Välkommen till WordPress. Detta är ditt första inlägg. Du kan redigera det eller ta bort det. Sedan är det bara att börja skriva!
Blogg
-
Vad gör jag på jobbet?
Jag fick en fråga på Messenger om nattpatrullen.
Ungefär så här svarade jag. Här kommer en kort och förenklad beskrivning av en natt i nattpatrullen i Kil:
Vi ska vara ombytta och klara att börja jobba klockan 21. I början på passet har vi en del läggningar. Alltså de som inte vill gå och lägga sig före klockan 21 kan få hjälp av nattpatrullen att komma i säng. Det blir även en del kvällsmediciner som ska delas ut. På morgonen blir det morgonmediciner.
En stor del av natten hjälper vi till med toalettbesök och byten av inkontinensskydd (blöjor) och vi tömmer eller byter kateterpåsar.
Vi har en hel del tillsynsbesök. Det kan vara någon som varit orolig, eller någon som kan vara förvirrad och behöver att vi tittar in och ser så att allt är lugnt. Den som sover när vi kommer får för det mesta fortsätta sova. Den som inte sover kan få hjälp att komma i säng eller en liten pratstund.
Då och då får vi hjälpa till med stomi, om det har börjat läcka, eller behöver tömmas. Stomipåse kan den få som har problem med tarmarna till exempel. Då hamnar avföringen i en påse som sitter på magen.
Ibland händer det att vi får spola en kateter om det inte kommer någon urin. Kateter kan de få som har problem med urin.
Under min tid, jag började i nattpatrullen 2021, har jag aldrig själv behövt ge insulin. Men jag har delegering som jag fått av sköterskan. Det händer att jag övervakar när en person tar insulin själv samt kontrollerar blodsocker.
Sedan har de allra flesta med hemtjänst trygghetslarm också. När de trycker på larmknappen svarar någon av de som jobbar på larmcentralen. Den som svarar försöker ta reda på vad saken gäller och sedan skickar de sms till nattpatrullen om vi behöver åka dit. Larmet kan handla om allt från att någon vill att vi fixar en macka eller fyller på saft eller vatten till att någon har ramlat, känner sig orolig eller har blivit sjuk. Vissa nätter kan det komma bara ett tiotal larm. Andra nätter kan det vara upp emot 30 larm att åka på.
Att vänta på ambulans kan ta väldigt mycket tid i anspråk. Tid som vi normalt inte har i vår planering så då kör det ihop sig. Ibland skickas någon hem som har besökt akuten i Karlstad och då ska vi möta upp. Även sådana arbetsuppgifter kan ta tid i anspråk som inte finns planerat. Men då får vi hjälpas åt så gott vi kan, alla fem som jobbar under den natten. Ibland flyter det ändå, ibland inte och då blir det övertid på de tio timmar vi arbetar.
Just nu är vi i mitt arbetslag fyra fast anställda personal. Sedan har vi tillfälligt en vikarie varje nattpass, sedan ett tag tillbaka. Det har blivit så eftersom vi har besök på landsbygden som kräver dubbelbemanning och som geografiskt sett ligger långt ifrån varandra. Men tidigare var vi bara fyra, vilket kunde bli väldigt stressigt om det larmade mycket.
När vi åker två i en bil kallar vi det för dubbelturer. Båda dubbelturerna gör besök i centrala Kil som kräver dubbelbemanning. Men de åker också ut på landsbygden alltså. En bil tar 61:an mot Arvikagränsen. Den andra dubbelturen tar en tur mot Sunnegränsen. Dubbelbemanning krävs om en person behöver lyftas ur en rullstol till en säng med lift. Det kan även vara bra med dubbelbemanning om någon är väldigt ostadig på benen och behöver stöd vid toalettbesök.
Den tredje bilen är en singeltur som håller sig inne i centrala Kil. Den som har singeltur tar hand om de besök som kan skötas av en enda person. Det är många tillsynsbesök på den här turen. Då smyger vi bara in och kikar.
Vårt arbetspass slutar klockan 07:00 om vi inte får jobba över.
Så nu vet ni hur det går till i nattpatrullen i Kil. Frågor på det…? Ja det är väl bara att höra av sig så svarar jag så gott jag kan…
-
Maktstruktur
Den där AI kan göra så att det blir lätt att ta till sig hur det ser ut egentligen. Den här tabellen förklarar olika former av makt i samhället vi lever i på ett bra sätt.
Maktform Frågan den bygger på Demokratisk makt Vem har fått folkets mandat? Politisk makt Vem kan fatta lagar och beslut? Ekonomisk makt Vem kontrollerar kapital och resurser? Teknokratisk makt Vem har kunskapen och expertisen? Byråkratisk makt Vem kontrollerar genomförandet? Medial makt Vem påverkar vad människor uppmärksammar? Företagsmakt Vem kontrollerar produktion, teknik och marknader? Social makt Vem kan organisera människor och opinioner? Jag har förstått att det finns riktigt radikala tankar kring teknokrati, att demokrati inte behövs, det enda vi behöver är experterna och då kan de lika gärna styra som i en diktatur där vi vanliga dödliga ska inordna oss. Skrämmande tycker jag!
Jag är anti-Tidö och i synnerhet anti-SD. Men de här radikala teknokraterna skrämmer mig ännu mer än alla som anser att vi ska sköta oss själva och skita i alla andra. De skrämmer mig mer än alla dessa som hatar och hotar i svenskhetens namn, som helst vill skicka ut alla med mörk hy och annan kultur än svensk ur vårt land.
Ska vi styras av experter…? Utan inblandning av folkets mandat?
Jag tänker att många forskare är nördar, med skygglappar mot allt som inte har med deras eget forskningsområde att göra. En del läkare jag har mött genom livet har fungerat på samma sätt. De är fokuserade på den kroppsdel som de har specialistkunskap om. Hur resten av kroppen, eller till och med det mentala, mår är inte något som ligger på deras bord… Ja, jag vet, jag hårddrar.
Men seriöst, ska det vi människor vet så här långt ligga till grund för beslut så tror jag att det blir svårt att göra rätt. För hur det än är så kommer det ju till exempel nya rön då och då. Ändras besluten då…? Hm… i forskarvärlden råder massor av prestige också om jag inte är felunderrättad. Det handlar om att få anslag till sin forskning och det handlar om att få sin forskningsartikel publicerad på de rätta ställena.
Jag tror faktiskt att det finns de som har en ödmjuk inställning också. Men jag är rädd för att de aldrig kommer så långt i de vassa armbågarnas värld…
-
Någon kände efter…
…och skrev hur hon kände i ett meddelande till mig i en social mediekanal. En person som jag inte känner alls hittade nästan rätt spår när hon kände efter kring mig.
Meddelandet:
”Jag är lite förvirrad över något, det är därför det tog ett tag. Jag ser att jag är nervös eller rädd och osäker på hur jag ska gå vidare. Har du funderat på något, en flytt? Fortsätt med ditt beslut. Du behöver vara självständig. Förändringar är svåra, till och med skrämmande, men du måste ha tilltro till dig själv så kommer det att gå bra. Jag får känslan av att du har problem med familjen eller någon du känt länge, vilket gör att du känner dig missnöjd med det du ser runt omkring dig. Du blir besviken på dem du litar mest på i ditt liv, vilket gör dig trött. Och du har också någon i himlen som du saknar. Stämmer det?”
Lite så.
Men inte exakt, bara nästan…
Och ja, jag har någon i himlen som jag saknar. Jag undrar vad mamma hade rått mig till…? Jag kanske ska fundera vidare på det och se vad jag kommer fram till för lösningar för mig.
-
Snyfthistoria eller verklighet
Jag arbetade som reporter för tidningen Värmlandsbygden från 2010 till september 2022. Ett reportage som satte spår hos mig i själen handlade om en man som flytt från Syrien i den stora flyktingvågen runt 2015.
När vi kom till flyktingförläggningen i Deje, en vän till mig och jag, fick vi först se hur mannen bodde. Byggnaden hade en gång i tiden varit äldreboende, men den hade dömts ut som det och de gamla hade för länge sedan flyttat. Rummet som mannen bodde i var ett normalstort rum som var fyllt till bredden av våningsängar. Det enda som fick plats utöver sängarna var en byrå. I det här rummet han bodde tillsammans med fem andra vuxna män. Troligen hade en enda äldre person bott här när det var äldreboende, men nu bodde det alltså 6 vuxna män på samma yta och där hade de bott i lite mer än ett år på det sättet.
När vi började prata med mannen, vilket vi gjorde på knacklig engelska, så berättade han att han inte visste hur hans familj som var kvar i krigets Syrien hade det. De hade kontakt men det var väldigt sällan. Mannen berättade detta medan kroppsspråket sa hur ont det gjorde inom honom. Inte heller visste han var hans övriga familj och vänner befann sig eller om de fortfarande levde.
Innan kriget hade han levt ett bra liv i Syrien. Han hade läst juridik i många år och sedan hade han fått jobb som jurist i en domstolsbyggnad i Aleppo. Där hade han hoppats få vara kvar några år och så småningom var det meningen att han skulle bli advokat. Men ödet ville annorlunda.
En dag i juli eller i början av augusti 2014 när han kom till jobbet möttes han av kollegorna som sa att hela huset hade stängt. Det blev svårt att förstå, han hade ju bokat in besök med klienter den här dagen. Men det var bara att lämna allt. Mohamad visar hur människor gick med armarna över huvudet, som för att skydda sig om det skulle komma en bomb.
– Det var hemskt, säger han.Den här mannen flydde undan kriget, något han aldrig skulle ha gjort om det inte hade hade blivit som det blev i Syrien. Han sa att han hade levt ett bra liv där. Den första tiden i Sverige blev en enda lång väntan. Han väntade på att få höra något från sin familj som var kvar i Syrien och han väntade på att Migrationsverket skulle ha tid att handlägga hans ärende så att han fick besked om hur det skulle bli. Om han skulle få uppehållstillstånd eller inte.
Jag vet att det gick bra för honom. Idag har han ett bra liv här i vårt land. Men jag vet ju också hur det har blivit här med all främlingsfientlighet…
Mitt reportage var kanske inget ”snyftreportage” som de brukar vara idag. Idag läser vi om förtvivlade tonåringar som utvisas, om bebisar som ska utvisas, om äldre och handikappade och om kristna som utvisas till länder där kristendom är det samma som en dödsdom. Det är ofta dessa reportage som avfärdas som ”snyftreportage”.
Att det handlar om riktiga människor av kött och blod, som dig och mig, har många svårt att ta in. De avfärdar dessa reportage som så kallade ”snyftreportage” och skärmar av sig från empati och medkänsla med de som drabbas.
Att bara komma på tanken, tänker jag??? Jag förstår inte hur världen, läs Sverige, har kunnat bli så kallt och okänsligt!!??? Hur blir någon så avtrubbad från att kunna känna med andra människor som hamnat i en katastrof?
-
Kärlek, bojkott, hat och hot
(Det här inlägget skrev jag för länge sedan. Men det har fram till idag, 14 augusti 2026, legat opublicerat.)
Min roll som admin för Anslagstavlan Forshaga/Deje på Facebook har gett mig en hel del arbete som jag egentligen inte alls har tid med. Men den har också skapat allvarliga problem för mig som företagare och medborgare i Sverige och i Forshaga kommun.
Jag blev admin för den här ”gruppen” för att en god vän ville starta den och inte kunde själv. Sedan dess har jag fortsatt. Ensam för det mesta men ibland har jag haft medhjälpare. Den goda vännen som bad mig starta gruppen var med som admin korta stunder. Ett par andra goda vänner har hoppat in för att hjälpa till då och då men de har allihop hoppat av så jag är kvar, själv.
2018 blev en händelse i Deje starten på det som fick följder för mig och mitt företag. Som utbildad i både akademisk medievetenskap, kommunikationsvetenskap och praktisk journalistik vet jag en del om vad som gäller när det kommer till sådant som publiceras. Det som hände var att en kvinna som blivit utsatt för ett våldtäktsförsök skrev om detta på Anslagstavlan Forshaga/Deje. I sin text gav hon signalement på en person. Både signalement och även var personen troligen hade sin bostad.
Det ska även påpekas att ”min” grupp var den andra gruppen på Facebook som hon la ut sin sin berättelse i. Hon hade börjat med att lägga ut den i en grupp som då togs bort. Admin i den gruppen kunde inte hantera den storm i kommentarsfältet som uppstod och valde helt enkelt att stänga ner den. Då försvann kvinnans berättelse och alla kommentarerna och därför valde hon att lägga samma text i Anslagstavlan Forshaga/Deje i stället.
Det blev naturligtvis storm även här. Vilket i sin tur gjorde att jag blev tvingad att agera. Vid den här tidpunkten var en av mina vänner admin tillsammans med mig. Men vännen valde då att ta bort sitt angagemang så kvar blev jag. Ensam att hantera detta.
Jag valde då att beskriva situationen för tre personer som jag har bland mina kontakter och som är verksamma som journalister. En av dessa svarade att hen tyckte att jag skulle ta bort inlägget och ta diskussionen. Sagt och gjort. Jag valde att ta diskussionen.
Det jag skrev var att jag tog bort inlägget på grund av att det pekade ut en person. Att det är upp till polisen att först utreda vem den skyldige är och att det först DÅ kan vara valbart att publicera sådant som pekar ut en speciell person. Det är inte okej att peka ut någon innan polisen är färdig med sin förundersökning. Detta upprepade jag många, många gånger när jag tog diskussionen. Jag påtalade också att jag, i egenskap av administratör, för gruppen där inlägget publicerades fick ansvar för vad som stod där. Att jag därför kunde hamna i en situation där jag kunde bli föremål för en stämning för förtal.
Mina ord vreds och vändes i diskussionstråden. Det jag uttryckte vändes emot mig och blev till helt andra ord flera gånger. Jag stod på mig, försökte vara rak och tydlig så gott jag kunde. Men jag blev påhoppad av vissa och det uppstod missförstånd så klart, missförstånd som uppenbarligen satte mig i ett ljus som inte var fördelaktigt för mig.
Vad jag har ångrat sedan dess är att jag inte tog skärmdumpar av det som skrevs. Detta för att mina ord blivit till något annat i efterhand. Jag har tillskrivits åsikter och handlingar som jag inte alls gjort mig skyldig till men som det än i dag finns folk som tror på.
Det som hände den närmaste tiden efter detta var känslomässigt väldigt jobbigt. Mycket jobbigt!
Många ”viskade” sitt stöd till mig för jag som de sa hade stått upp och tagit diskussionen. Men jag använder ordet viska för att ingen av dem troligen hade ställt sig bakom mig offentligt. Tyvärr!
Min käre sambo blev rädd för följder om jag skulle gå ut offentligt och skriva här i min blogg, eller på Facebook om det här ur min synvinkel.
– Nej, ligg lågt!
Så sa han. Men i mig bubblade det av ord som ville ut. Jag har ALDRIG i mitt liv känt mig så kränkt, så ensam och så utsatt!I medier gick de ut och kallade mig saker som jag aldrig blivit kallad förut, de som kände sig kränkta när jag tog bort inlägget. Jag fick heta ”verklighetsfrånvänd landsförrädare”, ”vänsterbliven” och jag skulle dömas till döden för förräderi enligt någon lagbok som vissa grupperingar tydligen har skrivit själva.
Jag blev uppringd av en man som påstod sig vara frilansjournalist. Men i själva verket är han en tvillingbror till en känd SD-politiker.
AI svarade så här när jag sökte på hans namn:
Ted Ekeroth är en svensk tidigare lokalpolitiker för Sverigedemokraterna (SD) och tvillingbror till den mer kände SD-politikern Kent Ekeroth. Han har lämnat sina politiska uppdrag och arbetar nu inom näringslivet.Bakgrund och karriär- Politisk karriär: Ted Ekeroth var politiskt aktiv inom Sverigedemokraterna, bland annat som ordförande för partiet i Lund.
- Avhopp från politiken: I februari 2017 meddelade han att han lämnar samtliga politiska uppdrag för SD. Han uppgav att det fanns ”enormt problem inom SD” och att han ville driva en mer konservativ linje än partiet tillät.
- Professionell karriär: Enligt sin LinkedIn-profil är Ted Ekeroth numera ägare av bolaget Snapcode AB.
- Koppling till Kent Ekeroth: Han är tvillingbror till Kent Ekeroth, en framträdande (och ofta kontroversiell) profil inom Sverigedemokraterna, som bland annat varit riksdagsledamot och numera är oppositionsråd i Region Dalarna.
”Frilansjournalisten” Ted Ekeroth sa att han ville prata med mig om att jag tog bort inlägget på Anslagstavlan Forshaga/Deje sa han. Men han ville inte uppge vilken media han sedan skulle sälja sin artikel till. Jag har ju inget att dölja så jag svarade och tog diskussionen även med denne man. Vad jag inte visste då, som han aldrig talade om för mig, var att han spelade in allt. Den inspelningen användes sedan till att göra ett reportage i en högerextrem mediekanal på Youtube (länkat och öppnas i nytt fönster).
Det gav fler individer med sådana åsikter mitt namn och därmed fick jag ytterligare otrevligheter i både sms och på mejl.
En nyårsafton, ett par månader senare, fick jag till exempel ett meddelande till mitt företag från en för mig helt okänd person, Lukas Henric Sebastian Karlsson. När jag klickade upp hans profil såg jag att han bodde i Jönköping.
– hoppas du går i konkurs. Önskar dig all otur i livet du kan få, verklighetsfrånvända patrask!
…så stod det och detta skickades till mig den 1 januari 01:20, när jag satt hos min bror i Tibro tillsammans med min familj och firade nyårsafton.
Något år eller två efter händelsen fick jag veta att ett av våra lokala partier öppet gått ut med att de bojkottade mitt företag. Alltså att de uppmanat andra att göra likadant som dem, inte lägga någon order hos Cvea Media AB. Den uppmaningen kom ursprungligen från en person som inte är med i detta parti. Personen i fråga står i stället för mer extrema åsikter än så.
-
Klimatpolitiken borde inte vara ett dilemma
Jag har en som jag ser det, realistisk inställning till klimatpolitiken. Jag anser att två saker kan vara sant samtidigt.
Dels anser jag att klimatförändringarna är verkliga och att utsläppen måste minska. Sverige behöver ställa om från fossila bränslen och påskynda utvecklingen mot ett mer hållbart samhälle.
Dels måste människor kunna leva sina liv under tiden som arbetet med omställningen sker. Människor måste kunna ta sig till jobbet, de måste kunna lämna och hämta barn, de måste kunna handla mat och få vardagen att fungera. Det här måste även gälla människor som bor på platser där bilen är en nödvändighet.I den svenska klimatdebatten framställs den här frågan ofta som ett val mellan två ytterligheter.
Å ena sidan beskrivs bilen och bensinen som symboler för frihet och då blir klimatpolitiken något som måste bekämpas för att få behålla friheten.
Å andra sidan finns det en bild av ett Sverige där alla kan cykla, åka kollektivt eller ta tåget – som om avstånd, arbetstider och geografiska skillnader inte existerade.
Men verkligheten är betydligt mer komplicerad än så.Jag vill minska utsläppen och jag vill att fler ska kunna välja fossilfria alternativ. Jag vill se en bättre kollektivtrafik där det finns förutsättningar. Men jag vill också att människor som är beroende av bilen ska ha råd att använda den under tiden som omställningen sker. Det är särskilt viktigt för människor som bor på landsbygden och i mindre kommuner, som Forshaga till exempel.
I vårt avlånga land behöver alla inse att avstånden är är olika långa på landsbygden och att kollektivtrafiken är begränsad.
För en undersköterska i en landsbygdskommun, som börjar sitt arbetspass tidigt på morgonen eller slutar nattskiftet då, är det inte alltid möjligt att välja bussen i stället för bilen. För den som arbetar kvällar, nätter eller helger kan alternativen till att ta bilen vara få. Därför måste klimatomställningen också handla om rättvisa.
Det är orimligt om det bara ska vara den som har god ekonomi som har råd att ställa om. Förutsättningen kan inte vara att det är den som bor i villa och har möjlighet att köpa en ny elbil och installera en laddbox som får betydligt lättare att ställa om.
Den som har en äldre bil och en begränsad hushållsekonomi måste också få samma möjlighet. Klimatpolitiken får inte bygga på antagandet att alla människor har samma möjligheter eller samma tillgång till alternativ oavsett var de bor.Omställningen måste naturligtvis genomföras, så är det. Men den måste utformas så att människor faktiskt har möjlighet att fortsätta leva sina liv under tiden som vi ställer om. Annars riskerar vi att skapa en klimatpolitik som ser imponerande ut i pressmeddelanden och låter fantastiskt bra i politiska tal, men som blir betydligt svårare att implementera i alla människors vardag.
De som bor utanför storstäderna måste också ta sig till arbetet. De måste kunna få vardagen att fungera och de måste ha råd att leva under den tid som omställningen pågår. Det är ingen motsägelse i att få livet att fungera och samtidigt ställa om. Tvärtom är det en förutsättning för att klimatpolitiken ska få långsiktigt stöd.
Ska vi lyckas med klimatomställningen på ett bra sätt så kan den inte bygga på att människor delas upp i goda och dåliga medborgare beroende på hur de tar sig till jobbet och var och hur de bor.
Nej, omställningen måste bygga på att samhället skapar realistiska och ekonomiskt rimliga alternativ för alla, både i städer och på landsbygden. Alternativ för både rika och för mindre välbeställda.
Ska vi lyckas med klimatomställningen så krävs en mer praktisk politik.Vi behöver diskutera hur utsläppen ska minska – vi behöver även diskutera hur alla ska kunna vara med. Klimatpolitiken handlar ytterst inte bara om vilket samhälle vi vill lämna efter oss. Den handlar också om vilket samhälle människor vi ska leva i medan omställningen genomförs.
Det borde inte vara kontroversiellt att arbeta för en hållbar utveckling för alla.
-
Kapitalism och mätbarhet
…är det så det är? Det är kapitalistiskt att mäta? Jag läste en tänkvärd text och fastnade för ett citat:
”Människor går sönder, mark utarmas och vatten förorenas, men orden vi använder fortsätter att handla om ekonomiska system, siffror, tillväxt, ägande av land och råvaror. Som om allt det som är viktigt men som inte enkelt kan räknas, inte heller riktigt finns.”
I slutet av 90-talet vet jag att de som bestämmer lät mäta tidsåtgången för olika moment inom äldreboendet där jag jobbade då. Det skulle tas tid på hur lång tid det tar att mata en boende på ett demensboende, hur lång tid det tar att klä på, duscha etc. etc.
Dessa tidsstudier låg säkert till grund för att skapa de minutscheman som dagens hemtjänst tvingas arbeta i tänker jag…
Visst går människor sönder om man hanterar dem som avgasrör på en bilfabrik! Så klart de gör! Men DÄR kan man göra tidsstudier på hur lång tid det till exempel tar att montera ett sådant avgasrör. Däremot blir det väldigt osmakligt och oetiskt att mäta hur lång tid en matning, påklädning och så vidare tar, där ”objektet” i fråga är en levande människa! DÅ blir det något HELT annat anser jag!
Nu råkar jag även ha hört om ett annat begrepp, New Public Management, NPM.
Frågar man AI vad det är får man följande svar:”New Public Management (NPM) är ett samlingsbegrepp för styrreformer som hämtar idéer och metoder från det privata näringslivet för att effektivisera den offentliga sektorn. Modellen växte fram under 1980- och 1990-talet som en reaktion på en upplevt ineffektiv och byråkratisk förvaltning.
Centrala principer inom NPM
- Marknadsmekanismer: Införande av konkurrensutsättning, anbudsförfaranden och valfrihetssystem (t.ex. friskolor och vårdval).
- Beställar-utförarmodell: Politikerna agerar beställare av en tjänst, medan fristående eller privata aktörer fungerar som utförare.
- Prestationsmätning: Stort fokus på mätbara resultat, nyckeltal, kvantitativa mål och kontinuerlig utvärdering.
- Kundfokus: Medborgare betraktas och behandlas i högre grad som kunder eller konsumenter av välfärdstjänster.
- Decentralisering: Linjeorganisationer och chefer ges större budgetansvar och befogenheter att styra sin egen verksamhet som egna resultatenheter.”
Nej säger jag!
Räkna gärna minuter på insatserna som personalen gör på Volvo-bandet. Men för Guds och mänsklighetens skull, sluta använda samma tänk inom vård och omsorg!! Där handlar insatserna i stället om så mycket mer än bara ett avgasrör. Den som inte förstår det har missat något mycket väsentligt i sina relationer till nära och kära och sina medmänniskor!Det första citatet som jag skrev här ovan hittade jag i en text som journalisten Magda Gad publicerat på sin hemsida, gadworld.se.
Rubriken fångade mitt intresse;Om kapitalismen var min man skulle alla säga åt mig att lämna
En tänkvärd och välformulerad text skriven av Anna Branten.
-
Pippi som förebild
– Oberoende, färgstark, snäll, humoristisk, feministisk, ledare, konstruktiv, generös, omsorgsfull, modig, osjälvisk, innovativ, självständig, ömsint, tolerant.
Så beskrevs Pippi av Stefan Hallgren i ett inlägg på Facebook. Stefan är en person som ofta skriver mycket träffsäkert. Jag följer honom på Facebook och det är ofta hans ord sitter precis där de ska, gärna med en syrlighet och inbygd kritik som också känns precis rätt.
Men nog om det nu.
Pippis karaktär, så som Stefan beskrev den, precis så önskar jag att jag kunde vara. Flera av de där orden stämmer på mig, det vet jag. Men jag kan nog lägga till några ord. Ödmjuk och ibland lite fööör rädd, eller orkeslös, för att ta konflikter som jag kanske borde tagit. Jo, jag HAR valt att ta konflikter också. Ibland till och med sådana konflikter som lett till konsekvenser för mig som jag fick äta upp i flera år efteråt och fortfarande får ta konsekvenserna av.
Det är ju inte alltid så lätt att sätta hårt mot hårt. Men ibland går det inte att kompromissa och då får man antingen vika sig eller ta tjuren vid hornen helt enkelt och det har jag ju gjort ibland också. Men jag vet att det finns konflikter som jag önskar att jag hade orkat ta, där jag valt att vika mig för själsfridens skull och för husfridens.