…det är min åsikt i alla fall!
Bild: AI-genererad av mig, Cicci Wik
Ja, det kanske vore en ekonomiskt fördelaktig lagändring att införa ättestupan igen? Idag pratade en sjuksköterska på radio. Hon ifrågasatte patientsäkerheten när det inte finns personal som kan täcka upp och ta hand om allt som finns att ta hand om.
I nattpatrullen i Kil har neddragningar skett och numera är vi fyra som arbetar på natten i stället för fem. Visst, det förändras hela tiden, antalet som behöver ha besök på natten varierar. Men det måste finnas marginaler så att vi klarar av fler larm också. Ibland är det få som trycker på sin larmknapp och ibland kan det vara hur många som helst.
Som patient i sjukvården är det ju också så att man ibland får en känsla av att man helst inte ska ligga samhället och skattekontot till last. Jag har diabetes typ 2 och besöker sjukvården regelbundet på grund av detta. Nästa läkarbesök för min del kommer till exempel att bli ett ”administrativt” sådant. Det betyder att jag kommer att få en kallelse till provtagning. Om resultatet på denna visar sig vara okej så blir det ingen fysisk träff med läkare, vilket alltså då blir ett administrativt läkarbesök.
Dessutom står det helt plötsligt att min veckospruta, Ozempic, inte längre ingår i högkostnadsskyddet. Jag har tagit den en gång i veckan sedan 2021. Varje spruta innehåller fyra doser så en gång i månaden måste jag ha en ny spruta om jag ska fortsätta med denna. Nu får jag betala hela kostnaden själv och det kommer att bli dyrt för mig eftersom en spruta kostar cirka tusenlappen. Hur det kommer att gå får vi se. Jag har för liten inkomst för svindyra utgifter… Jo, som varje smart person med högerpolitisk åsikt så kan jag så klart byta jobb och få mer i lön. Det är ju mitt eget fel att jag är och alltid har varit låginkomsttagare. Eller…?
Som sagt, ättestupan nästa!? Vi kan ju ta med alla som inte lyckas göra karriär och spara en årslön på banken också så behöver vi inte ha så stor skattefinansierad offentlig sektor. Färre äldre, sjuka och fattiga är ju en finansiellt sett mycket bättre förutsättning för samhället. Eller…?
Jag fyller 60 nästa gång jag fyller år. Sambon fyller 69. Framtiden…? Ja, den som överlever får se.
Arbetet Nyheterna Måndag 23/6 1997
Min skatt får inte bli en del av vinst på omsorgen av andra människor, skriver Cicci Johansson, vårdbiträde på Landalahus och motsätter sig planerna på privatisering av verksamheten. Hon betecknar en utförsäljning som omoralisk.
Jag har en tjänst som vårdbiträde på natten på Landalahus, Morkullan. Mina arbetskamrater och jag är upprörda över den situation som råder där nu. Eftersom man anser att man kan skära ner stadsdelens kostnader för äldreomsorgen betydligt genom att lägga ut Landalahus på entreprenad så kommer detta att eventuellt ske vid årsskiftet -97 – 98. Beslut skall tas i SDN 17/6, alltså ”om man skall ge förvaltningschefen i uppdrag att arbeta fram underlag för en upphandling av Landalahus”.
På ett möte som personal, föreståndare, facket, och tjänstemän hade 4/6 – 97 sa SDF-chefen Lasse Järvsén att kvaliteten på omsorgen inte kommer att påverkas av detta. Men hur kan då detta stämma? Ökas belastningen på personalen ytterligare (det har redan skett en ökning i och med de besparingar som redan i dagens läge genomförts) kommer det inte att kunna bli samma kvalitet. På alla enheter inom huset har det förekommit att den psykiska arbetsmiljön har försämrats betydligt på ett sådant sätt att det omöjligen går att säga att det råder samma kvalitet i dag som det gjorde vid Morkullans öppnande 1993. Sedan dess har kvaliteten på arbetsmiljön stadigt försämrats i takt med alla besparingar.
Det är en självklarhet att om personalen mår dåligt så går det ut över de gamla på ett eller annat sätt. Vårt jobb är att ta hand om människor som inte klarar att själva ta hand om sig. Det gör att man anstränger sig till det yttersta för att kunna göra detta innan man måste säga stopp, annars gör kroppen det åt en med magkatarr, ryggont eller andra psykosomatiska sjukdomar. Om Lasse Järvsén enbart talade om kvaliteten på omsorgen utan att ta hänsyn till personalens situation så kan man kanske säga att kvaliteten kommer att hålla en godtagbar nivå med en än lägre budget. Det beror på att vi som vårdbiträden får lov att tänja ut oss ännu lite mer för ingen av oss vill ju att de gamla ska drabbas. Men betalningen som vi får stå för är att våra kroppar inte orkar, att vi får dras med ständigt dåligt samvete för allt vi inte hinner med, att vår psykiska arbetsmiljö kort sagt så småningom kommer att nå den gräns då det definitivt inte längre är frågan om samma kvalitet på omsorgen.
En kollega läste upp ett brev hon skrivit på mötet som hon fick rungande applåder över, det var skrivet från hjärtat och det speglade vilken frustration som redan i dagens läge råder. Hur skall det då bli med en privat arbetsgivare, eller med ännu lägre budget?
Nu skall man alltså driva samma verksamhet med mindre medel och ändå upprätthålla kvaliteten. Frågan som jag ställde till Lasse Järvsén blev aldrig besvarad egentligen, skillnaden rent praktiskt i kostnader var ligger den? Om det med upp emot 25% skillnad, eller var skillnaden nu hamnar i mindre kostnader, skall upprätthållas en godtagbar kvalitet på omsorgen måste det rimligen ligga en differens någon annanstans. Det fick jag inget svar på vid mötet. Lasse Järvsén svarade i stället med att jämföra med Malmö där man lyckats hålla samma kvalitet trots mindre medel. I ett TV-program för ett tag sedan var det en ur personalen på ett privat boende för äldre i just Malmö, som kritiserade sin arbetsplats på avgörande punkter ur kvalitetshänsyn. Hon blev av den privata arbetsgivaren stämplad som illojal. Möjligen var hon illojal mot arbetsgivaren men hon var definitivt lojal mot de gamla. Var ska lojaliten ligga? Om man anser att de gamla inte får en värdig ålderdom skall man då vara lojal mot arbetsgivaren i första rummet och visa sådana som Lasse Järvsén som kommer på studiebesök de fina bitarna ur kakan eller skall man med risk för uppsägning säga som det verkligen är?
Dessutom studerade jag Lasse Järvsén när min kollega läste upp brevet, han vet nog vem som har rätt egentligen. Människor är inga produktenheter som skall komponeras ihop i en budget som skall hålla en viss gräns. Det ekonomiskt ensidiga tänkandet i världen i stort tvingar fram en sådan här situation i det lilla. Människovärde, demokrati och medmänsklighet får stryka på foten för att behaga ekonomin! Tjänstemän inom kommuner och andra offentliga apparater har större makt i dagens läge än de folkvalda representanterna i politiken. Tjänstemännen har ofta en ekonomiutbildning i ryggen som säger dem hur de skall handla eller så har de större erfarenhet än politikerna att ”läsa” omvärlden. Detta gör dem till vinnare i dagens samhälle. För att få behålla jobbet är de beredda att gå långt med sina besparingar. Gamla människor som bor i äldreomsorg har små eller inga möjligheter att försvara sina intressen, vem skall göra det åt dem om inte vi som arbetar åt dem skall, får eller kan göra det? Men vi får allt mindre att säga till om så snart är det ekonomiska bedömningar som dominerar totalt. Så vad har personal, politiker, och de som behöver samhällets tjänster egentligen för makt? När vinstintressen skall ligga till grund för mänskliga behov vart är världen på väg? Kan man inte rationalisera bort förvaltningar i första hand och verksamheter i andra hand? Om man kan göra affärer på mänsklig svaghet så har moralen försvunnit, det är därför jag vill betala för samhällets tjänster när jag betalar skatt inte låta en del av min skatt bli vinst på omsorgen av andra människor!
Vänliga hälsningar
Cicci Johansson vårdbiträde nattetid på Morkullan, Landalahus
( Den nyare delen av Landalahus kallas Morkullan, det är ålderdomshemmen och gruppbostäderna bland annat som startade i Socialhögskolans gamla lokaler i Landalahus nedre del.)