…under vår semestertripp. Nu har jag skapat 12 semesterbildswebbalbum, länkade i mitt fotogalleri för vänner och familj under rubriken resor. Jodå så atte….
Det blev en härlig tur. Vi sov i tält, i stuga, i rum, hos vänner och finalnatten på lyxigt hotellrum. Det var jätteroligt att hälsa på Petra och Ole i Trondheim och Kerstin i Skien.
I Trondheim fick vi en guidad tur av Ole. Vi fick besöka ett utsiktstorn, en fästning och vi var inne i den berömda domkyrkan, utsidan fick man fotografera men inte på insidan trist nog.
Tommy är dessutom en suverän reseledare och guide. Jag fick Ådalen -31 berättat för mig på plats i Lunde och det är det inte alla som får. Jag minns fortfarande hur engagerad han var i detta när han berättade och visade bilder 1979 (tror jag det var).
Nu har vi varit där på plats på riktigt och lite rysansvärt är det att tänka på att svenska soldater skjutit obeväpnade arbetare och dödat en kvinna där… huga!!
…och jag har haft flera uppslag att blogga av men tiden har inte infunnit sig. Nu TAR jag mig tid för att jag VILL blogga!
Från december till och med för någon vecka sedan har det liksom inte funnits någon ”geist” som man säger på tyska. Inget har varit roligt, inget har varit lätt och inget har kännts inspirerande och roligt.
Men sådana perioder kommer ibland och det är ju tur att de går över.
Nu rör det på sig igen och det händer saker och jag känner mig mindre pressad. Det har varit mycket på sista tiden… lite FÖÖR mycket.
Jag har skapat en ny layout till Miljö&Hälsa och det känns faktiskt bra. Just nu väntar jag bara att få se hur den blev. Det är inte bara layouten som har fått ett ansiktslyft, även papperssorten är utbytt så vi får hoppas att det blev bra nu… Det känns i alla fall rätt bra mitt i eländet att ha gjort detta!
För mer än tio år sedan var jag i ett svart gränsland där jag saknade fast mark under fötterna. Så har det inte varit nu. Men visst har det varit becksvart vissa dagar. En sådan dag har jag tyckt att världen har tett sig allt för hård och kall. Jag har kännt mig maktlös, som om jag inte kan göra något åt det. Bara gilla läget och försöka överleva till nästa dag!
Jag blir så ledsen när det ska vara så svårt för så många att tänka längre än näsan räcker. Ja, vargjakten är ett exempel och invandrare och svensk integrationspolitik ett annat exempel. Näthatet ska vi inte ens tala om… Det har gått ännu längre… På tok för långt!
Nyanslösa och lättköpta lösningar och förklaringar
Både när det gäller vargjakten och diskussioner om invandrare så tycker jag att allför många ser saker och ting antingen i svart eller i vitt. Det saknas nyanser och andra infallsvinklar än de egna och allt får alltför enkla lösningar och förklaringar. Orsak och verkan går aldrig på djupet utan stannar vid siffror som beskriver hur ytan ser ut. Inte alltför ofta slår debattörerna varandra i huvudet med dem oxå! Jag saknar en diskussion som går djupare än så! Jag skulle vilja att ideologi fick vara med.
Vilken syn har de på livet på sig själva och sin roll på den här planeten och vilken relation har de till människor och till naturen…? Vad är rätt och vad är fel bakom siffrorna och ytligheten? Eller ska jag säga vem har rätt och vem har fel…? Vilken tes ska siffror och yta bära upp och varför ska den bäras upp?
Snacket som jag ofta får stå ut med (ingen nämnd och ingen glömd) utgår ofta från att alla muslimer är fanatiska och håller på med självmordsbombande och hederrelaterat våld. När det gäller vargen så får jag stå ut med att det sägs att alla vargkramare är militäriska antijaktterrorister, att jägare är en enda homogen skara som allihop hatar vargen och därför skjuter, gräver och tiger.
Tänk att det ska vara så svårt för vissa att tänka rätt och inse att det inte är så här det ser ut?
Livet är inte svart eller vitt, det finns massor av färger och tusen nyanser av varje färg. Så är det givetvis när det gäller oss människor också. Det finns människor av alla de sorter, både jägare, muslimer och vargkramare! Att bunta ihop och sortera i fack med vattentäta väggar är bara ett sätt för rädda människor att känna sig trygga. Det man inte vet något om, eller inte förstår är man rädd för…
Onda handlingar finns men inte onda människor
Jag skrev i min status på Facebook för ett tag sedan att jag inte tror att det finns människor som föds onda och människor som föds goda. Men däremot finns det goda och onda handlingar, avsiktliga eller oavsiktliga. Många av de här svartvittseende verkar tro att alla som inte ingår i deras ”vi” är onda och själva är de goda av födsel och ohejdad vana!
Jag brukar säga att vi är de vi är för att vi blev som vi blev för att det var som det var. Detta gäller oss alla! Ingen har haft exakt samma bakgrund och samma upplevelser i livet. Vi går inte omkring och bär på exakt samma innehåll i våra ryggsäckar, inte ens syskon gör det….
Så är det givetvis med oss alla. Vi är alla olika och vi väljer alla att göra som vi gör utifrån de erfarenheter och ambitioner vi har. Men en sak har vi alla gemensamt och det är att de val vi gör får vi ta konsekvenserna av.
Det är ingen annans fel att vi väljer… det är våra egna val och de har sina förklaringar. Alltid! Men skilj på förklaring och försvar för allt vi gör är inte försvarbart bara för att det finns en förklaring..
…sammanfattningsvis: Jag har fram till nu skaffat mig många erfarenheter, lärt mig mycket som jag haft nytta av och har mycket kvar att uppleva och skaffa erfarenhet av.
Familjen
Mamma är borta och henne saknar jag väldigt mycket till och från. Hon finns alltid i mina tankar och jag är tacksam eftersom hon gett mig de förutsättningar jag hade när jag började mitt vuxna liv. Många väldigt bra förutsättningar faktiskt och mycket klokheter, tack mamma!
Någon pappa har jag aldrig haft så ibland när jag ser eller hör om någon annans relation till sin far så har jag svårt att förstå tror jag. Men jag har ju märkt att jag missat något i livet… Men kan man sakna något man inte vet vad det är…? Hm… ja ja… det är väl en helt annan sak.
Syskon har jag och som barn älskade jag dem kanske inte alltid… men vem gör det? Av mammas och biologiska pappas relationer till sina syskon har jag lärt mig att det inte alltid är lätt att vara syskon som vuxna. Något även vi fick lära oss, jag och mina syskon. Men jag minns att mamma hade både jättebra och urusla relationer till sina syskon och så har det blivit för mig med! Alla mynt har både en fram- och en baksida och framsidan på mitt syskonmynt är jättebra och det är mycket tacksam för idag. 🙂
Jodå, jag har varit gift och skillt mig och det har gett mig många fina minnen och lärt mig vad sorg över misslyckande innebär. Men framför allt har det gett mig mina två fina grabbar som snart är vuxna nu. Jag är stolt över dem och vad det blivit av dem. Heja er, Jonatan och Ruben!
De erfarenheter som ett samboliv ger där två ex och två barnaskaror ska samsas har jag också skaffat mig. På gott och ont. De goda erfarenheterna är att vi alla har lärt oss ha det riktigt bra när vi är tillsammans. Visst var det svårt ibland i början, men jag har hört om andra i den här situationen som haft det JÄTTE-JÄTTE-MYCKET svårare än oss. Idag har alla ”våra barn” blivit fem fina individer som jag vet har alla chanser att göra sina liv till bra liv.
Utbildning och jobb
Jodå, jag hade en gång i tiden tänkt satsa på min konstnärliga ådra egentligen. Men jag var inte mogen för det som 18-åring och kanske borde jag haft bättre ekonomiska förutsättningar för att utbilda mig. Men skam den som gav sig, jag pluggade och jobbade om vart annat och ibland samtidigt när mina barn var små.
Det gav mig (nästan) en filosofie kanidat i medie- och kommunikationsvetenskap (det blev tyvärr bara en halv C-uppsats men annars tog jag alla poäng jag skulle plus lite till och några kurser med högsta betyg också).
Som småbarnsförälder och ensamstående med en fast tjänst som vårdbiträde i äldreomsorgen fanns det däremot inga chanser att få komma på intervju ens när jag sökte jobb. Jo, förresten EN gång blev jag kallad. Jag hade säkert skickat 300 ansökningar när detta hände. Jobbet fick jag inte, men längst ner i standardbrevet som talade om att tjänsten gått till någon annan stod det; ”Tack för en MYCKET trevlig intervju!” Alltid något! 🙂
När jag åkte på besök till Forshaga med mina barn sommaren 2002 så visste jag inte att jag skulle flytta hit året efter. Men när jag tog det beslutet så tänkte jag att jag ändå inte får något jobb med min utbildning som bas så jag kan lika gärna flytta. Då får jag ÄNTLIGEN en chans att sluta på Landalahus i alla fall, något som var målet med att utbilda mig. De gamla är anledningen till att jag stannade i yrket i 15 år, men organisationen, lönen och samhällets syn på de som arbetar inom den sektorn var anledningen till att jag ville därifrån.
Här i Värmland hamnade jag i Molkom, på folkhögskolan. Där läste jag journalistiklinjen och kände att jag hittat mitt yrke. Det kändes som handen i en handske att lära sig det yrket!
Men jobb…? Ja om det är svårt att få informatörsjobb så är det nog nära på omöjligt att få journalistjobb så frilansandet fick bli min gebit. Å tur hade jag också för jag fick ta över efter Sten Slottner som redaktör för tidningen Miljö&Hälsa i december 2005 och det uppdraget tampas jag med än idag. Det är alltid lika lärorikt, jag lär mig något nytt varje gång jag ska göra ett nummer av tidningen och jag älskar att redigera och göra layout och bildbehandla.
Jodå så att… jag tycker nog att jag fram till nu har lyckats bra med utbildning och jobb också. Ja, jag har ju varit SÅ mycket mer än bara vårdbiträde i äldreomsorgen också innan jag hamnade där. Jag har jobbat i affär, i restaurang, i tvätteri, i lågstadiet och som barn och hemhjälp… Personlig assistent har jag varit och innan jag började på Landalahus äldreboende var jag i öppna hemtjänsten i Johanneberg. Hm, jag har säkert glömt något jobb jag haft oxå… men allt det där var innan jag hamnade på Landalahus.
Jag har varit mycket ideellt engagerad fram till nu också. Både i Naturskyddsföreningen på både regional och lokal nivå och i företagarsammanhang, i Företagarna och i Älvorna – Forshaga Kvinnliga Företagarförening. Men kanske ska jag inrikta mig mer på mitt eget företagande i framtiden i stället för att arbeta ideellt så mycket som jag gjort fram till idag? Att arbeta ideellt är både krävande och ganska ensamt tycker jag, vi är några få som brinner men de allra flesta verkar ha anslutit sig till ”nånannanismen” som innebär att de har idéer och tankar om vad som behöver göras men det är någon annan som ska göra det… Hm, ja där kom lite gnäll… Idag
…har jag det bra. Jag bor i världens mysigaste hus och jag har världens snällaste sambo. Vi har fem halvvuxna barn som alla artar sig bra. Han har fast jobb på samma adress sedan 1973 och själv kämpar jag på i mitt företagande som ännu så länge går bra för det mesta.
Framtiden
…får väl visa vad den för med sig. Men ska jag önska mig något så är det att kunna vidareutveckla mitt företag på något sätt. Hur och på vilket sätt får tiden visa….
…ringer oss tre till fyra gånger varje dag.Vi svarar aldrig och nu är de inne på tredje veckan, hur orkar de????
En gång lyssnade de tydligen på meddelandet på telefonsvararen och sedan lät de oss få höra hur det låter i lokalen där de där telefonterroristerna sitter i två minuter!
Jag kunde tydligt höra hur de var käcka mot kunder och önskade en trevlig måndag och så vidare…
När jag nu börjar tröttna rejält på deras terror har jag vidarekopplat den fasta telefonen till mobilen. Den står på tyst läge och redan har de ringt tre gånger idag fast klockan bara är kvart över 12. Hur kan de få göra så här undrar jag?
När jag sökte på 033-323 10 30 som är det nummer det ringer från så hittade jag en webbtjänst som pekade ut centrala Borås som källla.
Söker jag på Call center i Borås hittar jag ett företag som heter MB Marketing i Svensk Handels svarta lista!!!!????
Så hittar jag en sida där man kan se att företaget under 2011 har ökat sina inkomster rejält. Från max en halv miljon om året upp till nästan FEM MILJONER sista året!!???? Detta måste bero på att där så duktiga på att terrorisera och skicka bluff-fakturor och för att folk hellre betalar än bråkar! Detta är kriminell verksamhet på HÖG NIVÅ!!!
Gräsligt gruvligt och man undrar hur den här typen av människor fungerar? Har de något samvete? Vet de vad moral och etik är????
ÅH, JAG BLIR SÅ ARRRGGG!!!! GRRRRRR!!!!!!!!!
Söker man på Marcus Blomqvist född 1983 i Borås så hamnar man på Allégatan i centrum.
Här är denne man utan skrupler skriven och här är företaget MB Marketing också lokaliserat:
Jag fick en kommentar som skrivits via Facebook och som jag inte upptäckt förrän nu. Alla ni som besöker min blogg och hittar det här inlägget kanske inte kan se det här så jag kopierar in det här också.
”JAG bor på Allégatan 37 i den aktuella lägenheten! Markus bor inte här vi vet ej vem han är.Han har blåst vår familj precis som han blåst alla er som fått fakturor från hans företag! 🙁 Vi har för ett par dagar sedan fått reda på att han är folkbokförd på VÅR adress i VÅR lägenhet utan vår vetskap och har tydligen varit skriven här i snart 2 år!
Nu får vi stå ut med era hänvisningar till vår lägenhet och mina barn har fått telefonsamtal till sina mobiler med KLAGOMÅL OCH UTSKÄLLNINGAR om Markus förehavanden! Vi har polisanmält och förundersökning är startad.Vi kommer också att kontakta pressen!
Förstår alla förbannade företagare som betalat och fått dessa bluffakturor, och jag förstår att ni omöjligt kan veta att han även BLUFFAT oss som bor i den aktuella lägenheten. Men snälla sluta sprid vår adress med lägenhetsnr på internet för vi har inget med honom att göra och det känns kränkande och orättvist att vi nu för lång tid framtid framöver skall bli förknippade med MARCUS CLAES FREDRIK BLOMQVIST 830831-5533 och hans idiotiska förehavanden!VI ÄR INTE HANS FÖRÄLDRAR OCH INTE HANS SLÄKT! Fattar inte varför ni inte letar efter hans familj med NAMNET BLOMQVIST istället…. MVH Carina”
Gör man en sökning på Marcus Blomqvist nu så bor han på Skolgatan 19 i samma lägenhet som en tjej som är några år yngre. Vi får väl hoppas att han inte bara skrivit sig där utan att han fysiskt bor där. Vi får också hoppas att den här tjejen vet vad hon gör om hon bor i samma lägenhet….
…jo, det var så det var den här helgen. I torsdags var det den 26 juli och det datumet 2002 klev jag och mina söner av tåget i Karlstad där Tommy mötte. Det var också det datum 2008 då vi förlovade oss, sittande på kanten till Fontana di Trevi i Rom.
I vintras frågade Niffe om vi ville gå på Bruce Springsteen med honom och det ville vi ju. Nu råkade det vara så att han skulle komma till Göteborg 27 juli och därför passade vi på att åka ner en dag i förväg.
Vi bodde på hotell och vi myste i gästhamnen vid operan. Senare tog vi en promenad förbi Plaza Elite där Bruce bodde. Där stod en trogen skara och hoppades på att få se Bossen. 🙂
Sedan fortsatte promenaden till Dubliners och där visade det sig att de hade livemusik med två trubadurer som var jätteduktiga.
Samma dag vi skulle åka fick jag en förkylning och den sänkte mig en del. Fredag förmiddag och ända till kvällen rann både näsa och ögon och då och då hostade jag.
Vi tog en promenad utmed vattnet förbi operan och satt ett tag utanför Kajskjul 8. Men sedan bar det av mot Johanneberg och till Evas lägenhet.
Där packade vi in alla våra saker och hittade en parkeringsplats för Volvon innan vi tog en liten vilopaus. Därefter blev det buss och spårvagn till Stampen där vi till slut hamnade på Glenns, en pub på Friggagatan. Där satt Anna, Peter och Eva och så småningom kom Andreas dit också.
Niffe hörde av sig och så gick vi bort mot Ullevi. VAD MYCKET FOLK!! Å då sa Tommy och Niffe att detta inte var något om man jämför med Oktoberfesten, ja ja…
Jag hade aldrig varit inne på Ullevi förut, trots att jag är född i Götet och trots att jag fortfarande bott större delen av mitt liv där. Detta var premiär för mig!
Det började med en halvtimmas väntande. Publiken på läktarna runt om började göra vågen och den vandrade från den ena sidan till den andra och tillbaka igen och spänningen steg. När ljus- och ljudteknikerna började äntra scenen steg ett svagt ljubel där framme. Men Bruce syntes inte till…
När han och E Street Band äntligen kom då kom det stora ljublet!
Konsterten satte igång och med första låten började stämningen stiga. Bruce är en artist med stort hjärta och mycket värme, han bjuder på sig själv och han tar i ända nere från tårna när han sjunger. Det är på något sätt som om hans personlighet fyllde hela Ullevi och alla 66 018 personerna som var där kunde inte annat än le.
Himlen var klarblå, det var varmt och härligt väder och trots att vi hade ståplatsbiljetter, trots att jag var förkyld och trots att vi inte stod längst fram så blev det här en upplevelse av STORA mått!! Så härligt att ha fått uppleva detta!!
Så mycket folk! Publikrekord! Så lång konsert, 3 timmar och tre kvart!!
När det blev en ballad hade skymningen kommit och publiken tände mobilernas ficklampor runt om på Ullevi. Det blev som en stjärnhimmel! Fantastiskt!
Det blir en obeskrivlig känsla när så många människor sjunger med och viftar med armarna åt samma håll samtidigt! Vart man än vände sig såg man saligt leende ansikten och över huvudena på oss flög luftballonger och en och annan mås.
Lördagen
Dagen efter tog vi en sovmorgon så Tommy missade Melodikrysset. 🙂 När Eva kom hem (hon sov borta) tog vi bussen ner till Avenyn. När vi stod i busskuren kom det ett riktigt skyfall som skapade floder på gatan. I GP dagen efter fanns bilder på vattenmassorna….
Vi hade haft en fantastisk sommarkväll på Ullevi men de som skulle se Bossens andra konsert skulle inte få samma väder, det var tydligt…
Väl nere på Avenyn smet vi in på en pub och där fick vi ett hörnbord. Där satt vi, Eva, jag och Tommy och kikade ut genom fönstret bakom oss på folket som vadade i vattnet där ute på gatan.
Andreas skulle gå på lördagens konsert men han kom till oss först på Avenyn och värmde upp med en öl ihop med oss. Hela puben var full med folk när vi kom men när klockan närmade sig konsertinsläpp så avfolkades den snabbt, kvar blev vi och några få till.
Vi tog en promenad över Heden mot Ullevi. Där utanför fanns ett inhägnat område med en pub och dit slank vi in och där satt vi och hörde konserten börja.
Men det blev mörkt och kallt och det småregnade lite så vi fortsatte till La Vacca, en pizzeria en bit bort. Där beställde jag och Eva varsin Irish Coffée. Jag skulle betala för min och för Tommys öl.
– Ska du betala med kort får du gå till änden av disken, sa bartendern.
– Det beror på vad det kostar, sa jag.
– Ja, det är ganska billigt, svarade bartendern varpå Eva och jag skrattade högt….
När vi hade suttit på La Vacca ett tag fick vi lust att dra vidare så vi styrde kosan mot innerstan.
Det slutade med att vi satt på Dubliners, men den här gången i nattklubben en trappa upp. Där spelade trubadurerna från torsdagen, men den här gången med ett band. De spelade covers på gamla godingar och det gjorde de riktigt bra det också!
Eva och jag slängde våra lurviga och jag blev alldeles svett! SKITKUL!
Mot kvällens slut drog vi oss hemöver till fots. Det är så bra att bo hos Eva när man är i Götet, då kan man gå ”hem”! 🙂
Söndagen var hemfärdsdag. Vi packade ihop oss och for mot Fässbergs kyrkogård för ett besök i Minneslunden där. Det blev en skön, stillsam och mysig stund. Mammas ande finns där, det vet jag. Varje gång jag får komma dit så känner jag att hon är där. Men hon är med mig här i Forshaga också ibland, hon sitter i baksätet bakom passagerarstolen ibland också. Jag ser henne i ögonvrån i backspegeln…
Innan vi for hemåt tog vi en tur ut till Långedrag där vi satte oss framför Långedrags värdshus och njöt av saltluften, vågskvalpet och vyerna en stund…
En härlig helg blev det!
Tack Niffe för initiativet att ta med mig och Tommy på Bruce-konsert!
Tack goa Tommy för att du är den du är och för att vi fick komma hit till Lingonstigen för tio år sedan! Tack för att vi fick flytta hit och tack för att du ville gå på Bruce Springsteen med mig!
Tack Eva för att vi får bo i din lägenhet och för alla skratt och för myspyspubrundan i lördags och för svängen på dansgolvet, nästan som förr! 😉
Det finns så mycket att vara tacksam för om man tänker efter…
I skrivande stund sitter jag och lyssnar på ”Wrecking Ball”, Bruce Springsteen och jag njuter fortfarande av känslan från fredagens konsert på Ullevi….
Å inte vilken måndag som helst utan måndagen efter festivalen! En för övrigt MYCKET LYCKAD festival!
Vi har haft mysiga goa vänner på besök, Catharina och Lasse har sovit här två nätter och Helena och Anna kom över kvällen i lördags tillsammans med hela gänget i gamla goa bandet ”Bruno Ballénz”.
Dessutom var ”våra barn” med naturligtvis. Alla utom Erica då…
Fast Jonatan och Ruben stannade hemma, Robbin och Dennis var med till parken.
Å i parken träffade vi så många goa människor!!
Många skratt blev det och det var så häftigt att uppleva Forshaga Folkets Park så välfylld av folk!!
Känns verkligen bra!
…jag har ju längtat till min barndoms midsommarfirande i Leksandsgropen med efterföljande tur till Tällberg. Men när man får en inbjudan av Maja att fira i Grebbestad i glada vänners lag så tackar man inte nej! Det blir ju alltid lika mysigt!
Så sagt och gjort, vi packade in oss i bilen på midsommaraftonens morgon. Tommy hade ju jobbat eftermiddagsskift kvällen innan så vi kunde inte åka då om vi inte skulle åka mitt i natten.
Tommy, jag, Ruben, Jonatan och Rubens kompis Kjell + Matilda. Hela bilen full! Jag körde till Ed, där stannade vi och tankade och sedan körde Tommy resten.
Väl framme blev det naturligtvis kramkalas och sedan installerade vi oss i den lilla stuga vi skulle bo i under helgen. En timrad söt liten friggebod med grästak som låg två minuters promenad från Hanssons plejs!
Midsommarfirandet började nere vid Grönemads hamn vid tre så vi begav oss dit på rad utmed vägen.
– Vi har en egen folksamling, sa Pelle som är Majas man Jockes barndomsvän.
Det hade han helt rätt i när 23 personer vandrade på rad.
Vi stannade en liten stund där och såg dansen runt midsommarstången och kände doften av tång från havet som syntes lite längre ner. Bert Karlsson syntes inte till…
När vi var tillbaka i stugan var det dags att bulla upp med maten och sedan blev det nubbe, sill och snapsvisor! Många skratt och Eva hittade en så snuskig snapsvisa att hon inte ens vågade läsa en enda mening ur den… men hon lovade att hon skulle försöka sjunga den. Det vågade hon aldrig så vi fick aldrig nöjet att se henne röd om nosen!
Efter maten blev det lekar! Det skulle skjutas prick med blåsrör, balanseras en skruv i en flaska och kastas stövel. Sista grenen gick ut på att släppa ett ägg från en stege utan att det gick sönder när det landade. Vi fick tyg, snören och en plastpåse som vi fick använda efter bästa förmåga… Men det enda ägg som inte gick sönder var det som Tina kastade till Eva. Hon fångade det. Men det skulle ju släppas ner på altanen… Det blev en del diskussioner om detta… hm…
Senare var det dags för Tommy att plocka fram gitarren. Tyvärr höll inte rösten för mer än en kort stund. Vi har en förkylning i familjen och den gjorde väl sitt till… Men den stund som vi sjöng var rolig och alla var med!
Det blev inte så jättesent faktiskt. Men dagen efter var det som vanligt flera som var dagen efter! 🙂
Det blev en seg dag med degande på altanen, på gräset och en promenad förbi ungdomarnas camping en bit bort. Där syntes det att det hade varit röj. En husvagn låg på taket och ett partytält hade benen i vädret, det låg skräp överallt och det satt några ungdomar kvar som såg ut att må som de förtjänade…
Nere på hamnpromenaden var det knökat med folk men vi hittade en krog som hade lediga bord. Där blev det varsin dryck och sedan handlade vi grillmat inför kvällen.
Ruben och Kjell och några av de andra yngre förmågorna var modiga nog att slänga sig i havet också. Men det började regna precis när de gjort det så vi andra började en snabb promenad tillbaka till stugan. Tur att Lotta hämtade oss efter en stund så vi fick åka bil tillbaka lite mer än halva vägen…
Söndagen innebar packande och förberedelse för hemresa. Men vi skulle först hälsa på Sonja och Ove, Maryannes föräldrar, i deras stuga nere vid Grönemads hamn. Det var roligt att träffa dem, de var sig lika! 🙂
Därefter fortsatte vi på småvägar ner efter kusten mot Smögen. Bohuslän är så mysigt! Husen som klättrar på klipporna i de små orterna, ängar, granitblocksklippor och små idylliska stugor och gårdar…
Väl i Smögen kom världens ösregn! Men efter en del velande fann vi Milla, Camilla och Magnus med avkommor i Billeruds semesterlägenhet. Det blev en mysfika hos dem för ute kunde man inte vara. Det öste ner…
Vägen hem därifrån kändes evig. Men till slut var vi hemma i alla fall och hur det nu än är så är sängen hemma bäst!
Igår, måndag blev en vilodag efter helgens strapatser!
Vi har haft en härlig midsommarhelg och skratten har blivit många! Goa vänner kan man aldrig ha får många och efter den här helgen har vi fått fler ändå och dessutom fått träffa gamla goa vänner från förr också!
…jo men fast det är svårt att tro att jag har så stora barn så är det så det är! Jonatan är faktiskt 20 år och han tog studenten igår! Ja jösses åren går!
Fint besök hade vi också av Håkan, Jennifer, lillasyster Krystal och hennes tre syskon, Christer, Alfred och Nicke!
Christer, Alfred, Ruben, Kim, Kent, Jennifer, Kate, Nicke, Håkan och Tommy.
Ruben var knappt ett halvår när jag sprang Bedafemman. Men springandet var inget för mig! Tråkigt mest tyckte jag och nu har jag dessutom varit med i ett lopp så jag vet hur det är också…
…eller är det så självklart egentligen, att det du tycker är självklart är det för alla andra också…?
Ja, jag menar, för dig kanske det är självklart att alla bryr sig lika mycket om samma saker som du bryr dig om? Att alla andra tycker om samma saker som du, gör samma saker som du och tycker som du? Eller?
Ibland har jag upptäckt att jag sitter kring ett bord med golfspelare till exempel vilket är mindre kul. Plötsligt är golf något självklart som alla gör och är insatta i hur det funkar. Men för MIG är det ju inte så!
”Guuud så fet jag har blivit!”
En annan gång sitter jag med några kvinnor runt min egen ålder, alla med någorlunda normalviktiga och normaltränade kroppar. Då är det de som sätter normen, inte jag. De kan nypa sig i baken och utbrista:
– Guuuud så fet jag blev över röva nu i jul! Jag har säkert gått upp ett heeeelt kilo!!!
Eller ännu värre, när de börjar fråga varandra om hur de gör, vad de äter och så vidare utan att ta någon som helst notis om mig. Antingen kan jag välja att tolka detta som att det är självklart att jag inte är med i ”gänget” och därför inte behöver delta i samtalet. Eller så gör de så här för att mobba mig…?
Det egna välmåendet
Ofta kan jag befinna mig i sällskap där träning är en självklarhet. För väldigt många, ja egentligen hela samhället, är det självklart att träna och hålla sig i form. ALLA gör ju det…eller…? Visst är det så att fokus ligger på den egna kroppen, på det egna välbefinnandet och det enda sättet att må bra är att träna och stå i? Ja men då så, då är det ju en självklarhet för alla och då kan man alltså utgå ifrån att alla också fokuserar på sig själva och sina egna kroppar och sitt eget vämående?
…jo, visst finns det de som ägnar sig åt själsligt välmående också. Som mediterar och möblerar enligt Feng Shui. Men det är inte lika självklart som att alla är ute och motionerar varje dag. Ägnar minst en halvtimma varje dag till träning av olika slag. Det joggas, det sätts upp mål som att klara den svenska klassikern. Det åks skidor och det gymmas och gympas och det körs spinningpass.
Självklart!
Detta gör ju alla för alla vet ju hur viktigt det är med kondition och träning och en fin och fast kropp som kan matcha idealen vi matas med i reklamen och av hur kändisarna ser ut.
Självklart!
…eller?
Nej, säger jag! Det är INTE självklart att alla spelar golf! Det är INTE självklart att alla fokuserar på sin kropp och på träning!
Jag tycker inte att det är roligt och jag har aldrig tyckt att träning är roligt. Varför, kan man fråga…? Ja det finns kanske flera olika orsaker till det kanske. Men i mina försök att analysera mig själv och ta reda på orsaker för att kunna göra detta med träning självklart även i mitt liv så har jag hittat några teorier.
Min roll tyckte mina klasskamrater i skolan!
Som barn
När jag var liten var världen vänlig och snäll ända tills jag började skolan, eller ja, förskolan. Jag minns i alla fall inte att jag hade samma ångest innan jag började i skolan. Ångest över att inte vara som alla andra, att inte vara självklar.
I förskolan pratade alla värmländska men jag pratade göteborgska. Det var ångest ett. Ångest två var en kille som hette Thomas (ett ofta återkommande ångestframkallande namn, men det är tur jag har vänner som heter så också). Han kallade mig för tjockis. Ovanför min krok på lekis satt en snögubbe, något jag minns väldigt tydligt eftersom han sa att jag såg ut som den.
I lågstadiet klarade jag inte av att hoppa över bocken, hänga i ringarna och göra kullerbytta, och det var nog fler saker jag inte klarade av. I brännboll slog jag långt när jag träffade bollen så där valde de gärna mig i laguttagningen. Men i fotboll, handboll, basket och andra bollspel var jag alltid sist kvar. Jag minns särskilt förnedringen jag fick utstå när det blev min tur att hoppa över bocken. Jag gjorde magplask mitt på och tappade andan vilket fick alla mina klasskompisar att gapskratta. Det var för övrigt första och sista gången jag gjorde detta. Till många av mina gympalärares förtret…
Tror ni att jag tyckte att träning och gympa var kul med detta i ryggsäcken…? Blir det självklart för någon som får en sådan start att springa, träna, gympa, gymma…? Nä, skulle just inte tro det va?
Tjockis hela livet
Men visst är det enkelt att göra något åt sin vikt. Det är ju bara att äta rätt och träna, träna, träna och träna, inget är gratis. Det kräver arbete med kroppen att bli smal smärt och vältränad. Så ser man ut som jag är man lat och oduglig och det syns lång väg att man inte ids röra på sig utan helt enkelt bara skiter i det av ren nonchalans! Självklart, eller hur?
Det är illa att vara rökare idag, och än värre att vara knarkare. Att vara fet är också fult, det är inget som ses med blida ögon, självklart eller hur?
MEN om tröskeln är flera meter hög och har funnits där hela livet till att tycka att det är roligt med träning? Vet ni hur mycket energi som går åt för att övertala mig då? Nä, jag tänkte väl det… Snacka om energitjuv, för jag skulle inte ha så mycket energi över till annat viktigt i livet om jag skulle försöka få mig att springa för springandet skull, eller gymma för gymmandets skull.
Visst är det självklart att träning och rätt kost kan få bukt med en tjockis och förändra denne till en smal smärt och vältränad och självklar individ. Eller…? Men om inte motivationen finns, om det inte är roligt att börja ens…
Ett annat minne som nog var det värsta av dem alla, som gav mig tjockis-samvete för resten av livet, är när min moster tittade uppifrån och ner på mig med kritisk blick. Sedan sa hon med avsmak i rösten;
– Varför är DU så tjock för?
Den gången var jag nio år gammal, hade blivit mobbad i skolan för att jag var tjock och att få de orden på det sättet var verkligen inget som gjorde mig gott där och då!
Gympa är faktiskt kul
Jo, det är faktiskt sant. Jag tycker det. När Jonatan var fem månader var jag supertrött på att få så lite stimulans som man får när man är småbarnsförälder. Min hjärna behövde jobba och när jag läste om mammagympan på Frölunda Torg så fick jag ett ryck och anmälde mig.
Det var verkligen jätteroligt!! Utmaningen i att lära sig koordination och att samtidigt få göra det till musik var hur kul och stimulerande som helst!
Att min kompis Eva, som också var mammaledig då, också började gjorde att det blev ännu roligare!
När Jonatan var ett år flyttade vi från Önnered till Majorna och då fick jag cykelavstånd till Friskis&Svettis och där hade jag ju varit förut även om jag jobbat där som barnvakt. Via jobbet fick vi subventionerat terminskort också så jag anmälde mig och jag älskade det!!
Tre gånger i veckan gick jag på gympa, både intensiv och medelpass. Jag cyklade från Majorna till skolan och även till jobbet i Landala. Ibland joggade jag dessutom i Slottskogen, men det var ganska tråkigt. En gång anmälde jag mig till ett lopp också. Men jag fick avsmak så det gjorde jag inte om.
Däremot har jag cyklat Beda&Ada loppet på 4,2 mil sju gånger. Medaljerna har jag hängande här på kontoret. Det gick de sista åren från Slottskogen, över Älvsborgsbron och bort till Angeredsbron, som är en enda uppförsbacke över till fastlandet. Sedan gick färden via Gamlestan tillbaka till Slottskogen där målgången var. Jätteroligt! Jag har alltid älskat att cykla! Men jag ska ha ett mål, inte bara cykla för cyklandets skull. Ett lopp i all ära men tränade gjorde jag när jag tog mig fran i stan på den tiden. Från punkt A till punkt B och tillbaka igen. Jag cyklade aldrig bara för att cykla!
Som en elitidrottsman
När jag fick chansen att göra en hälsokoll via jobbet så gjorde jag det. Syreupptagningsförmågan mättes, konditionen och även vikt. Men de mätte även min benstomme och räknade på vad som var mitt individuella mått på fettlagret i kroppen, eller vad det nu var. Hur som helst minns jag än i dag vad tjejen sa om mig. Hon sa att BMI visade att jag hade fetma. Men hon sa också att det är missvisande, att det i mitt fall är bättre att mäta min benstomme. Hon sa också att jag hade en kondition och en syreupptagningsförmåga osm en elitidrottsman.
Jag var alltså en vältränad tjockis! BMI = fetma men syreupptagningsförmåga och kondition som en elitidrottsman! Det ni!
Nuläget en prioriteringsfråga?
Ja kanske… men det är lätt att prioritera för många men inte lika lätt för mig. När jag analyserar dagsläget så finns det möjligheter att träna men inte på samma sätt som det var när jag gick på Friskis&Svettis i Götet.
Det här är ett litet samhälle men trots det finns det ett riktigt stort utbud faktiskt. Jag kan träna det mesta som man kan i större städer. Men det är färre pass varje vecka bara och ibland är resvägen inte lika lätt. I Götet tar det lång tid att parkera en bil och då går det lättare att ta spårvagn eller cykla. Men här kan man ta bilen.
Min tid
Men tiden räcker inte riktigt till för gympa. Jag gick på zumba i Deje för ett tag sedan och dit kom jag inte varje vecka på grund av att jag var tvungen att prioritera arbete före. En gång i veckan är inte mycket heller. Jag behöver minst tre gånger i veckan tror jag. För det var så jag gjorde då, när jag blev som en elitidrottsman. Tre gånger i veckan plus cykelväg till och från skola och jobb och gympapassen.
Idag börjar min arbetsdag någon gång mellan åtta och tio. När klockan närmas sig fyra – fem är det dags att vika följande två timmar till middagsmat. Planera, handla och laga till maten. Om inte jag gör det så blir det inte sådan mat som jag behöver äta. Då blir det inga grönsaker och kanske bara köttbullar, korv eller hamburgare med makaroner eller pulvermos.
När klockan är sju eller åtta, ibland halv nio på kvällen är middagen avklarad. Då har jag ofta mer arbete kvar att göra eller så tar jag en tidig hundpromenad på minst en halvtimma och sedan blir det avkoppling vid tv-n. Har jag arbete kvar så blir det hundpromenad innan läggdags, vid 23-01.
Så här ser mina dagar ut sju dagar i veckan. Men i julhelgen har jag försökt låta bli datorn och kontoret. Jag har faktiskt inte suttit här så mycket och jag har faktiskt haft ledig tid att koppla av på för ovanlighetens skull.
Tillfällen och motivation
Tillfällen har jag egentligen någon timma på morgonen innan jag börjar med dagens värv på kontoret. Men motivation till att gå ut och gå raska promenader, åka till SISU och jogga eller åka till Karlstad och simma eller något annat har jag inte. Ska jag åka så långt som till Karlstad behöver jag mer än en timma också.
Men resten av dagen behöver jag fokusera på arbete och inte på min kropp. Att avbryta och ta en motionspaus är svårt eftersom jag ofta arbetar koncentrerat mot en deadline när jag arbetar. Hackar jag tiden så hackar jag koncentrationen. Det är jag inte särskilt motiverad till att göra.
På kvällen tar middag och matlagning så mycket av tiden att jag OM jag har tid över får prioritera bort hundpromenaden eller senarelägga den och i så fall åka iväg och ta ett pass klockan sju alternativt åtta på kvällen då…?
Men göra vaddå? Tröskeln jag ska över innan jag tar mig ut bara för att gå ut är enorm. Förr när jag cyklade och hade ett mål var det ju inte svårt.
Tjockisen som gick 11 kilometer varje dag! Fotot taget på webdesignkursen som min goa vän Stefan Andersson var lärare i, kanske var han fotografen?
Gick 11 kilometer varje vardag och cyklade tre mil
Jag minns när vi köpte huset i Gunnilse och jag började på Webbdesignkursen vid Angereds Centrum. Jag gick dit hemifrån och jag gick till Gunnilse för att hämta mina barn hos dagmamma och fritids. Det var fyra kilometer hemifrån och dit och fem kilometer till skolan och dagmamman. Sedan var det två kilometer därifrån och hem. Det vill säga, jag promenerade 11 kilometer varje vardag under den terminen. När sommaren kom började jag cykla till stan och till Universitetet var det ungefär en och en halv mil. Det var det även till affären där jag sommarjobbade.
När jag började jobba natt igen så cyklade jag gärna dit också. Varje sådan cykeldag gav alltså tre mil på cykelsadeln.
Här finns som sagt ett stort utbud, men att ha ett mål med att gå utanför dörren är en sak. Att inte ha det är en helt annan sak för mig. Det är jättesvårt för mig att gå ut bara för att gå ut så jag kanske ska skaffa mig ett kontor i Deje och börja cykla dit…? Hm…
Måste laga mat men DET gör jag självklart på rätt (inte enligt alla) sätt! 🙂
Idag är det söndag och nu har jag skrivit av mig om detta med att det ska vara så självklart att man rör på sig och tränar för sitt eget välbefinnande. Jag tror jag skulle kunna skriva en bok om det här men jag måste stoppa nu och börja fundera över dagens middag! För eftersom jag inte rör på mig som jag borde så är det ÄN viktigare att jag inte slarvar med maten i alla fall! Nu mera äter jag väldigt lite bröd, nästan ingen potatis, ingen pasta och inget ris. Jag äter ALDRIG vitt socker och jag lagar all mat utan vetemjöl.
Jag försöker hålla mig till rena råvaror och helst också ekologiskt framställda och jag äter sällan eller aldrig mer än en portion. Dessutom försöker jag äta när jag blir hungrig och med så jämna mellanrum som möjligt under dagen. Mitt problem är att jag tycker om öl vilket inte alls är bra om man ska hålla sig från kolhydrater. ”Dricka bröd!” säger LCHF-folket. Men annars så äter jag som jag ska och det behöver jag ingen motivation till alls.
Att få mig att röra på mig bara för att röra på mig är däremot ett problem… fast om det inte går att lösa så är det inget att bry sig om, går det att lösa så är det inget problem sa en känd man (ungefär).
Jag älskar grönsaker! Hehe!
Jag skulle behöva hjälp men det vet jag inte om jag kan få eftersom det ju är självklart att man motionerar och rör på sig! I annat fall så får det vara som det är tills jag blir ekonomiskt oberoende eller tills jag inte längre behöver laga middag!
…jag får ett automail varje måndag med rubriken Veckans Peptalk. Det är inte mycket jag läser i vanliga fall som inte har med jobb att göra. Men detta läser jag. Idag handlade det om en ryss som löst ett ”omöjligt” matematikproblem.
Ryssen löste matematikproblemet och därefter valde han att lägga ut lösningen på internet. Normalt skickar forskare sådant till välrenomerade vetenskapliga skrifter där de får ära och berömmelse för sina dåd. Men den här mannen gick i stället under jorden och försvann efter detta.
Eller ja, han svarade inte i telefon och hans epostadress har upphört och han har inte tagit emot prispengar som han skulle fått. Inga hedersutmärkelser heller …
I stället lät han meddela att han var ute i de ryska skogarna och plockade svamp.
Detta har veckans peptalk dragit slutsatser från och den första fick mina tankar att gå igång direkt, så här lyder den första slutsatsen:
”Om du gör det du älskar behöver du inte ständiga hedersutmärkelser eller en massa pengar för att du ska orka fortsätta. Du gör det för att du älskar att göra det.”
Mina funderingar
Denna slutsats kände jag igen mig i. Jag behöver inga miljoner och jag behöver inga utmärkelser. Jag är fullt nöjd om det jag gör uppskattas. Själv behöver jag inte synas i rampljuset. Det finns så många som gör vad som helst för att synas idag men jag tillhör INTE den skaran.
Jag brukar o stället försöka ducka när det gäller media. Det har hänt många gånger att Älvornauppmärksammats i tidningen till exempel. Men jag har faktiskt medvetet undvikit att vara med då. Jag vill inte uppmärksammas alls egentligen.
Men i veckan som gick har jag ändå fått min kvart i rampljuset. Jag har varit ”Företag i Fokus” i kommunens tidning, Kontakten.
Men varför har jag blandade känslor på grund av detta? Jo, just för att det är ju inte JAG som vill vara i fokus. Jag vill att det jag GÖR ska vara i fokus, inte min person.
Så egentligen borde det inte ha varit en bild på mig på den där sidan, det skulle ha varit en på mig med en kamera möjligen. Eller en på Forshagabloggen.se första sidan eller på tidningen Miljö&Hälsa.
För visst håller jag med ryssen i skogen, för hans del var det själva matematikproblemet i sig som behövde uppmärksamhet. Inte han själv.
Jag är glad att Malin Vikner skrev att jag är engagerad i miljö och natur. Jag är också glad att hon skrev att en positiv inställning är det enda som leder till utveckling.
DET är två av de saker jag gärna framhåller, två av de saker jag tycker är viktigt i världen. Att bry sig och vara positiv.
Men jag vet ju också att jag lever i Janteland(Läs gärna Anti-Jante här), att många säkert rynkar näsan och tänker att jag bara vill synas och framhäva mig själv. Men i så fall har de missförstått.
Allt jag skriver, allt jag gör som jag gärna visar upp har inte MIN nuna överst. Nej, jag älskar att skriva om engagerade och kreativa människor som tror på det som de arbetar med.
Jag älskar att lära mig mer om vindkraft, myggproblem, föroreningar, vattendirektiv, strandskydd, samhällsnytta och naturhänsyn och mycket mycket mer…. DET är viktiga saker, inte jag!
På Facebook är jag mest nöjd när jag skrivit en statusrad som sätter igång en diskussion med innehåll. Att skriva att jag ska äta middag är egentligen ganska trivialt. Men att tycka att Nobel borde vara något som människorna i Karlskoga borde dra nytta av och locka turister med, DET är roligare. Då blir det diskussion…
Eller att skriva en fundering kring hur vi människor fungerar socialt eller psykosocialt…
Så därför, har jag haft min kvart i rampljuset nu. Den kvart som Marshall McLuhan sa att alla i framtiden skulle få.
…under vår semestertripp. Nu har jag skapat 12 semesterbildswebbalbum, länkade i mitt fotogalleri för vänner och familj under rubriken resor. Jodå så atte….
Från december till och med för någon vecka sedan har det liksom inte funnits någon ”geist” som man säger på tyska. Inget har varit roligt, inget har varit lätt och inget har kännts inspirerande och roligt.
…sammanfattningsvis: Jag har fram till nu skaffat mig många erfarenheter, lärt mig mycket som jag haft nytta av och har mycket kvar att uppleva och skaffa erfarenhet av.
