Créme de la Cicci

Kategori: Lönearbetet i nutid

Hänt och tänkt om lönearbetet

  • Vad gör jag på jobbet?

    Jag fick en fråga på Messenger om nattpatrullen. 

    Ungefär så här svarade jag. Här kommer en kort och förenklad beskrivning av en natt i nattpatrullen i Kil:

    Vi ska vara ombytta och klara att börja jobba klockan 21. I början på passet har vi en del läggningar. Alltså de som inte vill gå och lägga sig före klockan 21 kan få hjälp av nattpatrullen att komma i säng. Det blir även en del kvällsmediciner som ska delas ut. På morgonen blir det morgonmediciner.

    En stor del av natten hjälper vi till med toalettbesök och byten av inkontinensskydd (blöjor) och vi tömmer eller byter kateterpåsar.

    Vi har en hel del tillsynsbesök. Det kan vara någon som varit orolig, eller någon som kan vara förvirrad och behöver att vi tittar in och ser så att allt är lugnt. Den som sover när vi kommer får för det mesta fortsätta sova. Den som inte sover kan få hjälp att komma i säng eller en liten pratstund.

    Då och då får vi hjälpa till med stomi, om det har börjat läcka, eller behöver tömmas. Stomipåse kan den få som har problem med tarmarna till exempel. Då hamnar avföringen i en påse som sitter på magen.

    Ibland händer det att vi får spola en kateter om det inte kommer någon urin. Kateter kan de få som har problem med urin.

    Under min tid, jag började i nattpatrullen 2021, har jag aldrig själv behövt ge insulin. Men jag har delegering som jag fått av sköterskan. Det händer att jag övervakar när en person tar insulin själv samt kontrollerar blodsocker.

    Sedan har de allra flesta med hemtjänst trygghetslarm också. När de trycker på larmknappen svarar någon av de som jobbar på larmcentralen. Den som svarar försöker ta reda på vad saken gäller och sedan skickar de sms till nattpatrullen om vi behöver åka dit. Larmet kan handla om allt från att någon vill att vi fixar en macka eller fyller på saft eller vatten till att någon har ramlat, känner sig orolig eller har blivit sjuk. Vissa nätter kan det komma bara ett tiotal larm. Andra nätter kan det vara upp emot 30 larm att åka på.

    Att vänta på ambulans kan ta väldigt mycket tid i anspråk. Tid som vi normalt inte har i vår planering så då kör det ihop sig. Ibland skickas någon hem som har besökt akuten i Karlstad och då ska vi möta upp. Även sådana arbetsuppgifter kan ta tid i anspråk som inte finns planerat. Men då får vi hjälpas åt så gott vi kan, alla fem som jobbar under den natten. Ibland flyter det ändå, ibland inte och då blir det övertid på de tio timmar vi arbetar.

    Just nu är vi i mitt arbetslag fyra fast anställda personal. Sedan har vi tillfälligt en vikarie varje nattpass, sedan ett tag tillbaka. Det har blivit så eftersom vi har besök på landsbygden som kräver dubbelbemanning och som geografiskt sett ligger långt ifrån varandra. Men tidigare var vi bara fyra, vilket kunde bli väldigt stressigt om det larmade mycket.

    När vi åker två i en bil kallar vi det för dubbelturer. Båda dubbelturerna gör besök i centrala Kil som kräver dubbelbemanning. Men de åker också ut på landsbygden alltså. En bil tar 61:an mot Arvikagränsen. Den andra dubbelturen tar en tur mot Sunnegränsen. Dubbelbemanning krävs om en person behöver lyftas ur en rullstol till en säng med lift. Det kan även vara bra med dubbelbemanning om någon är väldigt ostadig på benen och behöver stöd vid toalettbesök.

    Den tredje bilen är en singeltur som håller sig inne i centrala Kil. Den som har singeltur tar hand om de besök som kan skötas av en enda person. Det är många tillsynsbesök på den här turen. Då smyger vi bara in och kikar.

    Vårt arbetspass slutar klockan 07:00 om vi inte får jobba över.

    Så nu vet ni hur det går till i nattpatrullen i Kil. Frågor på det…? Ja det är väl bara att höra av sig så svarar jag så gott jag kan…

  • Kapitalism och mätbarhet

    …är det så det är? Det är kapitalistiskt att mäta? Jag läste en tänkvärd text och fastnade för ett citat:

    ”Människor går sönder, mark utarmas och vatten förorenas, men orden vi använder fortsätter att handla om ekonomiska system, siffror, tillväxt, ägande av land och råvaror. Som om allt det som är viktigt men som inte enkelt kan räknas, inte heller riktigt finns.”

    I slutet av 90-talet vet jag att de som bestämmer lät mäta tidsåtgången för olika moment inom äldreboendet där jag jobbade då. Det skulle tas tid på hur lång tid det tar att mata en boende på ett demensboende, hur lång tid det tar att klä på, duscha etc. etc.

    Dessa tidsstudier låg säkert till grund för att skapa de minutscheman som dagens hemtjänst tvingas arbeta i tänker jag…

    Visst går människor sönder om man hanterar dem som avgasrör på en bilfabrik! Så klart de gör! Men DÄR kan man göra tidsstudier på hur lång tid det till exempel tar att montera ett sådant avgasrör. Däremot blir det väldigt osmakligt och oetiskt att mäta hur lång tid en matning, påklädning och så vidare tar, där ”objektet” i fråga är en levande människa! DÅ blir det något HELT annat anser jag!

    Nu råkar jag även ha hört om ett annat begrepp, New Public Management, NPM.
    Frågar man AI vad det är får man följande svar:

    ”New Public Management (NPM) är ett samlingsbegrepp för styrreformer som hämtar idéer och metoder från det privata näringslivet för att effektivisera den offentliga sektorn. Modellen växte fram under 1980- och 1990-talet som en reaktion på en upplevt ineffektiv och byråkratisk förvaltning.

    Centrala principer inom NPM

    • Marknadsmekanismer: Införande av konkurrensutsättning, anbudsförfaranden och valfrihetssystem (t.ex. friskolor och vårdval).
    • Beställar-utförarmodell: Politikerna agerar beställare av en tjänst, medan fristående eller privata aktörer fungerar som utförare.
    • Prestationsmätning: Stort fokus på mätbara resultat, nyckeltal, kvantitativa mål och kontinuerlig utvärdering.
    • Kundfokus: Medborgare betraktas och behandlas i högre grad som kunder eller konsumenter av välfärdstjänster.
    • Decentralisering: Linjeorganisationer och chefer ges större budgetansvar och befogenheter att styra sin egen verksamhet som egna resultatenheter.”

    Nej säger jag!
    Räkna gärna minuter på insatserna som personalen gör på Volvo-bandet. Men för Guds och mänsklighetens skull, sluta använda samma tänk inom vård och omsorg!! Där handlar insatserna i stället om så mycket mer än bara ett avgasrör. Den som inte förstår det har missat något mycket väsentligt i sina relationer till nära och kära och sina medmänniskor!

    Det första citatet som jag skrev här ovan hittade jag i en text som journalisten Magda Gad publicerat på sin hemsida, gadworld.se.
    Rubriken fångade mitt intresse;

    Om kapitalismen var min man skulle alla säga åt mig att lämna

    En tänkvärd och välformulerad text skriven av Anna Branten.

    Läs och begrunda Anna Brantens text i sin helhet här.

  • Hemtjänsten och uppgifterna i media

    Den senaste tiden har både tidningar och radio hakat på och börjat rapportera om hemtjänsten. Det började ju för vår del i Kil med ett inslag på lokala nyheterna i SVT. Det är bra. Men det är valår och jag ser redan nu att man börjar med pajkastningen och skyller på ”de andra” att det är deras fel att det ser ut som det gör. 

    Personligen funderar jag på både det ena och det andra nu när jag hört folk i radio och läst vad som skrivs.

    Fundering 1

    Det påstås till exempel (i denna artikel) att vår chefs chef ”har ännu inte tagit del av de handlingar som Kommunal har skickat till Arbetsmiljöverket”. Det låter ju konstigt eftersom vi, tillsammans med huvudskyddsombudet, har lämnat in något som heter en ”6:6a”. Det är en skrivelse som lämnas till arbetsgivaren och som ska besvaras. Om den inte besvaras går man vidare och skickar den till Arbetsmiljöverket.

    Vad jag hört så var det precis så, den blev inte besvarad. Eller bara besvarad på en enda punkt, att vi ska få nya bilar till nattpatrullen eftersom de som finns nu är under all kritik. Men i och med att den inte besvarades i sin helhet blev den skickad vidare till Arbetsmiljöverket.

    Är det inte lite konstigt om vår närmaste chef får ett sådant dokument och sedan inte delger sin egen chef att det har kommit in en 6:6a? (En sådan handling är en begäran om åtgärder mot fel och brister och den ska besvaras skriftligt av arbetsgivaren.)

    Fundering 2

    Chefernas chef säger i samma text (i denna artikel):

    – Vi har en viss kringtid där bland annat larm, mötestid och dokumentation ska inrymmas.

    …men i så fall har hon inte lyssnat alls på oss. Hon satt med på ett APT-möte för inte alls så länge sedan och där sa vi precis detta. Att det då, när mötet var, inte fanns marginaler för larm och annat mellan besöken. Att det inte hanns med att ens gå på toa eller äta i lokalen. Vi hade mat med oss i bilarna för att hinna få i oss något under våra tio timmar på nattpassen.

    Fundering 3

    Fortsättningsvis sägs det även så här (i denna artikel):

    – Ja, det behöver vi ha en fortsatt dialog om. Medarbetare och arbetsgrupper behöver också lyfta det här med sin närmaste chef.

    HUUUUR många gånger har vi inte gjort just detta? Ja, svaret är att vi har påpekat detta i över ett och ett halvt år! Sommaren 2024 började det bli riktigt ohållbart och det har det i stort sett varit sedan dess. Så ja, vi har påpekat att det har varit ohållbart länge nu utan att någon har lyssnat faktiskt! Men kommunen har lyckats bra med sin budget så det fanns väl en anledning till att de inte vill lyssna.

    Nej, i stället svarade vår tidigare enhetschef, (som även han sagt upp sig nu), att han kunde se i det digitala systemet att vi hade ”luckor” när vi arbetar. Detta bevisade han genom att visa oss på storbildsskärm hur vårt arbete ser ut. Hans bild, i form av olikfärgade rutor på rad i ett liggande dokument, sades beskriva verkligheten som den ser ut på riktigt! Vad vi sa var bara hörsägen och inget att föra vidare till nästa chef då tydligen!!??

    Fundering 4

    – Jag har inte upplevelsen att det är en stor personalomsättning. (Sagt i denna artikel)

    Hm… Jag började arbeta i nattpatrullen i Kil i juni 2021. Sedan dess har jag haft 6 enhetschefer på 4,5 år. Kollegorna har kommit och gått de också. Idag i nattpatrullen totalt är det tre som arbetar och en som är långtidssjukskriven kvar av de som jobbade när jag började. En pluggar vidare. En har sagt upp sig för att hon lyssnade på kroppen som sa att det räckte nu.

    Vikarierna har varierat hela tiden. De som hoppar in och jobbar nu har inte varit hos oss mer än ett eller max två år tror jag. Flera nya vikarier kom och gick bredvid i våras men tackade nej. Det blev för stressigt för dem.

     Fundering 5

    I radion hörde jag en äldreomsorgschef i Storfors kommun prata. Hon sa att det kommer att bli stora problem i framtiden. Dels för att socialtjänstlagen har ändrats så att det påverkar verksamheten, dels för att regeringen nu börjar utreda om de äldre ska få välja vilket kön det är på den som hjälper dem. Anledningen till att det blir stora problem på grund av detta är för att de som söker sig till hemtjänsten främst är unga, outbildade män.

    Jo, jag förstår ju att det blir svårt att välja en kvinna som kommer och hjälper en om det bara är unga män som jobbar i hemtjänsten. Så långt är jag med. Men min fundering handlar om två saker. Varför söker sig så många unga män till det här jobbet och varför är det inte fler utbildade som söker sig till hemtjänsten.

    De här unga männen förstår jag faktiskt inte. Jag jobbar ju själv med flera av dem och har jobbat med många unga män sedan jag började i 2021. Nej, de är inte enbart invandrare, det har varit flera unga svenska män också. Å ena sidan tycker jag att det är nyttigt för dem att se och lära i hemtjänsten. Å andra sidan förstår jag inte riktigt varför de söker sig till just detta jobb. Vill man tjäna bra med pengar och göra karriär är det ju helt fel jobb att söka. Men vill man ha dålig lön och stanna kvar på samma nivå i karriären så har man kommit rätt. (Ja jag vet. Nu är jag krass, men i stort sett har jag rätt. Man kan om man vill, vidareutbilda sig och få mer kunskap inom vissa områden. Men om det blir karriär av det tror jag är tveksamt.)

    …ja, det var några av mina funderingar just nu

    Privat har jag sökt andra jobb igen för att jag inte står ut med att se hur hela organisationen och synen på oss och de gamla är och förblir. Jo, det gör jag med jämna mellanrum och det har jag gjort sedan jag började 2021. Jag tillhör ju själv de ”outbildade” inom hemtjänsten även om jag inte är en ung man. Men jag ÄR faktiskt väldigt välutbildad och har flerårig erfarenhet. Det är bara det att det är inom ett HELT annat område!

    I min värld är de vi besöker själva anledningen till att jag är på mitt jobb när jag arbetar. Jag är INTE där för arbetsgivaren och jag är inte där för kollegornas skull heller i första hand. Nej, det är för att göra det jobb jag ska hos dem vi besöker.

    I min värld är de människor av kött och blod precis som jag och alla andra. De har människors behov och känslor och de är värda att respektera och slösa omtanke på efter bästa förmåga. När de är ledsna och har ångest är det min uppgift att hjälpa dem må lite bättre om jag kan.

    Som JAG ser så är det faktiskt INTE i första hand möjligheten att kissa, bajsa, få kläder på kroppen och mat i magen som är min arbetsuppgift att hjälpa till med på jobbet faktiskt!

    Nej, det jobbet är egentligen den enkla delen, det arbete som är lättast att utföra.

    Min absolut viktigaste uppgift, som jag ser det, är i stället den att vara medmänniska när jag utför detta enkla. Ska jag ha tid att vara det när jag hjälper på toa eller hämtar något att dricka eller äta så går det inte att minutstyra det praktiska jobbet för då blir jag en robot utan känsla och medmänsklighet för det behövs tid till det! Så det så!!

    Artiklar och reportage

    Kils nattpatrull slår larm: ”Vi går på knäna”

    SD i Kil vill slopa minutstyrning i hemtjänsten

    LARMET: Hemtjänstpersonal övervakas – och hinner inte gå på toa

    Kommunens svar på skarpa kritiken: ”Vår avsikt är inte att bevaka”

    Går till Arbetsmiljöverket för hela hemtjänsten: ”Samma problem i varje arbetsgrupp”

    Tidigare i min blogg

    Hemtjänsten och alla problem

    Fakta – frågor & tankar kring jobbet

    Fler artiklar i medierna 

    Äldreomsorg på löpande band

    Det bästa med mitt jobb 

  • Hemtjänsten och alla problem

    Det är ju bara att googla hemtjänst och sedan se vad som skrivs så hittar man massor av läsning om allt som inte är som det borde.

    Vi på mitt jobb kontaktade till sist media när cheferna inte ville höra på hur vi har haft det på jobbet den senaste tiden.
    Det resulterade i att vi var med på SVT Värmland och berättade.

    Detta i sin tur ledde till att ett av de politiska partierna i Kils kommunfullmäktige hörde av sig. Ett parti som jag inte röstar på, men som tog tag i saken och skrev motioner till kommunfullmäktige. Motioner som vi får se vad det blir av…. Sakfrågan borde hur som helst vara något för ALLA styrande i Kil att lägga energi på så vi får väl hoppas att fokus hamnar på den och inte på vilket partiet var som skrev motionerna i första hand.

    Det finns en undersköterska som gör inlägg på Tik-tok. Orden och tankarna hon har är ofta så träffsäkra att det kan komma en tår i ögonvrån när jag hör vad hon har att säga. Lyssna på klippet nedan så förstår ni hur viktigt det är att ni politiker, oavsett partifärg, tar tag i problemen som finns i hemtjänsten. Inte SEDAN utan NU!! Helst igår faktiskt!!

    @mumin74 #undersköterska #sverige2025 #vårdochomsorg #regering #politik ♬ originalljud – moomin74

  • Fakta – frågor & tankar kring jobbet

    Fakta idag tisdag

    Vi har varit i TV och berättat i fredags. (LÄNK TILL DETTA)

    Under helgen som gick har vi fått massor av beröm av våra äldre för att vi gjorde detta.

    Vår chef sa upp sig fredags.

    Vår nuvarande chef kommer troligen inte att stanna.

    På APT igår måndag fick vi veta att alla inom omsorgen kommer att utredas, troligen som följd av vår tv-medverkan.

    Vår chefs chef, som uttalar sig i tv-inslaget, kom inte till vårt APT igår, hur ska vi tolka det?

    Frågor

    Ska vi sopas under mattan, vi som gick ut i tv och berättade?

    Kommer något att förändras till det bättre nu?

    Är det någon som bryr sig av dem som borde bry sig högre upp i leden?

    Kanske de väntar tills saker och ting lagt sig innan de kommer med repressalier för att vi har varit illojala?
    (Illojala mot vem i så fall, i alla fall inte mot dem vi ska ta hand om.)

    Kommer jag att tvingas säga upp mig till slut eller kommer min arbetsplats att förändras till det bättre så att jag orkar stanna?

    Tankar

    På APT-mötet sas det att det kommer att bli utredning av hela verksamheten i alla led, hur lång tid kommer den i så fall att ta och kommer de att hitta fel och brister som de tar sig an och fixar till vår fördel? Eller kommer det som vanligt att ske saker i leden ovan i stället för hos oss längst ner?

    Fler tankar

    Jag har svårt att vara empatisk och lyhörd på ett tidseffektivt och rationellt sätt, såsom verksamhetens styrning kräver. Allvarligt talat så kan jag överhuvudtaget inte vara det på ett minutstyrt sätt. Är jag verkligen rätt person på rätt plats då eller önskar kommunen en annan typ av vårdbiträde?

    Min kropp har hunnit fylla 60 år och den ska hålla i minst sju år till eftersom nuvarande pensionsålder inträffar då först. Jag är tvingad att vänta med pensionen tills då eftersom jag inte kommer att ha råd att gå i pension tidigare. Jag måste alltså hålla både psykiskt och fysiskt för detta arbete i många år till. Då ska jag också säga att företagsläkaren som jag fick träffa via jobbet sa att jag borde byta jobb av flera anledningar. Men med dagens ”ålderism” är det knappast möjligt, ingen anställer gamla tanter. Orkar jag detta i minst sju år till?

    Reflektion från min insyn i undersköterskeutbildningens material

    Miljöbeskrivningarna i undersköterskeutbildningen är vilseledande. Där är arbetsplatserna harmoniska, väl fungerande och i det närmaste perfekta med leende och vackra ansikten. För den som väljer den här utbildningen och sedan ska börja jobba som färdig uska kommer verkligheten att bli en kalldusch på många håll.

    ARTIKLAR 

    Om Kils kommun och budgetöverskottet

    Insändare

    Dags att följa med hemtjänsten ut i verkligheten
    (Min kommentar: Jag har personligen bjudit in tjänstemännens högste chef att åka med oss i nattpatrullen en natt. Men det lär väl aldrig hända. Även vår chefs chef, som uttalar sig i tv-inslaget, har blivit inbjuden att jobba med oss minst en natt.)

    Kommunen gör miljonvinster – personalen pressas av minutschema 
    (Min kommentar: Jag har hört att det finns politiker i kommunledningen som frågat hur vi har det i hemtjänsten och som fått svaret från ansvariga att allt är fridens liljor. Alltså att allt fungerar som det ska och att allt är bara bra. Det kan ju hända att våra röster aldrig når upp till politikerna i så fall för oss hade de ju inte fått det svaret av.)

  • Fler artiklar i medierna

    Jag läste precis följande citat längst ner i en artikel som handlar om tystnadskultur. Så här är det ju! 

    ”Att göra sin röst hörd, tala med media ingår i våra grundlagar (tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen). Det innebär dessutom att det är förbjudet att efterforska vem som sagt vad.”

    Men trots det så finns det en rädsla. Tänk om jag blir av med jobbet? Tänk om det blir andra repressalier? Jo, det är många som inte vågar berätta hur det verkligen är för utomstående. Detta trots att de aldrig blir lyssnade på av sina chefer när de påpekar att saker och ting fungerar dåligt.

    Jag läser massor av artiklar och reportage om äldreomsorg. Det finns mycket nu, och jag har även kikat på Tik-Tok där jag har sett inlägg från en av dem som jobbat i nattpatrullen i Uddevalla, Lava Juni Sjölin som berättar utifrån sin situation.

    Överallt, precis överallt, handlar det om en enda sak tycker jag. Problemets kärna verkar vara att personalen befinner sig i en verklighet och deras chefer i en annan. Dessa båda världar är inkompatibla med varandra, alltså de stämmer inte överens.

    Kan det till och med vara så att vårdpersonalen och deras chefer är totalt inkommensurabla …? Alltså att det inte ens finns en möjlighet för dessa båda verkligheter att förstå varandra…? Ska detta stora problem kunna lösas behöver dessa båda världar kunna dra åt samma håll och samverka på ett friskt sätt. Inte så sjukt som det verkar ha blivit.

    Igår, den 12 november fick jag veta att min chef sagt upp sig. Han har varit föräldraledig ett tag nu och kommer att fortsätta vara det fram till att han slutar. Så stod det i mejlet som hans vikarie skickade.

    Den här chefen, han som har sagt upp sig, är en av sex chefer som jag hunnit med att ha från juni 2021 till nu. Det var då jag började som semestervikarie.

    Under det enda medarbetarsamtal jag har hunnit ha med den här senaste chefen frågade han mig vad jag tyckte om honom som chef. Jag svarade som det var. Att jag har haft många olika chefer fram till nu och att jag inte har hunnit lära känna honom tillräckligt för att ha någon uppfattning.

    Då berättade han om sina ambitioner angående sin tjänst och det lät kanonbra alltihop tyckte jag. Verkligen! Han verkade prata direkt från hjärtat, verkligen. Men det visade sig tyvärr sedan att han kunde vara totalt oresonlig och till och med elak. Inte mot mig men mot två kollegor. Den historien kan jag skriva om en annan gång.

    Nu, när jag fick veta att han har sagt upp sig, blev jag både bekymrad och besviken. På något vis hade jag ändå hopp om att han skulle arbeta för sina ambitioner trots att jag förstod att han skulle möta motstånd från sin chef.

    Det är stor omsättning på enhetschefer inom äldreomsorgen i hela landet. Hur kommer det sig att det har blivit så? Något måste ju vara helt fel när det blir så. Det finns många symptom på att mycket är fel inom omsorgen. Det är egentligen ingen tvekan om att det inte är som det ska tycker jag. Chefomsättningen är ju ett av många symptom som talar för den saken.

    Ett annat symptom är ju alla dessa avvikelser som skrivs i parti och minut. Ytterligare ett symptom är alla brister och felaktigheter som det går att se, höra och läsa om i medierna. Ofta pekas vi som arbetar i verkligheten ut som bovarna i dramat men så enkelt är det ju inte. Det är inte så svårt att förstå.

    Att skylla på att personalen brister och att det är därför det blir fel håller ju inte i det stora perspektivet.

    Personalen har inte mycket att säga till om, vi försöker bara utföra det cheferna talar om för oss att vi ska göra under de arbetsförhållanden som dessa ansvariga chefer har ordnat för oss.

    Vi arbetar med att utföra insatser på det sätt som cheferna bestämmer att de ska göras. Det gör vi tillsammans med arbetskamrater som cheferna har anställt som arbetskamrater åt oss. Jag är till exempel en av de som ofta nämns i medierna, ett ”outbildat vårdbiträde”. Jo, så står det i mitt anställningsavtal.

    • Vakna omsorgsförvaltningen – ”Det här är inte längre små problem – det är en arbetsmiljökris och en trygghetskris för våra äldre.” Ett citat ur denna insändare.
    • Omsorg ett sjunkande skepp? –  ”Att inte ta sitt ansvar och istället skylla på de anställda är ingen bra idé, det är dessutom fegt!” Så skriver författaren till denna insändare.
    • 1,3 miljoner människor upplever hälsobesvär av jobbet – ”Det visar Arbetsmiljöverkets nya rapport om arbetsorsakade besvär.” Så står det i myndighetens pressmeddelande.
    • Förbannad anhörig – Ännu en insändare. ”Det är dags för kommunens ledning att vakna och ta ansvar. Börja lyssna på dem som faktiskt gör jobbet, och skapa villkor som människor orkar leva med. För utan personalen faller allt.”

    Så har vi det här med minutschema som jag har skrivit om tidigare. Det har blivit uppmärksammat så högt upp i leden att till och med en minister har hamnat i medierna angående detta.

    Med tanke på ovanstående länkar kan jag citera någon på Facebook som skrev så här i en kommentar;

    ”Ett stort problem är att politikerna sätter de ekonomiska ramarna, enhetscheferna har att rätta sig efter det och omvårdnadspersonalen ska verkställa detta med alltid för lite personal, en omöjlig matematisk formel, vi kan inte klona oss!”

    …och så avslutar jag med min egen arbetsgivarkommun, Kil, där följande går att läsa i NWT.

    • Kommunen som går mot jätteöverskott – 17 miljoner bättre än budget
    • Efter tuffa åren glädjesiffror för kils kommun – En av anledningarna till detta enligt artikeln: ”Dels att verksamheterna har en balans i sin verksamhet och också levererar överskott.”

    Hm, men precis som jag gjorde så är det fler som ifrågasätter….

    Sminkar grisen

  • Äldreomsorg på löpande band

    ”Vi gör vårt yttersta varje natt, men vi kan inte klona oss. Det är inte rimligt att vårdpersonal gång på gång får skulden när systemet brister. Det är ett mirakel att inte fler allvarliga händelser inträffar.”

    Citatet läste jag precis i en artikel och jag skriver under! Jag håller med till hundra procent! Men EN allvarlig incident är en för mycket och det händer mycket som INTE är bra idag i äldreomsorgen!!

    I slutet av 90-talet gjordes tidsstudier på demensboendena på Landalahus. I alla fall är det vad jag hörde då men jag tror nog att det är sant. Oavsett vilket så är det i alla fall vad som har gjorts för att sedan kunna effektivisera ”humanresursernas användning” inom äldreomsorgen. Alltså de mänskliga resurserna, vårdbiträden och undersköterskor.

    Frågor som jag antar att de ville besvara var:

    • Hur lång tid tar morgonbestyren, väckning, morgonhygien och påklädning?
    • Hur lång tid tar det att mata en dement person?
    • Hur mycket tid läggs på diverse annat som görs under dagen?
    • Hur lång tid går åt för att lägga en dement person på kvällen?

    Jag utgår ifrån att detta var frågor de ville ha svar på.

    Hemtjänsten styrs idag av minutscheman så jag antar att man även har tagit tid på de insatser som görs av oss. Toalettbesök, tömning av kateterpåse, medicinutdelning, pådragning och avtagning av stödstrumpor, lämna en matlåda, förflyttning mellan till exempel rullstol och säng med mera.

    Någon skrev att politiker och tjänstemän har gjort om äldreomsorgen till ett löpande band. Lite så fungerar det ju om man gör tidsstudier för att kunna rationalisera och effektivisera. Jag menar, en arbetare på Volvos löpande band kan säkert effektivisera hur man skruvar fast ett avgasrör. Då kan man ju spara in dyrbar tid och öka behållningen när bilen säljs.

    Men i äldreomsorgen? Sparas något med en sådan styrning av omsorgsinsatser? Fort, fort, fort ska det gå! Hepp hepp hepp!

    I slutänden skulle jag gissa att det resulterar i mindre tid för empatiskt bemötande. Det är nog bara konkreta insatser som att klä på, mata och förflytta till toa som ingår i de där studierna. För hur räknas tidsåtgång för att hålla handen, lyssna på något och kanske trösta? Hur räknar man ut hur lång tid mänsklig värme tar att ge?

    I en artikel läste jag om en rapport som gjorts av näringslivets eget forskningsinstitut Ratio. Där kan man läsa att cheferna är nöjda och glada över den digitala tidsstyrningen. Majoriteten tycker att det har lett till högre kvalitet och lägre kostnader. Men det finns även resultat i denna rapport som visar på motsatsen. Det negativa som upplevs av de som får besök av tidsstyrd personal handlar om upplevelsen av personalens bemötande. Att det inte finns tillräckligt med tid för ”brukaren”.

    Jag tror att många med mig upplever en stor frustration över att inte egentligen ha tid att vara medmänniska när man jobbar.

    ”Hemtjänstpersonal har länge flaggat för att den digitala tidsstyrningen inte är verksamhetsanpassad utan skadar både arbetsmiljö och kvalitet…”

    Om detta dras för långt så tror jag att många till slut tvingas bli avtrubbade. Man slutar känna efter för att kunna springa fortare och utföra insatserna så snabbt det bara går. Om man inte lyckas anpassa sig efter det pressade schemat så blir det väldigt ofta övertid. Så blir det i alla fall för oss i nattpatrullen och vi hinner inte äta eller gå på toa. Övertid kostar pengar, det är inget cheferna och deras chefer vill se.

    Jag har full förståelse för att man behöver hushålla med pengarna. Men vi arbetar med människor, inte avgasrör som ska skruvas fast på en Volvo som rullar utmed löpande bandet i en fabrik.

    Nu har många kommuner pressat schemat för så många inom hemtjänsten att de har börjat leta efter andra sätt att hålla nere kostnaderna tror jag. Ett av de sätt som det troligen inte pratas så högt om är ju våra löner. Själv är jag ett så kallat ”outbildat vårdbiträde” så jag kostar ju inte lika mycket varje månad som mina undersköterskekollegor gör. Jag är däremot i en aktningsvärd ålder om man jämför med de allra nyaste vikarierna vi har just nu som är födda i, och runt, millennieskiftet.

    Ingångslönen ligger på cirka 23 000 kronor för ett vårdbiträde
    Genomsnittslönen ligger mellan 27 och 29 000 kronor.

    En undersköterska i hemtjänst har en medellön från 31 till 33 000 kronor. 

    Det säger sig självt då att kommuner tjänar in flera tusen om de byter ut undersköterskor som arbetat länge och har hög lön mot yngre förmågor. Detta går visserligen emot den ambition man ofta pratar om, att det krävs att man har utbildning och är undersköterska. Detta för att kompetensen ska vara rätt i äldreomsorgen. Men jag skulle tycka att en undersökning av hur det förhåller sig i verkligheten på den här punkten vore väldigt intressant. Hur ser det ut i landets kommuner? Hur har utvecklingen gått?

    Igår kväll lyssnade jag på en av de som jobbade i nattpatrullen i Uddevalla, Lava Sjölin. Hon har gjort filmklipp på Tik-Tok där hon berättar om den situation som personalen hamnade i där. Jag vill ju inte tro att det är så men jag får en känsla av att kommuner, inte bara Uddevalla, vill göra om nattpatrullerna. Lava säger något om att det pratats om att organisera om så att alla jobbar alla dygnets timmar.

    Här i Värmland har ju både Säffle och Grums synts i medierna. Men även Kil har försökt sig på att göra omorganisation på natten. Nu lyckades det inte fullt ut där, men jag tror inte att de har gett upp sina planer än.

    Kan det vara så att man passar på att säga upp personal och byta ut dem mot ”billigare” också när man ändå håller på? Yngre, med mindre lön alltså? Det kan de ju inte prata högt om i så fall för det skulle skapa feta rubriker som inte skulle ge så mycket pluspoäng…

    I dagarna såg jag att den S-märkte kommunaltoppen i Kil som jag skrivit en insändare om tidigare gick ut med att man har fått överskott i budget. För cirka två år sedan var det tvärtom och på den tiden har kommunen sparat in på en personal nattetid.

    Jag har därmed personligen bidragit till detta överskott med mitt magont, min stress, min oro och ibland nästan ren ångest. Det är ett dyrköpt överskott i Kils kommuns ekonomi!

     

  • Det bästa med mitt jobb

    Det bästa med mitt jobb

    …är nog först och främst mötet med alla dem vi besöker. Jag älskar mötet och jag älskar att få möjlighet att hjälpa den som behöver det. Att göra en annan människa nöjd och glad, eller åtminstone nöjdare och lite gladare ger så mycket tillbaka.

    Det kan man så klart göra i alla möten med andra. Det handlar ju om att bemöta vänligt och med empati. För mig är bemötandet mycket viktigt. Det är ju egentligen bara att fråga sig själv, hur skulle jag vilja bli bemött i den situation jag befinner mig i så har du svaret.

    Det som ger tillfredställelse och får mig att känna att jag gör och har gjort något bra är ju just detta. Att möta någon i behov av hjälp och att kunna göra att denna person får vad den behöver alltså. Enkelt, eller hur?

    Att samarbeta med en kollega och känna att vi tillsammans har gjort ett bra jobb är också tillfredsställande så klart. Så kollegorna är också något av det bästa med mitt jobb. De är viktiga personer för mig. Det känns så klart bäst när man kan känna samspelet och samtänket som uppstår när man vet var man har varandra.

    Men jag kan få samma känsla av samspel med någon jag aldrig har arbetat med tidigare. Det beror så mycket på hur vi är vi människor. Själv försöker jag alltid vara öppen mot de nya jag möter. De är som de är och jag är som jag är och sedan får vi helt enkelt försöka få till samarbetet på bästa sätt utifrån hur vi är.

    Vi är ju olika, så klart, och det måste vi få vara och det måste vi respektera så klart. Själv försöker jag lägga band på mina svagheter. Men jag lyckas kanske inte alltid och då är det skönt att ändå bli bemött av min kollega med ett skratt, lite överseende och respekt ändå. Så försöker jag bemöta mina kollegor själv och så vill jag helst bli bemött.

    Något annat som är bra med mitt jobb är ju så klart friheten. Att inte behöva befinna mig inom fyra väggar hela arbetspasset är också en fördel. Att få åka mellan adresser och arbeta i flera olika hem ger omväxling och det är något jag tycker väldigt mycket om.

    Så där… Jag skulle kunna berätta speciella historier om speciella möten på mitt jobb. Både med de vi besöker och med kollegor. Men det får jag göra en annan gång.

  • Hundhuvudets ägare, vem är det?

    Läste en text i Kommunalarbetarens nättidning Arbetet om nattpatrullen i Nässjö. En undersköterska, Malin Nordin, som är 57 år säger;
    – Under mina 39 år i vården har det aldrig varit så här stressigt.

    LÄNK TILL ARTIKELN HITTAR DU HÄR

    Jag tänker att när jag började i nattpatrullen i Kil i juni 2021 hade vi hälften så många besök per person och natt om man jämför med hur det ser ut nu. Natten till måndag hade jag över 44 besök men i somras hörde jag att det förekom nätter då det kunde vara över 60 besök på en natt för en undersköterska eller ett vårdbiträde.

    Det är mycket av det som står i denna artikel som jag känner igen från min situation i nattpatrullen i Kil idag.

    Artikeln i korthet

      • Arbetssituationen i Nässjös äldreomsorg beskrivs som katastrofal av fackförbundet Kommunal.
      • Personal, som undersköterskan Malin Nordin, upplever extrem stress och brist på återhämtning,
        och många överväger att lämna yrket.
      • Kommunens socialnämnd säger att det inte görs några besparingar.

    I Kils kommun har vi inte fått halvnätter på schemat (än) men vi har fått ensamarbete. Det innebär att vi åker ut ensamma i bilen på landsbygden för att göra besök. Hur det ska bli i vinter har jag börjat oroa mig för eftersom vi inte har några fyrhjulsdrivna bilar med bra helljus just nu. Eller vi har en just nu tror jag.

    Det har pratats om att nattpatrullen i Kil ska få egna bilar. Men i skrivande stund har vi tvåhjulsdrivna bilar som i vissa fall sjunger på sista versen. Det är ofta felkoder och de behöver ofta oljebyte och inspektion dessutom har de allra flesta riktigt dåligt helljus.

    Undersköterskan Malin, i artikeln, säger att hon är van och har god lokalkännedom och ändå hinner hon inte med sitt jobb på nätterna. Så är det för oss i Kil också. Jag har kollegor som har arbetat i många år som säger samma sak. Själv har jag precis jobbat tre nätter i helgen som var totalt kaos. Jag har skrivit avvikelser för att jag inte hann med. Jag fick prioritera bland besöken som skulle göras och larm som kom. Att gå hem på morgonen och inte ha gjort sitt jobb är verkligen inte roligt!

    När jag läser om andra nattpatruller i andra kommuner som har blivit avstängda och som enligt chefer inte gjort vad de skulle så kan jag inte låta bli att fundera. Den bild medier ger är att en hel arbetsgrupp skulle bestå av lata människor som inte har empati och ansvar. Det blir svart och vitt. Jag tror inte att det är på det sättet.

    På min arbetsplats har vi haft personal som inte alltid skött sitt arbete som de skulle. Men då pratar vi om en på hundra skulle jag tro. Alla andra, eller majoriteten av oss tar vårt arbete på allvar och vi blir både ledsna och arga när någon beter sig och gör fel. Jag har ibland känt mig riktigt kränkt när chefen har spänt ögonen i mig och sagt saker som;
    – Ni sover på jobbet!
    Mig veterligen var det ingen som sov på mina nätter den gången och nu, ja nu är det inte möjligt utan att helt enkelt strunta i att gå på besök och svara på larm. Men det är det ingen, absolut INGEN, som gör när jag arbetar i alla fall. Själv har jag aldrig, och då menar jag verkligen ALDRIG, sovit på jobbet. Inte i Kil och inte heller på Landalahus där jag jobbade natt från 1993 till 2003. Det kan jag skriva under på!

    I Kil har jag arbetat en natt med en vikarie som blev arg på mig och som jag blev arg på tillbaka. Normalt blir jag väldigt sällan arg men när någon säger som han gjorde ja då brinner det.
    – Du ser ju till att vi har något att göra precis hela tiden, sa han.
    Samma vikarie sa även om en person som larmade väldigt många gånger varje natt att hen ”bara spelade teater” och ”att vi inte behövde gå dit på larmen”. Den vikarien fick inte stanna kvar och det var skönt. Har man den inställningen så ska man jobba med saker, inte med människor! Basta!

    Ja ja… vi är alla olika och jag kan ju fundera på hur just denna vikarie överhuvudtaget kunde få börja jobba som vårdbiträde på natten i Kil? Vad fick han för frågor under den anställningsintervjun? Hur goda människokännare är cheferna som anställer? Det är frågor jag ställer mig..

    Men det finns ju ett sätt för kommuner att spara om de väljer vem man anställer också. Ett outbildat vårdbiträde som dessutom är ung kostar minst i lön så klart. Medellönen för ett vårdbiträde som arbetar heltid är 25 000 kronor och för en undersköterska ligger samma medellön på 30 till 33 000 kronor. I Kil har jag förstått att det finns yngre vårdbiträden som tjänar runt 23 000.

    Det finns riktigt fina yngre personer utan utbildning som kan göra ett jättebra jobb. Inget tvivel om den saken!

    Men den som anställer måste ju vara väldigt noga med vem personen de har framför verkligen är kan jag tycka. Annars blir det ju som med vikarien jag skulle jobba med den gången.

    Det har ju sagts av styrande i det här landet att mitt jobb är ett så kallat ”enkelt jobb” och i så fall kan vem som helst kan utföra det, eller…? Det kanske var så de tänkte när de anställde vikarien jag nämnde?

    Men tillbaka till artikeln i Arbetet.

    – Man är rädd för att det ska hända någonting. Och vem är det då som får ta skiten? Vi ser den ena nattgruppen efter den andra runt om i landet där hela nattgrupper hängs ut.

    Ja, precis. OM något händer, vem bär hundhuvudet i den situationen? Vem bär det yttersta ansvaret för att fel uppstår undrar jag då? Den anställde eller arbetsledningens ansvar att se till arbetsförhållandena är bra nog så att jobbet kan utföras på rätt sätt?

    Jag litar faktiskt inte på min arbetsledning. Jag har läst om de andra kommunernas nattpatruller och tänkt tanken många gånger. När blir det vår tur att utredas och rapporteras…?

    Vi har kommuner i närheten där nattpatrullen har hängts ut. En tanke jag tänkt är att de kanske vill byta ut ”dyra” undersköterskor mot billigare unga, outbildade…? Det är ju också ett sätt för kommunerna att spara och då kan de ju göra som de gjort i Grums och Säffle om de vill.

    Vi försöker så gott vi kan att rapportera när det blir fel. Avvikelser är ett sätt att göra det till exempel. När jag läste detta i artikeln så kände jag igen ytterligare en sak.

    – De gånger personalen har skrivit rapporter om avvikelser eller tillbud så händer det inget, säger Camilla Johansson och berättar om ett äldreboende som under sommaren haft 27 stycken anmälningar om tillbud. 

    – Men chefen har inte ens tagit upp det på ett APT-möte. Det är klart att man då får en känsla av, vad är det för mening? 

    Vi har ställt frågan till chefernas chef i Kil till och med men något egentligt svar har vi aldrig fått.  Vi borde ha skrivit många, många fler avvikelser och tillbud. Men när man har slitit hårt och stressat sig igenom tio natt-timmar, kanske utan rast och utan att hinna gå på toaletten, så är man rätt mör både i kropp och hjärna när klockan slår sju på morgonen. Då har det inte blivit av. Då längtar man bara hem till sängen. Ledsen. Frustrerad och förtvivlad om man inte har kunnat göra ett bra jobb.

    Så här är det:

    Vi arbetar med människor.
    Människor som inte själva kan hämta sig ett glas vatten på natten.
    Människor som inte ens kan gå på toa själva eller ens vända sig om i sängen.
    Människor som jobbat ett helt yrkesliv och som känner hopplöshet över sin egen hjälplöshet.

     

    Att säga att vi har ett ”enkelt jobb” är ju att säga att vi har ett lätt jobb som kan utföras av vem som helst. Men det anser i alla fall jag är så fruktansvärt respektlöst att jag saknar ord! Jag känner många, många som ofta sagt att de ALDRIG I LIVET skulle kunna klara av det jobb jag gör som vårdbiträde. Det är sanningen faktiskt! Så enkelt för alla är det absolut INTE i alla fall.

    Att dra alla nattarbetande i en arbetsgrupp genom samma kam som de gjort i flera kommuner nyligen är en djup kränkning för alla oss som kämpar och försöker göra ett bra jobb natt efter natt. Att stänga av hela personalgruppen och avskeda några av dem blir ytterligare en djup orättvisa mot alla som sliter ont i arbetsförhållanden som den här världen och de styrande har ordnat åt oss.

    I en värld där hög status ger ord och handlande tyngd och betydelse är det kanske inte så konstigt att det blir så här ändå. Vi, som är längst ner i den kommunala hierarkin, blir behandlade så för att vi inte har något att komma med. Vi tjänar inte dåligt och vi har inte mycket att säga till om heller för den delen. Det här yrket har haft låg status i alla år och frågan är om det någonsin kommer att förändras.

    Hu, jag känner hur det ryker ur öronen på mig nu så jag får sluta skriva innan jag häver ur mig fel saker…

  • Ingen rolig läsning direkt…

    Jag har samlat några länkar med artiklar och insändare med mera om hemtjänsten och äldreomsorg. Det är en mycket deprimerande läsning och det är mycket som ger en fruktansvärt svart bild av oss som jobbar i äldreomsorgen.  

    *SUCK*

    Men jag lovar. Vi är många, många som gör så gott vi kan. Som har empati och som ofta åker hem efter ett arbetspass med en dålig smak i munnen och ett sorgset hjärta för att vi inte har klarat av att göra vårt bästa på grund av stress. När man måste prioritera. När man måste skynda sig så att man inte har tid att hålla en hand eller lyssna och trösta så känns det hemskt för oss som arbetar med hjärtat i det här yrket.

    Äldreomsorg Pixabay
    Bild: Pixabay

    Arbetsmiljön inom hemtjänsten

    51 procent av tillfrågad hemtjänstpersonal har i den senaste arbetsmiljöundersökningen svarat att de sällan eller aldrig har möjlighet till återhämtning vid behov under arbetsdagen genom raster eller pauser.

    55 procent har svarat att de troligtvis inte kommer kunna arbeta fram till önskad pensionsålder.

    45 procent har svarat att de har riskerat att hamna i otrygga eller hotfulla situationer under de senaste tolv månaderna.

    80 procent har svarat att de har ett mycket eller ganska psykiskt ansträngande arbete.

    41 procent har svarat att de utsatts för våld eller hot i arbetet.

    Källa: Arbetsmiljöverket.

    Hanskar på hatthylla
    Foto: Cicci Wik