…har blivit en anledning att dra på mun, till och med lägga upp ett asgarv kanske. 🙂
Jo, detta hände en natt för några år sedan, på den tiden när det fortfarande fanns tid att fika ihop och hinna gå på toa.
Vi var en extra den här natten för att det var en som satt ”vak”. Alltså en av oss befann sig hos en person låg för döden. Under natten gick personen bort och en annan av kollegorna fick åka till adressen och hjälpa till att göra i ordning. Det handlar om att se till att personen som har gått bort får ”städat” i sängen. Om anhöriga kommer dit ska det se så fint ut som det går.
Att göra det här jobbet kan vara påfrestande mentalt som ni säkert förstår. Men det är viktigt.
Mina båda kollegor fortsatte att jobba tillsammans i några timmar när de var klara och ett av besöken var hos ett par som båda sov. Men de behövde tillsyn och en av arbetsuppgifterna var att se till att toaletten var som den skulle.
Den ena kollegan stod i dörren till badrummet och den andra gick in för att kika runt lite. När hon kikade ner i toalettstolen drog hon på sig en gummihandske och stack ner näven i toan. Kollegan som stod i dörren såg förvånat på och började fundera över varför.
Upp ur toastolen drog kollega ett upp en rosa fluffig toffel. Något som fick kollega två, vid dörren att hålla handen för munnen för då kom gapflabbet. Kollega ett tittade på kollega två och båda två fick kväva gapflabbet för att inte väcka paret i lägenheten.
Väl utanför lägenheten bröt det bubblande skrattet ut och tårarna kom. De skrattade och skrattade och skrattade…
När de kom till vår gemensamma lokal fick vi andra ta del av historien om den rosa toffeln och sedan dess har vi som var med svårt att hålla oss för skratt så fort något rosa och fluffigt kommer på tal.
Så kan det gå en natt. Från allvar och mental påfrestning till förlösande gapflabb!
…jag hade gått min egen väg som 18-åring och vågat satsa på det jag ville, hur hade livet sett ut idag i så fall? Fast så kan man inte säga. Jag har ändå lyckats leva min dröm och fått göra det jag vill och älskar och är bra på. Jo, jag har ju faktiskt det. Men rik blev jag inte och karriär blev det ju inte heller.
För länge sedan hade jag samma lönearbete som jag har nu. Jag var ett vårdbiträde då också. Men den gången fick jag inte tillägget ”outbildat” på mitt anställningspapper.
Hur som helst blev jag lika frustrerad då som jag blir nu. Den ”offantliga apparaten” fungerar på samma sätt fortfarande även om den blivit lite mer modern. Ja, jag menar det fanns ju inte mobiltelefoner och datorer i den utsträckningen på den tiden. Men nu kan vi öppna och stänga dörrar, checka in i bilar och sköta dokumentationen digitalt.
Fast det hjälper ju inte. Maskineriet är trögt. Cheferna är många och måste hela tiden pinka in sina revir. Skitsnack är vanligt. (Fast det är nog vanligt överallt.) Varje högre chef vill gärna manifestera sig och åstadkomma förändringar som de tror är till det bättre. Jo, ambitionerna finns. Problemet är bara att det inte alltid blir bättre. Men det är ju en annan sak förstås.
Idag har jag varit på planeringsdag med mina kollegor i nattpatrullen. Vi var rörande överens om att arbetssituationen är ohållbar. Chefen berättade om sjukskrivningar som har rusat i höjden och att det inte går att ha det så här. Men samtidigt visar han ”luckor” under våra arbetspass där vi till synes inte gjort något alls, vita tidsstråk utan gröna och röda pluppar som visar när vi har varit på besök. Flera av oss är rörande överens om att det inte finns några luckor där vi inte gör något alls. Själv har jag inte ens varit på toa eller haft en stund över för att sitta ner och äta. Men luckor finns det…
Hur det ska gå nu när de tänker göra om organisationen och ändra scheman vet vi inte. De som vill jobba fler nätter än jag gör, jo, jag har vad man kallar eller kallade ett grundschema. Jag jobbar 14 nätter under en sexveckorsperiod. Min planering ändras inte. Men de som vill jobba mer, alltså upp till heltid, måste finna sig i att jobba enligt en ny planering. Många klarar sig inte ekonomiskt på en sådan lön som jag har. Det gör ju inte jag heller egentligen men jag är i alla fall inte ensamstående. Facket har, så här långt, haft delade meningar om de nya planerna. Det fick vi veta. Men de har inte satt hårt mot hårt och försökt stoppa den nya organisationen om jag förstått saken rätt.
Vad jag däremot förstår är att fler kommer att säga upp sig så fort de får chansen. I en enkät var det tydligt att ingen mår bra på jobbet. Fler kommer att söka sig bort från nattpatrullen. Själv har jag ju sökt annat arbete länge nu. Jag söker tjänster som jag är utbildad för att ha. Arbete där jag får använda de kunskaper och erfarenheter jag har skaffat mig under de senaste 20 åren.
Tänk om… döpte jag detta inlägg till.
Ja, tänk om jag hade haft det bättre på mitt förra lönearbete. Om jag hade haft det bättre där så hade jag fått mer än en halv lön och jag hade sluppit slita häcken av mig för en skitlön samtidigt som jag fick skäll varje vecka. Det var därför jag till slut inte orkade mer. Det var därför jag i stället sökte mig till och hamnade i Kil, i nattpatrullen.
”Outbildat vårdbiträde”, är jag nu i stället för frilansande reporter och anställd redigerare. Frilansuppdraget var inte avlönat efter frilansrekommendationen direkt, men det var roligt och jag träffade mycket folk som gav så mycket annat än pengar tillbaka.
När jag började redigera fanns det ett löfte om en större lön när det började gå bättre för tidningen. Den var ekonomiskt i botten när det begav sig. Efter ett tag gick det också mycket bättre för tidningen, men någon löneförhöjning var det inte tal om för mig. Nej, i stället fick jag hela tiden höra att jag inte gjorde mitt jobb tillräckligt bra och framför allt inte tillräckligt fort. Hepp hepp hepp alltså och jag försökte verkligen göra så gott jag kunde. Det är så sant som det är sagt men det dög ändå aldrig. Att ha det så orkar ingen med i längden, inte jag heller…
Men tänk om…
…jag kunde få en ny anställning med en arbetstakt som passar mig där jag får göra det jag kan och är utbildad till att göra?
…jag kunde få göra det jag alltid drömt om och älskar att göra?
…mina ansökningar kunde leda till en intervju någon gång i alla fall?
Men de vill väl inte ha någon som snart fyller 60 och som borde gjort lönekarriär för trettio år sedan?
…att det skulle bli som det blev. Jag ska försöka vara frisk i fortsättningen. Men jag kan inte låta bli att undra över hur jag ska tänka och hur jag ska göra om det ändå blir så någon mer gång att jag blir sjuk?
I måndags när jag vaknade hade rösten nästan försvunnit och halsen kändes tjock. Jag hade känt mig lite småfrusen och sänkt kvällen innan så jag visste väl att något var på G.
Jodå, det som kom den måndagen var en jobbig hosta som började som en irriterande torrhosta med kli i halsen. Den höll sedan envist i sig hela veckan. Tanten, jag alltså, fick snällt fira nyårsafton i stillhet hemma i tv-fåtöljen under ett gäng filtar. Det fick bli så. Annars hade jag fått dra på mig jobbtunikan och flänga mellan olika besök i nattpatrullen både måndagen innan och själva nyårsafton.
Allmäntillståndet har väl egentligen inte varit så illa under den här veckan, det kunde varit värre. Jag har inte haft någon skyhög feber eller så. Jag har till och med haft lite ork mellan vilopauserna. Men mellan hostattackerna har jag inte känt mig helt frisk, så är det.
Att vara sjuk när man har det jobb jag har är däremot utan påverkan på samvetet. Det är ju som det är, vi har ett tungt, stressigt jobb och då är det lättare om vi är fyra inkörda och vana ”nattpatrullare” som jobbar. (Inget ont sagt om de vikarier vi har att tillgå nu. De är jättebra allihop och det är tur att de finns!)
Det är just nu mycket information också på jobbet om olika luftvägssymtom. Mycket handlar om hur försiktiga vi ska vara för att inte bära smittan med oss till nästa besök. Det handlar om hur vi ska använda skyddsutrustningen som finns, om plastförkläden, munskydd, handskar och om att sprita sig noga.
Så att gå till jobbet och själv hosta lungorna ut-och-in är ju inte att tänka på. Det var så jag tänkte när jag sjukskrev mig i måndags i alla fall, förutom att jag kände mig ”uschlig” på ren värmländska.
Rutinerna när det gäller sjukskrivningar ändras ofta på mitt jobb. Det är ibland svårt att hänga med i alla ändringar. Man ska höra av sig till den ena dagen och till någon annan nästa. Det ska göras si och det ska göras så.
I måndags letade jag därför i mejlen och fann senaste rutinerna så att jag skulle göra rätt. Det skulle vara ett telefonsamtal. Men när jag ringde var personen upptagen. Först i sammanträde och sedan på lunch. För att vara säker på att telefonsvararmeddelandet gått fram skrev jag till slut mejl och det gick bra. Jag fick svar så det blev bekräftat att mitt meddelande kommit fram. Vi växlade dessutom några mejl efter det.
Vad jag inte förstått var att jag skulle hört av mig igen och berättat hur jag mådde. När jag inte gjorde det framgick det tydligen inte att jag även ville sjukskriva mig över helgen.
Jag kände mig fortfarande inte tillräckligt okej för att gå till jobbet när torsdag kväll kom så därför kände jag att det var bäst att även göra fredag, lördag och söndag till vilodagar. Jag tänkte att eftersom jag inte var frisk nog så behövde jag inte höra av mig när fredagen kom. Jag tog helt enkelt för givet att min sjukskrivning, som på intranätet står som ”tillsvidare”, gällde tills jag hörde av mig och bröt den. Så jag hörde alltså inteav mig till jobbet. Men icke… Så funkar det nog inte, jag har missförstått.
Hade det varit jag som hade suttit med ansvaret för bemanning i helgen så hade jag nog skickat en liten fråga till den eller de som är sjukskrivna för att höra hur läget var. Det har säkert hänt att någon bara dykt upp på jobbet utan förvarning och så har vikarier ringts in. Då blir det så klart dyrt. Men en fråga hade jag tyckt var på sin plats i så fall om det var osäkert…
När fredagskvällen kom hade i alla fall ingen vikarie satts in för mig så där stod mina tre kollegor utan mig och utan vikarie. Det kom samtal så klart. För de undrade så klart vart jag hade tagit vägen? Fredag kväll och så fattas det en person. Jag vet ju att om jag varit där hade jag fått ännu mer ont i magen än jag redan har av en sådan situation!
Arbetsbördan är ju idag sådan att det nästan aldrig går att utföra det här jobbet även när alla fyra är på plats. Inte utan stress och inställda matpauser och få, eller inga toabesök. Att klara det på tre personal är därför omöjligt utan att vi ska behöva ställa in besök och skriva avvikelserapporter på detta.
Hela veckan har jag haft dåligt samvete för att jag har varit sjuk. Det går inte att vara borta från jobbet utan dåligt samvete, så är det.
I måndags och tisdags fanns det vikarier att tillgå. Jag fick veta då att det skulle gå bra båda nätterna. Men nu, denna helgen, blev jag friskförklarad utan att jag visste om det själv.
Kan de verkligen veta hur länge någon är sjuk?
Kunde jag själv veta hur länge jag skulle vara sjuk när jag sjukskrev mig i måndags morse…?
Det var hur som helst verkligen inte meningen att ställa till det så här! Verkligen inte! Jag ska försöka vara frisk i fortsättningen, jag lovar! Men det går ju liksom inte att garantera att jag lyckas med det….
Hur som helst så får jag nog efterlysa klara riktlinjer så att jag vet hur jag ska bete mig om jag blir sjuk igen.
Just nu undrar jag ju om det är meningen att jag ska ringa och berätta hur jag mår när jag är sjukskriven? Hur ofta ska det göras i så fall, varje dag? Jag har ju fått till mig att de som arbetar med bemanning och planering får många samtal som det är. Egentligen borde de få chans att göra sitt jobb i lugn och ro utan en massa (onödiga) samtal.
En logisk rutin, så som jag tänker, vore väl att den som är sjukskriven hör av sig i god tid när det är dags att komma tillbaka i tjänst.
Men min logik kan ju vara helt fel… Det kanske är så att om man inte hör av sig så betyder det att man är frisk igen…?
Har du/ni möjlighet att hjälpa mig att kunna fortsätta arbeta fram till minst 66 års ålder? I så fall är jag mycket tacksam om jag får en chans att träffa er och prata jobb.
Om jag fortsätter där jag är nu, i hemtjänstens nattpatrull, kommer jag inte att orka fortsätta jobba så länge nämligen och då kommer det att gå ut över min personliga ekonomi. Detta för att jag har flest yrkesår i just äldreomsorgen där lönen ger dåliga förutsättningar för att få en bra pension.
Nuvarande arbete
Som läget är just nu så behöver alla kommuner spara in stora summor och därför drar de in på personal i verksamheter som den jag arbetar i. Innan sommaren fanns det nätter då vi önskade att vi hade haft en extra personal med oss och då var vi fem som arbetade varje natt. Mitt under semestrarna ändrade vår verksamhetsledning förutsättningarna för oss så nu är vi endast fyra varje natt och det innebär stora påfrestningar för oss som arbetar.
Det finns numera väldigt små marginaler, eller rättare sagt inga marginaler alls, för extra händelser som kan uppstå under natten så som larm eller besök som drar ut på tiden. Det gör att tiden för toabesök och matpaus ofta försvinner under våra arbetspass. Vi får i stället allt som oftast jobba över (utan matrast) när arbetspassets tio timmar är över.
Nuvarande arbete och min vädjan till dig/er
Jag fyller 60 år nästa gång. Det är nog bara pigga och fräscha ungdomar som orkar med nattpatrullen i framtiden med alla neddragningar som blir. Därför vädjar jag nu till dig/er, har du/ni möjlighet att låta mig använda mig av mina erfarenheter och kunskaper i er verksamhet mot en skälig lön under mina sista år innan pension så skulle jag bli mycket tacksam.
Dessa kunskaper har jag idag:
Datorvana har jag sedan slutet av 90-talet. Under många år har jag haft datorn som arbetsredskap i mitt företag och i olika anställningar. Detta har gett mig stor datorvana och jag skriver även obehindrat på tangentbordet, utan att titta var jag sätter fingrarna. Fort går det också.
Programvaror som jag har använt mest är: Word, Adobes kreativa program som: Photoshop, InDesign, Illustrator.
Online har jag använt mig av alla tänkbara sökmetoder och på senare år har jag använt mig väldigt mycket av sociala medier. Jag gick med på Facebook 2007 och min första ”blogg” startade jag redan innan begreppet fanns, redan i millennieskiftet.
Genom åren som gått har jag arbetat med layout, redigering, ordbehandling, bildbehandling, skapat och retuscherat bildmaterial samt intervjuat, skrivit och producerat artiklar, reportage och hela tidningar samt annonser.
Jag äger en systemkamera med flera olika objektiv och jag har fotograferat digitalt sedan slutet av förra århundradet. Min första analoga kamera fick jag när jag var nio-tio år och jag har även gått en kort utbildning i att framkalla foto analogt.
Förutom ovanstående färdigheter har jag även arbetat i butik och skött allt man gör där själv. Det vill säga, beställningar av diverse varor och tidningar, räknat dagskassor, skött om butikens utbud på alla sätt såsom snyggat till i hyllorna och städat.
Inom vården är bemötande mycket viktigt och där har jag fått lång och bred erfarenhet av att möta alla möjliga människor.
Både i affär och i vård är service viktigt. Kunder och vårdtagare ska bli nöjda när mitt arbete är klart så även service är jag idag bra på.
Livserfarenhet ödmjukhet och fokus på nöjda medmänniskor
I dag har jag även skaffat mig en stor portion livserfarenheter av det allra mesta här i livet. Det har även gett mig en styrka i att jag är livsklok idag, något som mina yngre medmänniskor har kvar att lära sig.
Jag är ingen tävlingsmänniska, det har jag aldrig varit så några vassa armbågar hittar du inte på mig.
Jag är i stället en ödmjuk och snäll person. Trots att jag är det så vet vad jag vill och vad jag inte vill. För mig är det viktigt att det jag gör ska kännas rätt för mig när jag gör det. Det innebär att det inte bara är jag som ska vara nöjd i slutänden. Även mina medmänniskor ska vara nöjda med det jag har åstadkommit om det ska bli rätt för mig.
Nu har du läst ända hit. Så då kommer min fråga till dig/er, har du/ni behov av en person som mig i er verksamhet?
Mitt jobb är att se till att ”kunderna” får sina köpta tjänster. En kund är för mig, i min värld, är en individ som köper en vara eller en tjänst av en producent eller tjänsteutövare. Utgår jag från det måste det vara den korrekta beskrivningen på vad mitt arbete innebär, att jag ska se till att ”kunderna” får vad de köper och/eller betalar för, eller?
De tjänster som jag utför i mitt arbete blir till underlag för statistik. Den statistiken samlas in för att våra chefer och andra inom den kommunala organisationen ska kunna göra en beräkning av budget för omsorg av äldre. Det är även bland mina arbetsuppgifter och i min arbetsvardag som det sparas på faktiska kostnader när tiderna blir sämre. Att de äldre blir fler och fler och lever allt längre gör att den offentliga budget som ska täcka kostnaderna för detta ökar. Det är sådant vi läser om och hör på nyheterna ofta. Det innebär så klart ökade kostnader för kommunerna. Kostnader som måste pressas ner för att skatteintäkterna ska räcka till. Ord som effektivitet är bra ur ekonomisk synvinkel.
Vad gör då en sådan som jag när jag arbetar?
Jo, den korta beskrivningen är att jag sitter i en bil som bekostas av kommunen och åker från den ena adressen till den andra nattetid. På varje stopp jag gör utför jag arbetsuppgifter som ”kunderna” betalar för och har rätt till att få enligt lag. Jag börjar mitt nattpass kvart i nio eller nio och slutar morgonen efter kvart i sju eller sju. För tillfället har vi cirka 40 besök att göra under en natt. När det tio timmar långa nattpasset är slut kan det ibland närma sig 50 besök eller fler. Det beror på att antalet besök blir fler fler om det kommer många larm.
När jag började arbeta som semestervikarie i nattpatrullen i Kils kommun, 2021, var vi fem undersköterskor och vårdbiträden varje natt. Den här sommaren har en av oss tagits bort och vi har i stället blivit fyra. Detta trots att antalet besök per natt har blivit fler. Från och med den här sommaren, 2024, har vi många fler besök att utföra per person och natt. Sammanfattningsvis känner jag att jobbet har blivit mycket tyngre, både fysiskt och mentalt. Det gör att det är betydligt stressigare nu än det var 2021. Det är så stressigt att jag troligen fått stressbesvär med min mage. Om det är så eller inte är i skrivande stund under utredning hos vårdcentralen. Vi får se vad de kan konstatera.
Det ska sägas också att den arbetssituation vi har nu har fått flera av oss att känna oss ”avtrubbade”. Att stressa och må dåligt för att vi inte riktigt hinner med gör att vi till slut utvecklar vårt psykologiska försvar. Vi skyddar oss helt enkelt mot skuldkänslor och sorg över att inte hinna med genom att bli apatiska. Nu lät det väldigt drastiskt. Jag vet att vi alla gör så gott vi kan och att ingen av oss saknar empatisk förmåga. Men visst känner jag att jag har blivit duktig på att ”klippa av” när någon av våra ”kunder” vill hålla oss kvar lite till för att prata lite. Det är ju ofta på natten som ångesten och den psykiska ohälsan gör sig påmind hos dem vi besöker.
Dubbelpass
Igår, fredag 1 november 2024, tog jag sovmorgon eftersom jag jag hade tre nätter framför mig. Det blir aldrig tillräckligt med sömn mellan nätterna och just helgerna arbetar vi tre nätter i rad. Vid fem-sex på eftermiddagen kan jag logga in i min jobbmobil och se hur planeringen ser ut inför helgen. Något jag gärna gör eftersom det ger mig tid att förbereda mig mentalt för vad som eventuellt väntar.
Jag såg att jag skulle gå ”dubbelpasset” första natten, fredag till lördag. Det innebär att jag och en kollega tar hand om alla tyngre besök där det krävs att vi är två på besöken. Detta pass innebär även att vi har larmtelefonen och får ta emot larmen under natten. När jag skriver ”tyngre besök” så handlar det om personer som har inkontinensskydd som behöver bytas i sängen eller om personer som behöver hjälp upp ur sängen för att gå på toaletten, alternativt en ”toaspann” vid sängen.
Många ”toabesök” av det här slaget är så kallade fasta besök. Det betyder att de är planerade tidsmässigt under nattpasset. I min jobbmobil ser jag både namn och beräknad tid för besöket. Det är ofta väldigt tajt om tiden mellan besöken och det händer även att besök som är beräknade till en viss tid kan ta både längre och kortare tid. Kommer det larm också så måste vi åka på det innan nästa planerade besök.
Trygghetslarm
När någon trycker på sitt trygghetslarmgår det till ”larmcentralen”. Det är en tjänst som kommunen köper och där sitter personer som svarar när det larmar från någon av kommunens ”kunder”. När de har haft kontakt med ”kunden” som larmat och fått veta vad det är denne behöver hjälp med skickar de ut ett sms till vår larmtelefon. Oftast står det nog ”toaletten”. Men det kan handla om precis vad som helst från att någon är törstig till att en fjärrkontroll eller mobiltelefon har ramlat i golvet så att ”kunden” inte når den. Ja precis vad som helst egentligen.
Sedan finns det även ”tysta larm” när larmcentralen inte har fått kontakt. Då blir det oftast lite mer bråttom för oss att ta oss dit eftersom det kan betyda att någon ramlat. Alla med trygghetslarm har en dosa med högtalare som larmcentralen kan prata med ”kunden” genom. Men det är inte alltid den kommunikationen fungerar. När det inte står i larmet vad ”kunden” vill ha hjälp med kan det betyda att vederbörande hör dåligt och inte svarar när larmcentralen frågar vad som hänt och vad ”kunden” behöver hjälp med.
93 oplanerade minuter
Igår fick vi ett larm från en för oss okänd ”kund” där det stod att denne hade ”ramlat”. Det stod även att skadeläget var oklart (om jag minns rätt nu). När det kommer ett sådant larm är det givetvis bråttom eftersom det kan betyda att vi behöver tillkalla sköterska eller i vissa fall ambulans.
Det finns en mobil lift som är bra att ha med sig när någon har ramlat. Den går att montera ihop och sedan resa upp personen som ramlat till sittande ställning. Därifrån är det sedan lättare att förflytta personen till en stol eller liknande. Det är en mycket praktisk apparat och den hämtade vi först innan vi åkte till den okända ”kundens” adress. Namn och adress står alltid i larmen som vi får från larmcentralen.
En sådan lift som i klippet ovan har vi tillgång till när när någon av våra ”kunder” har ramlat och behöver hjälp upp. När den är laddad och inte behöver lagas är den jättebra att ha.
Alla som har trygghetslarm, även de som inte normalt har hemtjänst, bara larm, går att söka upp i ett system som finns i våra mobiltelefoner. På det viset vi vet vem vi ska åka till när vi fått ett larm. I larmet står namn, adress och eventuell anledning till att ”kunden” larmat. Alla våra ”kunder” har digitalt lås på sina ytterdörrar som vi kan låsa upp med mobiltelefonen. Ett system som faktiskt fungerar för det mesta även om det givetvis krånglar ibland, som all tekning brukar göra.
När vi kom till den givna adressen låste vi upp dörren med mobiltelefonen och då hörde vi rop från ett rum längre in i huset. Det första vi måste göra, innan vi försöker hjälpa någon upp är att förvissa oss om att vederbörande inte har skadat sig allt för mycket. Om det har skett så får personen ligga kvar i väntan på ambulans. Men i det här fallet var det ingen sådan skada dock gjorde vi bedömningen att det var bäst att ringa vår nattsjuksköterska för råd.
Sköterskan rådde oss att tillkalla ambulansen för att den i sin tur skulle göra en bedömning av skadeläget. Vi ringde 112 och ambulansen skulle komma efter 15 minuter fick vi besked om.
Varje nattpass börjar med flera planerade besök hos ”kunder” där tiden är viktig. Flera vill till exempel gå och lägga sig efter att kvällspersonalen har gått hem vid 21. Några besök gör vi hos ”kunder” som ska ha kvällsmedicin vissa tider under sen kväll. Den här kvällen, starten på nattpasset, fick vi prioritera och skjuta fram de planerade besöken och invänta ambulansen i stället. När ambulansen kom tog det ytterligare tid innan vi kunde lämna adressen. Anledningarna till att det tog tid skriver jag inte om här eftersom det är sekretess. Det hör heller inte till min berättelse eftersom det jag vill berätta om är hur det kan gå till en natt på mitt arbete i nattpatrullen i Kil.
För oss, mig och min kollega, hade hela det här besöket inklusive ambulansen till slut tagit 93 minuter av vår tid. Dessa 93 minuter finns inte inlagt i vår planering så när vi äntligen kunde åka till nästa besök var vi nästan två timmar efter i tid. Det kom det två larm från andra ”kunder” under dessa 93 minuter. Ingen mer som hade ramlat men en som undrade varför dennes besök dröjde och en som ville ha hjälp att gå och lägga sig.
Försöker hjälpas åt
När det blir sådana här händelser försöker vi alltid hjälpas åt. Vi är ju numera fyra som arbetar på natten. En som numera åker ut på landsbygden ensam. Tidigare var vi alltid två på landsbygden. Den fjärde personen har vad vi kallar ”singelbesök” i sin planering. Det innebär att de besök som den personen gör går att utföra ensam. När det nu var vi, som gör dubbelbesök, som hade hamnat i tidsnöd var det inte så många besök som vi kunde delegera till våra kollegor. När kollegan som hade landsbygdsturen, eller ”uteturen” som vi kallar den, kom tillbaka till tätorten så ställde nattsköterskan upp och gjorde några av våra dubbelbesök tillsammans med kollegan som körde utetur.
Tack vare vårt larmbesök där vi fick kalla på ambulansen så var vi ändå hopplöst efter i planeringen. Detta trots den hjälp vi fick av våra kollegor. Resten av natten fick vi därför hela tiden prioritera de viktigaste besöken och skjuta upp de besök vi hade hos ”kunder” som vi visste kunde klara sig ändå. De vi valde bort var de vi visste kunde larma om det var något akut de ville ha hjälp med. När morgonen började komma och tiden för dagpersonalens första besök närmade sig blev det till slut flera besök som vi fick lämna över till dem.
Förutom att våra besök hos ”kunderna” så ska vi rapportera skriftligt varje gång när någon har ramlat. Det ska lämnas tre olika rapporter per fall på två olika ställen i vårt interna system. Om vi inte hinner med besök under natten är vi även ålagda att skriva så kallade avvikelserapporter. Den här natten, fredag till lördag, blev det tre fallrapporter eftersom det första fallet som jag beskrivit ovan följdes av ytterligare två till. Det blev även fem avvikelserapporter för de planerade besök som inte blev av. Jag tror att det var fem, eller möjligen sex avvikelserapporter som vi fick skriva innan vi fick åka hem.
Sammanlagt så tog det administrativa arbetet med rapporterna i runda tal en timma att utföra. Då var vi två personer som hade varsin dator. Men ibland när vi ska göra det här arbetet händer det att vi får vänta på tillgång till dator, eller att vi bara har en dator att tillgå. Då kan det ta ännu mer tid innan vi får åka hem. Denna lördagsmorgon blev det en timmes övertid för mig och en timme och en kvart för min kollega som skulle ha slutat en kvart före mig.
I natt har jag en singeltur i tätorten och söndag till måndag natt ska jag ha uteturen. Vi får se hur det går, om det blir mer övertid..?
Den 30 oktober publicerades en artikel i NWT där kommunalrådet i Kils kommun, Anders Johansson (S) ger en väldigt positiv och fin bild av äldreomsorgen i sin kommun. Den bilden stämmer inte alls med den verklighet som omsorgspersonalen befinner sig i. Det fick mig till slut att göra en insändare av nedanstående text. Denna insändare publicerades i NWT men har vad jag sett inte gett upphov till något svar än, 2024-12-28, så nu väljer jag att publicera den långa versionen i min blogg.
Varsågoda!
Politikern Anders Johansson har en helt annan bild av verksamheten än den bild omsorgspersonalen ser och upplever. Det står helt klart. I ett citat säger han följande.
”– Det har varit ett tufft år. Det som har hänt är att arbetet ute i verksamheterna planeras mycket bättre nu. Vi har minskat övertiden och trots det kunnat genomföra alla insatser inom äldreomsorgen..”
I verkligheten, där personalen har insyn, ser man tvärtemot vad politikern säger, en betydande ökning av övertid, inte minskad. Det finns personal som har samlat på sig upp emot tio timmar övertid bara i oktober månad 2024. Den månad då artikeln publicerades. Innan de stora besparingarna tog fart var det mer sällsynt med övertid om man jämför med hur läget är nu.
Anders Johansson fortsätter säga att alla insatser har kunnat genomföras inom äldreomsorgen. Det är precis tvärtom. Personalen har i stället skrivit många fler avvikelser på grund av uteblivna besök de senaste månaderna. Det har nog aldrig skrivits så många tidigare. Besöken missas ofta bland annat för att planerad tid för besök är slimmad och saknar marginaler för tillfällig tidsåtgång. Det betyder att om det kommer larm, eller går åt mer tid än planerat på något besök förskjuts hela planeringen. I slutänden blir det både besök som missas och övertid.
Det finns även flera exempel på avvikelser som har sin grund i misstag som skett i planeringen. Även planerarna har haft en turbulent tid de sista månaderna och det är troligen förklaringen till dessa misstag. Summa summarum så har Anders Johansson helt enkelt fått fel uppgifter om hur det fungerar idag.
Att avvikelserna har ökat det senaste året-halvåret har ett klart samband med de besparingar som gjorts. Färre personal ska utföra fler besök och det ska göras på kortare tid. Det vill säga fler insatser än tidigare ska utföras av färre händer utan marginaler. Då blir det avvikelser och misstag.
”– Vi har inte fått några anmärkningar från Ivo (Inspektionen för vård och omsorg), vi levererar en lagstadgad verksamhet och lever upp till den. Det upplever jag.”
Ser Anders Johansson detta som något att vara stolt över? Är detta ett tecken på att äldreomsorgen fungerar, är det så han menar?
Har det inte blivit några anmälningar till IVO är det egentligen ren tur, eftersom det borde ha förekommit. Det finns ”kunder” som de senaste månaderna har fått vänta i upp emot två timmar på ett ordinarie besök. Det finns de som inte ens fick sitt planerade besök för att det inte hanns med. Det finns många exempel på ”kunder” som inte fått sina mediciner eller som fått vänta länge på att få gå på toaletten. Ett exempel ur verkligheten är till exempel en ”kund” som somnade i sin rullstol i väntan på att få gå och lägga sig. Det kunde ha skett en olycka om vederbörande hade ramlat ur sin rullstol. Kanske hade detta behövt anmälas till IVO, men troligen var personalen så överarbetad att det inte blev så.
Jag måste även ifrågasätta ordvalet som kommunalrådet använder när han säger ”Det upplever jag.”? Hur kan han uppleva att kommunen levererar lagstadgad verksamhet och lever upp till den? Har Anders Johansson varit med ute i verksamheten och själv upplevt detta?
Lite längre ner i artikeln säger han så här:
”…En av anledningarna till årets positiva resultat är att äldreomsorgens resultat blir ett plus på sex miljoner istället för minus sex, som tidigare var prognosen.”
Vad är egentligen innebörden i dessa ord? Det positiva i att äldreomsorgen har ett resultat på ”plus sex miljoner” måste väl ändå i slutänden betyda minus sex miljoner? Minus blir till plus, eller? Alltså att sex miljoner har sparats in på de äldre, tagits från deras bord och blivit till plus genom att det beräknade underskottet har blivit mindre. En minussumma har krympt med sex miljoner och på det sättet skapat ett ”plus”, eller hur menar Anders Johansson med detta?
I verkligheten som den ser ut för många undersköterskor, vårdbiträden med flera i äldreomsorgen i Kils kommun idag så finns det knappt tid att ta rast för att äta eller ens gå på toaletten. Många har till exempel med sig sin mat med i hemtjänstbilen och passar på att ta en tugga eller två mellan besöken.
Det finns många exempel på personal som idag har ont i magen för att de inte hinner med. De får stressa under sina besök och det finns kroppar som värker, ryggar som inte kommer att hålla i längden för den arbetsbörda som lagts på dem, ja listan kan göras lång.
Tidigare var det oftast ”det där lilla extra” som inte hanns med. ”Det där lilla extra” i det här sammanhanget handlar om att sätta sig en stund och bara prata en stund och hålla handen. Alltså det där med att bara vara medmänniska, inte rusa omkring och göra en massa praktiska sysslor. Det var jobbigt nog tidigare att inte alltid få tid över att hinna med det när behovet ofta finns för just detta hos många ensamma äldre.
Nu handlar det i stället om att stressa för att försöka hinna med de praktiska sysslor som ska göras. Det måste göras så snabbt som möjligt för att tiden knappt räcker ens till dessa sysslor. Den där lilla pratstunden finns det inte utrymme för alls längre. Om någon ”kund” är ledsen och vill hålla kvar personal för en pratstund måste det ske på nästa besöks bekostnad. Den lilla medmänskliga stunden får ibland abrupt ”klippas av” för att nästa besök väntar. Tar man sig tid till det innebär det att nästa besök blir försenat och i slutänden blir det övertid.
För vårdbiträden och undersköterskor är det oftast just mötet med ”kunden” som gör arbetet värdefullt. Att tycka om att hjälpa äldre och andra med behov är en stor källa till mening i det här arbetet. Men när planering och tidspress ställer så höga krav försvinner en del av den glädjen. Det blir svårt att vara lyhörd när tiden inte finns för det. Som flera kollegor uttryckt det, man blir liksom avtrubbad. Glädjen i att utföra arbetet håller på att försvinna i takt med tidspress och stress.
Lönen har aldrig varit det som lockat så många till omsorgsyrket. Däremot är det just mötet med ”kunderna” som ger omsorgspersonalen en belöning som inte är mätbar i pengar. En belöning väl värd arbetet, trots usel ekonomisk ersättning. Nu känns det som om den glädjen håller på att försvinna och vad finns då kvar?
De som arbetar administrativt vid sina skrivbord på kontorstid gör allt mer ofta stressrelaterade missar. Det finns otaliga exempel på ”kunder” som ligger kvar i planeringen, ibland i veckor, trots att kunden är intagen på sjukhus, finns på korttidsboende eller till och med har avlidit. Att som omsorgspersonal göra ett besök i en tom lägenhet eller villa är mycket olämpligt.
På arbetsplatsträffar upprepas ofta samma önskemål om förändringar för att göra arbetssituationen bättre. Men när motsatsen sker, att allt i stället blir sämre så blir det tysta budskapet till vårdbiträden eller undersköterskor att ingen lyssnar. Att ingen bryr sig om vad de tycker och hur de har det. När ingen lyssnar och när kraven ökar blir effekten i stället att det börjar mullra i leden bland omsorgspersonalen.
Det är undersköterskor och vårdbiträden som utgör äldreomsorgen i Kils kommun. Många är frustrerade och många känner sig överkörda och ignorerade av chefer och andra högre upp i den kommunala organisationen. Det är idag många som letar efter andra jobb aktivt. Många kommer ofelbart att så småningom bli sjukskrivna för att de får stressrelaterade åkommor om inget görs åt situationen. Det finns i skrivande stund flera exempel på att detta är följden av hur det ser ut idag.
Så, kära kommunalråd, verkligheten sedd från din horisont rimmar mycket dåligt med verkligheten bland kommunens vårdbiträden och undersköterskor.
Jo. Det är så det känns ibland som anställd, längst ner i hierarkin eller ska vi kalla det kostnadsstället? För det är säkert så hemtjänstens verksamhets nedersta nivå ses som, ett kostnadsställe. Vi kostar löner. Vi kostar drivmedel till bilar. Vi kostar arbetskläder. Vi kostar lokaler och allt som hör till och vi ska effektiviseras och vi ska rationaliseras.
Jag blev trött på hur det kändes att vara anställd på den här nivån i Göteborg för över tjugo år sedan och nu börjar det bli ohållbart i Kil.
En person som arbetar med HR var med på en arbetsplatsträff, ett APT, för ett tag sedan. HR står för ”human resources”, det vill säga mänskliga resurser. Det borde som jag ser det betyda att personen arbetar med människor. Men så är inte fallet, det är mer resurser det handlar om. Resurser som går att fördela och dela och flytta runt, bara det blir som allra mest kostnadseffektivt. Att det är MÄNSKLIGA resurser vi pratar om, det vill säga vårdbiträden och undersköterskor vars huvudsakliga uppgift är att ta hand om andra människor, känns ibland som totalt ointressant…
Jo, jag är cynisk och jag är ledsen och jag känner mig kränkt just nu så då faller orden så här. Jag sökte och fick jobb på natten. Det betyder att jag valde och ville jobba på natten, inte annan tid på dygnet.
Idag fick jag veta att det finns planer på att avskaffa nattpatrullen helt i Kil. I ett förslag ska vi som just nu jobbar enbart natt även jobba dag och kväll. Ja, facket, Kommunal alltså, är emot förstås. Hade jag haft som målsättning att arbeta dag och kväll så hade jag sökt jobb dag och kväll.
Men nu vill alltså min arbetsgivare avskaffa nattpatrullen så att vi allihop ska börja jobba treskift i stället. Det är planen om de får som de vill. Visst, de får motstånd, MEN, tänker jag… vi är ju inte människor i deras ögon tydligen, vi som jobbar i nattpatrullen. Vi är inte ”human”, vi är bara ”resources”. Sådana kan man flytta runt hur man vill utan hänsyn till ”människan”! Precis som man kan göra med andra resurser, som till exempel råvaror i en fabrik. Eller hur?
Byt jobb då om du inte är nöjd, tänker du!
Jo det är planen. Sedan innan sommaren, när vi fick veta att det blir indragningar i antal personal på natten så söker jag nytt jobb så mycket jag bara kan. Fram till nu har jag säkert sökt tio till femton jobb sedan i april. Både jobb som jag har både utbildning och erfarenhet till och helt andra jobb som jag tror mig kunna klara ändå. (I mitt nuvarande anställningsavtal står jag som ”outbildat vårdbiträde” vilket är en sanning med modifikation!)
Det där med att söka jobb har ju inte gått så bra tidigare och nu lär det ju inte gå lättare att hitta en anställning. Det hör ju till saken att jag fyller 60 nästa år (!!) och hur ska en tant som jag kunna hitta ett annat jobb? Jag tappar ibland helt tron på att det är möjligt så jag har i praktiken ingen som helst aning om hur jag ska lyckas med det, men jag fortsätter enträget att söka jobb efter jobb efter jobb efter jobb.
Vi får väl se om det överhuvudtaget finns någon någonstans som vill anställa en (relativit välutbildad, och högutbildad) ”gammel kärring” (med väldigt mycket erfarenhet) som mig…?
Jag är kanske inte ens en resurs i arbetsgivarnas ögon när de får min ansökan. De tänker säkert att jag i stället skulle bli en belastning och som sådan blir jag i så fall helt ointressant. Vem vill anställa en belastning…?
Hur kommer det sig att jag slänger ur mig detta undrar du? Jo, enligt alla fördomar om oss som är äldre så ska ju tanter som jag vara;
– analfabeter i IT-världen
– motståndare till allt nytt, till exempel mot det kontantlösa samhället
– vi kan inte köra bil fortare än 70 även på 90-väg
– vi har både starr och höftproblem allihop så vi kan ju inte ens ta oss fram
Mina ansökningar läggs säkert alla gånger åt sidan till förmån för de yngre förmågorna så klart… De som är hippa nog att kunna allt om alla sociala medier och vet hur en dator funkar, de som är pigga nog att aldrig vara sjuka, de som inte är trögtänkta gamla kärringar utan i stället är läraktiga nog och dessutom kan köra bil tio kilometer över hastighetsgränsen och göra tvivelaktiga omkörningar utan att tveka.
Det har skrivits om turerna kring nattpatrullen i Säffle i NWT och även i Kommunals egen tidning, Kommunalarbetaren. Jag har läst och känt igen från min kommun och hur vi har blivit behandlade på mitt jobb.
Jo, jag fattar, cheferna får order av sina chefer att spara och effektivisera. Så har det ju varit i alla tider. Men i dessa tider tror jag att det börjar bli än mer desperat än det varit tidigare. Världsekonomin pratas det ju om i alla medier, pandemin och världsläget med alla krig sätter sina spår….
Någonstans måste de dra in i verksamheten så att det inte kostar så mycket. De äldre blir fler och fler och därmed ökar utgifterna i stället för minskar, så är det ju.
Kanske är artiklarna i NWT låsta om du inte är prenumerant. Men här får du några länkar till artiklar om nattpatruller.
Nattpatrullen syns inte på dagen då alla andra jobbar. Ingen vet egentligen hur det går till när nattpatrullen gör sitt jobb på nätterna. Men det finns ju loggar i appar som man kan analysera på dagtid. Det känns i alla fall som om det är så de har tänkt i Säffle när man läser de artiklarna som finns. Sagt och gjort de analyserar ettor och nollor i loggarna. Men hur det EGENTLIGEN ser ut i verkligheten blir inte lika viktigt, sanningen går ju att utläsa i de digitala systemen.
Eller?
Ingen av de ansvariga i Säffle verkar ha varit intresserade av att åka med ut och se hur verkligheten ser ut på riktigt.
Så är det på mitt jobb också. En person från HR lär till och med ha sagt att det inte är någon idé att vederbörande åker med och ser själv eftersom vederbörande inte skulle ha något utbyte av det eftersom vederbörande inte förstår något ändå.
Själv har jag personligen bjudit in kommunens högste tjänsteman att åka med oss i Nattpatrullen vid valfritt tillfälle. Ett tillfälle som troligen aldrig kommer att komma men en inbjudan har han i alla fall fått. Vi var flera som satt där då så jag har vittnen på det.
På mitt jobb blev vi anklagade för att sova på arbetstid för några månader sedan. En chef tittade på mig, rakt i ögonen, och sa;
– Ni sover på jobbet.
Jag kände mig givetvis kränkt eftersom det kändes som om det var JAG som sovit på jobbet. Först sa jag inget. Det fanns fler kollegor på plats när chefen sa så där och tittade på just mig. Jag tänkte att det var en tillfällighet att blicken hamnade på mig. Men jag sa ifrån en gång också.
Allvarligt talat så är jag faktiskt dessutom HELT FEL person att spänna ögonen i och säga att ”ni sover på jobbet”. Jag har ALDRIG sovit på något av alla mina nattpass! Aldrig någonsin!! Varken nu, i nattpatrullen i Kil där jag började 2021, eller på min tidigare anställning på Landalahus från 1993 till 2003! ALDRIG!! INTE EN ENDASTE BLUND! EVER NEVER!!!
Jag svär på att detta är helt och hållet sant. Det kan jag satsa allt i mitt liv på! JAG HAR ALDRIG SOVIT PÅ NATTJOBBET!!
Så titta INTE på mig då säger jag bara!
Vad jag däremot vet är att när jag började 2021 fanns det ibland lugna perioder vissa nätter när vi varken hade besök att utföra eller larm att åka på. Många av mina kollegor passade på att ”vila benen” då. Men OM det kom ett larm, eller om ett besök började närma sig i tid så var det ingen som fortsatte vila benen och struntade i det. Nej, vi har allihop gjort vårt jobb.
När vi, som grupp, får stå till svars för anklagelserna om att sova på jobbet allihop, blir det ju inte rätt. För det är inte så verkligheten har sett ut. Jag känner mina kollegor vid det här laget, jag vet hur de jobbar och hur de värderar de vi besöker på nätterna. Jag vet ATT de jobbar och att de jobbar för dem vi besöker. De går inte till sitt arbete för att maska och sova! Vi har visserligen haft vikarier som trott att de var där för att sova på jobbet. Men de som hade den inställningen har fått sluta som vikarier.
– Du ser ju till att vi har något att göra precis hela natten, sa en av vikarierna som fick sluta till mig en natt.
Jag ville att vikarien skulle resa sig ur soffan och följa med och möta upp en äldre man som blev hemskickad från sjukhuset.
Samma vikarie sa på fullt allvar lite senare samma natt att en dam med mycket värk i knäna bara ”spelade teater” när hon larmade hela tiden för att hon inte kunde sova. Denna vikarie ska inte arbeta i nattpatrullen! Det är bara bra att personen i fråga inte gör det längre för sådan inställning hör inte hemma på min arbetsplats!
Alla vi i nattpatrullen jobbar just nu, under de förutsättningar vi har till förfogande, bokstavligen häcken av oss för att försöka hinna göra vårt jobb på de tio timmar vi har. Själv tar jag numera med mig brödbitar, bananer och något att dricka i bilen. Detta för att hinna ta några tuggor mellan besöken, ingen kan vara utan något att äta i tio timmar och fortsätta hålla den arbetstakt vi ofta får ha.
Jag får vara glad om det blir tillfälle att gå på toa emellanåt också. Ibland måste jag ta mig några minuter för att hinna med det. Den som vet hur det är att vara nödig förstår säkert att nöden inte har någon lag…
Personligen har jag redan från början sagt att jag valde att söka mig till den här arbetsplatsen för att göra mitt jobb i första hand. Jag har inte valt det här jobbet för att behaga cheferna. Nej, vårt arbete är först och främst att hjälpa dem vi besöker. Det är min personliga åsikt. De svaga, de som till exempel inte kan klara att gå upp på natten och gå på toaletten själva. De som till exempel behöver hjälp att byta inkontinensskydd (blöjor i vanligt tal), på nätterna för att slippa ligga blöta. Eller de som behöver en tablett mot värk eller de som är törstiga och inte kan hämta ett glas vatten själva. Det är därför jag är där, för att hjälpa dem med sådant. Detta är självklara saker för oss som är friska nog att klara oss själva, men det är inte lika självklart om du är gammal och svag eller kanske sjuk.
Jag undrar vem som i praktiken bär skulden när ”Greta” somnar i sin rullstol i väntan på att nattpatrullen ska komma?
Är det vi i nattpatrullen som gör fel när vi vänder ut och in på oss och ändå inte hinner i tid? Problemet är att tiden inte räcker till när det uppstår många larm på en gång eller när något besök drar ut på tiden. Det finns inga marginaler i planeringen längre för detta. Plus att vi är för få för att klara av planeringen som den är om vi ska hinna på toa och ta oss något att äta. Är det vi i nattpatrullen som är anledningen till att ”Greta” inte kommer i säng i tid?
Om ”Greta” har laglig rätt till hjälp i säng och hjälpen uteblir i två timmar, vems är felet då?
I Säffle kan man ju tro att det var nattpatrullens fel att det blev så när cheferna sparade in personal och bilar…
Vi hade en person från HR med på en arbetsplatsträff nyligen, ett APT. HR står för human resources eller mänskliga resurser om man översätter till svenska. Jag hade semester när detta möte var. Men enligt kollegorna sa den här personen att det inte finns någon rättvisa på vår arbetsplats samt att det inte är något konstigt om vi jobbar så hårt att vi kräks. Nu är det hörsägen för mig, jag var ju inte där själv. Men jag blir ju inte förvånad! Bara det gör ju att jag drar öronen åt mig! Vad ÄR detta för tjänstemän som styr över oss som utgör själva verksamheten? Det kan man fråga sig!
Nej, tillbaka till nu och verkligheten. I natt hann vi nästan med allt vi skulle i tid. Med hjälp av samarbete. De som hade uteturen hjälpte oss två som hade inneturen och då gick det att bli klara före sju för en gångs skull. Men toabesök och att få sitta en stund och vila fick vi ta oss tid till under natten som gick. Självklart gjorde vi det när det var möjligt, utan att det drabbade någon av de vi ska besöka på natten.
Kommande natt ska jag och kollegan som jobbade i tätorten natten som var ut och åka på landsbygden. Det brukar innebära många, många timmars åkande i bilen. Det är långa avstånd och många milj på grusvägar med skiftande kvalitet. Det blir inte så många besök som det blir i tätorten men får vi larm drar det ju ut extra på tiden. Vi har ibland noterat att vi har rest runt i kommunen i cirka 25 mil på dessa tio timmar. Det skulle alltså bli en resa nästan hela vägen till Göteborg från Kil.
Nedan har jag lagt in ett Youtubeklipp som Kommunalarbetaren har lagt upp. Lite töntigt kanske, men faktiskt känner jag ju igen det som texten i låten i Youtubeklippet beskriver ändå. (Även om jag INTE tycker om svordomar!)
…jo, det är så det känns just nu. Vaknade av att någon ”lämnade ett meddelande” på min mobil vid halv nio. Då nyser min mobiltelefon även om jag har den i tyst läge nämligen. När jag kollade meddelandet var det bara någon som la på lite för sent. Numret gav inget uppslag i min app för vem som ringer så jag vet inte vem det var.
Det är en principsak för mig att aldrig någonsin ringa upp ett okänt mobilnummer eftersom jag vet att säljare gärna önskar att man gör det. Ja ja… grejen var ju att jag behövde min sovmorgon idag eftersom jag ska jobba två nätter nu och tre i slutet av veckan, sammanlagt fem denna vecka.
Nu är det ju inte så att det känns glädjefyllt att gå till jobbet just nu. Verkligen INTE! Det känns ångestladdat och jag grubblar på hur jag ska orka, hur jag ska hitta ett annat jobb, hur det ska gå med mitt liv när min anställning på 70 procent äter upp 200 procent av min energi???
Nej, gråtfärdig är jag!
Det är inte mänskligt att låta äldre damer sitta och somna i rullstolen för att de inte får komma i säng i tid. Damen i fråga är dessutom klar i huvudet nog för att veta att hon kunde ha ramlat ur den när hon somnade. Hon brukar få komma i säng senast kvart över midnatt men nu för tiden får hon ofta vänta till halv två – två.
Andra får vänta på att vi kommer i upp till en till två timmar. Då kan de vara i behov av toa men allt kommer i sängen så vi får byta både sängkläder och nattlinne/nattskjorta när vi äntligen kommer.
I vår planering inför natten står runt 40 besök men om det blir många larm kan vi ha gjort runt 50 när vi efter regelbunden övertid ska gå hem morgonen efter.
