Nutid bakgrund och rötter
Idag är det ingen vanlig dag för idag är det Benjamins födelsedag! Denna lilla goa kille valde min mammas födelsedag som sin födelsedag. Jo, så är det! Så idag är det Benjamins femårsdag och om mamma hade varit i livet hade hon fyllt 84 år idag, samma dag.
…nyss. Närmare bestämt den 18 januari 2026 alltså. 🙂 Men nu först, 25 januari, är den färdig. Hyllningsfilmen med några av alla foton jag har på honom. Jag har tonsatt bildspelet med några varianter med text och musik som jag fick hjälp att skapa av AI. Tänk vad hen kan den där AI!! 🙂
Min mormor spelade en avgörande roll i vem jag blev som vuxen människa.
Det förstod jag egentligen för många år sedan, redan som ung faktiskt.
Hon fanns alltid där. Hon tog hand om mig och mina småsyskon när vi var små efter mammas och pappas skilsmässa. Jag var bara sex år, min syster tre och min bror ett när våra föräldrar skildes. 1971 flyttade vi till Herrhagen i Karlstad. Mormor var ofta hos oss och det blev mer ofta efter att mamma blev njursjuk 1975. Jullov, sportlov, påsklov och sommarlov spenderade jag ofta med mormor. På vintern i Långedrag och på sommaren i Duvnäs, Borlänge.
Vem var mormor?
Hon föddes i Borlänge, i Dalarna och hon var dotter till Hilda och Erik Dahlberg. Hon hade en lillebror som hette Börje. Hilda hade en syster som hette Judith men jag vet egentligen inte så mycket mer om hennes sida av släkten.
Pappa Erik var andre son till en storbonde i Linghed, Svärsjö, mellan Borlänge och Falun. Hans storebror tog över gården och själv blev han så småningom en av de första socialdemokratiska riksdagsmännen. Innan dess var han kommunpolitiker i Borlänge och han var med och startade upp en avdelning inom IOGT innan han hamnade i Stockholm. Där var han en av de som röstade för kvinnlig rösträtt.
Erik köpte en tomt i Duvnäs, Borlänge, när mormor var liten. Där byggdes först en liten stuga som sedan byggdes på och till många gånger genom åren. Det kom till två härbren också på tomten. Mormor drev Pensionat Duvnäs tillsammans med mamma Hilda när hon träffade min morfar, Harry Lindahl som hon gifte sig med. De fick sex barn. Men deras förstfödde gick bort bara åtta, eller nio år, gammal.
Harry kom från Getebergsäng i Göteborg. Han växte upp under ganska svåra förhållanden har jag förstått, troligen ensam med sina syskon och sin mor. Som vuxen började han sin yrkeskarriär i hamnen på varven. Småningom arbetade han även som sjöman under kriget. På vägen mötte han Jesus, som han beskriver det i sin bok. En bok som heter ”En moders bön”.
Därefter blev han pastor i pingströrelsen och vad jag fick höra när jag var lite så var han god vän med Levi Petrus. Morfar Harry målade även tavlor och blev erkänd konstnär. Själv äger jag några av hans verk.
Tro och människosyn
Om jag ska beskriva min bild av mormor så skulle jag säga att hon var framför allt en hårt arbetande kvinna som alltid satte andras väl och ve i första rummet. På samma gång hade hon en stor portion integritet och ville inte gärna prata om sig själv och sitt förflutna. Det var många gånger som jag försökte fråga om hennes släktingar. Då svarade hon undvikande och gick sin väg. Varför vet jag egentligen inte.
Varje kväll, när mormor hade gått och lagt sig, bad hon för var och en av oss. Man hörde hennes röst högt och tydligt inifrån sängkammaren.
– Gud välsigne lilla Cecilia. Gud välsigne lilla Gull. Gud välsigne lilla Christer. Gud välsigne lilla Madeleine.
…och så vidare tills hon hade bett för alla.
Mamma sa ofta att hon försökte indoktrinera oss barn och mig i synnerhet kanske. Jag var äldst i min syskonskara. Jag fick åka på läger med pingstkyrkan och jag gick på kyrkans barntimmar i både Karlstad och i Göteborg på loven. Det gav mig en viktig ingrediens i mitt sätt att se på mina medmänniskor. Allas lika värde. Att alla har något gott i sig, även de som begår onda handlingar. Men framför allt var det nog budskapet att kärleken är störst som satte sig hos mig. Någon religiös person har jag inte blivit. Men jag är ingen ateist. Mamma sa alltid att hon var ”privatreligiös”. Det är ett bra ord. Min tro är min sak. Så är det för mig också och jag har aldrig känt mig hemma i en församling. Jag går min egen väg helt enkelt och för mig räcker det.
Väskryckningen
På 80-talet flyttade vi från Värmland till Långedrag. Till mammas föräldrahem och hem till mormor. Mormor flyttade upp i två små rum på andra våningen och vi bodde i resten av huset. Jag bodde till att börja med i två likadana rum som mormor på andra våningen. Det var en kallvind där uppe med en varm toalett, ett varmt kök och två rum i vardera gavel.
Mormor tog spårvagnen in till Smyrnakyrkan där hon deltog i gudstjänster och annat och en dag när hon klev av spårvagnen på Långedrags hållplats steg två killar i nedre tonåren av samtidigt. Mormor hade begynnande Parkinsons sjukdom och hade börjat gå lätt framåtlutat och rätt så sakta. Tonårskillarna kom ikapp mormor och ryckte hennes handväska ifrån henne. Vad jag minns så tror jag att hon ramlade omkull men kunde ta sig upp och hem. Polisen kontaktades och de lyckades hitta killarna och mormors handväska.
Hon hade sina glasögon i sin handväska och inte mer än 15 kronor eller så i sin plånbok som också låg i väskan. Mormors handväska var en sådan där i skinn med två handtag upptill och en öppning i metall som man knäppte upp med en knapp.
Man skulle kunna tro att mormor blev arg. Men icke. Hon blev ledsen och bekymrad över de två pojkarna, hur de hade det med sig själva. Så var min mormor. Hon fällde nog en och annan tår också för de två pojkarna och jag kan tänka mig att de fick vara med i hennes kvällsböner från den dagen.
Men det som jag minns allra bäst från den här händelsen var att en av de här grabbarna kom på besök en dag i sällskap med sin mamma. De hade blivit hembjudna till mormor på kaffe, saft och wienerbröd. Mormor ville prata med pojkarna och den ena kom alltså på besök. Exakt vad de pratade om vet jag inte. Men jag minns hur de gick upp för trappan och in till mormor. Jag hörde dem sitta där inne och prata, men orden hörde jag aldrig.
Vad som däremot satte spår hos mig var mormors förhållningssätt till de här båda grabbarna. Hon såg dem som offer för sina egna onda handlingar. Inte som onda. Den människosynen gav hon till mig. Så ser jag också mina medmänniskor idag. Så mammas oro för indoktrinering i gudstron var inte berättigad men hon gav mig en människosyn som jag känner är helt rätt för mig. Tack mormor!
Idag fick jag veta att en närstående till en av mina närstående har vandrat vidare. Lugnt och stilla under natten till idag. Vissa människor lämnar en oberörd. Som om man helt enkelt inte har något gemensamt. Så var det med den här personen för min del, men det finns ändå en del minnen från förr.
Min egen relation till henne, för det var en hon, var alltså i stort sett ingen. När vi var på samma ställe kändes hon alltid som om hon var på minst en armlängds avstånd från mig. Vi kom aldrig närmre varandra i alla fall. Kanske fanns det någon sorts relation när jag var barn, eller tonåring. Men den lämnade inga spår i mitt vuxna minne i så fall.
Jag tänker däremot ofta på att de minnen som satt djupast spår hos mig när det gäller min biologiska far ofta handlar om alkohol. Saker som jag upplevde som barn när jag var hos honom är det jag menar då. Saker som barn egentligen inte ska behöva uppleva alls, sådant är det jag minns tydligast när jag tänker på honom.
Så sett var det ändå tur för mig att mina föräldrar skildes och att jag fick växa upp med min mamma. Hennes relation till alkohol var obefintlig när vi barn var närvarande. Hon kunde på sin höjd ta ett glas rött vin och det räckte för att hon skulle bli fnissig. Mer än så har jag inget som helst minne av att hon tagit när jag var barn.
Pappa däremot har varit rejält berusad vid de tillfällen jag minns bäst från barndomen. Ibland undrar jag vad han skulle sagt om jag hade pratat med honom om detta. Men jag hade ju egentligen ingen relation att prata om med honom heller i vuxen ålder. Han var inte lätt att få träffa heller om man ville. Nej, jag brukade skämtsamt säga att man fick be om audiens om man ville träffa honom. Så var det.
Det var mycket han gjorde som var tveksamt. Mamma sa aldrig ett ont ord om honom under alla år. Men under de tillfällen jag faktiskt träffade och umgicks med min pappa kunde han bre på och använda ett språkbruk som jag aldrig skulle ta i min mun när han beskrev min mamma. Under mina sista tonår hade mamma sambo, men inte en enda gång under alla år fram tills dess var det någon som bodde ihop med oss. Jim, som sambon hette, var ju ingen som pappa kände. Ändå kunde han vräka ur sig allt möjligt om mamma och honom…
Ja ja… Jag är hur som helst mycket tacksam över att jag slapp växa upp med min pappa i en papparoll.
Jo, jag tyckte om min pappa trots allt. Det gjorde jag. Han hade humor och det blev alltid mycket skratt. Han hade trots allt ett varmt hjärta också även om det ibland kunde verka som om han bara var arg och bitter. Han hade också idéer och en vilja och tro på att han kunde lyckas med dem. Vilket varade ett tag innan allt gick åt skogen…
Trots att det var som det var och blev som det blev så har jag hittat en balans i hur jag förhåller mig till min pappa. Jag har varit fruktansvärt arg på honom. Framför allt för att han en gång påstod att jag skulle ha en annan pappa och att bara mina två småsyskon var hans. Detta var jag arg över i större delen av mitt vuxna liv.
För några år sedan gjorde jag ett DNA-test. Ett sådant man kan skicka till släktforskning. Sedan dess har jag förstått att pappa ljög. Den första jag fick en träff på från DNA-registret var min faster, hans syster. Så ja, pappa snackade bullshit som vanligt!
Nu har jag förlåtit honom och det gjorde jag faktiskt flera år innan han gick bort. Förlåtelsen han fick handlade inte enbart om dumheterna han sa om huruvida han var min biologiska far eller inte, det handlade om sättet han hade betett sig mot mig på många andra sätt också.
Jag slutade vara arg någon gång efter 2003 då jag flyttade till Värmland igen. För jag bodde här när det kom ett mejl från honom utan text i själva mejlet. Men i ämnesraden stod orden; ”Jag kunde ha varit en bättre pappa och morfar”.
De orden gjorde att jag kunde släppa allt dumt han gjort och sagt. Han blev förlåten där och då, när jag läste dessa ord.
Samma år som pappa gick bort, 2022, gratulerade han mig på min födelsedag. Det brukade han göra. För det mesta ringde han men ibland skrev han på Messenger också. Den här gången skrev han till mig och han kallade mig ”pappas flicka”. Det kändes också bra så klart. Så även om han inte ville ses när jag ville så hade vi ändå kontakt då och då på Messenger.
Han skrev att min förlossning var den enda han varit med på. Fast jag undrar jag det jag… Fick man vara med som pappa på den tiden?
Det finns många fler minnen förknippade med både pappa och hon som gick bort. Jo, okej, jag får väl avslöja att det var min pappas andra fru som gick bort i natt. De var gifta många fler år än mina föräldrar och även om de var skilda de sista åren av sina liv så var de fortfarande ett par. Pappa bodde inte så långt från henne och jag är ganska säker på att han besökte henne så ofta han orkade och kunde.
Han pratade med mig om att de hade bott grannar som barn och att hon var meningen i hans liv. Det fanns mycket kärlek i de orden. Men jag vet ju också att han inte var någon lätt person att tas med så jag är även ganska övertygad om att han gjorde henne ont också under alla dessa år.
Mina tankar går hur som helst till hennes barn som förlorat sin mamma i natt. Jag vet ju hur det känns och det gör det, känns alltså. Många starka känslor blir det. Många tankar blir det också. På gott och ont. Så jag skickar cyberkramar till er alla fem!
Det kändes ju faktiskt för mig när jag fick veta att pappa hade gått bort. Så blev det trots att jag brukar säga att jag aldrig haft en ”pappa”. Men någon sorts relation hade jag ju i alla fall till mannen som var min biologiska far. Men nu, så här sent i livet kan jag inte säga att jag hade någon relation till hans andra fru, i alla fall ingen närmare. Men minnen väcker det ju att få veta att hon har somnat in.
På fotot som jag valde till det här inlägget är det min pappa, jag och mamma som syns. Jag är äldst av mina syskon och på den här bilden var våra föräldrar 23 år. Vilka ungdomar… 🙂
Tommy och jag träffades troligen första gången någon gång vintern 1978-79. Då var jag 13 och skulle fylla 14 och han var 22 och skulle fylla 23. Fram till att jag flyttade tillbaka till Göteborg, i mars 1980, var vi kompisar. Ibland hängde jag och mina kompisar hemma hos honom på helgerna. Han hade ofta sina polare där då och han spelade gitarr och vi sjöng med. Jag minns att de drack öl, men det blev aldrig stökigt där.
Det hände att Tommy ringde mig då och då, vardagsvis också. Då ville han att jag skulle komma och titta hur han hade möblerat om. Då och då följde jag även med till Karlstad och handlade. Vi var på ICA på Våxnäs bland annat. När han fick lön fyllde han kylen och skåpen i köket med öl och Bullens ”kôrv på bôrk”. Det gör han gärna än idag faktiskt…. 🙂
1982 var jag ledsen och deppad efter att min dåvarande pojkvän i Göteborg hade gjort slut. För att dämpa min sorg och för att komma bort lite åkte jag till Forshaga. Tanken var först att jag skulle bo hos min tjejkompis, men hon var inte hemma. Så då ringde jag Tommy och frågade om jag fick bo hos honom några dagar. Den gången var vi bara vänner, inget mer, även om det fanns en del ”vibrationer”… Vibrationer som han skrev om i ett brev till mig några år senare och brevet har jag kvar. Vi höll kontakten med brev efter det besöket fram till 1985. Jag har faktiskt många av breven kvar. Varje år har jag antecknat Tommys födelsedag 18 januari i årets alamnacka. Han fanns liksom alltid där på något sätt även om vi inte sågs på så många år.
De intryck han gjorde på mig när jag var 13-14 satt kvar under alla år. Bland annat var det hans engagerade sätt att berätta om händelserna i Ådalen som gjorde intryck. Det var även Tommy som introducerade mig i visans värld. Dan Andersson, Fred Åkerström… Cornelis, Ted Gärdestad och många fler… Visor har ända sedan dess legat mig varmt om hjärtat.
Men det var inte förrän år 2002 som vi sågs igen. Min äldste son skulle leta reda på sin dagiskompis Ivars adress. Han ville skriva ett brev på papper, stoppa i ett kuvert och lägga i brevlådan. Vi satte oss vid datorn och sökte på eniro.se och vi fann Ivars föräldrar där. Han bodde då i Strömstad. När vi hade skrivit upp hans adress frågade sonen mig om inte jag kände någon mer vi kunde leta efter… Gissa vem jag först kom och tänka på…? Jodå, Tommy Svensson i Forshaga. 🙂
Det visade sig att hans namn stod ensamt på en adress i Forshaga. Jag drog slutsatsen att han hade separerat eftersom jag visste att han haft sällskap tidigare. Sagt och gjort, jag skrev också ett brev. Vi la på varsitt i brevlådan den där sommardagen i juni, jag och sonen.
När vi kom hem efter en semestervecka på Smögen hade Tommy ringt tre gånger. Jag ringde upp honom och vi pratade lääääääänge! Det slutade med att han bjöd han hem mig och mina söner. Vi reste till Forshaga, till Lingonstigen 5 och bodde där i en vecka. Under den veckan sa det inte klick mellan oss, det sa PANG! Så sa Tommy till alla som han fick chansen att berätta det för! 🙂
När han satt där ute på altanen med mig medan barnen kikade på oss genom altandörrens fönster sa han:
– Du Cicci, jag är rädd att jag har blivit kär i dig!
Jag minns den blandning av rädsla och lycka som jag hörde i hans röst när han sa de där orden. För visst är det stort att bli kär. Då var det ju även 27 mil mellan oss så det första året var vi särbos, eller iblandbos som Tommy kallade det.
Men den 15 juni 2003 blev vi sambos på Lingonstigen 5 i Forshaga. I hans hus. Sedan dess har jag bott här tillsammans med denna goa snälla och mysiga karl! Jag ångrar inte en sekund att jag valde Forshaga före Göteborg och Tommy före singellivet!
Visst har vi haft det motigt till och från. Särskilt under de första åren när vi skulle försöka få till någon sorts familjeliv. Men kärleken till Tommy är stark och den är en fast punkt att hålla sig till när det blåser. Så är det! Hur hårt det än har blåst till och från så har den alltid funnits där och det är jag glad för idag!
Gammal kärlek rostar aldrig sägs det och i mitt fall är det helt rätt! 🙂
2008 var vi ute och tågluffade. Då fick vi äntligen chansen att åka till den plats som vi bestämde att vi skulle förlova oss på, Fontana di Trevi i Rom.
Den 26 juli 2008 förlovade vi oss sittande på kanten till den berömda bassängen… <3
…jag skrev detta för ganska så länge sedan. Nu flyttar jag detta till min blogg. Så här var det och så här blev det…
När jag föddes var mina föräldrar gifta. När de skildes var jag 6 år, då hade jag två syskon, en bror och en syster. Båda yngre än mig, så jag är storasyster.
Min pappa gifte om sig när jag var 13 och när jag var 16, 1981, fick jag en lillebror till.
Min lille-lillebrors mamma hade fyra barn när hon träffade min pappa. Så min lille-lillebror har har många fler syskon än jag har!
Jag var gift när jag fick mina två söner. Men vi skilde oss och deras pappa gifte om sig och fick två nya bar. Nu har mina barn två yngre systrar.
Idag ser min närmaste familj ut så här: Tommy, goaste sambon. Han har fyra barn och jag har två. Allihop är vuxna nu.
– Tillsammans har vi sex, brukar han säga! 🙂
– Det ska f-n vara släktforskare om femtio år, brukar Tommy säga.