…nyss. Närmare bestämt den 18 januari 2026 alltså. 🙂 Men nu först, 25 januari, är den färdig. Hyllningsfilmen med några av alla foton jag har på honom. Jag har tonsatt bildspelet med några varianter med text och musik som jag fick hjälp att skapa av AI. Tänk vad hen kan den där AI!! 🙂
Det gör jag ibland när jag tänker tillbaka och minns. När jag känner hur det kändes då och när jag funderar över hur det blev och hur det var.. 1982, när jag skulle fylla 16 år var jag stormförälskad i en kille. Vi hade tre månader ihop, sedan träffade han en ny tjej och gjorde slut med mig. Jag har aldrig i mitt liv, varken tidigare eller senare varit så olycklig som jag var då. Men jag har haft tur, jag har fått älska och jag har blivit älskad. Jag har fina barn och goa bonusbarn och livet blev bra ändå…
Visst kunde jag varit rik på kontot också och haft en massa pengar. Men jag är rik ändå idag, rik på upplevelser, rik på vänner och familj, rik i kärlek och rik i vänskap och det slår högre än alla pengar i världen. Så det så!
Jag har i princip skrivit ner hela historien om mig och Tommy idag till en vän på facebook. Hur jag separerat, hur Jonatan ville skriva brev till en dagiskompis, hur han frågade mig om inte jag ville hitta en vän på Eniro när han gjort det. Hur jag då kom att tänka på Tommy som det naturligaste i världen. Hur jag åkte hit, hur det ska pang och inte klick, alla svårigheter och alla prövningar vi gått igenom under åren. Barnen, oss, allt om nya och gamla familjer som ska passa ihop för att få vardagen att fungera och ekonomin att gå ihop…
Ja allt det där gick jag igenom när jag skrev i repris.
Nu är det två år sedan vi förlovade oss. Han vet mer om mig nu och jag har sett fler sidor hos honom, både bra och dåliga. Vi är fortfarande ett par och vardag har vi och ekonomin går ihop. Barnen är stora nu och Dennis har till och med flyttat hemifrån. Det är bara Erica och Ruben som inte är myndiga än men de andra tre har passerat den gränsen.
Tommy äger fortfarande mitt hjärta precis som 2002 men idag är det inte som det var då. Då var allt naivt, nytt och hela världen var möjlig. Idag står fötterna på backen och han har slutat gå en halvmeter ovanför och göra tre fel på två saker som han sa att han gjorde i början när allt var nytt och spännande. Jag ser på honom ibland i smyg och visst är det så fortfarande… När han ser att jag ser på honom säger han; – Va? Då vill han veta om jag vill något, men det vill jag ju inte… jag vill ju bara se på honom.
…vi satt på stranden och lyssnade till vågskvalpet och njöt av sommarvärmen!
På vägen hem fick vi ännu en upplevelse, men av lite annorlunda slag….
…här finns fler bilder….