Créme de la Cicci

Kategori: Tyckt och tänkt

Sådant jag tycker å tänker och anser.

  • Snyfthistoria eller verklighet

    Jag arbetade som reporter för tidningen Värmlandsbygden från 2010 till september 2022. Ett reportage som satte spår hos mig i själen handlade om en man som flytt från Syrien i den stora flyktingvågen runt 2015.  

    När vi kom till flyktingförläggningen i Deje, en vän till mig och jag, fick vi först se hur mannen bodde. Byggnaden hade en gång i tiden varit äldreboende, men den hade dömts ut som det och de gamla hade för länge sedan flyttat. Rummet som mannen bodde i var ett normalstort rum som var fyllt till bredden av våningsängar. Det enda som fick plats utöver sängarna var en byrå. I det här rummet han bodde tillsammans med fem andra vuxna män. Troligen hade en enda äldre person bott här när det var äldreboende, men nu bodde det alltså 6 vuxna män på samma yta och där hade de bott i lite mer än ett år på det sättet.

    När vi började prata med mannen, vilket vi gjorde på knacklig engelska, så berättade han att han inte visste hur hans familj som var kvar i krigets Syrien hade det. De hade kontakt men det var väldigt sällan. Mannen berättade detta medan kroppsspråket sa hur ont det gjorde inom honom. Inte heller visste han var hans övriga familj och vänner befann sig eller om de fortfarande levde.

    Innan kriget hade han levt ett bra liv i Syrien. Han hade läst juridik i många år och sedan hade han fått jobb som jurist i en domstolsbyggnad i Aleppo. Där hade han hoppats få vara kvar några år och så småningom var det meningen att han skulle bli advokat. Men ödet ville annorlunda.

    En dag i juli eller i början av augusti 2014 när han kom till jobbet möttes han av kollegorna som sa att hela huset hade stängt. Det blev svårt att förstå, han hade ju bokat in besök med klienter den här dagen. Men det var bara att lämna allt. Mohamad visar hur människor gick med armarna över huvudet, som för att skydda sig om det skulle komma en bomb.
    – Det var hemskt, säger han.

    Den här mannen flydde undan kriget, något han aldrig skulle ha gjort om det inte hade hade blivit som det blev i Syrien. Han sa att han hade levt ett bra liv där. Den första tiden i Sverige blev en enda lång väntan. Han väntade på att få höra något från sin familj som var kvar i Syrien och han väntade på att Migrationsverket skulle ha tid att handlägga hans ärende så att han fick besked om hur det skulle bli. Om han skulle få uppehållstillstånd eller inte.

    Jag vet att det gick bra för honom. Idag har han ett bra liv här i vårt land. Men jag vet ju också hur det har blivit här med all främlingsfientlighet…

    Mitt reportage var kanske inget ”snyftreportage” som de brukar vara idag. Idag läser vi om förtvivlade tonåringar som utvisas, om bebisar som ska utvisas, om äldre och handikappade och om kristna som utvisas till länder där kristendom är det samma som en dödsdom. Det är ofta dessa reportage som avfärdas som ”snyftreportage”.

    Att det handlar om riktiga människor av kött och blod, som dig och mig, har många svårt att ta in. De avfärdar dessa reportage som så kallade ”snyftreportage” och skärmar av sig från empati och medkänsla med de som drabbas.

    Att bara komma på tanken, tänker jag??? Jag förstår inte hur världen, läs Sverige, har kunnat bli så kallt och okänsligt!!??? Hur blir någon så avtrubbad från att kunna känna med andra människor som hamnat i en katastrof?

  • Pippi som förebild

    – Oberoende, färgstark, snäll, humoristisk, feministisk, ledare, konstruktiv, generös, omsorgsfull, modig, osjälvisk, innovativ, självständig, ömsint, tolerant.

    Så beskrevs Pippi av Stefan Hallgren i ett inlägg på Facebook. Stefan är en person som ofta skriver mycket träffsäkert. Jag följer honom på Facebook och det är ofta hans ord sitter precis där de ska, gärna med en syrlighet och inbygd kritik som också känns precis rätt.

    Men nog om det nu.

    Pippis karaktär, så som Stefan beskrev den, precis så önskar jag att jag kunde vara. Flera av de där orden stämmer på mig, det vet jag. Men jag kan nog lägga till några ord. Ödmjuk och ibland lite fööör rädd, eller orkeslös, för att ta konflikter som jag kanske borde tagit. Jo, jag HAR valt att ta konflikter också. Ibland till och med sådana konflikter som lett till konsekvenser för mig som jag fick äta upp i flera år efteråt och fortfarande får ta konsekvenserna av.

    Det är ju inte alltid så lätt att sätta hårt mot hårt. Men ibland går det inte att kompromissa och då får man antingen vika sig eller ta tjuren vid hornen helt enkelt och det har jag ju gjort ibland också. Men jag vet att det finns konflikter som jag önskar att jag hade orkat ta, där jag valt att vika mig för själsfridens skull och för husfridens.

  • Ställningstagande

    Att ta ställning betyder att stå för något. Att stå för något kräver styrka och rak rygg. Att bli attackerad från andra, som tagit ställning för annat kan bli energikrävande. Men dock… det är valår och jag vet ju vad jag tycker.

    Så här:

    På 70-talet minns jag att någon sa att klassamhället var dött, att alla var lika. Ingen tillhörde längre någon samhällsklass, det fanns bara en och alla skillnader mellan olika grupper i samhälet var ett minne blott.
    (Något jag tyckte lät märkligt för jag tyckte inte att det stämde,1979 var jag 14 år. Om klassamhället var dött så skulle ju min ensamstående mamma haft en bättre ekonomi än hon hade.)

    Årtiondet efter, på 80-talet, gällde det mer och mer att bli rik snabbt och kunna kallas nyrik Yuppie. Många var upptagna med att nå det målet då. I Långedrag i Göteborg, där jag bodde då, poppade husen upp som svampar ur jorden i takt med att alla nyrika fick råd att köpa tomt där och bygga sig en egen miljonkåk.

    Jag minns även alla affischer på stan i Göteborg. Det var reklampelare och reklam på spårvagnar och bussar och det var annonser i tidningarna. Annonsör var SAF, Svenska Arbetsgivareföreningen, som den hette. Det var de som stod bakom den här reklamkampanjen. Annonsernas innehåll sågade allt som Socialdemokraterna och facket stod för och solidaritet var ett ifrågasatt ord. Idag är det ju som att svära i kyrkan när man använder det och jag tror att det började då. I stället propagerade SAF för individens frihet att själv bestämma och solidariteten blev vad som brukar kallas en ”black om foten”, alltså något som är ett stort hinder, en hämmande faktor eller en belastning som begränsar handlingsfriheten.

    AI-svar när jag googlade på ”SAF annonskampanj 80-talet”:

    Här är de viktigaste punkterna om SAF:s kampanjer under denna tid:

    ”Satsa på dig själv” (1979/början av 80-talet): Även om kampanjen startade precis innan decennieskiftet, blev ”Satsa på dig själv” en symbol för 1980-talets nya individualism och en direkt motreaktion mot 70-talets kollektivism.

    Ideologisk offensiv via Timbro: SAF använde sin uppdragsgivare Timbro för att sprida nyliberala idéer, producera böcker och driva opinion via annonser i dagspress.

    Budskap och mål: Kampanjerna fokuserade på att lyfta fram individens frihet, privata vinster, sänkta skatter och en minskad offentlig sektor.

    Kamp mot löntagarfonder: En stor del av kampanjerna syftade till att mobilisera motstånd mot de av LO föreslagna löntagarfonderna.

    Modern opinionsbildning: SAF använde sig av moderna marknadsföringsmetoder, inklusive kampanjbussar som turnerade runt i Sverige för att sprida utställningar och budskap.

    Läs mer >>

    Jag brukar tänka på vad en säljare sa till mig en gång. Han pratade om att samhället är uppdelat i två delar, en närande och en tärande. På kontoret där vi jobbade, han och jag, var jag administratör. Alltså ingick jag i den tärande skaran där eftersom jag bara kostade pengar i stället för att dra in några till företaget. Själv såg han sig som en del i den närande skaran eftersom han sålde och gjorde affärer och därmed drog in pengar till firman.
    På samma sätt, sa han, förhåller det sig i samhället. Offentlig sektor är den tärande sektorn och näringslivet och företagen den närande sektorn.
    Det innebär för samhället att den tärande sektorn inte får kosta för mycket. Gör den det sker det i så fall på den närande sektorns bekostnad. Det vore inte bra för där är vinstmarginalerna viktiga. (Det är ju bara att se hur det brukar låta när Swedbanks vinster blir lägre än väntat, då sjunker aktien och utdelningen blir lidande.) 

    Som jag minns det så arbetade världens makthavare på 80-talet globalt för att få bort så många handelshinder vid gränserna de bara kunde. Det var för att kapitalet måste få flöda fritt runt planeten utan gränser. Hur ska det annars kunna arbeta för tillväxten i börshusen? Det är ju avkastningen som är verksamhetens mål och tullar och annat får inte sätta käppar i hjulen.

    Tanken bakom ökad tillväxt är ju utåt sett att välståndet ökar när det sker.

    Men hur blev det? I dag är det inte alla som får ta del av välståndet som kapitalet i börserna genererar. Det är snarare så att den som redan har får rätt till mer medan den som inget har heller inget ska få. Kan man inte se till att tjäna pengar så får man helt enkelt skylla sig själv om man av olika anledningar inte har lyckats med det. Men den närande sektorn får inte belastas av tärande utgifter eftersom det i så fall går ut över avkastningen.

    Idag är det fokus på det som utåt sett anses vara huvudproblemet i dagens samhälle. Det vill säga invandring och flyktingar. Främlingsfientligheten hörs överallt. Det är där den tärande sektorn finns. Det är i alla fall det som många vill att vi vanliga dödliga ska fokusera på. Varför det? Jo för om vi är fullt upptagna med att fokusera på invandringen så har vi inte tid att se det egentliga problemet, att närande när sig och att den som inget har heller inget får.

    70-talets klassfrihet har för länge sedan försvunnit och SAFs kampanj på 80-talet har lyckats över förväntan.

    Idag kommer täta rapporter om hur den ekonomiska verkligheten ser ut i Sverige. När man hör hur det ser ut så inser ju vem som helst att välståndet som SAF med flera propagerade för på 80-talet inte var till för alla och en var.
    Men den som påpekar detta blir av vissa kallad avundsjuk och missunnsam och av andra kallas man vänsterbliven.

    Nej, detta ska vi inte prata om. Vi ska prata om att invandrare är den tärande gruppen som kostar mer än det smakar den närande sektorn. Det är invandrare som oavsett hur de lever i vårt samhälle är upphovet till allt ont i här i världen. Vi ska helst helt glömma bort att titta efter hur det har blivit i individens förlovade land där solidaritet numera är ett skällsord.

    ”– I hela västvärlden kan man se en period av uppbyggnad och expansion av välfärdspolitiken ungefär fram till 1980. Då avstannar den här expansionsfasen och så småningom övergår den till en period av mer nerskärningar. Det här är en internationell trend och vi ser den tydligt i Sverige från efter 90-talskrisen kan man säga, säger Sebastian Sirén.”
    Citat: Den relativa fattigdomen i Sverige har fördubblats. 2026-01-29

  • Morotsterrorist

    …har jag blivit kallad. Jo, det var för att jag anser att miljö och natur är viktiga saker. Men att tycka är en sak, att vara terrorist är ju något annat egentligen. 

    Jag känner många som har helt andra åsikter än mina men som trots det är människor jag tycker om. En del av dem, de som för några år sedan blev för rabiata för min smak, har jag valt att sluta följa på sociala medier. Men jag tycker inte illa om dem för det. Jag blev bara så ledsen varje gång jag såg deras ord i mitt flöde. En del av dem valde även ibland att ord-slå på mig när jag gav uttryck för något som de inte tyckte. Men jag vill inte ordkriga. Jag vill kunna föra en dialog.

    Just nu är det så förbaskat mycket skyttegravskrigande inom de olika åsiktslägren. Jag blir väldigt trött. Det är ingen debatt, det är pajkastning eller nej, det ordet är för snällt. Jag tycker att ordkrig är mer rätt. Krigandet med orden handlar om att tysta motståndaren, få denne att sluta tycka något så att det syns och märks. Det är odemokratiskt som jag ser det.

    Men idag finns det till och med undersökningar som visar att demokrati är ett begrepp som inte längre är så viktigt. Det verkar vara viktigare att få som man vill än att kompromissa med andra som vill annat. Någon sorts djungel-lag alltså, starkast vinner.

    Vad tycker jag då som gjorde mig till morotsterrorist?

    Kort sagt så har jag ända sedan barnsben varit av den åsikten att rättvisa är viktigt. Då menar jag jämlik rättvisa. Demokrati är för mig ett sätt att nå den rättvisan eftersom det betyder att allas åsikter räknas och att var och en får rösta på den åsikt som stämmer bäst. Alltså den åsikt som stämmer bäst med den egna åsikten alltså. Inte det som stämmer bäst enligt vad någon annan bestämt stämmer bäst.

    Jag har alltid kännt lugnet och harmonin i naturen och jag älskade naturprogrammen på tv när jag var liten. Som vuxen har jag skaffat mig avgörande kunskap och insikter när det gäller natur och miljö. Vi människor är en art på en planet. En planet som existerar med eller utan oss. Men när jag ser hur maktens män, ja för det är flest män, tänker så verkar det som om de ser oss människor som frikopplade från planeten. Som att människor kan överleva med eller utan natur och miljö. Men så är det inte. Tvärtom. Vi lever i ett universum som består av kretslopp. Med tanke på mänsklig intelligens och utveckling så har vi makten att störa dessa kretslopp, kanske till och med förstöra dem. Men i slutänden skadar vi oss själva genom att förstöra kretslopp. Detta är något som maktens män inte inser, i alla fall inte som jag tycker att det verkar…

    Så, som morotsterrorist kan jag bara säga att miljö och natur kommer före våra mänskliga ekonomiska kretslopp i prioritet. Vi har byggt upp ekonomiska tempel, där målet är att tillväxt i pengar ska växa. Men vi borde egentligen rätta oss efter naturens kretslopp i stället. Vi borde ta större hänsyn till naturens kretslopp i stället för att fortsätta som om vi hade hur många planter som Jorden som helst att utvinna råvara från.

    Det finns mycket dumt vi människor ägnar oss åt. Som vapen och framför allt kärnvapen till exempel. Kärnvapnen som finns idag kan inte bara utrota hela mänskligheten, de kan spränga bort hela planeten ur det universella kretsloppet. Till vilken nytta undrar jag? Vem vinner DET kriget hörrni karlar som gillar sånt här???

    Nej, nu har morotsterroristen ordat av sig nog för den här gången….

  • Gamla män styr och allt är bra

    Idag råkade jag få se ett klipp där en man pratade om vilka som styr världen. Jag översatte lite av det han sa till svenska och skrev om det lite. Resultatet blev till slut både text, bild och musik. Varsågod!

  • Musikfreak

    Musikfreak

    Jag valde en bild från Kizz konsert på Sweden Rock 2019 och passar på att säga grattis på födelsedagen till mannen på bilden, Paul Stanley. Jag tror att det är i dag alla fall. 

    …jo jag är nog ett musikfreak. Hur som helst så är musik lika viktigt för min själ som blodomloppet är för kroppen. Nyss hittade jag en lista på Spotify som heter  ”Funky heavy bluesy” och nu lyssnar jag på den. Det är inte musik som kan avnjutas i vänners sällskap, det är min musik när jag är för mig själv.

    Fast den senaste tiden har jag lyssnat väldigt mycket på en annan lista som jag fann för några månader sedan. Den är full av ren blues och många av låtarna är så självklart goa i mina öron. Jag tror att jag har kört den listan på väg till jobbet alla gånger de senaste månaderna.

    Musik av alla de sorter kan strömma ut ur min högtalare när jag jobbar, kör bil eller bara slappar. Alla möjliga musikstilar utom alltför sliskiga dansbandslåtar då för det orkar jag inte med.

    Jag minns en gång när Black Jack skulle spela i parken här i Forshaga. Jag skulle stryka våra kläder så jag satte på deras låtar på Spotify men det gick bara inte att lyssna på. Sååå slibbiga och löjliga texter! Jag var tvungen att stänga av för jag orkade inte lyssna. Men jag sågar inte allt som kallas dansband trots allt. Arvingarna, Sven-Ingvars de äldre och vissa låtar med andra dansband går bra.

    För mig är det samma sak med musik som med politiken, det är lättare att tala om vad jag INTE tycker om än att utse någon favorit.

    Nyss skrev jag ut min 4-dagarsbiljett till Sweden Rock och så la jag in betalning för campingplatsen. Jo, dit längtar jag…

    Jag är ingen hårdrockarnörd men jag gillar hårdrock också. Inte growlmusiken men melodiöst och svängigt. Men på Sweden Rock kan jag tänka mig att se en kosert med growl också. Jag kanske inte uppskattar musiken men om artisterna är bra på att få kontakt med sin publik blir det ändå en upplevelse för mig. Stämning och artister som ”conectar” med publiken uppskattas! Det är hela grejen med livemusik tycker jag.

    Det är något speciellt med att hitta en plats att fälla upp stolen och slå sig ner. Avnjuta musiken i solgasset och kika på folk medan man bara har det bra. Eller att ta sig nära scenen med kameran och försöka få bra bilder. Det brukar alltid finnas någon eller några att umgås med om jag vill det också. Jag har haft både roliga och goa stunder med vänner och med Ruben och hans kompisar. Men att vara helt själv och bara vara är inte så dumt det heller.

    Nu har jag börjat fundera på om jag inte ska ta och skaffa biljetter till Åmåls Bluesfest i år eftersom bluesen hela tiden blir den musik som blir allra mest tilltalande. Jag tröttnar liksom inte på goa bluesiga låtar.

  • Svante Thuressons ljuva stämma

    Svante Thuressons ljuva stämma

    Jo, han är en favorit. Hans stämma är underbar och jag tycker att hans låtar ofta har både fin text och melodi. Genrer hans musik rör sig i är också favoriter. Jazzigt, visor och ibland lite soulpoppigt och alltid denna lena goa röst. 

    Texten är träffande i låten jag lagt in här nedan…Trött. Trött. Trött. Vill bara sova.

    Den här låten ovan ingår i en lista som jag just nu lyssnar på. Det är en lista som jag har proppat full av svenska låtar. Alltså, de sjungs på svenska, kanske någon på engelska har trillat in där också. Där är den gemensamma nämnaren. I övrigt är det nog många olika genrer och årgångar på musiken. Men den passar mig alldeles utmärkt just nu så den går om och om igen. Vill du också lyssna och har konto på Spotify så kommer den här:

  • Inga marknadsandelar här inte

    Inga marknadsandelar här inte

    Äldre i behov av hjälp är inga kunder
    Vårdbiträden och undersköterskor är inga säljare
    Omsorg är inte en produkt
    Äldreomsorg är ingen bransch

    …det är min åsikt i alla fall!

     

    Bild: AI-genererad av mig, Cicci Wik

  • Degraderad till en flyttbar resurs (att jag är mänsklig kommer i andra hand)

    Degraderad till en flyttbar resurs (att jag är mänsklig kommer i andra hand)

    Jo. Det är så det känns ibland som anställd, längst ner i hierarkin eller ska vi kalla det kostnadsstället? För det är säkert så hemtjänstens verksamhets nedersta nivå ses som, ett kostnadsställe. Vi kostar löner. Vi kostar drivmedel till bilar. Vi kostar arbetskläder. Vi kostar lokaler och allt som hör till och vi ska effektiviseras och vi ska rationaliseras.

    Jag blev trött på hur det kändes att vara anställd på den här nivån i Göteborg för över tjugo år sedan och nu börjar det bli ohållbart i Kil.

    En person som arbetar med HR var med på en arbetsplatsträff, ett APT, för ett tag sedan. HR står för ”human resources”, det vill säga mänskliga resurser. Det borde som jag ser det betyda att personen arbetar med människor. Men så är inte fallet, det är mer resurser det handlar om. Resurser som går att fördela och dela och flytta runt, bara det blir som allra mest kostnadseffektivt. Att det är MÄNSKLIGA resurser vi pratar om, det vill säga vårdbiträden och undersköterskor vars huvudsakliga uppgift är att ta hand om andra människor, känns ibland som totalt ointressant…

    Jo, jag är cynisk och jag är ledsen och jag känner mig kränkt just nu så då faller orden så här. Jag sökte och fick jobb på natten. Det betyder att jag valde och ville jobba på natten, inte annan tid på dygnet.

    Idag fick jag veta att det finns planer på att avskaffa nattpatrullen helt i Kil. I ett förslag ska vi som just nu jobbar enbart natt även jobba dag och kväll. Ja, facket, Kommunal alltså, är emot förstås. Hade jag haft som målsättning att arbeta dag och kväll så hade jag sökt jobb dag och kväll.

    Men nu vill alltså min arbetsgivare avskaffa nattpatrullen så att vi allihop ska börja jobba treskift i stället. Det är planen om de får som de vill. Visst, de får motstånd, MEN, tänker jag… vi är ju inte människor i deras ögon tydligen, vi som jobbar i nattpatrullen. Vi är inte ”human”, vi är bara ”resources”. Sådana kan man flytta runt hur man vill utan hänsyn till ”människan”! Precis som man kan göra med andra resurser, som till exempel råvaror i en fabrik. Eller hur?

    Byt jobb då om du inte är nöjd, tänker du!

    Jo det är planen. Sedan innan sommaren, när vi fick veta att det blir indragningar i antal personal på natten så söker jag nytt jobb så mycket jag bara kan. Fram till nu har jag säkert sökt tio till femton jobb sedan i april. Både jobb som jag har både utbildning och erfarenhet till och helt andra jobb som jag tror mig kunna klara ändå. (I mitt nuvarande anställningsavtal står jag som ”outbildat vårdbiträde” vilket är en sanning med modifikation!)

    Det där med att söka jobb har ju inte gått så bra tidigare och nu lär det ju inte gå lättare att hitta en anställning. Det hör ju till saken att jag fyller 60 nästa år (!!) och hur ska en tant som jag kunna hitta ett annat jobb? Jag tappar ibland helt tron på att det är möjligt så jag har i praktiken ingen som helst aning om hur jag ska lyckas med det, men jag fortsätter enträget att söka jobb efter jobb efter jobb efter jobb.

    Vi får väl se om det överhuvudtaget finns någon någonstans som vill anställa en (relativit välutbildad, och högutbildad) ”gammel kärring” (med väldigt mycket erfarenhet) som mig…?

    Jag är kanske inte ens en resurs i arbetsgivarnas ögon när de får min ansökan. De tänker säkert att jag i stället skulle bli en belastning och som sådan blir jag i så fall helt ointressant. Vem vill anställa en belastning…?

    Hur kommer det sig att jag slänger ur mig detta undrar du? Jo, enligt alla fördomar om oss som är äldre så ska ju tanter som jag vara;
    – analfabeter i IT-världen
    – motståndare till allt nytt, till exempel mot det kontantlösa samhället
    – vi kan inte köra bil fortare än 70 även på 90-väg
    – vi har både starr och höftproblem allihop så vi kan ju inte ens ta oss fram

    Mina ansökningar läggs säkert alla gånger åt sidan till förmån för de yngre förmågorna så klart… De som är hippa nog att kunna allt om alla sociala medier och vet hur en dator funkar, de som är pigga nog att aldrig vara sjuka, de som inte är trögtänkta gamla kärringar utan i stället är läraktiga nog och dessutom kan köra bil tio kilometer över hastighetsgränsen och göra tvivelaktiga omkörningar utan att tveka.

  • Inte kunder

    Inte kunder

    I alla kommuner finns det äldre och andra som behöver omsorg och i många kommuner kallas de för kunder. Något som känns mycket missvisande för mig. När jag googlar på ”kund som begrepp” får jag följande som första svar:

    En kund är en fysisk eller juridisk person som köper eller hyr en vara eller en tjänst från ett företag eller en person. Vissa verksamheter använder klient istället för kund, exempelvis advokatbyrå eller en psykiatriker.

    En äldre person, i behov av hemtjänst, stämmer väldigt dåligt in i ovanstående definition. För att ”köpa en vara eller en tjänst från ett företag eller en person” ska du först och främst vara frisk, klar i huvudet och dessutom ha ett antal valbara produkter och tjänster att välja mellan. Det är min åsikt. Har den som är äldre och behövande dessa förutsättningar?

    Vi kan vända på steken också. I kommuner och andra ”offentliga apparater” hanteras skattebetalarnas pengar. Det är ju inte inkomster från produkter och tjänster i första hand. Det är gemensamma pengar för oss som lever och bor i det här landet.

    Om en kommun då ska ses som en produktionsenhet som producerar varor och tjänster så blir det även självklart att en hel hop andra begrepp bör användas så klart. Ord som rationalitet, effektivitet och försäljningssiffror som helst ska gå i stigande kurvor. Det blir uppenbarligen tokigt om du lyfter ut äldreomsorgen i en kommun och applicerar detta på denna.

    Den offentliga apparaten ska väl vara till för oss som lever och verkar i samhället? Det är väl ingen vinstgenererande produktionsenhet som ska visa resultat och vinst? En försäljningsapparat med produktion och kunder ska väl gå med vinst? Den ska göra mesta möjliga för minsta möjliga peng för att generera denna vinst också. Men går det att hantera en verksamhet där kunderna är behov av samhällets hjälp…?

    Jag googlade igen och fann faktiskt att några personer lagt en motion om detta med begreppet kund. En motion som riksdagen ställer sig bakom till och med!!?? Jaha… det var 2017. Sju år sedan. På riksdagens hemsida står följande:

    ”Förslag till riksdagsbeslut

    Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att sluta använda kundbegreppet i statliga myndigheter och tillkännager detta för regeringen.”

    …bara i statliga myndigheter? Inte i kommunerna? Jo, man kan så klart läsa allt på länken. Men det spar jag till en annan dag. Nu är jag trött.

    Nej, som anställd i hemtjänstens nattpatrull så känner jag i skrivande stund att mitt arbetspass har rationaliserats och effektiviserats. Nu vet jag att det inte är på grund av vinstdrivande verksamhet utan för att den offentliga ekonomin är som den är i vårt land just nu.

    Men arbetstempot är oerhört högt och ibland omöjligt att få till på ett bra sätt. Det är inte så många av ”kunderna” som ännu så länge reagerat mot att den tjänst de ”köper” blivit sämre. Eller rättare sagt, de reagerar inte offentligt. Inte ens genom att ringa och klaga hos våra chefer. De är gamla och sjuka och flera av dem är dementa. Det är inte många som har friska anhöriga som kan reagera åt dem, ingen ser vad som händer på nätterna. Hur det är på dagarna vet jag egentligen inte.

    Jo, det finns en och annan som har en anhörig som i sin tur kräver att tiden ska passas. Att de ska få sina besök exakt på den tid som de har blivit lovade. För tillfället har vi en som ofta blir mycket arg och skäller ut oss när vi kommer för sent.

    Det finns också flera som blir ledsna, oroliga och ibland rädda att bli bortglömda. Om du skulle vara kissnödig och inte klara toalettbesöket själv. Hur skulle du själv tycka att det var att ligga där och vänta på att gå på toaletten ibland i upp till två timmar? Men så kan det bli nu när det har rationaliserats och effektiviserats.

    Det är människor vi arbetar med och då kan man inte räkna med exakta tider i ett tajt schema.

    Ibland kan ”kunderna” utnyttja sina köpta tjänster mer. Eller hur nu dessa förespråkare för kundbegreppet skulle uttrycka det.

    Då trycker de på sina larmknappar i kör alla på en gång alltså. Det kan bli ett väldigt larmande om allt från täcken som ligger fel och behöver läggas rätt till en enkel önskan om ett glas vatten. Det händer ju så klart att de har ramlat och behöver hjälp upp. Ett schemalagt ordinarie besök kan också dra ut på tiden om något utöver det vanliga sker. Men det känns inte som om marginaler för sådant är inräknat i våra scheman.

    Vår arbetsgivare har köpt in fina IT-system som kan visa exakt hur lång tid vi behöver vid varje besök. De kan till och med se att det går lika bra att utföra det sammanlagda arbetet fast vi inte är lika många, en personal har rationaliserats bort mer eller mindre.

    Just nu sitter jag här efter en natt fylld av stress och tänker att jag inte är skapt för detta längre. Min nuvarande arbetsgivare behöver i stället anställa pigga, friska och vältränade 25-30-åringar. Dessa bör också vara mindre empatiskt lagda än vad jag är som har fyllt 59 för att klara av att nypa av besök och springa vidare!

    Själv ser jag kommunens ”kunder” i äldreomsorgen som ”behövande”. Det är ett mycket bättre ord. Men det kräver ju en helt annan ideologi i organisationen. En ideologi som går ut på att människors behov av hjälp blir tillgodosedda. De äldre kan aldrig ses som kunder som köper varor och tjänster, de behöver hjälp. Hur svårt ska det vara?

    Trött, slut och ledsen!