…jo men så måste det vara. Det kom jag fram till i natt när jag vaknade och inte kunde somna om.Tankarna gick på högvarv och ilskan bubblade i mig… Det gick inte att somna om helt enkelt!
/6258A2AC28BD5767C1256EA400474F90/$FILE/blaise.jpg "Kvinnlig hjälte")
Tommy och jag såg Mission Impossible 2 igår och i en scen pratar Tom Cruise med sin uppdragsgivare om en kvinna som Toms rollfigur just förälskat sig i. Uppdragsgivaren vill att denna kvinna ska ta upp en gammal bekantskap och flirta in sig hos honom. Tom ser skeptisk ut eftersom han är kär i tjejen och uppdragsgivaren säger då:
– Men hon är ju kvinna, hon kan så klart ljuga och krypa i säng med vem som helst!
Kanske sa han inte detta med exakt de orden jag använde ovan men innebörden var i alla fall detta. Han lät påskina att det var det naturligaste i världen för en kvinna att ljuga och hoppa i säng med vem som helst. Det var innehållet i repliken. Dessutom sades den på ett sätt som att detta var en självklarhet. Något som alla redan visste och utgick från.
Jag kände hur jag stelnade till och insåg plötsligt att det är så könsrollerna är. I filmer blir de dessutom stereotypa, alltså något självklart. Männen är hjältarna som räddar världen och många, de flesta kvinnor, är i första hand kroppar med frestande utseende. Stora tuttar med djupa klyftor emellan och runda välformade bakar och långa ben. Ofta har kvinnorna utmanande kläder som visar detta på ett naturligt sätt. Så att det blir mer regel än undantag.
Kvinnorna med sådana kläder och den typen av roll är ofta även utan själ, de har inget samvete, när de lurar männen i fördärvet. Det är en kvinno-stereotyp, men så finns det en till. Då är kvinnorna oskulder som hjältarna får i slutet av filmen när de räddat världen åt dem.