Idag är det ingen vanlig dag för idag är det Benjamins födelsedag! Denna lilla goa kille valde min mammas födelsedag som sin födelsedag. Jo, så är det! Så idag är det Benjamins femårsdag och om mamma hade varit i livet hade hon fyllt 84 år idag, samma dag.
Idag fick jag veta att en närstående till en av mina närstående har vandrat vidare. Lugnt och stilla under natten till idag. Vissa människor lämnar en oberörd. Som om man helt enkelt inte har något gemensamt. Så var det med den här personen för min del, men det finns ändå en del minnen från förr.
Min egen relation till henne, för det var en hon, var alltså i stort sett ingen. När vi var på samma ställe kändes hon alltid som om hon var på minst en armlängds avstånd från mig. Vi kom aldrig närmre varandra i alla fall. Kanske fanns det någon sorts relation när jag var barn, eller tonåring. Men den lämnade inga spår i mitt vuxna minne i så fall.
Jag tänker däremot ofta på att de minnen som satt djupast spår hos mig när det gäller min biologiska far ofta handlar om alkohol. Saker som jag upplevde som barn när jag var hos honom är det jag menar då. Saker som barn egentligen inte ska behöva uppleva alls, sådant är det jag minns tydligast när jag tänker på honom.
Så sett var det ändå tur för mig att mina föräldrar skildes och att jag fick växa upp med min mamma. Hennes relation till alkohol var obefintlig när vi barn var närvarande. Hon kunde på sin höjd ta ett glas rött vin och det räckte för att hon skulle bli fnissig. Mer än så har jag inget som helst minne av att hon tagit när jag var barn.
Pappa däremot har varit rejält berusad vid de tillfällen jag minns bäst från barndomen. Ibland undrar jag vad han skulle sagt om jag hade pratat med honom om detta. Men jag hade ju egentligen ingen relation att prata om med honom heller i vuxen ålder. Han var inte lätt att få träffa heller om man ville. Nej, jag brukade skämtsamt säga att man fick be om audiens om man ville träffa honom. Så var det.
Det var mycket han gjorde som var tveksamt. Mamma sa aldrig ett ont ord om honom under alla år. Men under de tillfällen jag faktiskt träffade och umgicks med min pappa kunde han bre på och använda ett språkbruk som jag aldrig skulle ta i min mun när han beskrev min mamma. Under mina sista tonår hade mamma sambo, men inte en enda gång under alla år fram tills dess var det någon som bodde ihop med oss. Jim, som sambon hette, var ju ingen som pappa kände. Ändå kunde han vräka ur sig allt möjligt om mamma och honom…
Ja ja… Jag är hur som helst mycket tacksam över att jag slapp växa upp med min pappa i en papparoll.
Jo, jag tyckte om min pappa trots allt. Det gjorde jag. Han hade humor och det blev alltid mycket skratt. Han hade trots allt ett varmt hjärta också även om det ibland kunde verka som om han bara var arg och bitter. Han hade också idéer och en vilja och tro på att han kunde lyckas med dem. Vilket varade ett tag innan allt gick åt skogen…
Trots att det var som det var och blev som det blev så har jag hittat en balans i hur jag förhåller mig till min pappa. Jag har varit fruktansvärt arg på honom. Framför allt för att han en gång påstod att jag skulle ha en annan pappa och att bara mina två småsyskon var hans. Detta var jag arg över i större delen av mitt vuxna liv.
För några år sedan gjorde jag ett DNA-test. Ett sådant man kan skicka till släktforskning. Sedan dess har jag förstått att pappa ljög. Den första jag fick en träff på från DNA-registret var min faster, hans syster. Så ja, pappa snackade bullshit som vanligt!
Nu har jag förlåtit honom och det gjorde jag faktiskt flera år innan han gick bort. Förlåtelsen han fick handlade inte enbart om dumheterna han sa om huruvida han var min biologiska far eller inte, det handlade om sättet han hade betett sig mot mig på många andra sätt också.
Jag slutade vara arg någon gång efter 2003 då jag flyttade till Värmland igen. För jag bodde här när det kom ett mejl från honom utan text i själva mejlet. Men i ämnesraden stod orden; ”Jag kunde ha varit en bättre pappa och morfar”.
De orden gjorde att jag kunde släppa allt dumt han gjort och sagt. Han blev förlåten där och då, när jag läste dessa ord.
Samma år som pappa gick bort, 2022, gratulerade han mig på min födelsedag. Det brukade han göra. För det mesta ringde han men ibland skrev han på Messenger också. Den här gången skrev han till mig och han kallade mig ”pappas flicka”. Det kändes också bra så klart. Så även om han inte ville ses när jag ville så hade vi ändå kontakt då och då på Messenger.
Han skrev att min förlossning var den enda han varit med på. Fast jag undrar jag det jag… Fick man vara med som pappa på den tiden?
Det finns många fler minnen förknippade med både pappa och hon som gick bort. Jo, okej, jag får väl avslöja att det var min pappas andra fru som gick bort i natt. De var gifta många fler år än mina föräldrar och även om de var skilda de sista åren av sina liv så var de fortfarande ett par. Pappa bodde inte så långt från henne och jag är ganska säker på att han besökte henne så ofta han orkade och kunde.
Han pratade med mig om att de hade bott grannar som barn och att hon var meningen i hans liv. Det fanns mycket kärlek i de orden. Men jag vet ju också att han inte var någon lätt person att tas med så jag är även ganska övertygad om att han gjorde henne ont också under alla dessa år.
Mina tankar går hur som helst till hennes barn som förlorat sin mamma i natt. Jag vet ju hur det känns och det gör det, känns alltså. Många starka känslor blir det. Många tankar blir det också. På gott och ont. Så jag skickar cyberkramar till er alla fem!
Det kändes ju faktiskt för mig när jag fick veta att pappa hade gått bort. Så blev det trots att jag brukar säga att jag aldrig haft en ”pappa”. Men någon sorts relation hade jag ju i alla fall till mannen som var min biologiska far. Men nu, så här sent i livet kan jag inte säga att jag hade någon relation till hans andra fru, i alla fall ingen närmare. Men minnen väcker det ju att få veta att hon har somnat in.
På fotot som jag valde till det här inlägget är det min pappa, jag och mamma som syns. Jag är äldst av mina syskon och på den här bilden var våra föräldrar 23 år. Vilka ungdomar… 🙂
…ta mig ledigt när Miljö&Hälsa är klar på tisdag. Har starka funderingar på att ta resten av veckan ”off”. Känner att det är och har varit alldeles för mycket sista tiden och det tär på kroppen och psyket.Glömmer saker och får ont lite här och där…
Idag skulle mamma ha fyllt 69 år. I mitt minne minns jag kalas vi hade. När det var små kalas och det bara var närmaste familjen inklusive morbror med fru och kanske några vänner och när mamma fyllde 50 och hade en tvådagarsfest. Men det året föddes Jonatan så jag hade permis från BB i Mölndal för att gå på själva kalaset. De andra aktiviteterna, som båtutflykt i södra skärgården kunde inte jag vara med på.
Men mamma hade hyrt lokal på Axel Dahlströms torg i Högsbo på kvällen och dit fick jag komma med mitt ID-band från sjukhuset kvar runt handleden. Jonatan fick vara kvar på småbarnsavdelningen där de hade honom i några dagar. Han var ju bara två dygn när mammas kalas var.
I Björsared hade mamma 60-årskalas och då fick hon bland annat en flaggstång. Den gången kom det många och hon hade dukat och bullat upp både inne och ute. Solen sken och våren visade sig från sin finaste sida…
65-årsdagen firade hon på Mölndals sjukhus och sedan blev det inga fler födelsedagskalas för mamma. Men jag har fått telefonsamtal några år i rad efter att hon gick bort just den här dagen. En av hennes väninnor har ringt för att prata minnen. Hon mindes när de var små och hon fick ha sin examensklänning just den här dagen, när hon skulle på kalas till mamma.
Jag kan fortfarande höra mammas röst ibland och jag vet vad hon skulle ha sagt i olika situationer. Jag kan se hennes ansiktsutryck om hon hade fått höra om Jonatan och Ruben, om hur de har det just nu. Om hur Ruben med min hjälp satt ihop en bok om sig själv. Om hur Jonatan gjort och gör bra ifrån sig på gymnasiet.
Hon hade även tyckt om att få se och höra om alla intressanta människor jag möter när jag är ute på reportage för Värmlandsbygden…
Så, idag, mamma jag saknar dig!
…var jag verkligen ute och åkte båt med prins Carl Philip igår? Jo men det var jag ju… när jag stod vid en bankomat i Karlstad idag kom Åke Pettersson Frykberg som arbetar på Karlstad Energi förbi och han hejade igenkännande. Så nog har det hänt. Men overkligt känns det idag ändå.
Jag vaknade före larmet i morse, kände mig klarvaken fast klockan inte var mer än halv sju. Efter att jag gått upp och väckt dem som skulle iväg gick jag och lade mig en stund till. Jag lyckades somna också faktiskt. Men vaknade av ett sms och då gick jag upp. Tommy skulle till tandläkaren så han gick oxå upp tidigt. Jag tog bilen till Knappen och där fick jag en trevlig pratstund med Sussie. 🙂
Ja så länge sedan är det som mamma gick bort. Två år. Ibland ser jag henne i ögonvrån när jag kör bil. Hon sitter där i baksätet bakom passagerarstolen. Där satt hon när vi hämtade henne och jag körde en biltur till Långedrag den där sista sommaren.
