…för dina medmänniskor och folk i allmänhet, har du det? Hela tiden och alltid?
Själv tvivlar jag då och då på mitt omdöme och känner mig godtrogen som väljer att tro gott om folk omkring mig och människor i allmänhet.
Inget är svart eller vitt och vi människor är inte goda eller onda, vi är både och. Det beror helt enkelt på hur bra vi är på att själva hantera olika situationer omkring oss.
Ibland fegar vi ur och gör något som andra kan uppfatta som ont uppsåt i stället för att ta tjuren vid hornen och vara ärliga och säga som det är.
Ibland döljer vi sanningen för någon för att det kan kännas svårt att hantera en konfrontation eller för att vi helt enkelt är för svaga för att orka stå för vad vi tycker och vad vi vill.
Hur vi än vänder kappan så är det svåra alltid det rätta, sanning och ärlighet är det som ger bäst ringar på vattenytan. Lögn, feghet och svek gör att andra människor uppfattar den som inte är ärlig som en ond människa eller i alla fall en människa som gör onda handlingar.
En vän till mig säger att ondskan inte finns. Men så ser inte jag på saken. Jag anser att vi som individer kan välja väg. Vi kan ofta förutse konsekvenserna av vårt handlande och gör vi det och tänker in våra medmänniskor i de konsekvenserna så anser jag att vi kan välja. Vi kan vara onda och vi kan vara goda.
För mig är det goda sådant som ärlighet, omtanke och lyhördhet.
Ondska är egoism, feghet, ansvarslöshet och en överdriven misstänksamhet och misstro mot andra människor.
När jag tvivlar på mitt omdöme, när jag märker att något försiggår bakom min rygg som egentligen har med mig att göra. Ja då är det inte lätt att envist hålla fast vid att människor i grund och botten är goda. Jag vet!
Men då försöker jag alltid påminna mig om att det jag väljer att göra åt saken får ringar på vattenytan, påverkar andra i min omgivning alltså. Visar jag misstro och ställer någon mot väggen för att få veta så skapar inte det några positiva vibbar direkt.
Tror jag att någon konspirerar mot mig och försöker spela schack med min person för att själv nå framgång så gäller det att se till att komma helskinnad ur detta själv. Att inte bli den som får ta smällen men samtidigt inte hämnas eller ge igen.
Nej ärligheten håller jag högt och den ska baseras på magkänsla och känsla för rätt och fel i ett större perspektiv än kring den egna personen… Det gäller alltså att tänka utanför den egna lilla boxen först innan jag agerar!
Hur tänker du…?
Trots att jag försöker göra rätt så gott jag kan och förhålla mig till det jag får veta och höra på ett så bra sätt som möjligt så VET jag att det finns de som anser att jag är en ond människa. En egoist som vet hur man utnyttjar andra eller bara kör med andra för att få dem dit jag vill.
Trots att jag försöker motverka detta och tidvis lägger JÄTTEMYCKET energi på att vända den synen på mig, så har de som tycker detta redan bestämt sig. Jag ÄR den som bär hundhuvudet, det ÄR mitt fel när det inte blir som de vill.
Ja, jag vet… jag ska inte lägga energi på energitjuvar. Jag har hört det till leda tycker jag ibland. Men snälla du som envisas med att säga så till mig. Försök förstå att det inte är så lätt när de hela tiden finns i närheten. Särskilt inte vid de tillfällen jag tvingas ha dem nära inpå mig, då jag bara inte KAN undvika dem…
Det finns tillfällen då jag helt enkelt inte har något annat val än att befinna mig under samma tak och det finns de som befinner sig i energitjuvarnas kölvatten också och dem kan jag ALDRIG undvika om jag inte bryter upp och byter identitet…
Kanske skulle energitjuvarna bli glada då om jag gjorde det? Om de lyckades driva bort mig så de slipper mig…?
Det kanske är så ibland att vi gör vissa människor till energitjuvar också fast de inte är det. Det kanske bara är fantasin och den bristande tilltron och tilliten till medmänniskorna som spelar oss spratt…?
Jag vill i alla fall tro det när det känns alltför tungt att vara jag…
