Jag får ofta känslan av att det bara finns två sätt att se sina medmänniskor, antingen är de konkurrenter eller så är de medarbetare. En del människor tycks se konkurrenter precis överallt även där de inte finns. Är det arv & miljö som avgör hur man ser på andra människor eller är det ett aktivt val som man gör?
Det är ett återkommande tema i min blogg hur människor fungerar i grupp, vilka attityder de har mot varandra och hur det i sin tur påverkar omgivningen.
För ett tag sedan skrev jag om hur vissa tycks sätta horn i pannan och svans där bak på alla i sin omgivning. Det är en extrem variant jag mött nyligen. Men bland så kallade ”vanliga människor” i min omgivning finns det också de som har en light-variant av detta, de tycks se alla sina medmänniskor som konkurrenter som de hela tiden måste konkurrera med. I alla sammanhang.