…jag ramlade över en AI-musikant och konstnär på Spotify. Hennes texter, en del av dem, gick rätt in i min själ. Med utgångspunkt från tidigare inlägg om tiden i mitt liv då jag plötsligt inte hade fast mark under fötterna blev det en text…
Livet som det ser ut är lätt att ta för givet
Men en dag hamnar du på djupt vatten
Du ser bara mörka skyar över ditt huvud
Du har iskallt vatten kring din kropp och du ser inget land i sikte
Du trampar vatten mitt ute i ett kallt hav och letar fast mark
Men du ser bara höga kalla vågor och mörka moln
Livet som du trodde att det var är borta
Det visade sig vara en illusion
Inte en vision
Jag har varit där
Jag har hamnat vilse
Letat utan att finna
Idag vet jag bättre
Svaret jag sökte fanns i mig
Det är där jag bor
Det är där min själ är hemma
I mig själv
Den enda jag alltid kan lita på är mig själv
Vad jag väljer att göra med mitt liv är upp till mig
Jag gör mina val
Jag tar konsekvenserna
Jag har lärt mig hitta vägen upp på land
Ibland snubblar jag
Men jag reser mig igen
Det är viktigt att vara ärlig mot sig själv
Att följa sitt hjärta och lita på det som känns mest rätt
Visst blir det fel ibland
Men det liv jag har fått är mitt ansvar
Jag ansvarar inför mig själv
Men också inför dem jag älskar och som älskar mig
Fotot överst: Jag i Slottskogen samma år som jag fyllde 35. Vi var två som fyllde 35 och en som fyllde 30 det året så vi hade 100-årskalas. Det var år 2000, till sommaren 26 år sedan den bilden togs alltså.