Det kändes både smickrande och spännande att få ett erbjudande om att åka till Frankrike och gå på en intressant konferens. Nu kanske det inte blir av.. Det är synd men…
Idag har jag varit i Deje och fått en snabblektion i hur Leader fungerar och jag hoppas jag förstod alltihop rätt. Men enkelt är det inte… det är mycket att tänka på för att få till det här.
När jag kom hem ringde jag upp Benny! Vad mysigt att höra hans röst igen och det ska bli så kul o ses igen! Hoppas kommande helg blir så bra som den har potential att bli!
Jag är annars rätt sleten, det har hänt mycket och funnits små pauser att hämta andan på. Jag måste ta till lite reträtt och tänka på mig själv mitt i allt för annars orkar jag inte med allt som jag vill orka med!
Jag kom till den korta påfarten vid IKEA i Karlstad upp på E18 mot Grums. Tog det lugnt för att hinna se om det kom bilar från Karlstadhållet. Svängde ut och började gasa på för att komma upp i 90. DÅ kör en bil om mig. En svart kombi av något slag, han kör ända ut i mötande fältet och över heldragna linjer för att komma om. Att vi mötte en lastbil och flera bilar verkade han inte bry sig ett dugg om!
Så är det när man kör. Det finns värre idioter än man kan ana och det märker man när man kör bil. På fredag har jag haft mitt körkort i två år men jag tänker aldrig köra så där!
Ibland tror jag att de gör så där för att de har haft en trasig barndom och taskiga leksaker. Men jag har hört att folk får en annan personlighet bakom ratten. Men hur kan detta komma sig? Kanske är sådana som den som körde den svarta kombin timida och inåtvända vänliga individer som när de hamnar bakom ratten blir monster. Egot rinner över och de klarar helt enkelt inte av att ha någon framför sig. Å särskilt inte om det är en kvinna i en äldre mindre snygg vit volvo kombi!
Twitter hit och twitter dit. Men hur funkar det egentligen…? Jag får försöka lära mig helt enkelt… det här blogginlägget gör jag för att se vad som händer. Om det blir något spår i min twitter…
… så kallad social kompetens när det gäller att nå mål, vilket är bäst egentligen? Ska man slåss för det man tror på genom att klampa rakt fram och meja ner motståndet? Eller ska man i stället möta motstånd genom att använda övertygande argument och samtidigt anpassa budskapet efter mottagaren? Kan man nå mål genom att ”möta” sina motståndare, förstå deras ståndpunkt och sedan anpassa sina egna mål så att så många som möjligt kan bli nöjda?
Ska ”mitt mål” vara det styrande och ska jag kämpa med näbbar och klor för att vinna mot ”de andras”?
Ord som lyhördhet och empati, hör de hemma i sammanhang där mål ska uppnås? Kan man vara lyhörd och ha empati för sina ”motståndare”?
Är det rätt att vara soldat/riddare/samuraj och slåss för ”sitt” i alla lägen?
Ska jag svara själv på de här frågorna så finns det nog inte mycket jag skulle kunna slåss för genom att meja ner motståndet. Min strategi och mina metoder är inte utformade efter gamla tiders stridsstragegier. Nej jag är uppfostrad av en psykolog och ensamstående mamma som fostrat mig att tro på människan och lyssna.
I min värld lyssnar man in motståndaren, försöker i stället förstå hans eller hennes utgångsläge och sedan använder man sin förståelse för att formulera sina mål och argument för att nå det man tror är rätt. Vilket alltid är det som är bäst för alla och inte bara för mig.
Det är inte en självklarhet att det jag tror på är det enda rätta ur allas synvinklar. Absolut inte!
Jag tror och tänker som jag gör med utgångspunkt i vem jag är och vilka mina förutsättningar är. Min bakgrund och det jag bär i min ryggsäck har gjort mig till den jag är och får mig att agera, tycka och tänka som jag gör.
Detta gäller naturligtvis för alla andra individer också och därför kan jag aldrig bestämma vad som är rätt för en annan människa. Den insikten tvingar mig ha en ödmjuk inställning till andra människor vilket i sin tur gör att jag aldrig skulle kunna bli samuraj/riddare/soldat för det jag tror på och meja ner motståndet.
Så är det bara!
Wikipedia: Ödmjukhet är en personlig egenskap. En ödmjuk person har en balanserad självuppfattning och är medveten om sina begränsningar.
Norstedts svenska ordbok: Manhaftig, som har typiskt manliga egenskaper, till exempel beslutsamhet, framfusighet och dylikt.
Igår fick jag ett tydligt minne från en tid som inte var så bra i mitt liv, en tid av kaos och trasighet. En tid när visioner blev till illusioner. Det jag trodde var framtiden förvandlades till såpbubblor som svävade iväg och poppade till och försvann och lämnade mig med tomhet, sorg och förvirring.
Vissa dagar var jag full av hopp och förväntan inför framtiden och andra överfölls jag av sorgen som nästan golvade mig. Jag minns att jag en dag gick från spårvagnen vid Brunnsparken in genom Nordstan bort mot Centralen och Nisseplatsen för att ta bussen hem. Ungefär halvvägs var det som om sorgen över mitt försvunna liv slog mig hårt i magen. Den kastade sig över mig som en spindels nät över en intet ont anande fluga. Jag kunde inte röra mig och nästan inte andas. Mitt inne bland allt folk på Nordstan. Det var hemskt. Men ingen såg min förtvivland, ingen lade märke till hur jag kände det. Jag tog tag i närmaste vägg, eller skyltfönster eller vad det nu var och stod bara där och tittade i golvet medan jag hoppades att det skulle gå över.
Så började jag gå igen mot bussen och jag var som i trance. Totalt nollställd, inga känslor alls, bara tomt, tomt, tomt…
Väl hemma i min lägenhet, när jag stängde dörren, kom det över mig. Jag grät och grät och grät medan jag gick runt i mitt nya hem. Min lägenhet var jättefin och jag trivdes verkligen. Men i den stunden var det sorgen över vad jag förlorat i livet före detta som drabbade mig.
När jag tänker tillbaka på det där idag så ser jag det som en fas, som ett trappsteg i mitt liv. Något jag skulle ta mig igenom för att kunna gå vidare. Den framtid jag trodde mig ha visade sig vara stilltje, visade sig inte leda någonvart. Den hade stannat upp och slutat utvecklas. Kanske hade det funnits något sätt att hitta en öppen dörr men är man två måste man hitta den dörren tillsammans och det var det som var problemet. Omständigheterna hade gjort att alla dörrar var stängda, vi kom ingenvart…
Efter den sommaren det där hände i Nordstan var mitt liv en berg-o-dalbana. Det växlade mellan många fantastiskt roliga tillfällen och många ensamma och förtvivlade kvällar. Barnen och mina vänner var mina skepparkransar. Det var tack vare att jag hade dem som jag klarade mig och kunde ta mig genom tunneln och ut på andra sidan.
När mitt liv vände och marken under fötterna började kännas fast igen fick jag distans till sorgen. Men sorgen över det liv jag förlorade kommer alltid att finnas där. För mig är det samma sak som med sorgen efter mamma. Att inte hon finns längre är mer konkret och känns trots allt mer naturligt. Trots det är den sorgen likvärdig den jag ibland känner över att mitt liv inte blev som jag trodde.
Våren 2002 såg jag framtiden an igen och jag trivdes i min lägenhet. De helger barnen var hos sin pappa ägnade jag åt att umgås med mina vänner på ett sätt jag inte kunnat göra innan och när barnen var hos mig hittade vi på saker tillsammans. Det hade vi heller inte gjort på det sättet innan. Jag upptäckte att jag varit ganska avgränsad, jag hade helt enkelt längtat efter att kunna leva så här men inte haft den möjligheten.
Strax innan midsommar 2002 letade jag och Jonatan upp adressen till hans dagiskompis Ivar. När vi hade hittat den skulle han skriva brev till honom men först frågade han mig om inte jag kände någon jag ville hitta adressen till. Vem tänkte jag då på? Jo, Tommy Svensson i Forshaga så klart! 🙂 Sagt och gjort, och där fanns han ju. På Eniro.se! 🙂
Det var bara hans namn på adressen så jag utgick ifrån att han bodde själv. Men oavsett vilket så skrev jag brev ändå. Jag hade inte hört något från honom sedan 1985 då han skrev ett långt brev till mig.
Vi åkte till Smögen i slutet på juni, jag och barnen. Den veckan hade vi jätteroligt. Vi fiskade och vi gick på bryggan. Det regnade på oss och vi badade när det inte regnade. Mamma kom dit och hälsade på oss, vi tog en biltur till Hunnebostrand.
När jag och barnen kom hem hade Tommy ringt. Tre gånger kunde jag höra den bekanta och värmande goa rösten från förr på min telefonsvarare. Han sa att han ville att jag skulle ringa tillbaka och sagt och gjort så där blev jag sittande i telefon. Hans röst fick mitt inre att bli alldeles varmt. Den värmde varenda del av mitt inre och jag var så glad att jag skrev det där brevet.
Så kom den där veckan i juli 2002 som vi hade bestämt att vi skulle åka. Tåget blev två timmar försenat men när vi klev av tåget kom han gående mot oss. Han såg precis ut som jag mindes från 1982 och björnkramen kändes precis som jag mindes den också!
Vi tog en tur på Herrhagen först och åkte förbi där jag bodde när jag var liten. Sedan åkte vi till McDonalds vid Norrstrand. När vi satt där med Jonatan och Ruben sneglade vi på varandra över bordet och Tommy knöt sin näve, knackade lite lätt över den plats där hjärtat sitter och sa: – Så är det!
Mitt under den där veckan någon gång fann vi varandra på riktigt, jag och Tommy. Det var varmt och vi satt ute på altanen, på den del som inte har tak. Med varsin öl och ett levande ljus tänt satt vi där och såg på varandra över bordet medan barnen, Ruben, Erica och hennes kompis fnissade i vardagsrummet och skruvade på persiennen så att de kunde se oss genom rutan i altandörren.
– Jag tror jag är rädd att jag blivit kär i dig, sa Tommy med en tår i varje öga.
Sedan den veckan fick mitt liv guldkant igen. Visst har det varit perioder som varit riktigt svåra när vardagen kom ikapp oss med barn och ex och ekonomi. Men trots allt som vi gått igenom under de 7 år som gått sedan dess så finns den där värmen kvar. Den jag kände när jag hörde den bekanta rösten i telefonen den där veckan efter att vi kom hem från Smögen…
Jag älskar dig Tommy! Så är det bara… det har jag antagligen gjort sedan 1978 eller 79 då vi först lärde känna varandra. Men känslan ändras med ålder och mognad så det är inte samma barnsliga känsla nu som då som tur är kanske.
Man kan välja att följa en känsla eller inte. Jag valde att följa den när jag mötte dig igen, Tommy och jag har aldrig ångrat mig även om jag hade önskat att vardagen hade varit lättare ibland!