Det blir liksom ett rejält magplask i verkligheten att komma tillbaka till jobbet efter semestern. I planeringen har vi numera över 40 besök per person och natt. Ibland, när nattpasset är över kan det landa på runt 50 besök plus minus. Besök som ska utföras under tio timmar inklusive tid för dokumentation, eventuell problemlösning när nycklar saknas eller när lås inte fungerar till exempel.
Det händer att vi kommer in i tomma bostäder och då måste vi forska i var personen vi skulle besöka har tagit vägen. Det visar sig väldigt ofta att det funnits brister i kommunikationen någonstans på vägen fram till vår arbetsplanering. Det är nog mest vanligt att en tom bostad betyder att personen har lagts in på sjukhus eller befinner sig på korttidsboende (länk). Detta har sedan fastnat i kommunikationsledet någonstans. Det är inte roligt att låsa upp en dörr och gå in för att sedan upptäcka att bostaden är tom.
Många av våra ”kunder”, ”vårdtagare”, ”omsorgstagare” eller vad vi nu kallar dem har vad som kallas en palliativ vårdplan (länk). Det betyder att denna person börjar närma sig livets slut och därför inte längre behöver vistas på sjukhus. En plats i en sjukhussäng byts mot hemmet men det kvarstår i en del fall ändå ett vårdbehov så klart om de är sjuka. En del har regelbundna besök av sjuksköterskor som sätter dropp eller utför annan sjukvård. I en del fall står det att de inte ska skickas till sjukhus om de blir sämre förutom om de råkar få frakturer.
Vi som arbetar i hemtjänsten har delegeringar. Det betyder att vi har fått i uppdrag av en legitimerad sjuksköterska att utföra en del vårdinsatser. I de flesta fall handlar det om att dela ut mediciner och ge till exempel insulin. Men det kan även handla om att spola rent i urinvägarna om personen har en kateter (länk). Eller att hjälpa till med stomi (länk).
Själv är jag ju inte vårdutbildad alls. Men de flesta av mina kollegor har en undersköterskeutbildning (länk) och då har de en grundkunskap när det gäller till exempel såromläggning, mediciner och även i att ta blodprover.
Om jag skulle sammanfatta vad vi gör i nattpatrullen så blir det nog relaterat till toalett på olika sätt. Många behöver stöttning och hjälp till och från toaletten under natten. Manliga ”kunder” har ofta en ”anka” som de kan ligga och urinera i. Den tömmer vi. Det finns även tömningsbara kateterpåsar och då är vår uppgift ofta att tömma en eller ett par gånger varje natt. Det händer också att vi byter inkontinensskydd, i dagligt tal kallas de väl mest blöjor. Flera har en toalettstol i sovrummet bredvid sängen, men de som kan föredrar så klart att få sitta på en riktig toalett.
Många har ”tillsyn” för att de kan ramla om de går upp ur sängen under natten.
När vi får larm handlar det väldigt ofta om hjälp att komma upp på toaletten. Ganska ofta är det någon som har ramlat och behöver hjälp upp. Eller så kan det vara småsaker som att de är törstiga, vill ha en behovsmedicin eller någon praktisk hjälp med något som ramlat på golvet som de inte når. Kanske en extra filt för att de fryser. Ja, så kan det vara.
Det var lite bakgrund.
Jag upplever just nu vad jag tycker känns som en mardröm på mitt jobb i hemtjänstens nattpatrull i Kils kommun. När jag och en kollega ska sköta det som händer i centrala Kil medan våra andra två kollegor är ute på landsbygden och kör runt så förutsätter det att det finns tid till alla besöken. Men de första timmarna just nu är orimligt planerade som det är. Får vi inga larm alls hinner vi sällan hålla de tider som står i planeringen hur vi än gör. Mitt första besök enligt ”Min dag” som det heter i appen där våra personliga planeringar finns, skulle börja 21.14 igår kväll. Rent praktiskt är det helt uteslutet att det går att genomföra.
Visserligen började jag kvart i nio igår kväll. Det brukar vara två som gör det, men inte alltid. Den första kvarten, fram till nio ska vi läsa meddelanden som kommit sedan vi jobbade sist. Har vi varit långlediga kan det röra sig om upp emot 50 nya meddelanden. Alla är inte relevanta så klart. Men ändå. Om det handlar om någon vi har i vår ”Min dag” så ska vi även läsa dokumentationer om vederbörande. Förutom att läsa in oss på det senaste som hänt ska vi även hämta och lägga fram nycklar och sätta på kaffet. När våra andra två kollegor kommer är tanken att vi ska prata ihop oss om nattens arbete. Vi ska rapportera det som finns att rapportera från meddelandena och om vi får sena extra besök från sköterskorna, som inte finns med i den planering vi har, ska även dessa planeras in.
Men inte nog med det. Vi har inga nattpatrullbilar parkerade hos oss där vi har vår mötesplats. De står i stället utanför daggruppernas lokaler tre-fyra kvarter bort. En promenad på tio minuter cirka. Vi behöver tre bilar under natten. En som ska ut på landsbygden och två inne i centrala Kil. Det betyder att vi får hämta bilarna också innan vi kan börja arbeta efter våra ”Min dag” i appen.
Så kära vänner. Mitt planerade besök, då jag ska kliva in hos vederbörande klockan 21.15 är alltså en utopisk önskan av planerarna.
Igår kväll tog vårt första besök lång tid. Det gör det ibland eftersom det beror på vilka omständigheter vi möts av på just detta besök. Personen vi gjorde besök hos ville gå på toaletten vilket tog tid. Under tiden vi var på plats kom ytterligare ett antal larm. Det var som tur var inga akuta larm. till exempel att någon ramlat, för då måste vi åka på en gång. Men det hann samla sig flera larm under vårt första besök och larm ska alltid prioriteras.
Om det dröjer en timma innan vi kommer till den som larmat ringer larmcentralen upp oss. Det är bra så klart. Men det är ju mindre bra när de får ringa upp oss på väldigt många av de larm vi fått. Det betyder ju att vi inte har hunnit dit inom en timma. Ibland blir någon sittande i en stol utan att kunna resa sig. Ibland blir någon utan sitt toabesök i över en timma. Ibland får någon vänta med att få hjälp i säng i över en timma och så vidare.
Under de första timmarna är det flera som ska ha mediciner och flera som ska få hjälp att komma i säng. Om det blir många larm samtidigt händer det att både mediciner och läggningar kan dra ut på tiden i upp till två timmar. Vi hade exempel på de som fick komma i säng efter halv två i natt. En dam somnade i sin rullstol, medan hon väntade på att få sina mediciner och sedan hjälp i säng. Att skynda sig är ju inte så lätt när när larmen ska prioriteras och planerade läggningar måste vänta.
Att komma på besök till någon som fått vänta på att gå och lägga sig i upp till två timmar, eller att komma till någon som larmat om hjälp att komma upp ur en stol för över en timme sedan är inte roligt. Själv är jag en empatisk person som lider med dem och det är fruktansvärt jobbigt att det blir så här. Någon gång ibland får man kanske stå ut med. Men magplasket här är ju att det blir så här väldigt ofta, alltför ofta just nu.
När man läser i artikel efter artikel att kommuner runt om i vårt landskap anmäler sina nattpatruller till IVO för att de maskar och sover på arbetstid så blir man oerhört illa berörd som det är nu. Vi blev också anmälda för detta och vi har blivit utredda för det. Att vi har det som vi har det just nu beror nog delvis på den utredningen, det är min kvalificerade gissning.
I artiklarna har jag läst om chefer som förlitar sig på de digitala systemen. Där ser de att personalen har maskat och sovit på jobbet. De har sett hur bilar stått parkerade på samma ställe under en längre tid till exempel. Där jag jobbar händer det ju att bilarna kan stå en timma eller kanske två ibland. Är det lugnt kan vi ju hinna ta matrast. (Vilket vi INTE hann i natt utan fick ta med något ätbart i bilen i stället.) Vi har flera som bor i samma hus som den lokal där vi brukar ta rast och där vi har vårt kontor med våra datorer. Det innebär att vi kan dokumentera och vi kan gå på larm från de ”kunder” som finns i huset utan att använda bilen.
När vi arbetar har vi flera appar som vi använder. En app låser vi upp och låser dörren hos ”kunden” med. En annan app använder vi för att checka in i bilarna. I en tredje app signerar vi mediciner som vi delar ut. Alla dessa ger ju så klart upphov till loggar som i efterhand kan redovisa vad vi gör och vad vi har gjort. Men, och jag säger egentligen ett STORT MEN. Digitala system hanteras av människor och vi är inga maskiner eller datorer. Det vill säga, den mänskliga faktorn är ju alltid inblandad varje natt när dessa appar används.
Det händer att man i stunden kan få händerna fulla och inte hinner klicka runt i en app också eftersom händerna behöver göra annat. Då får man försöka justera detta i efterhand. Så kan det bli med signering av mediciner till exempel. Om man glömmer att signera mediciner som delats hos ”kunden” får man göra det i efterhand, när man upptäcker att det blev glömt helt enkelt.
Det händer att även att man är så stressad att man glömmer att registrera ankomst hos ”kunden” när den andra kollegan har låst upp dörren digitalt. Jo, är det två som gör ett besök tillsammans, det vill säga ”dubbelgång” hos en ”kund” så ska båda registrera när dörren låses upp och låses efter besöket.
När det gäller bilappen kan det ibland vara så att en av de två bilarna som går runt i Kil blir stående vid lokalen för att vi åker tillsammans i en av dem. Om det blir smidigt att göra så när man ska på flera dubbelbesök, alltså när det är dubbelbemanning, är det ju bara dumt att ta varsin bil. Men då registreras ju den ena bilen som vilande den tid det tar att göra dessa besök.
Vi är flera, i nattpatrullen, som har fått ont i magen den här sommaren för att det har införts något som kallas ”nollvik”. Det innebär att vi i praktiken ska vara minst fyra som jobbar varje natt numera mot tidigare fem. Om den femte är sjuk eller har semester sätts ingen vikarie in. Nu, när semestern är slut är det meningen att vi ska fortsätta vara fyra. Den femte schemalagda personen kallas ”resurs” och kan sättas in på annat håll nattetid. Under natten som var arbetade en av oss ur nattpatrullen på ett boende. Under natten som kommer är det jag som är ”resurs” men eftersom vi har en i arbetslaget (som i grunden är fem) som är ledig i natt så är jag ”bokad” på min ordinarie arbetsplats. Alltså jag fick ett sms om att jag är bokad denna natten, precis som jag fick när jag jobbade som timvikarie.
Jag har aldrig arbetat på något av boendena som finns i Kil. Jag har bara jobbat i nattpatrullen. Det skrämmer inte mig att hoppa in där. Men jag vet ju av erfarenhet att det finns rutiner på alla ställen. Att det finns sätt att göra saker på som är unika för varje arbetsplats och det tog mig lång tid att bli så pass inne i rutinerna i nattpatrullen så jag förväntar mig att detta kommer att bli ytterligare ett stresspåslag om jag blir ”bokad” att jobba på boende i stället för i nattpatrullen…
Nej, jag söker annat jobb för glatta livet just nu utan någon större förhoppning. Samtidigt vet jag ju att om jag blir kvar kommer jag inte att kunna fortsätta så här. Utbrändhet eller fysisk kollaps känns som de hot som hänger över mig. Jag har ju faktiskt annat i mitt liv än det här arbetet. Men jag klarar mig inte utan lön, det är den krassa verkligheten…
DUBBELSUCKAR!! Jag skulle kunna skriva kilometrar om mina åsikter om hur det är att arbeta med det jag gör, om hur jag tycker att äldre behandlas och ses på och om hur jag önskar att det vore… Som det ser ut nu så vill jag inte bli gammal och beroende av nattpatrullen själv när det blir min tur. Jag hoppas verkligen att utvecklingen vänder innan dess!
Jag vaknade alldeles för tidigt eftersom jag har en natt till att jobba. Halv två brukar jag inte vakna. Jag hade surr i huvudet av tankar och känslor och jag hade ont i kroppen, främst i fötterna. Jag mår verkligen inte bra av att ha det så här på min arbetsplats och nästan alla mina kollegor söker andra jobb eller mår dåligt. Ingen vill ha det så här! Varken vi som ska försöka utföra arbetet eller våra ”kunder”, som för övrigt inte har några kundval som jag ser det…
