Under helgen som gick har vi fått massor av beröm av våra äldre för att vi gjorde detta.
Vår chef sa upp sig fredags.
Vår nuvarande chef kommer troligen inte att stanna.
På APT igår måndag fick vi veta att alla inom omsorgen kommer att utredas, troligen som följd av vår tv-medverkan.
Vår chefs chef, som uttalar sig i tv-inslaget, kom inte till vårt APT igår, hur ska vi tolka det?
Frågor
Ska vi sopas under mattan, vi som gick ut i tv och berättade?
Kommer något att förändras till det bättre nu?
Är det någon som bryr sig av dem som borde bry sig högre upp i leden?
Kanske de väntar tills saker och ting lagt sig innan de kommer med repressalier för att vi har varit illojala? (Illojala mot vem i så fall, i alla fall inte mot dem vi ska ta hand om.)
Kommer jag att tvingas säga upp mig till slut eller kommer min arbetsplats att förändras till det bättre så att jag orkar stanna?
Tankar
På APT-mötet sas det att det kommer att bli utredning av hela verksamheten i alla led, hur lång tid kommer den i så fall att ta och kommer de att hitta fel och brister som de tar sig an och fixar till vår fördel? Eller kommer det som vanligt att ske saker i leden ovan i stället för hos oss längst ner?
Fler tankar
Jag har svårt att vara empatisk och lyhörd på ett tidseffektivt och rationellt sätt, såsom verksamhetens styrning kräver. Allvarligt talat så kan jag överhuvudtaget inte vara det på ett minutstyrt sätt. Är jag verkligen rätt person på rätt plats då eller önskar kommunen en annan typ av vårdbiträde?
Min kropp har hunnit fylla 60 år och den ska hålla i minst sju år till eftersom nuvarande pensionsålder inträffar då först. Jag är tvingad att vänta med pensionen tills då eftersom jag inte kommer att ha råd att gå i pension tidigare. Jag måste alltså hålla både psykiskt och fysiskt för detta arbete i många år till. Då ska jag också säga att företagsläkaren som jag fick träffa via jobbet sa att jag borde byta jobb av flera anledningar. Men med dagens ”ålderism” är det knappast möjligt, ingen anställer gamla tanter. Orkar jag detta i minst sju år till?
Reflektion från min insyn i undersköterskeutbildningens material
Miljöbeskrivningarna i undersköterskeutbildningen är vilseledande. Där är arbetsplatserna harmoniska, väl fungerande och i det närmaste perfekta med leende och vackra ansikten. För den som väljer den här utbildningen och sedan ska börja jobba som färdig uska kommer verkligheten att bli en kalldusch på många håll.
Dags att följa med hemtjänsten ut i verkligheten (Min kommentar: Jag har personligen bjudit in tjänstemännens högste chef att åka med oss i nattpatrullen en natt. Men det lär väl aldrig hända. Även vår chefs chef, som uttalar sig i tv-inslaget, har blivit inbjuden att jobba med oss minst en natt.)
Kommunen gör miljonvinster – personalen pressas av minutschema (Min kommentar: Jag har hört att det finns politiker i kommunledningen som frågat hur vi har det i hemtjänsten och som fått svaret från ansvariga att allt är fridens liljor. Alltså att allt fungerar som det ska och att allt är bara bra. Det kan ju hända att våra röster aldrig når upp till politikerna i så fall för oss hade de ju inte fått det svaret av.)
…är nog först och främst mötet med alla dem vi besöker. Jag älskar mötet och jag älskar att få möjlighet att hjälpa den som behöver det. Att göra en annan människa nöjd och glad, eller åtminstone nöjdare och lite gladare ger så mycket tillbaka.
Det kan man så klart göra i alla möten med andra. Det handlar ju om att bemöta vänligt och med empati. För mig är bemötandet mycket viktigt. Det är ju egentligen bara att fråga sig själv, hur skulle jag vilja bli bemött i den situation jag befinner mig i så har du svaret.
Det som ger tillfredställelse och får mig att känna att jag gör och har gjort något bra är ju just detta. Att möta någon i behov av hjälp och att kunna göra att denna person får vad den behöver alltså. Enkelt, eller hur?
Att samarbeta med en kollega och känna att vi tillsammans har gjort ett bra jobb är också tillfredsställande så klart. Så kollegorna är också något av det bästa med mitt jobb. De är viktiga personer för mig. Det känns så klart bäst när man kan känna samspelet och samtänket som uppstår när man vet var man har varandra.
Men jag kan få samma känsla av samspel med någon jag aldrig har arbetat med tidigare. Det beror så mycket på hur vi är vi människor. Själv försöker jag alltid vara öppen mot de nya jag möter. De är som de är och jag är som jag är och sedan får vi helt enkelt försöka få till samarbetet på bästa sätt utifrån hur vi är.
Vi är ju olika, så klart, och det måste vi få vara och det måste vi respektera så klart. Själv försöker jag lägga band på mina svagheter. Men jag lyckas kanske inte alltid och då är det skönt att ändå bli bemött av min kollega med ett skratt, lite överseende och respekt ändå. Så försöker jag bemöta mina kollegor själv och så vill jag helst bli bemött.
Något annat som är bra med mitt jobb är ju så klart friheten. Att inte behöva befinna mig inom fyra väggar hela arbetspasset är också en fördel. Att få åka mellan adresser och arbeta i flera olika hem ger omväxling och det är något jag tycker väldigt mycket om.
Så där… Jag skulle kunna berätta speciella historier om speciella möten på mitt jobb. Både med de vi besöker och med kollegor. Men det får jag göra en annan gång.
Mitt jobb är att se till att ”kunderna” får sina köpta tjänster. En kund är för mig, i min värld, är en individ som köper en vara eller en tjänst av en producent eller tjänsteutövare. Utgår jag från det måste det vara den korrekta beskrivningen på vad mitt arbete innebär, att jag ska se till att ”kunderna” får vad de köper och/eller betalar för, eller?
De tjänster som jag utför i mitt arbete blir till underlag för statistik. Den statistiken samlas in för att våra chefer och andra inom den kommunala organisationen ska kunna göra en beräkning av budget för omsorg av äldre. Det är även bland mina arbetsuppgifter och i min arbetsvardag som det sparas på faktiska kostnader när tiderna blir sämre. Att de äldre blir fler och fler och lever allt längre gör att den offentliga budget som ska täcka kostnaderna för detta ökar. Det är sådant vi läser om och hör på nyheterna ofta. Det innebär så klart ökade kostnader för kommunerna. Kostnader som måste pressas ner för att skatteintäkterna ska räcka till. Ord som effektivitet är bra ur ekonomisk synvinkel.
Vad gör då en sådan som jag när jag arbetar?
Jo, den korta beskrivningen är att jag sitter i en bil som bekostas av kommunen och åker från den ena adressen till den andra nattetid. På varje stopp jag gör utför jag arbetsuppgifter som ”kunderna” betalar för och har rätt till att få enligt lag. Jag börjar mitt nattpass kvart i nio eller nio och slutar morgonen efter kvart i sju eller sju. För tillfället har vi cirka 40 besök att göra under en natt. När det tio timmar långa nattpasset är slut kan det ibland närma sig 50 besök eller fler. Det beror på att antalet besök blir fler fler om det kommer många larm.
När jag började arbeta som semestervikarie i nattpatrullen i Kils kommun, 2021, var vi fem undersköterskor och vårdbiträden varje natt. Den här sommaren har en av oss tagits bort och vi har i stället blivit fyra. Detta trots att antalet besök per natt har blivit fler. Från och med den här sommaren, 2024, har vi många fler besök att utföra per person och natt. Sammanfattningsvis känner jag att jobbet har blivit mycket tyngre, både fysiskt och mentalt. Det gör att det är betydligt stressigare nu än det var 2021. Det är så stressigt att jag troligen fått stressbesvär med min mage. Om det är så eller inte är i skrivande stund under utredning hos vårdcentralen. Vi får se vad de kan konstatera.
Det ska sägas också att den arbetssituation vi har nu har fått flera av oss att känna oss ”avtrubbade”. Att stressa och må dåligt för att vi inte riktigt hinner med gör att vi till slut utvecklar vårt psykologiska försvar. Vi skyddar oss helt enkelt mot skuldkänslor och sorg över att inte hinna med genom att bli apatiska. Nu lät det väldigt drastiskt. Jag vet att vi alla gör så gott vi kan och att ingen av oss saknar empatisk förmåga. Men visst känner jag att jag har blivit duktig på att ”klippa av” när någon av våra ”kunder” vill hålla oss kvar lite till för att prata lite. Det är ju ofta på natten som ångesten och den psykiska ohälsan gör sig påmind hos dem vi besöker.
Dubbelpass
Igår, fredag 1 november 2024, tog jag sovmorgon eftersom jag jag hade tre nätter framför mig. Det blir aldrig tillräckligt med sömn mellan nätterna och just helgerna arbetar vi tre nätter i rad. Vid fem-sex på eftermiddagen kan jag logga in i min jobbmobil och se hur planeringen ser ut inför helgen. Något jag gärna gör eftersom det ger mig tid att förbereda mig mentalt för vad som eventuellt väntar.
Jag såg att jag skulle gå ”dubbelpasset” första natten, fredag till lördag. Det innebär att jag och en kollega tar hand om alla tyngre besök där det krävs att vi är två på besöken. Detta pass innebär även att vi har larmtelefonen och får ta emot larmen under natten. När jag skriver ”tyngre besök” så handlar det om personer som har inkontinensskydd som behöver bytas i sängen eller om personer som behöver hjälp upp ur sängen för att gå på toaletten, alternativt en ”toaspann” vid sängen.
Många ”toabesök” av det här slaget är så kallade fasta besök. Det betyder att de är planerade tidsmässigt under nattpasset. I min jobbmobil ser jag både namn och beräknad tid för besöket. Det är ofta väldigt tajt om tiden mellan besöken och det händer även att besök som är beräknade till en viss tid kan ta både längre och kortare tid. Kommer det larm också så måste vi åka på det innan nästa planerade besök.
Trygghetslarm
När någon trycker på sitt trygghetslarmgår det till ”larmcentralen”. Det är en tjänst som kommunen köper och där sitter personer som svarar när det larmar från någon av kommunens ”kunder”. När de har haft kontakt med ”kunden” som larmat och fått veta vad det är denne behöver hjälp med skickar de ut ett sms till vår larmtelefon. Oftast står det nog ”toaletten”. Men det kan handla om precis vad som helst från att någon är törstig till att en fjärrkontroll eller mobiltelefon har ramlat i golvet så att ”kunden” inte når den. Ja precis vad som helst egentligen.
Sedan finns det även ”tysta larm” när larmcentralen inte har fått kontakt. Då blir det oftast lite mer bråttom för oss att ta oss dit eftersom det kan betyda att någon ramlat. Alla med trygghetslarm har en dosa med högtalare som larmcentralen kan prata med ”kunden” genom. Men det är inte alltid den kommunikationen fungerar. När det inte står i larmet vad ”kunden” vill ha hjälp med kan det betyda att vederbörande hör dåligt och inte svarar när larmcentralen frågar vad som hänt och vad ”kunden” behöver hjälp med.
93 oplanerade minuter
Igår fick vi ett larm från en för oss okänd ”kund” där det stod att denne hade ”ramlat”. Det stod även att skadeläget var oklart (om jag minns rätt nu). När det kommer ett sådant larm är det givetvis bråttom eftersom det kan betyda att vi behöver tillkalla sköterska eller i vissa fall ambulans.
Det finns en mobil lift som är bra att ha med sig när någon har ramlat. Den går att montera ihop och sedan resa upp personen som ramlat till sittande ställning. Därifrån är det sedan lättare att förflytta personen till en stol eller liknande. Det är en mycket praktisk apparat och den hämtade vi först innan vi åkte till den okända ”kundens” adress. Namn och adress står alltid i larmen som vi får från larmcentralen.
En sådan lift som i klippet ovan har vi tillgång till när när någon av våra ”kunder” har ramlat och behöver hjälp upp. När den är laddad och inte behöver lagas är den jättebra att ha.
Alla som har trygghetslarm, även de som inte normalt har hemtjänst, bara larm, går att söka upp i ett system som finns i våra mobiltelefoner. På det viset vi vet vem vi ska åka till när vi fått ett larm. I larmet står namn, adress och eventuell anledning till att ”kunden” larmat. Alla våra ”kunder” har digitalt lås på sina ytterdörrar som vi kan låsa upp med mobiltelefonen. Ett system som faktiskt fungerar för det mesta även om det givetvis krånglar ibland, som all tekning brukar göra.
När vi kom till den givna adressen låste vi upp dörren med mobiltelefonen och då hörde vi rop från ett rum längre in i huset. Det första vi måste göra, innan vi försöker hjälpa någon upp är att förvissa oss om att vederbörande inte har skadat sig allt för mycket. Om det har skett så får personen ligga kvar i väntan på ambulans. Men i det här fallet var det ingen sådan skada dock gjorde vi bedömningen att det var bäst att ringa vår nattsjuksköterska för råd.
Sköterskan rådde oss att tillkalla ambulansen för att den i sin tur skulle göra en bedömning av skadeläget. Vi ringde 112 och ambulansen skulle komma efter 15 minuter fick vi besked om.
Varje nattpass börjar med flera planerade besök hos ”kunder” där tiden är viktig. Flera vill till exempel gå och lägga sig efter att kvällspersonalen har gått hem vid 21. Några besök gör vi hos ”kunder” som ska ha kvällsmedicin vissa tider under sen kväll. Den här kvällen, starten på nattpasset, fick vi prioritera och skjuta fram de planerade besöken och invänta ambulansen i stället. När ambulansen kom tog det ytterligare tid innan vi kunde lämna adressen. Anledningarna till att det tog tid skriver jag inte om här eftersom det är sekretess. Det hör heller inte till min berättelse eftersom det jag vill berätta om är hur det kan gå till en natt på mitt arbete i nattpatrullen i Kil.
För oss, mig och min kollega, hade hela det här besöket inklusive ambulansen till slut tagit 93 minuter av vår tid. Dessa 93 minuter finns inte inlagt i vår planering så när vi äntligen kunde åka till nästa besök var vi nästan två timmar efter i tid. Det kom det två larm från andra ”kunder” under dessa 93 minuter. Ingen mer som hade ramlat men en som undrade varför dennes besök dröjde och en som ville ha hjälp att gå och lägga sig.
Försöker hjälpas åt
När det blir sådana här händelser försöker vi alltid hjälpas åt. Vi är ju numera fyra som arbetar på natten. En som numera åker ut på landsbygden ensam. Tidigare var vi alltid två på landsbygden. Den fjärde personen har vad vi kallar ”singelbesök” i sin planering. Det innebär att de besök som den personen gör går att utföra ensam. När det nu var vi, som gör dubbelbesök, som hade hamnat i tidsnöd var det inte så många besök som vi kunde delegera till våra kollegor. När kollegan som hade landsbygdsturen, eller ”uteturen” som vi kallar den, kom tillbaka till tätorten så ställde nattsköterskan upp och gjorde några av våra dubbelbesök tillsammans med kollegan som körde utetur.
Tack vare vårt larmbesök där vi fick kalla på ambulansen så var vi ändå hopplöst efter i planeringen. Detta trots den hjälp vi fick av våra kollegor. Resten av natten fick vi därför hela tiden prioritera de viktigaste besöken och skjuta upp de besök vi hade hos ”kunder” som vi visste kunde klara sig ändå. De vi valde bort var de vi visste kunde larma om det var något akut de ville ha hjälp med. När morgonen började komma och tiden för dagpersonalens första besök närmade sig blev det till slut flera besök som vi fick lämna över till dem.
Förutom att våra besök hos ”kunderna” så ska vi rapportera skriftligt varje gång när någon har ramlat. Det ska lämnas tre olika rapporter per fall på två olika ställen i vårt interna system. Om vi inte hinner med besök under natten är vi även ålagda att skriva så kallade avvikelserapporter. Den här natten, fredag till lördag, blev det tre fallrapporter eftersom det första fallet som jag beskrivit ovan följdes av ytterligare två till. Det blev även fem avvikelserapporter för de planerade besök som inte blev av. Jag tror att det var fem, eller möjligen sex avvikelserapporter som vi fick skriva innan vi fick åka hem.
Sammanlagt så tog det administrativa arbetet med rapporterna i runda tal en timma att utföra. Då var vi två personer som hade varsin dator. Men ibland när vi ska göra det här arbetet händer det att vi får vänta på tillgång till dator, eller att vi bara har en dator att tillgå. Då kan det ta ännu mer tid innan vi får åka hem. Denna lördagsmorgon blev det en timmes övertid för mig och en timme och en kvart för min kollega som skulle ha slutat en kvart före mig.
I natt har jag en singeltur i tätorten och söndag till måndag natt ska jag ha uteturen. Vi får se hur det går, om det blir mer övertid..?
Ja men visst är det så? Alla andra, de där som klarar av att ha ett perfekt liv. Visst verkar de ha det så enkelt?
Utan att anstränga sig verkar de kunna fixa ett välstädat hem, välartade barn och en fantastisk karriär. Dessutom är de snyggt klädda och smala och vältränade. Men hur gör de?
…fast när jag tänker efter, hur många känner jag som passar in på ovanstående beskrivning? Jag hörde nyss på radion att alla är perfekta tills man lär känna dem. Det är nog så det är så jag behöver inte deppa för att jag inte hinner med allt som skulle gjort mitt liv perfekt.
När jag blir rik ska jag också ha RUT-avdrag till exempel. Jag hängde tvätt och tog hand om disken förut och då stod jag och tänkte på detta. Jag har mitt kontor här hemma men jag hinner inte städa så som jag skulle vilja och Tommy tar hand om veckostädningen.
Men vad jag också skulle vilja göra är att betala någon för att städa bakom alla möbler, damma alla hyllor, inte bara de som syns. Plocka ur alla skåp och garderober och torka ur där och för att putsa fönster… allt det där som inte ingår i veckostädning.
