karlstad med Ruben som tillsammans med Jonatan ska kliva på tåget till Göteborg där pappa Håkan tar emot. Jag får fortsätta skriva en annan gång…